Antiken
[Nivå Godkänd]

Denbibliska litteraturen

Gamla testamentet

Nomadberättelser och profetord

Fören äldre tids människor var historien om den gamle Abraham, "trons fader", som med stav i handen bröt upp från Ur i Kalidéen för att dra bort till ett land som Herren ville visa honom, en kär och välkänd berättelse. Detsamma gällde kanske i ännu högre grad berättelsen om Moses, "Guds man", som förde sitt underkuvade folk ut ur Egypten, genom hav och öken förbi berget Sinai med dess ljungande gudsupplevelse och de tio buden. 

Moseböckerna.En invandringssaga

Berättelsernaom invandringen i Kanaan och de dramatiska upplevelserna vid uttågetur Egypten måste ju ta sig uttryck i israeliternas litteratur, ochdet är samlandes av detta stoff och tolkningen av det som har skapatPentateuken eller de fem Moseböckerna, av judarna benämnd Toran.

Jobs bok 

Förhållandetmellan Gud och människan

Omde problem som motgångar och lidanden kunde förorsaka, när de drabbade en rättfärdig man, berättar Jobs bok. Berättaren har till utgångspunkt tagit en gammal skildring av en rättfärdig och välbärgad hövding vid namn Job, som bodde långtbort i öster. 

Ordspråk, kärlekslyrik och veklagan

Den internationella vishetsdiktningen är mer typisk i Ordspråksboken, en samling sentenser och korta lärosatser som samlats under lång tid. De har knappast något direkt samband med kung Salomo, men hanhar tydligen gynnat denna diktning, praktiskt och ekonomiskt.

Nya testamentet

Kristendomenskällskrift

Vi är vana vid att betrakta Nya testamentet som kristendomens källskrift, det dokument som skall väcka tron på Kristus och ge den näring. Det är naturligt att se det så, ty Nya testamentet självt syftar inte till att berätta för berättandets skull, det vill just överbevisa och vägleda. Men det hindrar inte att verket också har andra sidor och kan ses från andra synpunkter. Det är ett litterärtverk av skiftande karaktär och innehåller skrifter av mångaslag.

Det framgår vidare av förordet till Lukasevangeliet att Lukas intevar den förste som hade "avfattat berättelser" om dessa händelser. Han hade föregångare, Matteus och Markus, och han hänvisar till "dem som från begynnelsen var åsyna vittnen och ordetstjänare" och som hade lämnat berättelserna efter sig.

Här berör Lukas en viktig punkt. Evangelierna bygger på äldre traditioner, på det som berättades om Jesus, hans ord och gärningar. Självfallet fanns det en uppsjö av berättelser och anekdoter om denne lärare och man. Vilka skulle man bevara? Vissa sparades, andra bevarades. Det framgår av skildringarnas prägel att de harbevarats i kristna kretsar, där de har varit en levande tradition. Alla dessa anekdoter och berättelser, alla dessa faktauppgifter blev ett material som var så stort att det måstesamlas och ordnas, vilket minst fyra evangelister har gjort.

Breven

Avskrifterna i Nya testamentet har tjugoen brevform. Det betyder inte att de alla är verkliga brev, skrivna till bestämda personer vidbestämda tillfällen. I flera fall är brevkaraktärenföga framträdande, t. ex. i Jakobs brev och i Johannes' förstabrev. Paulus är densom skrivit de flesta breven och ett av hans brev, det till Tessalonikierna,är det nu äldsta manuskriptet vi har från Nya Testamentet.Orsaken till att man valt att bevara så många brev av just Paulusär det filosofiska och teologiska djup han har i sin undervisning, hanär en språkligt begåvad och genialisk skribent - och enfascinerande människa, tämligen olik de flesta av Jesus elever.
 

Den grekiska litteraturen

Den förklassiska tiden

Hjältediktning

Poesi är i västerländsk litteratur äldre än prosa. Poesiär ett grekiskt ord (poiesis) som helt allmänt betyder "skapelse". (Prosa är däremot latin och betyder "rättfram".) Allt litterärt skapat var nämligen till en början poesi. 
Också poesins tre huvudgrenar har fått grekiska namn: epos, som egentligenbara betyder ord, lyrik, som betyder sång till lyra, ochdrama, sombetyder handling. Äldst är epiken.

Homeros: två stora epos

Tvåmäktiga berättelser inleder den grekiska och därmed den europeiska litteraturen: Iliaden och Odysséen. De är på sammanlagt ca 28 000 versrader och vardera indelade i 24 sånger.Deär hjältedikter, våldsamma och sensuella och de handlar omett grekiskt krigståg mot staden Troja i nordvästra Mindre Asien. 
Iliaden skildrar belägringen av Troja, Odysséen om äventyr under hemfärden därifrån. 

Alkaios 

Alkaiosvar liksom Theognis politiskt verksam och tillhörde liksom denne adeln.Som vi sett, stod adelsväldet i de grekiska samhällena på 600-talet inför sin upplösning och revolutionsstrider var allmänna. Ofta gjorde därvid någon ädling sig till talesman och ledare för det upproriska folket och grundade, som övergång till senare demokratisk statsförfattning, ett folkvänligt och adelsfientligt envälde, blev vad grekerna kallade tyrann, vilket blott betecknadeenvåldshärskare, utan, den senare bibetydelsen av grymhet. 

Såhade skett på Lesbos, där det dock mest varit fråga omrivaliserande strider mellan olika adelsätter, men också dessa strider hade Resulterat i tyrannvälde. Nu satt Myrtilos där som tyrann. Alkaios deltog i en mot denne riktad sammansvärjning, somemellertid misslyckades, och de upproriska fick gå i lands- flykt. 
 

Sappho

Även Sappho drabbades av tidens politiska oro. I varje fall visar ett diktfragmentav henne, att hon vid någon tidpunkt var i landsflykt på Sicilien.Men den förvisningen har säkerligen varit mera episodisk änför Alkaios, liksom hennes politiska engagemang förvisso varmindre. 

Vi vet annars om henne, att hon levde på Lesbos som gift,kanske änka, med en dotter Kleis, och verkade i en krets av flickor,som hon undervisade i poesi och levnadskonst och vad därtill hördeför en kvinna - dans, ett behagfullt sätt att kl&auuml;da sig ochföra sig. 
Dessa unga kände hon sådan kärlek till, som hon ger så passioneradeuttryck i dikt, att hon blivit beskylld för homosexualitet, "lesbisk"kärlek.

Det grekiska dramat: tragedi

Grekernas märkligaste litterära skapelse är dramat, i första hand tragedin. Dess yttre form är välkänd. Den består av omväxlande körsånger och dialogpartier. Efter en orienterande prolog eller inledande dialog tågar kören in under sjungandeav en intågssång, parodos. 
Sedan förblir den på orkestran, den cirkelrunda dansplatsen i mitten,ända till dramats slut och sjunger stående eller dansande, somlyriska mellanlägg, ett antal "ståndsånger", stasima,och tågar till sist ut under utgångssång, éxodos.

Aischylos

MedAischylos(525-456) tar vi steget direkt in i den stora dramatiken medvälbevaradehela dramer och välkända historiska data. Han varfödd 525f.Kr. Dramatiskt författar- skap måste han ha börjatmedtidigt, eftersom han strax efter år 500 ställde upp till tävlanmed Choirilos och Pratinas. Vid Maraton (490) stred han som man i ledetochförlorade i slaget en broder. Också vid Salamis (480) varhan medoch kämpade. I den gravskrift, som han själv författadeåtsig, nämner han ingenting om sitt  dramatiska skrivande, men med stolthet blott att han gjorde sin plikt vidMaraton!
Avde nittio tragedier, som Aiskylos uppges ha skrivit, har vi ett senantikt urval om sju bevarat, däribland en hel trilogi, den s. k. Orestien,bestående av Agamemnon, Gravoffret (Choephoroi) och Eumeniderna. Detär den enda fullständiga antika trilogi som nått oss.De övrigafyra styckena är Perserna, De sju mot Thebe, De skyddssökande(Hiketides)och Prometheus.
 

Sofokles

När Aiskylos dog år 456, var Sofokles (496-406) en fyrtio- årig man med åtskilliga års dramatisk verksamhet bakom sig. Han hade till och med vid debuten 468 besegrat sin föregångare och hemfört första priset. 

Liksom Aiskylos har Sofokles hämtat sina ämnen främst från de största och mest kända sagokretsarna: Trojasagan, Oidipussagan och Orestessagan. Till den förstnämnda här av de sju bevarade tragedierna Ajas och Filoktetes, till Oidipussagan Konung Oidipus, Oidipus i Kolonos och Antigone och till Orestessagan Elektra. Det återstående dramat, Kvinnorna från Trachis, behandlar en episod ur Heraklessagan, som också den hörde till de populäraste.
 

