-- läsa bör man annars dör man --

svenska: berättelseanalys
envíos
gymnasiekurser:
svenska

svenska@mailbox.as

 
 
KATHERINE ANNE PORTER: Källan

E

68
"Jag skriker", sa flickan.
Servitrisen kom ut genom förhänget med två ölglas och ställde dem på de fuktiga plattorna.
"Tåget kommer om fem niinute?', sa hon.
"Vad sa hon?" frågade flickan.
"Att tåget kommer om fem minuter."
Flickan log ett strålande leende mot servitrisen, till' tack. "Det är bäst jag ställer väskorna på andra sidan om stations-
huset", sa mannen.
Hon log emot honom.
"Gör det. Kom tillbaka sen så dricker vi ur ölet."
Han tog de båda tunga väskoma och bar dem runt stationshuset till det andra spåret. Han tittade bortöver men kunde inte se till något tåg. Tillbaka gick han genom baren där människor satt med sina glas och väntade på tåget. Han drack anis vid bardisken och tittade på folk. Allesammans väntade på tåget på ett resoffligt och förnuftigt sätt. Han gick ut genom bamhuförhänget. Hon satt vid bordet och log mot honom.
"Känns det bättre för dig nu?" frågade han.
"Jag har det bra", sa hon. "Mig fattas det ingenting. jag har det så bra."
Ernest Hemingway
Oversättning av Thorsten Jonsson
WILLIAM FAULKNER
När fröken Emily Grierson dog kom hela vår stad till hennes begravning: männen på grund av ett slags respektfull tillgivenhet för ett fallet monument, kvinnorna huvudsakligen av nyfikenhet på att få se hennes hus invändigt, vilket ingen utom"en gammal negertjänare - som skött både matlagningen och huset - hade gjort på minst tio år.
Det var ett stort, rektangulärt hus som en gång varit vitt, ut- styrt med kupoler och spiror och snirklade balkonger i den gu- domliga sjuttiotalsstilen. Det var beläget vid en gata som på sin tid varit stadens förnämligaste. Men garage och bomullsupplag hade erövrat omgivningen och förstört dess goda rykte, endast fröken Emilys hus var kvar och lyfte sitt halsstarriga och koketta förf all över bomullsvagnar och bensinpumpar - en nagel i ögat bland andra naglar i ögat. Och nu hade fröken Emily förenat sig med kvarterets andra förnäma representanter, där de vilade på den cederbeskuggade kyrkogården mellan leden av gravar till- höriga unions- och konfederationssoldater som fallit i slaget vid Jefferson.
I livstiden hade fröken Emily varit en tradition, en förpliktelse och ett bekymmer, en slags ärvd skuldförbindelse för staden, här- stammande från den dag 1894 då överste Sartoris, borgmästaren - han som införde bestämmelsen att ingen negerkvinna fick visa sig på gatan utan förkläde - efterskänkte hennes skatter, en för- mån som daterade sig från hennes fars död och som hon sedan fortfarit att åtnjuta. Inte så att fröken Emily skulle ha accepterat något understöd, men överste Sartoris hittade på en historia oro att fröken Emilys far hade lånat staden pengar, vilka staden ur ren affärssynpunkt föredrog att återbetala på detta sätt. Endast en man av överste Sartoris' generation och med dess tänkesätt kunde ha hittat på något sådant och endast en kvinna kunde ha trott på historien.
När den efterföljande generationen med sina moderna idéer blev borgmästare och rådmän väckte arrangemanget en viss miss. belåtenhet. På nyåret sände de henne en skattsedel. Februari kom
En ros åt Emily
i
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 

 
 
 
 
 

 


envíos

svenskan.cjb.net