EDGAR
ALLA POE: Fakta
i fallet Valdemar
Naturligtvis
skall jag inte låtsas vara förvånad över att den
egendomliga historien med herr Valdemar väckt livlig diskussion. Som
omständigheterna var, hade det varit ett under om så inte blivit
fallet. Just genom att alla intresserade parter önskade hålla
saken hemlig för den stora allmänheten, åtminstone tills
vidare, eller till dess vi blev i tillfälle att göra noggrannare
forskningar - just genom våra ansträngningar att åstadkomma
detta kom en vanställd och överdriven skildring i omlopp och
gav upphov till många obehagliga missförstånd och misstankar.
Det är
därför nödvändigt att jag framställer det verkliga
förhållandet, så vitt jag själv kunnat förstå
det. Saken förhöll sig alltså på följande sätt:
Under de
senaste tre åren hade min uppmärksamhet flera gånger kommit
att riktas på ämnet mesmerismen; och för omkring nio månader
sedan föll det mig plötsligt in, att det bland de hittills utförda
experimenten fanns en högst anmärkningsvärd och oförklarlig
lucka: ingen människa hade ännu blivit mesmeriserad in articulo
mortis. Det återstod att utröna, för det första om
en person i sådant tillstånd alls var mottaglig för någon
hypnotisk påverkan; för det andra, därest en sådan
förekom. huruvida den förstärktes eller motverkades av detta
tillstånd, och för det tredje till vilken grad eller för
huru länge döden kunde fördröjas genom ett dylikt förfarande.
Det fanns också andra omständigheter som borde iakttagas, men
det var de sagda som mest retade min vetgirighet - i synnerhet den sistnämnda,
vars följder kunde vara av ofantlig betydelse.
Då
jag såg mig om efter en person, med vars hjälp jag skulle kunna
utföra dessa försök, föll min tanke på min vän
herr Ernst Valdemar, den välkände sammanställaren av "Bibliotheka
Forensica" och författaren (under pseudonymen Issachar Marx) till
de polska översättningarna av "Wallenstein' och 'Gargantua'.
Herr Valdemar, som sedan år 1839 huvudsakligen hade varit bosatt
i Haarlem, N.Y., var särskilt anmmärkningsvärd på
grund av sin ytterliga magerhet - hans nedre extremiteter liknade John
Randolphs. Likaså var hans vita polisonger iögonenfallande på
grund av kontrasten med hans svarta hår, vilket med orätt allmänt
ansågs vara en peruk. Han var till naturen ytterst nervös, vilket
gjorde honom särdeles lämplig för mesmeristiska experiment.
Jag hade ett par gånger med lätthet försänkt honom
i hypnotisk sömn men hade blivit besviken på andra resultat,
vilket jag hade väntat av en man med hans egendomliga natur. Hans
vilja råkade inte alls under mitt inflytande, och vad clairvoyans
beträffar, kunde jag icke åstadkomma någonting med honom.
Jag ansåg hans vacklande hälsotillstånd vara orsaken till
mitt misslyckande. Hans läkare hade redan några månader
innan jag gjorde hans bekantskap förklarat, att han led av en långt
framskriden lungsot. Själv brukade han ofta tala helt lugnt om sitt
förestående frånfälle såsom något som
varken kunde undvikas eller beklagas.
Då
jag fick de idéer, som jag tidigare antytt, var det mycket naturligt
att jag skulle komma att tänka på herr Valdemar. Jag kände
hans lugna filosofiska sinnelag alltför väl för att befara
någon tvekan från hans sida; och han hade inga släktingar
i Amerika som hade kunnat ingripa störande. Jag talade utan omsvep
om saken med honom och fann till min överraskning, att han till och
med var livligt intresserad av den. Jag säger till min överraskning,
eftersom han tidigare aldrig visat intresse för mina tidiga experiment,
fastän han hade tillåtit mig att för dem förfoga över
hans person. Hans sjukdom var av sådan art, att den tillät en
ganska noggrann beräkning av tiden för hans död, och vi
kom överens om att han skulle underrätta mig omkring tjugofyra
timmar före den av läkarna beräknade tiden för hans
frånfälle.
Det är
nu något mer än sju månader sedan jag mottog följande
brev från herr Valdemar.
"Min käre
P!