Euripides

Euripides är den nya tidens man, rationalist, dialektiker, experiment- och problematiker, som drar in också psykologiska och sociala frågor i sin dramatik. 
Han är ju också yngre än de båda andra, född om inte exakt 480, som legenden uppger så inte alltför långt därifrån, kanske omkring 485.  Myterna i Greklands litteratur är för honom oväsentliga, de är utanverk, förevändningar för dramatiska analyser. 

Berömd är hans dramatiska metod att i slutet av stycket, när situationenoch problemställningen blivit alltför invecklad, resolut låta en deus ex machina, en gud från teatermaskineriet, komma med lösningen. En viss lust till sensationella effekter kan han inte fritas från. 

Komedi

Den grekiska komedin är, som sig bör, en särdeles uppfriskande upplevelse. Den gamla, politiska komedin blomstrade i Athen i 400-taletssenare del och 300-talets början, och hadeungefär hundra årsenare en efterföljare i den nya, borgerliga komedin.

Ordet komedi (grek. komoidia) innehåller som sista sammansättningsled, liksom tragedi, det grekiska ordet för sång. Första ledet är stammen i komos, som var benämning på det uppsluppnadryckeståg som brukade följa på ett dryckeslag. Ur sådana upptåg med deras sånger har komedin alltså antagligen uppstått. 

Tidig prosa: fabel

En sorts prosa, vars uppkomsthistoria är lika anonym som eposets, är fabeln. Vi finner inga fabler i epiken, sannolikt inte därföratt fabler skulle vara yngre än epos, vilket knappast är fallet,utan därför att de tillhör ett lägre stilskikt, sominte passade i ett epos. 

Menså tidigt som både hos Hesiodes och hos Archilochos möter vi fabelinslag. Och säkerligen har de inte själva uppfunnit dessa sina fabler utan hämtat dem ur en muntligt traderad och redan rikfauna. 

Fabelnär i stort sett de fattigas och förtrycktes allegoriska protest mot de rika och mäktiga. 
 

Sokrates

Filosofen Sokrates(469-399) hörde egentligen inte till sofisterna, fast han oftasammanställdes med dem, såsom vi sett också Aristofanes görai sin komedi Molnen. Han gick visserligen liksom de omkring ochdiskuteradeoch sökte liksom de efter kunskapens grund, men han tog intebetalt och hade överhuvudtaget inga själviska syften. 

Eftersom han menade att dygd är en följd av insikt, ville han först av allt lära människor hur litet de egentligen visste av detdetrodde sig veta och därmed ge dem en utgångspunkt förverkligkunskap. 

Den "sokratiska" metod som han därvid användeoch som hansjälv kallade maieutik (barnmorskekonst) bestod i attgenom dialektiskutfrågning leda folk till att själva erkännasin okunnighetoch sedan hjälpa dem att framföda de riktiga tankarna. 

Platon

Platon(427-348) var ännu inte trettio år fyllda, när Sokrates tvingades tömma giftbägaren. Detta justitiemord upprördehonom djupt. Det "Sokrates försvarstal", som han av allt att döma skrev under omedelbart intryck av händelsen, skälver av harm över ett sådant brott mot filosofin och mänskligheten. 

Redan tidigare hade han kommit under den originella gatufilosofens trollbann och därigenom förmåtts att helt ägna sig åt filosofin och inte åt politiken, vilket eljest hade legat närmast till hands för en högättad man som han, eller tragedidiktning, som han i sin ungdom något prövat på. 

Aristoteles 

Denfrämste av Platons lärjungar var Aristoteles (384-322) från Stageiros i gränsområdet mellan Macedonien och Thrakien, efter vilken ort han stundom går under namnet Stagiriten. Själv grundade han sedermera en skola, Lykeion (på latin Lyceum), mera kändunder namnet den peripatetiska, den kringvandrande, möjligen därför att han vandrade omkring i trädgårdsgångarna medan hanföreläste.
 

Denromerska litteraturen
 

Den romerska komedin
Ungefär samtidigt med Ennius inföll den romerska komedins blomstringstid med Plautus och Terentius. De är också de första romerska författareav vilka en större sammanhängande produktion finns bevarad. 

Tidig lyrik: Catullus
OcksåCatullus (ca 84-54) levde hetsigt och kort, han dog ungefär samtidigtmed Lucretius, blott trettioårig. I övrigt var han inästanallt en motsats till denne. Hos Catullus möter vi intet metafysisktgrubbel, för honom är kärleken och vännerna och det egnajagets lycka och lidande allt.
 

Guldåldern(43 f Kr. - 14 e. Kr.)

Hade den ciceronianska tiden varit den latinska prosans glansperiod, så blev den augusteiska en poesins guldålder. De stora skaldenamnenär Vergilius och Horatius samt elegikerna Tibullus, Propertius och Ovidius.

De tio herdedikterna, "Bucolica", utgör den första huvuddelen av Vergilius' skaldskap, tillkomna i slutet av 40-talet och början av30-talet. Deras höga kvalitet och mognad gör att man inte gärnavelat tro att de utgör hans debut. 

"Nu gå oxarna hem med plogarna hängda på oken.

Solen sänker sig ned och gör skuggorna dubbelt så långa. 

Kärleken plågar mig dock. Finns ej någon måtta i kärlek?"

Märkligastav alla dikterna är den fjärde. Ett gossebarn skall födas och med det skall det paradisiska urtillståndet återkomma tillvärlden. Getterna skall självmant komma hem till fållan med mjölkstinna juver, oxar och kor skall inte längre fruktalejonen, blomman skall växa kring barnets vagga, ormar och giftigaörterförsvinna, överallt skall växa assyrisk balsam,sädenskall spira av sig själv, snåren, bära druvoroch honung droppafrån eken.

Horatius

Horatius(65--8 f.Kr.) är också en klassiker, men mindre universell änVergilius. Han är klassiker genom sin harmo- niska livssyn och levnadskonst,utstansad i formfulländade strofer. Även förhonom var vägentill fullkomningen lång och mödosam, ävenhans diktningfördelar sig på ett flertal genrer, dock ej desammasom hosVergilius. 

Debåda vännernas natur var också mycket olika, Vergilius en allvarlig och vek romantiker, Horatius en nykter och skarpt iakttagande realist och intellektualist, därtill en jovialisk och måttfull livsnjutare. Han skriver:

"Hurlycklig den som fjärran storstadslivets jäkt, som forna tiders människor,
medegna oxar plöjer fäders ärvda jord,
frånlån och räntors plåga fri."

Ovidius

Tillde stora romerska poeterna hör med en betydande del av sin produktion också Ovidius (43 f.Kr.-17 e.Kr.). Han är den yngste och siste i raden. Med honom når dikten en sådan uttömmande virtuositet att någon fortsättning knappast var möjlig.

Ars amandi, "Konsten att älska", utkom ett eller annat år före Jesu födelse som skulle bli Europas lärare i en andligare form avkärlek, den kristna. Ovidius är inte främmande för denandliga sidan, han har vackra ord om själens skönhet ochpåminner eftertryckligt om att 33 skönhet är ett bräckligtgods" (forma bonum fragile est) och att det finns något som ärmera värt än kroppen (aliquid pluris corpore). 
Det hela är en mästares handledning i förförelsens konster. Ovidius har den även för moderna romare inte helt främmande uppfattningen att varje kvinna kan (och bör) erövras, om honbara behandlas på sakkunnigt sätt.

Petronius

Den tredje av tidens författare som fick Neros order om självmord var Petronius (död 66 e.Kr.). Av honom finns nu i en enda handskrift, påträffad 1650 i Dalmatien, bevarat det stora avsnitt av enskälmroman som handlar om "Trimalchios middag", Cena Trimalchionis.Några spridda stycken av romanen i övrigt var redan tidigarekända. 

HuvudpersonenTrimalchio har vissa drag av kejsar Nero själv. BI. a.har han liksomdenne en dilettantisk lust för teatraliska effekter ochför att briljera med enkla verser.
Romanenär en dråplig satir över den rike uppkomlingen Trimalchio och hans bordsgäster, av vilka de flesta är frigivna slavar liksom värden. Tonen är vulgär och fri, språket likaså.
 

Martialis

Tvåhängivna hovpoeter fick kejsar Domitianus, som gärna ville framståsom skalders beskyddare: Martialis och Statius. Martialis' (ca 40-104)inställsamma smicker för kejsaren och andra gynnare, bland demPlinius d.y. , kan förefalla oss osmakligt, men vi får överse med det för hans litterära förtjänster. 
Epigrammetskonst, att i någon rad eller två sammanpressa en tanke, ettomdöme, en karakteristik med satirisk udd i slutet, den har ingen grekisk eller romersk författare drivit så långt som Martialis, kanske ingen i hela världslitteraturen. 

