-- läsa bör man annars dör man --

EN KRETIN OCH HANS HARPA
av Xavier Forneret
 

VAD ÄR en kretin?
- Kretinen eller missfostret är en människa som uppväcker avsky. 
- Vad är en harpa?
- Harpan är ett instrument som höjer oss till de saligas boningar. Någon frågade mig en dag om jag älskade tonkonsten. Jag svarade: - Ja, om den strömmar ur själen; nej, om den härrör från fingrarna
eller strupen.
- Vad förstår ni i så fall med själfull sång eller musik, eller rättare sagt med själ i musiken?
- Själ i musiken?
- Ja, vad är det?
- Det är att framkalla tårar hos den som vill skratta, men först och främst att själv gråta. Det är tårarna som flödar från era strängar, ur er röst, från instrumentets stämhammare, tårarna som flödar över de lyssnande och rör dem liksom en ung och vacker flicka skulle göra, om hon halvnaken, med ett sorgmodigt leende på läpparna för att mindre misshaga er, utan skor på sina vita små fötter, bönfölle er om en brödkant för sin mor och kläder för sig själv; ärbarhetens nödtorft för den unga flickan, livet för hennes gamla mor.
- Vad är ett auditorium?
- Flera kroppar, få själar!
- Och en instrumentalist eller sångare?
- En kropp som skänker själar åt dem som inga har!

Men nog därom.

Det var i december - december med sina dagar frätta av vintersolståndet, med svart glest gräs, blåst, knakande domnade träd, frusen jord och en vit sol på den bäriga isen.
Det var på aftonen - vinterkvällen med sina gatlyktor fladdrande som häxmästares eldar, sin skiftande himmel, sina stjärnor som jagar varandra för att inte frysa; aftonen med sina klockor som ringer till
Angelus som vore de av kristall; med rika mäns varmt ombonade täck- vagnar som nästan kör över de fattiga fotgängarna som huttrar i kölden; aftonens orgor med andra ord, inängande sitt välljud med skriken från dem som trampar dem.
Det var i december; det var på kvällen.
Vid porten till en stad hade en kretin för vana att dagligen sitta på en svart sten, fordom huggen i fasetter men gnagd av tidens tand. I köld och hetta, damm och blåst, solsken, slask, regn och snö, hagel, rimfrost och isbark lämnade kretinen den steniga och fuktiga gropen vid vägskälet där marken var hans golv, en risknippa hans bädd, en halmkärve madrassen och trasorna hans täcke; han stack fötterna i ett par lövtunna träskor, benen i byxor som var harlekinrutiga av lappar, skylde skuldror och armar i en halv kavaj och lindade kring halsen ett klädesplagg som ursprungligen hade varit en halsduk, därpå ett rep, omsider ett band och slutligen, om man så vill, ett silkessnöre.
Därmed, eller snarare därförutan, skyndade kretinen hatt- och skjortlös till sin svarta sten. Den var hans tron; ingen gjorde honom äran stridig; han intog sitt säte med en trashanks stolthet. - Hans medbröder i armodet kallade honom tiggarnas konung, ty han övergick dem alla i fattigdom. Han var alltid den hungrigaste, den våtaste efter regn, den frusnaste, naknaste, solförbrändaste; han var nämligen hemsk att skåda. Fötterna var bakvända klumpar, benen knutiga stumpar, hans händer hade bara tre fingrar, ögonen var små som hos en sparv, näsan insjunken mellan kinderna, munnen hade inte mer än sex tänder, och det enorma huvudet var nästan hårlöst. Naturen hade skapat honom sådan, och människorna tycktes säga till honom: 
-Må naturen livnära, kläda, värma, svalka, beklaga, älska och hysa dig! » Den stackars kretinen blev därigenom ofta tvungen att tugga sina naglar till middag och dricka det vatten som himlen skänkte honom i ett lerigt hjulspår.

En dag hade han livnärt sig på Gud skydde er! Gud hjälpe er! Jag har inga småpengar, jag har ingenting att ge er, jag har ingenting på mig; må Försynen bispringa er och en massa liknande talesätt, alla kallsin- niga och de flesta absurda - klockan hade slagit sju, åtta, nio, tio, och kretinen hade ingenting ätit sedan klockan tolv, utom en liten brödbit som en fattig man hade unnat sig glädjen att skänka honom. Och där kommer stadens fångvaktare, full av mat och dryck, och skriker åt den sinnesslöe: »Gå och lägg dig gamla spöke! Hör du inte att klockan slår tio? Packa dig i väg, din usling! Väntar du kantänka på ditt ekipage? Rappa på!» Och fångvaktaren dängde nyckelknippan mot hans bröst. Kretinen föll omkull, reste sig och gick. Fångvaktaren vandrade hem till sitt, brast i skratt och kröp i säng.