Det vore
bra om Ni kunde komma nu genast. Både D. och F. är överens
om att jag inte kan hålla ut längre än till midnatt i morgon,
och jag tror att de har träffat det rätta.
Valdemar."
Jag mottog
detta budskap en halv timme efter det att det var skrivet, och en kvarts
timme senare befann jag mig i den döendes rum. Jag hade inte sett
honom på tio dagar, och jag blev förfärad över den
hemska förändring som han på så kort tid hade undergått.
Hans ansikte var nästar blygrått, ögonen var till ytterlighet
glanslösa, och han var så avmagrad att kindknotorna hotade att
tränga fram genom huden. Han hostade förfärligt. Pulsen
var nätt och jämnt märkbar. Trots detta bibehöll han
en anmärkningsvärd grad sina själsförmögenheter
och även ett visst mått av fysisk kraft. Han talade tydligt
- han intog utan hjälp något lindrand medel - och då jag
trädde in i rummet, var han sysselsatt med att skriva ned några
minnespunkter i en anteckningsbok. Han satt i sin säng, stödd
på en mängd kuddar. Doktorerna D. och F. befann sig hos honom.
Efter att
ha tryckt Valdemars hand tog jag läkarna avsides och fick av dem en
noggrann beskrivning på den sjukes tillstånd. Hans vänstra
lunga var sedan aderton månader fullkomligt förkalkad och var
alltså alldeles oanvändbar. Även den högra lungans
övre del var förstörd, medan den lägre delen bestod
av en enda massa av tuberkelsvulster. Det fanns flera stora sår,
och på ett ställe var lungan fastvuxen vid revbenen. Dessa företeelser
i den högra lungan var av jämförelsevis färskt datum.
Förkalkningen hade framskridet ovanligt hastigt; ännu för
en månad sedan hade inga tecken därpå kunnat iakttagas,
och sammanväxningen hade funnits endast i tre dagar. Oberoende av
lungsoten misstänktes den sjuke lida av aneurysm i stora hjärtpulsådern,
men till följd av förkalkningssymtomen var det omöjligt
att ställa en säker diagnos. Båda läkarna ansåg,
att herr Valdemar skulle avlida omkring midnatt följande kväll
(söndag).
Det var
nu lördag afton och klockan var sju. Då doktorerna D. och F.
hade lämnat patienten för att tala med mig, hade de tagit avsked
av honom. De hade inte för avsikt att återvända, men på
min begäran lovade de göra ett besök följande kväll
klockan tio.
Då
de hade avlägsnat sig, talade jag öppet med herr Valdemar om
hans förestående hädanfärd och i synnerhet om det
försök jag ville utföra. Han förklarade sig fortfarande
villig härtill, ja till och med angelägen därom, och uppmanade
mig att börja genast. En sjukskötare och en sjuksköterska
var närvarande; men för det fall att någon oväntad
olyckshändelse skulle tillstöta, kände jag mig inte riktigt
berättigad att göra ett sådant experiment utan något
mera tillförlitligt vittne. Jag uppsköt därför mina
åtgärder till omkring klockan åtta följande kväll,
då denna svårighet undanröjdes genom att en medicine studerande,
herr Theodor L., med vilken jag var något bekant, infann sig i huset.
Det hade från början varit min avsikt att invänta läkarna;
men såväl herr Valdemars enträgna uppmaningar som min övertygelse
att det gick så hastigt nedåt med honom, att jag inte hade
ett ögonblick att förlora, föranledde mig att genast skrida
till verket.
Herr L.
hade vanligheten att bifalla min begäran, att han skulle anteckna
allt som tilldrog sig; och det är från hans anteckningar som
jag i sammandrag eller ordagrant har nedskrivit det mesta av vad jag nu
skall berätta.
Klockan
var omkring fem minuter före åtta, då jag fattade patientens
hand och bad honom så tydligt han kunde intyga för herr L. att
han (herr Valdemar) ville tillåta mig att försöka magnetisera
honom i hans dåvarande tillstånd.
Han svarade
med svag, men fullt hörbar röst: "Ja, jag vill bli magnetiserad'
- och tillade omedelbart därpå: "Jag fruktar att Ni har skjutit
upp saken alltför länge."