Av hans tusentals epigram blir man sällan trött, ävenom, för att citera honom:

"Somligt är gott och somligt är skapligt och mycket är dåligt här i min bok, ty så är det en bok kommer till."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Antiken
[Nivå VG och MVG]

Denbibliska litteraturen

Gamlatestamentet

Nomadberättelseroch profetord

Fören äldre tids människor var historien om den gamle Abraham, "tronsfader", som med stav i handen bröt upp från Ur i Kalidéen för att dra bort till ett land som Herren ville visa honom, en kär och välkänd berättelse. Detsamma gällde kanske i ännu högre grad berättelsen om Moses, "Guds man", som förde sitt underkuvade folk ut ur Egypten, genom hav och öken förbi berget Sinai med dess ljungande gudsupplevelse och de tio buden. 

Hanvar Lagens man, och de fem Moseböckerna (den judiska Toran) var knutna till hans namn.Han var gestalten bakom Mose lag, den stränga tuktans ris bådeinom judendom och kristendom.

Mosesoch Gamla testamentet har blivit ett för tanken, men Gamla testamentet är mer än Moses. Det är inte bara en religiös skriftutan en hel litteratur, där historia, poesi, lagar och bestämmelser, profetord, ordspråk och berättelser finns inströdda. Detär faktiskt som ett helt bibliotek av böcker. 

Dennalitteratur är inte skapad under en kort tidsperiod. Det har tagit gott och väl tusen år att samla den. De äldsta nomadberättelserna är inte lätta att datera, men vi kan i alla fall förlägga dem till omkring år 1200 f.Kr.- den tid då Moses troligen levde; möjligen är de äldre.De yngsta inslagen i Gamla testamentet, delar av Daniels bok, kan ganskasäkert dateras till omkring år 165 f Kr

Devetenskapliga undersökningarna av Gamla testamentets tillkomsthistoria har visat att denna är långt mer komplicerad än skrifterna själva antyder. Det började med berättelser om nomader och sägner knutna till vissa platser, senare kom de mer genomtänkta och sammansatta litteraturformerna, som historieböcker, psalm- ochordspråkssamlingar, profetord och diktverk.
 
 

Moseböckerna. En invandringssaga

Berättelserna om invandringen i Kanaan och de dramatiska upplevelserna vid uttågetur Egypten måste ju ta sig uttryck i israeliternas litteratur, ochdet är samlandes av detta stoff och tolkningen av det som har skapatPentateuken eller de fem Moseböckerna, av judarna benämnd Toran.

Toran är ingen ursprunglig enhet. Den utgör tvärtom en samling av mycket olikartat stoff: lokalhistoria, hjältesagor, vandringsberättelser, lagar, seder och bruk, poesi av många olika slag. 

Josuas bok har fått sitt namn efter krigshjälten Josua. (Tänk på hymnen "Joshua fit the battle of Jericho"!) Den ärbåde innehållsmässigt och litteraturhistoriska en direkt fortsättning på Toran. Stoffet har kommit från mångahåll och har representerat levande traditioner, som vandrat längei muntlig form.Icke så få har varit knutna till lokala helgedomar. 
 

Jobs bok 

Förhållandetmellan Gud och människan

Omde problem som motgångar och lidanden kunde förorsaka, när de drabbade en rättfärdig man, berättar Jobs bok. Berättaren har till utgångspunkt tagit en gammal skildring av en rättfärdig och välbärgad hövding vid namn Job, som bodde långtbort i öster. 

Guds"åklagare", Satan, lät honom utstå hårda prövningar, och Jahve gick med på detta därför att han litade på job. Denne bar sina lidanden tålmodigt, men med klart uttalad protest, och fick till slut tillbaka det han hade mist. 

Det berättas om detta i inledningen och avslutningen som bägge ärpå prosa.

Inledningens berättelse om de tre vännerna som besökte Job för atttrösta honom har emellertid blivit utgångspunkt för långtmer än det som berättelsen omtalar. 

Ordspråk,kärlekslyrik och veklagan

Deninternationella vishetsdiktningen är mer typisk i Ordspråksboken, en samling sentenser och korta lärosatser som samlats under lång tid. De har knappast något direkt samband med kung Salomo, men hanhar tydligen gynnat denna diktning, praktiskt och ekonomiskt. 

Detvå äldsta samlingarna, kapitlen 10-22 och 25-29, förutsätter att det var ett kungarike, och kan alltså ha tillkommit såtidigt som på 700-talet f.Kr., ett par hundra år efter kungSalomos tid. 

Dådet vid talrika tillfällen rör sig om ordspråk som folk använt till vardags i århundraden, är det inget somhindraratt många av dem kan vara betydligt äldre. 

Ordspråkenville ge råd inför alla livets förhållanden och ge råd åtdem som önskade vandra genom livet utan att förbryta sig motnågon eller något. Råden är nyktra och praktiska,och den visdom som författarna ständigt hänvisar till tarsig mycket vardagliga uttryck. De täcker också det etiska fältdär vishet och en försiktig, förnuftig livsföring ärett och detsamma.

Föreställningarnaom vedergällning och belöning intaren central plats i ordspråken,men det är en vedergällningi detta livet det talas om, inte en kommande dom i en annan värld; hämnde är viktig i judendomensgamla föreställning om livet fram till de sista århundradena f.Kr.
Ordspråkenberör ofta familjeetiken, som är sträng och patriarkaliskoch tydligt präglad av jahvereligionen.
 

Höga Visan

Ettannat verk som är uppbyggt av små dikter är HögaVisan eller eller Salomos Sånger eller Sångernas Sång , som den hebreiska titeln lyder.Kung Salomo nämns flera gånger i sångerna, och det ärväl därför som de knutits till hans namn. Att han skullevara författaren till dessa folkliga kärlekssånger ärinte troligt. Kunglig poesi på kung Salomos tid skulle ha hållits i en annan stil och med ett annat ordval och inte varit så erotisk.

Detsom räddade Höga Visan över till de hebreiska kanoniska skrifterna och därmed gjorde den till en helig skrift, var emellertid just Salomos antagna författarskap och en allegorisk tolkning av sångerna som förutsatte att de handlade om förhållandet mellan Jahve och hans folk, inte enbart sinnlig erotik mellan en man och en kvinna. 

Sångerna är kärlekssånger, som i frodiga, poetiska bildertalar både om andlig kärlek till Gud och om den erotiska dragningenmellanman och kvinna.
Dethar gjorts många försök att se Höga Visan som ensammanhängandeenhet, men utan större framgång. Likasåhar flera försök gjort att utesluta den pga det erotiska innehållet,bl a av protestantiska teologer, t ex Martin Luther.
 

Nya testamentet

Kristendomens källskrift

Viär vana vid att betrakta Nya testamentet som kristendomens källskrift, det dokument som skall väcka tron på Kristus och ge den näring. Det är naturligt att se det så, ty Nya testamentet självt syftar inte till att berätta för berättandets skull, detvill just överbevisa och vägleda. Men det hindrar inte att verketockså har andra sidor och kan ses från andra synpunkter. Det är ett litterärtverk av skiftande karaktär och innehåller skrifter av mångaslag.

Flera av dem har motsvarigheter i samtidens litteratur och kan jämföras med dessa. Detta gäller t. ex. breven och Johannes' Uppenbarelse. Däremot är situationen annorlunda för evangeliernas vidkommande. Dessa skrifterär egenartade, på en gång förkunnandeoch berättande, med många anekdotiska inslag. 

Formen var inte vanlig i samtiden, menmålet är klart nog. Detta kommer särskilt tydligt fram i börjanav Markusevangeliet: "Detta är begynnelsenav evangelium om Jesus Kristus,Guds son." Redan här är trosuttalandena staplade på varandra:Jesus som Kristus och som Guds son, och dess uttalanden karakteriseras somevangelium, dvs. "det glada budskapet", med hänvisning till utsagor iGamla testamentet, Jesaja 40: 3.
 

Evangelierna och Apostlagärningarna

Evangelierna kan betraktas som historia så länge de berättar om något som hänt, även om de gör det på sitt egetsätt och med sin egen tolkning. Det handlar om berättelse att tropå, ett torrt uppräknande av fakta är inte det viktiga. Detär historia, den väsentliga historien. Det ska handla om sann historia.Detta har evangelieförfattarna medvetet åsyftat. Det framgårav inledningsorden till Lukasevangeliet och Apostlagärningarna, som bäggeär tillägnade sammaperson: den "ädle Teofilus." 