En gata där lyktorna hade slocknat belystes präktigt av fem stora fönster, trots att rutorna tycktes bestå av mattslipat glas; så kallt var det ute och så varmt inomhus. I salongerna innanför dessa fem fönster blandades musiker och musikamatörer. De allra flesta var kvinnor, sannskyldiga själar i människohamn. Fördenskull utan huvud, utan ögon för någonting annat; så bristningsfullt och svällande var hjärtat, det slog så det tappade andan.

Du som har bevistat musikaliska soaréer, har du inte mången gång känt dig dö av salighet inför anblicken av dessa kvinnor, höljda i siden, blommor, sammet och diamanter? Har du inte sagt dig - om man kan säga sig någonting i dessa salonger - att Gud just då var mer närvarande där än annorstädes, att Han själv bidrog till att fördela denna harmoni, att Han grep varje åhörare i hans innersta märg för att i hans lemmar ingjuta vällust, hänryckning och de ljuvaste nöjen?
I själva verket är det klarinetten som trollbinder oss; valthornet vädjar till vår stolthet; basfiolen väcker vår rörelse; oboen låter oss skåda berg, hoskapshjordar, alphyddor och herdinnor; flöjten vyssjar oss till ro; pianot med sina tonmassor påminner om dessa Musikens andar vilka för att förnöja en helig man uppför danser vid hans viloläger och därvid stöter samman. Fram stiger så violinen, från hjässan till fotahjället en stridsman, glänsande och blank. 
-Jag är inte vacker», utropar han, »men lyssna och hör min röst! Jag gråter, skrattar, dundrar, smeker, skriker, suckar och alltsammans nästan på en gång. Ändå har jag bara fyra munnar. Men så äger jag också en själ. Där, under strängarna, lågar min känsla och kärlek, ur den springer mina passioner fram, där tänds den virvel av gnistor och lågor som förbränner mina åhörare. Så länge jag kämpar, befaller jag, och så länge jag befaller, blir jag åtlydd. Då jag har slutat, beundrar man mig alltjämt, ty jag förtröttas inte; striden endast ökar mina krafter. Jag återföds ur mina toner liksom fågeln Fenix ur sin egen aska och livet ur intet. Jag är Tonernas konung, ju mer jag slösar med dem, desto större och mäktigare utbreder sig mitt rike! ... »
I salongerna vid Rue Blanche hade man lyssnat till alla dessa instrument i tur och ordning. Återstod harpan; - harpan med sina pärlande accenter, klingande som guldmynt, när de stänker från dess strängar; harpan som kommer oss att tillbe den kvinna som berör den; med andra ord harpan, Guds och Davids glädje.

Intill denna stund hade harpan förblivit stum.
Och plötsligt förnimmer man det sorl som förkunnar att någonting skall hända...En kvinna i trettioårsåldern bestiger solisternas estrad, fattar harpan, drar den till sig, låter den vagga, snuddar vid den med luftiga preludier. Hon är blek, mycket blek, med milda bruna ögon - pannan är ganska låg; håret svanar fritt, smyckat av blommor; läpparna är vackert tecknade, tänderna vita, hennes fötter inte större än ett barns, handen näpen, midjan ett smidigt rö.
Sorlet tystnar, hon börjar; hon fortsätter, och inte ett huvud rörs, inga blickar vandrar, inga händer lyfts; allting står stilla, vilar, bidar. Takkronornas ljus förefaller att vara det enda levande kring denna varelse som efter behag piskar upp eller dämpar sina skälvande harmonier inför en publik av vaxdockor; salongerna har förvandlats till en ruin i Herculaneum, auditoriet är förstenas!
Låt oss för ett ögonblick gå ned på Rue Blanche för att bevittna det som sker där nere.
Klockan slår halv tolv. Gatan är öde; men någonting närmar sig från ena sidan, en varelse som ser ut att vara bredare än den är hög, någonting som liknar en människa som går på ena armen med kroppen vilande vågrätt i luften.
Det är kretinen som kommer släpande på sin rotkorg, som blåser i händerna och jämrar sig. Han är stadd på vandring till sin korsväg, där hans kropp skall vila mellan himmel och jord. Kretinen har upphört att tro på Gud; han har vant sig vid de vuxnas snäser och barnens skrik, vid den fasa han uppväcker hos alla. Men en sak fruktar han: Döden. Ty kretinen är lika fästad vid livet som hans träskor är oavhängiga av hans fötter. Han jämrar sig, men det gör han nästan alltid; han brummar till och med när han är mätt, det är en ovana hos stämbanden.