Medan han
talade så, påbörjade jag de strykningar som jag tidigare
hade funnit vara de verksammaste på honom. Han blev synbarligen påverkad
av min första strykning över hans panna, men trots att jag uppbjöd
hela min förmåga, kunde ingen vidare verkan iakttagas förrän
litet över klockan tio, då doktorerna D. och F. enligt vår
överenskommelse infann sig. Jag förklarade i korthet min avsikt
för dem, och då de icke gjorde några invändningar,
eftersom de ansåg att den sjuke redan befann sig i dödskampen,
fortsatte jag utan tvekan - varvid jag dock bytte de tvärgående
strykningarna mot nedåtgående sådana och riktade min
blick uteslutande mot patientens högra öga. Vid denna tidpunkt
var den sjukes puls så gott som omärklig och hans andetag rosslande,
med en halv minuts mellanrum.
Detta tillstånd
varade oförändrat ungefär en kvarts timme. Efter utgången
av denna tid drog den döende en djup suck och den rosslande andningen
upphörde - det vill säga - rosslingen upphörde, men mellanrummen
mellan andetagen var oförändrade. Den sjukes lemmar var iskalla.
Klockan
fem minuter före elva lakttog jag otvetydiga tecken på magntisk
inverkan. Ögonens glasartade stirrande förändrades till
det där uttrycket av oroligt inåtvänt begrundande, som
aldrig iakttas i andra fall och på vilket det är omöjligt
att misstaga sig. Med några strykningar över hans tinningar
bragte jag hans ögonlock att skälva såsom vid inträdande
sömn, och med ännu några strykningar förmådde
jag dem att sluta sig helt. Jag var emellertid inte nöjd härmed
utan fortsatte mitt arbete med all energi och fullt anspänd viljekraft,
till dess hans lemmar var fullkomligt stela, varefter jag lade dem till
rätta i ett så bekvämt läge som möjligt. Benen
var utsträckta till sin fulla längd och armarna parallellt med
kroppen, på lagom avstånd från sidorna. Huvudet var helt
litet upphöjt.
Då
dessa åtgärder var avslutade, var det midnatt, och jag bad de
närvarande herrarna undersöka herr Valdemars tillstånd.
Efter sin undersökning förklarade de, att han befann sig i ett
ovanligt fullständigt tillstånd av hypnotisk sömn. De båda
läkarnas nyfikenhet var väckt, och doktor D. beslöt sig
genast för att dröja kvar hela natten, under det doktor F. tog
avsked och lovade återkomma i daggryningen. Herr L. och skötarna
var också kvar.
Vi lät
herr Valdemar vara fullkomligt ostörd ända tills klockan tre
om morgonen, då jag gick fram till honom och fann honom i precis
samma tillstånd som då doktor F. lämnade oss - det vill
säga, han låg i samma läge, pulsen var omärklig, andhämtningen
svag (knappast märkbar, utom då man förde en spegel till
hans mun); ögonen var naturligt slutna, och lemmarna var stela och
kalla som marmor. Dock var det allmänna intrycket av honom icke intrycket
av en död.
Då
jag närmade mig herr Valdemar, gjorde jag ett försök att
få hans högra arm att följa efter min egen, i det jag förde
min arm av och an över
hans kropp.
Jag hade aldrig tidigare lyckats i dylika experiment med denne patient,
och jag hade föga hopp att lyckas denna gång; men till min förvåning
följde hans högra arm, svagt men tydligt, varje riktning min
arm anvisade. Jag beslöt att riskera några ord för att
inleda ett samtal.
"Herr Valdemar,
sover ni?' sade jag. Han svarade ej, men jag lakttog att hans läppar
skälvde till, vilket föranledde mig att upprepa min fråga
gång på gång. Då jag upprepade den för tredje
gången, gick en rysning genom hela hans kropp, man kunde se en strimma
av ögonvitorna, hans läppar rördes långsamt, och mellan
dem gick i en knappt hörbar viskning följande ord:
"Ja - jag
sover. Väck mig inte! Låt mig dö så."
Jag kände
nu på hans lemmar och fann dem lika stela som förut. Men hans
högra arm följde fortfarande de riktningar min hand angav. Jag
gjorde en ny fråga:
"Känner
ni fortfarande plågor i bröstet?"
Svaret kom
omedelbart, men med ännu svagare röst än förut: "Inga
plågor. jag dör."