Lukas betraktade bägge böckerna som delar av ett och samma verk ochbetecknade detta som en berättelse "om de händelser som bland oss hava temat".

Det framgår vidare av förordet till Lukasevangeliet att Lukas intevar den förste som hade "avfattat berättelser" om dessa händelser. Han hade föregångare, Matteus och Markus, och han hänvisar till "dem som från begynnelsen var åsyna vittnen och ordetstjänare" och som hade lämnat berättelserna efter sig.

Här berör Lukas en viktig punkt. Evangelierna bygger på äldre traditioner, på det som berättades om Jesus, hans ord och gärningar. Självfallet fanns det en uppsjö av berättelser och anekdoter om denne lärare och man. Vilka skulle man bevara? Vissa sparades, andra bevarades. Det framgår av skildringarnas prägel att de harbevarats i kristna kretsar, där de har varit en levande tradition. Alla dessa anekdoter och berättelser, alla dessa faktauppgifter blev ett material som var så stort att det måstesamlas och ordnas, vilket minst fyra evangelister har gjort.

Många av berättelserna hade den korta anekdotens form, kanske baranågra rader. Några samlade sig omkringett bestämt uttalande eller ord som ofta återkommit, andra återgav dispyter med fariséerna och andra samtida människor, några berättade om underverk. 

Jesu lidandeshistoria ser ut att mycket tidigt ha hopfogats till en sammanhängande skildring. Kanske var den historien den viktigaste. Ändamåletmed att utforma och samla traditionernavar ju den urkristna förkunnelsen, att visa vad som förändrar livet när man tror det. Det var inte något litterärtintresse för en bra Jesusbiografi - i så fall skulle biografin sett helt annorlunda ut. 

Materialetvar skiftande och hade genomgått förändringar innan detblev infogat i den ram som evangelisterna utformade. Denna första utformning av traditionerna skedde på arameiska, folkmåleti Palestina på Jesu tid. Dessa manus har vi inte kvar, de har gått förlorade. Evangelisterna skrev senare ner det helapå grekiska eftersom dettavar världspråket vid denna tid, men det är lätt attmärka det arameiskaspråkets struktur i berättelserna. 

Ocksåsedan de skrivits ner har den muntliga traditionen levat vidare, bådepå arameiska och grekiska, som i sin tur åter inverkat påden skrivna formen.
 

Breven

Avskrifterna i Nya testamentet har tjugoen brevform. Det betyder inte att de alla är verkliga brev, skrivna till bestämda personer vidbestämda tillfällen. I flera fall är brevkaraktärenföga framträdande, t. ex. i Jakobs brev och i Johannes' förstabrev. Paulus är densom skrivit de flesta breven och ett av hans brev, det till Tessalonikierna,är det nu äldsta manuskriptet vi har från Nya Testamentet.Orsaken till att man valt att bevara så många brev av just Paulusär det filosofiska och teologiska djup han har i sin undervisning, hanär en språkligt begåvad och genialisk skribent - och enfascinerande människa, tämligen olik de flesta av Jesus elever.

Apokalyptiska och apokryfiska skrifter

Nyatestamentet avslutas med ett verk som skådar in i framtiden, när historiens händelser har nått sitt slut. Det är Johannesuppenbarelse eller Uppenbarelseboken eller Apokalypsen, som den ocksåkallas. 

Sådanaapokalypser var inte okända i samtiden. Inom senjudendomen skrevsdet många, och oftast var det så att författaren gömde sig bakom ett känt namn från förfluten tid, som Noa, Henok, Daniel, Baruk, Esra och andra. I många fall är det möjligt att mycket tydligt se när den verklige författaren har levat.Intill hans egen tid är nämligen skildringen av det som skettmycket exakt, men där han går över till framtidsskildringkan man märka inslag av osäkerhet och fantasteri. 
 

Den grekiska litteraturen

Denförklassiska tiden

Hjältediktning

Poesiär i västerländsk litteratur äldre än prosa. Poesiär ett grekiskt ord (poiesis) som helt allmänt betyder "skapelse". (Prosa är däremot latin och betyder "rättfram".) Allt litterärt skapat var nämligen till en början poesi. 

Ocksåpoesins tre huvudgrenar har fått grekiska namn: epos, som egentligenbara betyder ord, lyrik, som betyder sång till lyra, ochdrama, sombetyder handling. Äldst är epiken.
 

Homeros: två stora epos

Tvåmäktiga berättelser inleder den grekiska och därmed den europeiska litteraturen: Iliaden och Odysséen. De är på sammanlagt ca 28 000 versrader och vardera indelade i 24 sånger.Deär hjältedikter, våldsamma och sensuella och de handlar omett grekiskt krigståg mot staden Troja i nordvästra Mindre Asien. 
Iliaden skildrar belägringen av Troja, Odysséen om äventyr under hemfärden därifrån. 

Odysséennöjer sig med en hjälte som fått ge dikten sitt namn. Illiadenshuvudhjälte är Akilleus, som också, med ett s. k. patronymikon,fadersnamn kallas Peliden, Peleus' son. Men vid sidan av honom lever och kämparmånga andra hjältar. På grekernas sida är det främstanföraren själv, Agamemnon, kung iMykene, och hans broder Menelaos,kung i Sparta, vilka båda ocksåkallas Atrider, dvs. sönerav Atreus. 

OmHomeros' person visste man redan i antiken inte mycket. Han omnämns några få gånger av tidiga grekiska författare, från 600- och 500-talen, och kan alltså inte ha levat senare än 600-talet. Det finns till och med en liten biografi över honom bevarad, som utger sig för att vara författad av historieskrivaren Herodotos, menden är säkerligen betydligt senare hopkommen och har knappastnågot källvärde. Ur andra och pålitligare källorstammar uppgiften om att han var från ön Chios eller i varjefall tillbragte en längre tid där. Att han tillhörde jonernasfolkstam framgår av hans namns form. Man föreställde sigHomeros blind och såsom blind är han skickligt framställdi ett marmorhuvud från hellenistisk tid, som naturligtvis ärett fantasiporträtt. Sägnen att han skulle varit blind har sannolikthelt enkelt uppkommit därav att i en av de s. k. homeriska hymnernatalar sångaren, som alltså inte är Homeros, om sig självmed dessa ord:

"Blindär mannen och bor på det sönderklyftade Chios."

Påön Lesbos talades den eoliska dialekten. Mot 600-talets slut, blirdenna dialekt bärare av sin egen särpräglade litteratur, framför allt genom två lyriska genier, en man och en kvinna:Alkaios och Sappho, båda endast fragmentariskt bevarade till oss.
 

Alkaios 

Alkaiosvar liksom Theognis politiskt verksam och tillhörde liksom denne adeln.Som vi sett, stod adelsväldet i de grekiska samhällena på 600-talet inför sin upplösning och revolutionsstrider var allmänna. Ofta gjorde därvid någon ädling sig till talesman och ledare för det upproriska folket och grundade, som övergång till senare demokratisk statsförfattning, ett folkvänligt och adelsfientligt envälde, blev vad grekerna kallade tyrann, vilket blott betecknadeenvåldshärskare, utan, den senare bibetydelsen av grymhet. 

Såhade skett på Lesbos, där det dock mest varit fråga omrivaliserande strider mellan olika adelsätter, men också dessa strider hade Resulterat i tyrannvälde. Nu satt Myrtilos där som tyrann. Alkaios deltog i en mot denne riktad sammansvärjning, somemellertid misslyckades, och de upproriska fick gå i lands- flykt. 
 

Sappho

ÄvenSappho drabbades av tidens politiska oro. I varje fall visar ett diktfragmentav henne, att hon vid någon tidpunkt var i landsflykt på Sicilien.Men den förvisningen har säkerligen varit mera episodisk änför Alkaios, liksom hennes politiska engagemang förvisso varmindre. Vi vet annars om henne, att hon levde på Lesbos som gift, kanske änka, med en dotter Kleis, och verkade i en krets av flickor, som hon undervisade i poesi och levnadskonst och vad därtill hörde för en kvinna - dans, ett behagfullt sätt att kläda sigoch föra sig. 

Dessaunga omfattade hon med en kärlek som hon ger så passionerade uttryck i dikt, att hon blivit beskylld för homosexualitet, "lesbisk" kärlek. Passionen är nästan diagnostiskt åskådligt skildrad i ett poem, med vilket hon tar avsked av en av flickorna, somskall lämna henne för att gifta sig:

Såkan ingen likna en gud i lycka
somden avundsvärde du låter sitta
hosdig för att njuta din stämmas alltid älskliga tonfall 

ochditt skratt som klingar så ljuvt - och får m hjärta dock att klappa så tungt,i bröstet;
blottjag flyktigt möter dig får jag intet
ordöver läppen,

självatungan ligger i hand, och plötsligt
ilargenom köttet den fina lågan,
jagförlorar synen, i örats gångar
börjardet ringa.