Den kväll varom vi talar, då han kom gående under de upplysta fönstren på Rue Blanche, led han emellertid ohyggliga kval. Med ett språng har han ställt sig på korgen, blåser inte längre på de frusna fingrarna, glömmer den glupande hungern och den bittra kölden; han kastar sina blickar mot fönstren, vänder sina öron mot välljudet. Och se, nyss var han stelfrusen, och nu värms hans blod; hans grova ansikte blir sällsamt uttrycksfullt. Alla organ i kropp utvecklar synbarligen en ovanlig aktivitet; det verkar
om han inte längre skulle stå ute på gatan, utsatt för blåsten, som släckt lyktorna och bringat oljan att stelna; han flämtar efter luft en liten auvergnat som får spisa vid kungens taffel; han sprätter fingrar och tår, och det ser ut som om benen skulle anta normal form. Kretinen kliver ur träskorna, eftersom de trots sin spröda byggnad bullrar för mycket, han försöker med sin tröga tunga härma
instrumentets sköna klingande toner som berusar honom; han försöker klättra uppför husväggen för att få skåda upphovet till denna förtrollning. Han river händer och fötter, ramlar ned på stenläggningen och börjar på nytt.  Fåfäng möda! Men han klamrar sig fast, han kränger uppåt, han är full av hopp; han tänker slå sönder en ruta och sticka in huvudet i salongerna med risk att skrämma vettet ur
de närvarande och avbryta det välljud som fyller honom med salighet. Hans enda tanke är den syn han hoppas få skåda, blott se den, kan resten kvitta; han åtrår den vansinnigt, han gör otroliga ansträngningar. Skinnet på ett finger slits av och blir hängande på en järnpigg, smärtan irriterar honom, men han fortsätter trots han är fullständigt från vettet, ty hans mål är ouppnåeligt; det enda fotfästet på hela husväggen är en bänk och den järnpigg som sargade hans finger.

Kretinen klamrar sig fast, han dryper av svett, han hetsar upp sig till raseri; han har ingenting ätit på tolv timmar, men hungern förefaller att fördubbla hans krafter. Han är besatt av Gucl som vill höja honom mot skyn, men denna gång är Djävulen den starkare. Missfostret har redan hunnit klättra trekvarts aln, när han blödande, utmattad, tillintetgjord och förkrossad ramlar i backen. Korgen får en spark och välter, utspyende någonting som han inte har vetat om och som han slukar av instinkt och inte för nöjes skull. Ty knappt har han kastat i sig födan förrän han äter och dricker endast toner; han är mätt och belåten; han hoppar, skriker,  vrider sig som en mask, rullar sig på marken, störtar upp, hejdar sig, står stilla och börjar på nytt under dessa ljusstrålande fönster, som skänker honom rikedom och kraft, känsla, liv och själ, som nästan gör honom skön. Kretinen är lycklig.

I salongerna, som för den förkrympte lille mannen är de saligas boningar och som han inte når med sina tjut, fortsätter harpan att dallra för den bleka kvinnans luftiga beröring, än het, gripande och passionerad; än mjuk och ljuv; än säregen, ädel och full av majestät; än enkel, naiv och behagfull, men alltid förtrollande. Själens blomster öppnar sina kalkar vid två vita och rosiga fjärilars fladder över strängarna - det är hennes händer. Och hennes ögon tänds och slocknar som om de vore av glas och ett brinnande ljus ömsom närmade sig och ömsom drogs tillbaka där inne. Läpparna är halvöppna som väntande en ängels kyss; på hennes panna ses Musiken själv smekande dessa lockar, svalkande den klingande, tonande genius som brinner och lågar bakom hennes bleka drag.

Ack, om kretinen hade fått se denna kvinna! Han skulle ha dött, när han gjorde korstecknet, övertygad om att han stod inför Guds anlete! Hon spelar utan att förtröttas, med en gudomlig eld, och alla svårigheter böjer sig för hennes händer som gräset för vinden. De tårar som hon låter harpan fälla glänser i varje öga. Salongerna hyser i denna stund endast själar utan kropp.

Efter en lysande återgiven, mästerligt utförd final vaknar åhörarna långsamt ur sin förtrollning; den bleka kvinnan har slutit sina strängars munnar.

Och då dagen randades efter denna natt av njutningar, såg man på en järnpigg under fönstren vid Rue Blanche skinnet av ett finger, på en bänk kretinen, på fönstren hans stirrande blick; och på hans kinder stora frusna tårar.