Jag ansåg
det inte rådligt att störa honom vidare just då,
och ingenting sades eller gjordes, innan doktor F. återvände
vid soluppgången. Han uttryckte den största förvåning
över att ännu finna den sjuke vid liv. Efter att ha känt
honom på pulsen, bad han mig på nytt tala till den sovande.
Jag gjorde så med följande ord:
"Herr Valdemar,
sover ni ännu?"
Liksom
förut förflöto några minuter innan svaret kom: under
denna tid tycktes den döende samla sin viljekraft för att tala.
Då jag för fjärde gången upprepade frågan,
svarade han mycket lågt, nästan ohörbart:
"Ja, jag
sover. Jag är döende."
Det var
nu läkarnas åsikt, eller rättare sagt önskan, att
herr Valdemar skulle lämnas ostörd i sitt nuvarande, synbarligen
lugna tillstånd, intill dess döden inträdde; och den allmänna
åsikten var, att detta måste inträffa inom några
minuter. Jag beslöt dock att tilltala honom ännu en gång
och upprepade därför endast min föregående fråga.
Medan jag
talade undergick den sovandes ansikte en tydlig förändring. Ögonen
öppnades långsamt och pupillerna försvann under de övre
ögonlocken; hyn antog en likblek färgskiftning som mera liknade
vitt papper än pergament, och de runda, hektiska fläckar, som
hittills tydligt framträtt på båda kinderna, slocknade
med ens. Jag använder detta uttryck emedan de försvann så
hastigt, att det erinrade om en ljuslåga som plötsligt blåses
ut. Samtidigt blottade överläppen tänderna, vilka den dittills
fullständigt hade täckt, medan underkäken föll ned
med ett hörbart ljud, så att munnen förblev vidöppen
och visade den svullna och mörknade tungan.
Jag antar
att ingen av de närvarande var ovan vid en dödsbädds fasor,
men dock erbjöd herr Valdemar i detta ögonblick en så frånstötande
syn, att alla vek tillbaka från hans bädd. Jag känner,
att jag nu nått den punkt i min berättelse, där varje läsare
tvivel och misstroende kommer att vakna. Det är dock min uppgift att
helt enkelt fortsätta.
Herr Valdemar
visade ej längre det minsta tecken till liv; och då vi alltså
ansåg honom död, hade vi just för avsikt att överlåta
honom åt vårdarna, då vi iakttog en stark, vibrerande
rörelse i hans tunga. Den pågick ungefär en minut. Därpå
utgick mellan de orörliga och utspärrad käkarna ett ljud
som det vore vansinne att ens försöka beskriva. Det finn väl
ett par epitet, som kunde anses tillämpliga i detta fall; jag kunde
möjligen säga att ljudet var strävt, brutet och ihåligt,
men det är omöjlig att beskriva dess hemska verkan redan på
den grund, att ett dylikt läte aldrig förr skorrat i människoöron.
Det fanns dock två egenheter som ja då ansåg och ännu
anser karakteristiska för detta ljud, och ägnade att g en föreställning
om dess onaturliga egendomlighet. För det första tyckte detta
ljud nå våra öron, i varje fall mina, från ett avlägset
fjärran eller djupt från jordens inre. För det andra gjorde
det på mig ett intryck - jag befarar att jag inte kan göra mig
förstådd - liknande det som geléaktiga eller klibbiga
ämnen gör på känseln.
Jag har
talat både om "ljud" och "röst". Jag vill därmed säga
att ökidet av hans röst hade en tydlig och rent underbart hemskt
tydlig artikulation. Herr Valdemar TALADE. Jag hade frågat
honom om han sov ännu.
Han sade
nu:
"Ja. Eller
nej. Jag har sovit. Och nu är jag död."
Ingen av
de närvarande försökte ens att förneka eller undertrycka
den obeskrivliga, skälvande fasa, som dessa ord framkallade. Herr
L. - studenten - svimmade. Sjukvårdaren och vårdarinnan lämnade
rummt och kunde inte övertalas att återvända. Jag vill
inte ens försöka beskriv mina egna känslor för läsaren.
Nästan en timme sysslade vi under tystnad med att återkalla
herr L. till medvetande. Då han slutligen återfått detta,
skred vi åter till att undersöka herr Valdemars tillstånd.
Detta var
fortfarande i alla avseenden sådant jag senast beskrev del med undantag
av att spegeln ej mera återgav något tecken på andhämtning.
Ett försök att få fram blod urarmen var fåfängt.