Helakroppen dryper av svett, jag skälver
ini märg och ben och min hy får gräsets hicka färg på marken, det känns som om jag doge, Agallis.
Menallt måste tålas, då nu det är så ...
 

Det grekiska dramat: tragedi

Grekernas märkligaste litterära skapelse är dramat, i första hand tragedin. Dess yttre form är välkänd. Den består av omväxlande körsånger och dialogpartier. Efter en orienterande prolog eller inledande dialog tågar kören in under sjungandeav en intågssång, parodos. 
Sedanförblir den på orkestran, den cirkelrunda dansplatsen i mitten, ända till dramats slut och sjunger stående eller dansande, som lyriska mellanlägg, ett antal "ståndsånger", stasima,och tågar till sist ut under utgångssång, éxodos.

Hur uppstod dramat? Sannolikt är satyrspelet äldre som dramatisk form än tragedin och har just därför fått behålla sin plats vid dennas sida. Hur kom dialogen att förenas med körsångerna? En teori är att det skulle börjat med att körledaren (försångaren) och kören skiftade repliker och att efterhand någon lösgjort sig ur kören, så att en riktig dialog mellan denne och körledaren kunde uppstå. I själva verket förekommer det inte så sällan i de bevarade dramerna, att kören eller körledarenutför en växelsång tillsammans med en eller två avde agerande. 

Moten sådan uppfattning talar dock den markanta skill- naden i språk och stil mellan körsång och dialog. Medan körsången alltid bevarade dorisk dialektfärg med starkt episkt- lyriskt uttryckssätt, är dialogen på attiska och på skiftande stilhöjd.Sannolikare är kanske därför att dialogen kommit till utifrån. 
 

Aischylos

MedAischylos(525-456) tar vi steget direkt in i den stora dramatiken medvälbevaradehela dramer och välkända historiska data. Han varfödd 525f.Kr. Dramatiskt författar- skap måste han ha börjatmedtidigt, eftersom han strax efter år 500 ställde upp till tävlanmed Choirilos och Pratinas. Vid Maraton (490) stred han som man i ledetochförlorade i slaget en broder. Också vid Salamis (480) varhan medoch kämpade. I den gravskrift, som han själv författadeåtsig, nämner han ingenting om sin 
dramatiskaverksamhet, men med stolthet blott att han gjorde sin plikt vid Maraton!

Avde nittio tragedier, som Aiskylos uppges ha skrivit, har vi ett senantikt urval om sju bevarat, däribland en hel trilo- gi, den s. k. Orestien, bestående av Agamemnon, Gravoffret (Choephoroi) och Eumeniderna.Det är den enda fullständiga antika trilogi som nått oss.De övriga fyra styckena är Perserna, De sju mot Thebe, De skyddssökande(Hiketides) och Prometheus.
Persernauppfördes 472 med den man som koreg, som naågot senare blevAthens ledande statsman, Perikles. Två år därefter finner vi Aiskylos på Sicilien med ett festspel, Aitnai, till invigningenav den stad med detta namn som tyrannen Hicron av Syrakusa grundlagt vidfoten av Etna (Aitna). 467 är diktaren åter i Athen, ty dåuppfördes den trilogi i vilken De sju mot Thebe ingick. 458 äråret för Orestien, därpå återvände hantill Sicilien, dog där år 456 och begravdes i staden Gela påöns sydkust.
 

Sofokles

När Aiskylos dog år 456, var Sofokles (496-406) en fyrtio- årig man med åtskilliga års dramatisk verksamhet bakom sig. Hanhade till och med vid debuten 468 besegrat sin föregångare och hemfört första priset. 

Sofokles beskrivs som en sällsynt lycklig och harmonisk människa. Hans levnad sammanföll också med Athens stora blomstring på 400-talet under långvarig ledning av Perikles, med vilken Sofoklesvar nära vän. Välbalanserat är också hans författarskap, lugn och jämn hans språkform. Även av honom har senantiken sparat ett urval av sju dramer åt oss, ur en samlad produktion av120. Ett papyrusfynd i modern tid har dessutom återskänka ossen stor det av ett av hans satyrspel.

Sofoklesär väl på sitt sätt lika religiös som Aiskylos och gudarna är för honom verkliga gudar. När kulten av  Asklepios, läkekonstens gud, infördes från Epidauros till Athen, där han fick sin helgedom intill Dionysosteatern, var Sofokles den som på stadens vägnar mottog guden. Själv blev han efter sin död dyrkad som halvgud under namnet Dexion, Mottagaren. Men han grubblarinte som Aiskylos över frågor om brott och brott, om skuld ochstraff, han konstaterar blott gudarnas och ödets stora makt över människan,som även oskyldig kan drabbas av lidande. Hybristanken förekommer,men den är inte så dominerande som hos Aiskylos. Konung Oidipushar ingenting förbrutit, han gör tvärtom allt som står i hans makt för att undvika brott, men begår dem ovetande. Orestes är hos Sofokles bara faderns hämnare, någon pliktkollision är modermordet inte för honom och någon ytterligare skuld ådrar han sig inte genom det.

Intresset för kvinnokaraktären är starkare hos Sofokles, som har en hel rad sådana: Antigone, Elektra, Deianeira, Tekmessa, Ismene, Krysotheniis. De kan representera den kompromisslösa moraliska fordran som Antigoneoch Elektra eller kvinnlig godhet och kärlek som Deianeira och Tekmessa eller slutligen enkel kvinnlig svaghet och anpassning som Ismene och Krysothemis, vilka egentligen blott är bakgrunder till sina handlingskraftiga systrar. Betecknande är att hos Sofokles inte, som hos Aiskylos, Orestes, utan,hans syster Elektra, är huvudpersonen i dramat om hämndaktionen mot faderns mördare.

Liksom Aiskylos har Sofokles hämtat sina ämnen främst från de största och mest kända sagokretsarna: Trojasagan, Oidipussagan och Orestessagan. Till den förstnämnda här av de sju bevarade tragedierna Ajas och Filoktetes, till Oidipussagan Konung Oidipus, Oidipus i Kolonos och Antigone och till Orestessagan Elektra. Det återstående dramat, Kvinnorna från Trachis, behandlar en episod ur Heraklessagan, som också den hörde till de populäraste.
 

Euripides

Euripides är den nya tidens man, rationalist, dialektiker, experiment- och problematiker, som drar in också psykologiska och sociala frågor i sin dramatik. 

Han är ju också yngre än de båda andra, född om inte exakt 480, som legenden uppger så inte alltför långt därifrån, kanske omkring 485.  Myterna i Greklands litteratur är för honom oväsentliga, de är utanverk, förevändningar för dramatiska analyser. 

Berömd är hans dramatiska metod att i slutet av stycket, när situationenoch problemställningen blivit alltför invecklad, resolut låta en deus ex machina, en gud från teatermaskineriet, komma med lösningen. En viss lust till sensationella effekter kan han inte fritas från. På det hela taget chockerade han gärna - utan att som så många modernister göra detta till huvudsak eller rentav självändamål- genom att flytta ner dramat från de patetiska höjderna till ren vardagsmiljö. 

Hela18 dramer finns i behåll, inklusive "Cyklopen", det enda helt bevarade satyrspel vi äger, en burlesk om Odysseus och Polyfemos, därvinberusningens följder är ett ofrånkomligt inslag.

Enmärkvärdig och intressant mellanställning mellan eller rättare kombination av tragedi och komedi är "Alkestis", det äldsta avde till oss bevarade daterbara styckena, uppfört 438 f.Kr. Vi vetatt Alkestis var fjärde stycket i en tetralogi, det framfördesmed andra ordi satyrspelets ställe, redan det ett djärvt ochantagligen nyttgrepp. Vidare är dramat en kombination av tvåsagomotiv. Det enabestår i att en persons död kan uppskjutasom någon annanerbjuder sig i stället (använt av SelmaLagerlöf i Körkarlen). 

Nästadrama, "Medea", uppfört 431, är svartsjukans, den
kvinnligalidelsens och könskampens. Medea, den trollkunniga prinsessan frånfjärran barbarland, hade hjälpt Jason att erövra det gyllenevädurskinnet och räddat honom från säkerdöd,hade sedan följt honom på hans skepp Argo och blivithans maka.Hon har nu två små barn med honom och befinner sigi Korint,där Jason av egoistisk omtanke om sin karriär ämnargiftasig med Kreusa, dotter till konungen i staden. Medea är utom sigavsvartsjuka, förtvivlan, hämndlusta och hat mot mannen som övergerhenne:

"Menom vi skymfats i vårt äktenskap,
dåtörsta vi som vilddjur efter blod."

Ien lång monolog får vi bevittna hennes själsstrider inför tanken på att ta hämnd på Jason genom att döda deras gemensamma barn, en kamp mellan hat till honom och kärlek till dem.Hatet segrar.

I"Hippolytos" (från år 428) heter kvinnan Fedra. Hon blir dödligt förälskad i sin unge styvson Hippolytos, men denne avvisar henne indignerat. I förtvivlan begår hon självmord, men efterlämnar ett brev till Theseus, hennes make, vari hon anklagar hans son föratt ha försökt förföra henne, med påföljdatt Theseus ber Poseidon straffa Hippolytos med döden. Motivet kännsigen från den gammaltestamentliga sagan om Potifars hustru och Josef(1 Mos. 39). Det hela är förlagt till mytens värld. Theseusär den välbekanta atenske sagohjälten och Hippolytos hansson med amasondrottningen Hippolyte (därav kyskhetsdraget). Hippolytos'död åstadkommes av engud, som ur havet skickar upp en tjursom skrämmer hans hästspanni sken, så att han störtaroch sargas till döds insnärjdi tömmarna.
 
 
 

Komedi

Den grekiska komedin är, som sig bör, en särdeles uppfriskande upplevelse. Den gamla, politiska komedin blomstrade i Athen i 400-taletssenare del och 300-talets början, och hadeungefär hundra årsenare en efterföljare i den nya, borgerliga komedin.

Ordet komedi (grek. komoidia) innehåller som sista sammansättningsled, liksom tragedi, det grekiska ordet för sång. Första ledet är stammen i komos, som var benämning på det uppsluppnadryckeståg som brukade följa på ett dryckeslag. Ur sådana upptåg med deras sånger har komedin alltså antagligen uppstått. 

Att de i stor utsträckning ägnades vinguden, är naturligt, och komedierna kom liksom tragedierna att ingå i Dionysoskulten och uppförasvid denne guds fester. För övrigt kunde en komediinnehålla vad skämt som helst. 

Det sexuella intar en bred plats i komedin. Det kan ha samband med gamlafruktbarhetsriteroch svarar samtidigt mot ett folkligt intresse och en förankringiden grekiska kulturen. Priapos var en fruktbarhetsgud, vars enorma könsorgan,fallos, stod i centrum för offerceremonier för att  ge godväxt åt vinodlingar och trädgårdar. Det priapiskadragetgör sig likaså gällande i tidiga erotiska vasbildersom återger komiska upptåg. Ofta är män och kvinnor klädda i djurkostymeringar, som senare går igen i komedikörernas maskering.
 

Tidig prosa: fabel

En sorts prosa, vars uppkomsthistoria är lika anonym som eposets, är fabeln. Vi finner inga fabler i epiken, sannolikt inte därföratt fabler skulle vara yngre än epos, vilket knappast är fallet,utan därför att de tillhör ett lägre stilskikt, sominte passade i ett epos. 

Menså tidigt som både hos Hesiodes och hos Archilochos möter vi fabelinslag. Och säkerligen har de inte själva uppfunnit dessa sina fabler utan hämtat dem ur en muntligt traderad och redan rikfauna. 

Fabelnär i stort sett de fattigas och förtrycktes allegoriska protest mot de rika och mäktiga. Legenden hänförde de grekiska fablerna till den från Frygien i mellersta Mindre Asien härstammandeAisopos, som uppgavs ha levat på 500-talet f.Kr. och varit slav påön Samos. Lokaliseringen och många fablers beskaffenhet gördet troligt att de kommit österifrån och har samband med babyloniskaoch indiska fabler. 

De senaste teorierna går ut på att urkällan varit sumerisk. Kring Aisopos utspann sig tidigt en hel Aisoposroman med sagobetonad levnadshistoria och en stor samling fabler, däribland många som innehöllkvicka yttranden vilka tillskrevs honom. Naturligtvis knöts till hansnamn mycket som inte hade med honom att göra. Själv skrev haningenting alls. 
 

Sokrates

Sokrates(469-399) hörde egentligen inte till sofisterna, fast han ofta sammanställdesmed dem, såsom vi sett också Aristofanes göra i sin komediMolnen (s. 332 f). Han gick visserligen liksom de omkring och diskuteradeoch sökte liksom de efter kunskapens grund, men han tog inte betaltoch hade överhuvudtaget inga själviska syften. 

Eftersom han menade att dygd är en följd av insikt, ville han först av allt lära människor hur litet de egentligen visste av detdetrodde sig veta och därmed ge dem en utgångspunkt förverkligkunskap. Den "sokratiska" metod som han därvid användeoch som hansjälv kallade maieutik (barnmorskekonst) bestod i attgenom dialektiskutfrågning leda folk till att själva erkännasin okunnighetoch sedan hjälpa dem att framföda de riktiga tankarna. 

Platon

Platon(427-348) var ännu inte trettio år fyllda, när Sokrates tvingades tömma giftbägaren. Detta justitiemord upprördehonom djupt. Det Sokrates försvarstal, som han av allt att dömaskrevunder omedelbart intryck av händelsen, skälver av harmöverett sådant brott mot filosofin och mänskligheten. 

Redan tidigare hade han kommit under den originella gatufilosofens trollbann och därigenom förmåtts att helt ägna sig åt filosofin och inte åt politiken, vilket eljest hade legat närmast till hands för en högättad man som han, eller tragedidiktning, som han i sin ungdom något prövat på. 

Men hans litterära form är i prosadialogen. Det är sannolikt att dialogen redan fanns hos sofisterna. Men först hos Platon blevden en utpräglad och konstnärligt fulländad genre. Och attvalet av dialogformen dessutom dikterades av Sokrates' egna gatusamtalförefaller självklart. Lika självklart är, att detinte är fråga om rena referat, utan om på grundval avverkliga samtal och händelser självständigt komponeradeoch utformade litterära skapelser, i vissa fall väl helt ochhållet fiktioner. 

Platon är en lysande stilist och hans prosa är ett elegant mellanting mellan den utredande föreläsningsformen och det bildade samtalsspråket.

Aristoteles 

Denfrämste av Platons lärjungar var Aristoteles (384-322) från Stageiros i gränsområdet mellan Macedonien och Thrakien, efter vilken ort han stundom går under namnet Stagiriten. Själv grundade han sedermera en skola, Lykeion (på latin Lyceum), mera kändunder namnet den peripatetiska, den kringvandrande, möjligen därför att han vandrade omkring i trädgårdsgångarna medan hanföreläste.
 

Denromerska litteraturen
 

Den romerska komedin

Ungefär samtidigt med Ennius inföll den romerska komedins blomstringstid medPlautus och Terentius. De är också de första romerskaförfattareav vilka en större sammanhängande produktion finnsbevarad. Ochtill skillnad från Livius Andronicus, Naevius och Enniusvar fördem komedin inte ett litterärt verksamhetsfält blandmånga andra, utan de ägnade sig uteslutande åt den.

Plautus

Om Plautus (omkr. 250-184) berättar den antika traditionen att han var född i staden Sarsina i Umbrien och att han först arbetade somscenarbetare. Han lär ha förlorat sina sparmedel på affäreroch blivit nödsakad att arbeta i en kvarn, innan han kom påden goda idén att försörja sig som komediförfattare. Genom en uppgift hos Cicero vet vi att han dog år 184 f.Kr. Vad somär sant i den legendartade historien, kan vi inte avgöra, ochdet spelar kanske inte så stor roll heller. Hans verk är föross hans liv och ger hans karaktär.

Terentius

Denandre store romerske komediförfattaren, Terentius (195 -159), föddes ungefär när Plautus dog. Han hade tillnamnet Afer (Afrikanen),ty han var slav från Kartago. Men liksom sin föregångareLivius Andronicus hade han turen att hamna hos en förnäm romare, som såg hans förtjänster, lät honom få en godutbildning ochsnart frigav honom. Han blev till och med intim vänmed den jämnåriga Scipio d.y., senare en lysande fältherre och Kartagos förstörare. Ryktet ville rentav göra gällandeatt Scipio var Terentius behjälplig med författandet av komedierna.Kring Scipio samlades en utvald krets av grekiskvänliga romare, i opposition mot den stränga ganimalromerska riktningen. Bildningskraven ökades och bildningen koncentrerades mer än förr till en kulturell överklass. Denna utveckling avspeglas också i Terentius'dramatik.
 