Jag bör även tillägga att denna lem inte längre var
underkastad min vilja. Förgäves sökte jag förmå
den att följa min hands anvisningar. Det enda symptom av det hypnotiska
inflytandet som numera kunde iakttagas, var en vibrerand rörelse i
tungan, som uppstod då jag talade till herr Valdemar. Han tycktes
göra en ansträngning för att svara, men hade ej längre
tillräckligt med viljekraft. Till frågor, som andra än
jag ställde till honom, förhöll han sig fullkomligt likgiltig
och oberörd, fastän jag försökte försätta
alla de närvarande i magnetisk förbindelse med honom.
Jag tror
att jag nu anfört allt, som är behövligt för en uppfattning
av hans tillstånd vid denna tidpunkt. Vi anskaffade andra sjuksköterskor
och klockan tio lämnade jag huset i sällskap med de båda
läkarna och herr L.
På
eftermiddagen återvände vi alla för att iaktta patienten.
Hans tillstånd var fullkomligt oförändrat. Vi höll
en liten rådplägning om möjligheten och lämpligheten
av att väcka honom; men vi kom utan svårighet överens om
att det inte tjänade någonting till att göra det. Det var
tydligt nog, att döden - eller det som vanligen kallas döden
- tills vidare hade blivit fördröjd genom det hypnotiska förfarandet.
Det föreföll oss alla klart, att ett uppväckande av herr
Valdemar endast skulle förorsaka hans ögonblickliga eller i varje
fall snara upplösning.
Från
denna tid till slutet av senaste vecka - en tid av nära sju månader
- fortfor vi att göra dagliga besök, på vilka vi stundom
åtföljdes av läkare och andra bekanta, i herr Valdemars
hus. Hela denna tid förblev den sovande-döde i alldeles samma
tillstånd som jag senast beskrivit. Sköterskorna var hela tiden
närvarande.
Det var
senaste fredag vi slutligen beslöt att göra ett försök
att väcka honom, och det är kanske den olyckliga utgången
av detta försök, som har givit upphov till så mycket prat
och så mycket enligt min åsikt obefogat ogillande.
Jag begagnade
mig av de vanliga greppen för att väcka herr Valdemar ur det
hypnotiska tillståndet. Dessa var till en början resultatlösa.
Det första tecknet till uppvaknande var, att en del av iris blev synlig
i ögonen. Som en märklig omständighet iakttogs, att denna
rörelse i ögat åtföljdes av ett ymnigt utflöde
mellan ögonlocken av en gulaktig vätska av en skarp och mycket
oangenäm lukt.
Det föreslogs
nu, att jag skulle försöka att liksom förut utöva inflytande
på patientens arm. Jag gjorde ett försök, men det misslyckades.
Därpå uttryckte doktor F. en önskan, att jag skulle framställa
en fråga. Jag gjorde så med följande ord:
"Herr Valdemar,
kan ni säga oss vilka era känslor och önskningar nu är?"
I detta
ögonblick återkom de hektiska fläckarna på hans kinder,
hans tunga började skälva eller vrida sig i munnen (ehuru läpparna
och käkarna förblev lika stela som förut) och slutligen
talade åter samma hemska röst som jag tidigare beskrivit:
"För
Guds skull, skynda, skynda, skynda! Söv mig igen - eller fort, fort,
väck mig! Jag säger er att jag är död!"
Jag förlorade
alldeles fattningen och visste för ett ögonblick inte vad jag
borde göra. Jag gjorde först ett försök att lugna patienten,
men då jag misslyckades genom att viljekraften svek mig, slog jag
om och försökte allvarligt att väcka honom igen. Jag såg
att jag skulle komma att lyckas häri - eller åtminstone trodde
jag, att mitt försök skulle krönas med framgång, och
jag är säker på att alla de närvarande var beredda
på att se patienten vakna upp.
Ty det är
sannerligen omöjligt att någon människa hade kunnat förutse
det som verkligen skedde. Medan jag hastigt utförde de hypnotiska
rörelserna, formligen brast orden "död! död!" från
patientens tunga - icke hans läppar - och plötsligt, inom en
minut eller kanske ännu kortare tid, sjönk han och skrumpnade,
formligen ruttnade bort under mina händer. På bädden framför
det närvarande sällskapet låg en upplöst massa av
vidrig föruttnelse.