Tidig lyrik: Catullus

OcksåCatullus (ca 84-54) levde hetsigt och kort, han dog ungefär samtidigtmed Lucretius, blott trettioårig. I övrigt var han inästanallt en motsats till denne. Hos Catullus möter vi intet metafysisktgrubbel, för honom är kärleken och vännerna och detegnajagets lycka och lidande allt.
 

Jaget i centrum är nytt i Roms litteratur, liksom lyriken är det. Dennasubjektiva lyrik, med elegin som adekvat uttrycksform, skulle få sin högblomstring under kejsar Augustus tid med Tibullus, Propertius och Ovidius, men den introducerades nu av Catullus en mansålder tidigare med en plötslig intensitet som överraskade även hans samtid. 
 

Guldåldern(43 f Kr. - 14 e. Kr.)

Hade den ciceronianska tiden varit den latinska prosans glansperiod, så blev den augusteiska en poesins guldålder. De stora skaldenamnenär Vergilius och Horatius samt elegikerna Tibullus, Propertius ochOvidius.

År 43 f.Kr., året efter mordet på Caesar, hade den unge Octavianus- senare Augustus -  Caesars systerdottterson och adoptivson, med sin huvudkonkurrent Antonius och den mera obetydliga generalen Lepidus ingåttdet andra triumviratet och delat riket mellan sig så att Antoniusfick den östra delen och Octavianus den västra. 

Augustushöll som kejsare en skyddande hand över författare och kuturarbetare,och detsamma gjorde mera direkt hans vän, den rike Maecenas, varsnamn i form av mecenat blivit ett begrepp. Också andra framståendemän framträdde som diktningens gynnare, samtidigt som de ävensjälva var litterärt verksamma, främst Asinius Pollio ochMessala. 

Horatius,som hade kämpat på republikanernas sida mot triumvirerna vidFilippi, förblev alltid reserverat artig mot Augustus. Vergiliusvarmera positivt inställd och gav självmant sin beundran och tacksamhet på ett fruktbart sätt uttryck i sin diktning.
 

Vergilius

Vergilius,med tillnamnet Maro (70-19 f.Kr.) var något äldre än Horatius.Han föddes på en gård utanför Mantua i Norditalien och gick först i skola i Cremona och Milano, innan han fortsatte sin utbildning i Rom, storstaden, som drog till sig begåvningarna, mensom själv ännu inte hade bidragit med mer än en litterärmärkesman.

Iövrigt härstammade författarna, när de inte som Li-vius Andronicus och Terentius var utlänningar till börden, från olika delar av Italien, liksom längre fram i tiden från olikadelar av världen. Även till Neapel förlade Vergilius sinastudier och mottog där starka intryck av den epikureiske filosofenSiron, vars lantställe i närheten han senare ärvde ellerköpte.

År 42 fick han brutal känning av tidens hårdhet, då hans fädernegård konfiskerades till förmån för försörjningen av veteranerna i Octavianus' armé. Genom förmedling av AsiniusPollio, som då var ståthållare i "Gallien hitom Alperna",som provinsen kallades, dvs. Norditalien, upphävdes konfiskationen och Vergilius fick tillbaka sin gård. 

Vid det laget hade han redan börjat att dikta, och den lyckliga vändningen får genljud i hans första eklog (herdedikt). Den herde, somär Vergilius' eget språkrör i dikten, säger att hanhar varit i Rom och sett den unge "gud", som "berett oss detta lugn".

De tio herdedikterna, "Bucolica", utgör den första huvuddelen av Vergilius' skaldskap, tillkomna i slutet av 40-talet och början av30-talet. Deras höga kvalitet och mognad gör att man inte gärnavelat tro att de utgör hans debut. 

"Nu gå oxarna hem med plogarna hängda på oken.

Solen sänker sig ned och gör skuggorna dubbelt så långa. 

Kärleken plågar mig dock. Finns ej någon måtta i kärlek?"

Märkligastav alla dikterna är den fjärde. Ett gossebarn skall födas och med det skall det paradisiska urtillståndet återkomma tillvärlden. Getterna skall självmant komma hem till fållan med mjölkstinna juver, oxar och kor skall inte längre fruktalejonen, blomman skall växa kring barnets vagga, ormar och giftigaörterförsvinna, överallt skall växa assyrisk balsam,sädenskall spira av sig själv, snåren, bära druvoroch honung droppafrån eken.

Skildringenav lyckoriket har paralleller i antik litteratur. Men vem är denne gosse som är så knuten till den kommande fridsåldern? 

Hansnästa verk, tillkommet på 30-talet, är "Georgica, Omlantbruk".Det är ett didaktiskt epos, en lärodikt, som uttryckligennämnerHesiodos som sitt mönster, men som också röjerinflytandefrån Lucretius' stora latinska lärodikt och anspelningarpådenna. 

I fyra böcker redogörs i Georgica för lantbruk, vinodling,boskapsskötsel och biavel. Med all nedärvd och tillärd sakkunskapär Vergilius dock ingen lantbruksprofessor eller ens bonde, och Georgicaär inte heller någon lärodikt i den meningen att den ärens tillnärmelsevis fullständig eller systematisk eller i störreutsträckning praktiskt användbar. 

Ändåförblir "Eneiden", som han arbetade med hela det sista decenniet avsitt liv, hans huvudverk, genom sin ännu mäktigarekomposition,sin innehållsliga räckvidd och historiska dimension.Att dettahans epos skulle vara homeriserande, var självklart. Att detskulle handla om Augustus och det framtidshopp om fred som han ingav,varlikaså klart. 

Hanförlägger hela sin handling till heroisk tid, lånar, liksom sina båda romerska föregångare, Naevius och Ennius, hjälten Enneas som redan hos dem, och före dem i grekisk tradition, blivitromarrikets grundare. 

Före sin död hade Vergilius givit ett par vänner i uppdrag att brännadet ofärdiga verket, men lyckligtvis förhindrade Augustus dettaoch beordrade dem i stället att utge det. 

Horatius

Horatius(65--8 f.Kr.) är också en klassiker, men mindre universell änVergilius. Han är klassiker genom sin harmo- niska livssyn och levnadskonst,utstansad i formfulländade strofer. Även förhonom var vägentill fullkomningen lång och mödosam, ävenhans diktningfördelar sig på ett flertal genrer, dock ej desammasom hosVergilius. 

Debåda vännernas natur var också mycket olika, Vergilius en allvarlig och vek romantiker, Horatius en nykter och skarpt iakttagande realist och intellektualist, därtill en jovialisk och måttfull livsnjutare. Han skriver:

"Hurlycklig den som fjärran storstadslivets jäkt, som forna tiders människor,
medegna oxar plöjer fäders ärvda jord,
frånlån och räntors plåga fri."

Horatius- hans fullständiga namn var Quintus HHoratius Flaccus - var någraår yngre än Vergilius. Han föddes år 65f.Kr. i stadenVenusia i det sydliga Italien. Om han möjligen hade något grekisktblod i ådrorna, vet man inte. Hans far var frigiven slav, men tydligtvismån om att ge sin son den bästa uppfostran. 

FörHoratius var det livsavgörande att han genom förmedling av Vergiliuskom i åtnjutande av den rike Maecenas vänskap - att vara mecenatbetyder från den här tiden att ekonomiskt understödja någon.Maecenas, konstnärernas gynnare, befriade honom från alla försörjningsbekymmeroch skänkte honom en lantegendomi de sabinska bergen.
 
 

Ovidius

Tillde stora romerska poeterna hör med en betydande del av sin produktion också Ovidius (43 f.Kr.-17 e.Kr.). Han är den yngste och siste i raden. Med honom når dikten en sådan uttömmande virtuositet att någon fortsättning knappast var möjlig.

Som alla begåvade landsortsbarn skickades han redan som gosse till Romför att fortsätta sin skolgång där, först hosen grammaticus, dvs. lärare i de språkliga och litteräragrunderna, sedan hos en rhetor, som lärde diskussions- och talekonst. 

Hansfader kostade också på honom en bildningsresa till Athen, MindreAsien och Sicilien. Den unge mannen skulle utbildas till jurist och kom nog också att utöva detta yrke, men bara en kortare tid, ty han upptäckte snart nog sin poetiska begåvning.

"Elegierna"är Ovidius förstlingsverk, tillkommet redan i tju- goårsåldern. Han kallar dem Amores, Kärlek. Själv gör han sin krigstjänst i Venus' och Amors armé - en tanke som vi redan mött hos Propertius.

"Älskarenär en soldat och kärleken har sina läger, Atticus, tro minaord, älskaren är en soldat."

Ars amandi, "Konsten att älska", utkom ett eller annat år före Jesu födelse som skulle bli Europas lärare i en andligare form avkärlek, den kristna. Ovidius är inte främmande för denandliga sidan, han har vackra ord om själens skönhet ochpåminner eftertryckligt om att 33 skönhet är ett bräckligtgods" (forma bonum fragile est) och att det finns något som ärmera värt än kroppen (aliquid pluris corpore). 

Dethela är en mästares handledning i förförelsens konster. Ovidius har den även för moderna romare inte helt främmande uppfattningen att varje kvinna kan (och bör) erövras, om honbara behandlas på sakkunnigt sätt. 

Hanblev landsförvisad 8 e Kr av kejsaren, varför är oklart. Han hamnade på Svarta Havets västkust, nuvarande Rumänien och orten Dobrudscha, på antikens tid kallad Tomi.

"Härär jag själv en barbar, ty ingen förstår vad jag säger.Geterna hånskrattar dumt åt vad som sägspå latin."

Docklärde han sig efter hand det getiska språket och diktade till och med på getiska. Ofta benådades kända författare från sin exil. Någon nåd från Augustus lyckadesOvidius inte utverka. Och när den gamle kejsaren år 14 e.Kr.dog och efterträddes av sin styv- och adoptivson Tiberius, gav ävenOvidius själv upp hoppet. Tre år senare dog levnadsglädjensoch kärlekskonstens skald, sagoberättaren och elegikern i sinfjärran öde exil.

Filosofi:Seneca

Den äldste och genom sitt inflytande på samtid och eftervärld mest betydande är Seneca. Han var född i Cordoba i Spanien ettpar år före Kristi födelse. Hans fader, Seneca d. ä.,var intresserad av retorik och gav ut en samling övningar av det slagsom praktiserades i retorskolorna. Den är bevarad och omfattar Controversiae, kontroverser, fingerade rättegångstal, och Suasoriae, rådgivande tal, riktade till historiska personer i tvekan mellan olika möjligheter. 

Detta faderns intresse har säkert påverkat sonen. Redan år 2e.Kr. tog fadern sin lille son med sig till Rom och lät honom få sin uppfostran där med inriktning på framtida politisk karriär. 
Hans huvudkurser var retorik och filosofi.

Senecas författarskap är stort och omfattar, utom talen, varav ingentingfinns bevarat, filosofiska skrifter, en 
naturvetenskapligavhandling, tragedier och en satir. De filosofiska skrifterna fördelarsig på essäer och brev. 

Senceas s.k. dialoger är avhandlingar eller essäer, de härstammar från mycket olika tider. Redan under Glaudius' tid och föreSenecas landsflykt tillkom De ira, "Om vreden", som lär ha gjort såstarkt intryck på kejsaren själv, att han lovade bättrasig. 

Underen landsflykt på Korsika tillkom "De constantia sapientis", sv. "Omden vises ståndaktighet". Uppsatsen "Om livets korthet", latin "De brevitate vitae" är ett av hans mest kända verk. Andra är"Om mildhet", till den unge nyblivne kejsar Nero ett försök attpåverka honom till denna för honom, som det senare skulle visasig, såfrämmande egenskap, "Om ett lyckligt liv", är ettförsökatt gentemot avundsman försvara sin rikedom genomatt hävda attden vise därav kan göra ett filantropisktbruk. 
 

Petronius

Dentredje av tidens författare som fick Neros order om självmord var Petronius (död 66 e.Kr.). Av honom finns nu i en enda handskrift, påträffad 1650 i Dalmatien, bevarat det stora avsnitt av enskälmroman som handlar om "Trimalchios middag", Cena Trimalchionis.Några spridda stycken av romanen i övrigt var redan tidigarekända. 

HuvudpersonenTrimalchio har vissa drag av kejsar Nero själv. BI. a.har han liksomdenne en dilettantisk lust för teatraliska effekter ochför attbriljera med enkla verser.

Romanenär en dråplig satir över den rike uppkomlingen Trimalchio och hans bordsgäster, av vilka de flesta är frigivna slavar liksom värden. Tonen är vulgär och fri, språket likaså. Trimalchios uppkomlingsväsen tar sig uttryck i hans skryt med matoch dryck och med sin rikedom. Silverfatens vikt står angiven pådem och på vinkrusen står etiketter med påskrift: "Hundraårigt falernskt från Opimius' konsulat". Därtill fogar värdenföljande kommentar: 

"Ack!Vinet lever alltså längre än den stackars människan! Låt oss därför slå oss lösa! Vin -  detär livet det! Det är äkta opimianskt jag bjuder på.I går satte jag inte fram så gott vin, och ändåvar det mycketfinare gäster då." 
 
 

"Domitianerna"

Quintilianus

Underkejsarna Vespasianus (69-79), Titus (79-81) och Domitianus (81-96) kom en reaktion mot den neronska ti- dens uppskruvade och nervösa patos. Den företräddes främst av Quintilianus (35-ca 97), som avVespasianus utnämndes till statligt avlönad lärare i retorik,den första professuren i romersk vältalighet alltså. 

Ocksåmed Domitianus hade han nära förbindelse och fick sig anförtroddundervisningen av ett par unga adoptivsöner till kejsaren. Han dogungefär samtidigt med denne eller kort efteråt.

Detbetydande verk, som Quintilianus på 90-talet sam- manskrev, hette Institutio oratoria, Lärobok i vältalighet, och behandlar i tolv böcker eller delar en talares utbildning från barndomen till vuxen ålder. Quintilianus' stilmönster är Cicero och hans ciceronianska stil är så sober och elegant att han undermedeltiden och hes renässanshumanisterna gällde som förebildenvid Ciceros sida. Han behärskar sitt ämne både ur pedagogiskoch retorisk synpunkt och har ett fint stilistiskt och litterärt omdöme.Hanär vidsynt och tolerant och humanist i detta ords fulla bemärkelse.

Avvad Quintilianus i första boken har att säga om barn- uppfostran äger det mesta sin giltighet ännu i dag. Och hans översikt i tionde boken över den latinska litteraturen är med sina knappa, välavvägda karakteristiker för oss synnerligen värdefull. I tolfte boken når han så fram till samma resultat som Catooch Cicero att talaren bör inte bara kunna tala utan också varafilosofiskt bildad och moraliskt oförvitlig. Också i övrigtär hans omdömen och råd kloka. Den stilistiska återhållsamhet, som han tillämpar och förordar, är väl uttryckt i satsen: 

"Varjeord, som inte hjälper
varesig tanken eller stilen, kan betraktas som oriktigt." 

Enmaning, vars berättigande modern språkundervisning i alltför hög grad glömt, är: 

"Nequis fastidiat grammatices elementa! 
Måingen förakta grammatikens grunder!" 

Ochden s. k. nyttans kortsynta predikanten kunde ha gott av att betänka den sanning om vetenskapens odelbarhet som igger i den lilla satsen: 

"Nihilin studiis parvum est
Istudier (och vetenskap) finns ingenting smått"
 
 

Martialis

Tvåhängivna hovpoeter fick kejsar Domitianus, som gärna ville framståsom skalders beskyddare: Martialis och Statius. Martialis' (ca 40-104)inställsamma smicker för kejsaren och andra gynnare, bland demPlinius d.y. , kan förefalla oss osmakligt, men vi får överse med det för hans litterära förtjänster. 

Epigrammetskonst, att i någon rad eller två sammanpressa en tanke, ettomdöme, en karakteristik med satirisk udd i slutet, den har ingen grekisk eller romersk författare drivit så långt som Martialis, kanske ingen i hela världslitteraturen. Han var född i Spanien, i nuvarande Calatayud och kring år 64 sökte han lyckan in Rom. Han försökte försörja sig som skrivare men hade ständiga ekonomiska problem. Så småningom lärde han kännapersoner som Quintilianus, Juvenalis och Plinius d.y. År 98 återvände han hem till Spanien.

Vihar sett prov på epigramgenren hos Catullus, eleganta prov, men sporadiska. För Martialis är epigrammet den naturliga och så gott som enda uttrycksformen. Själv säger han vitsigt i slutepigrammet till sin första bok:

"Den som av epigram ej fått nog, när han genomläst hundra, lär på det onda ej lätt, Caedicianus, bli mätt."

Av hans eget halvandra tusental blir man sällan trött, även om

"Somligtär gott och somligt är skapligt och mycket är dåligt här i min bok, ty så är det en bok kommer till."

Martialis'Epigrammata finns i ett ganska stort antal handskrifter från renässansen. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 




Texter&Författare

 
 
1
1