-- läsa bör man annars dör man --

svenska: berättelseanalys
envíos
gymnasiekurser:
Svenska A & B

svenska@mailbox.as

 
 
Christina Peri Rossi: Jag älskar dig
 

Jag sade att jag skulle visa henne staden.
- Är det sant Alex, ska du göra det? Ska du det? - frågade hon förtjust, skuttade fram till mig och gav mig en ljudlig puss på pannan. Hon var mycket lång. Alltför lång för sina nitton år och alldeles för attraktiv för mig.

Jag var inte van att ha att göra med så unga kvinnor. 
"Tror du att jag kommer att växa ännu mer?" hade hon frågat den morgonen, med en bekymrad uppsyn. För den uppsynen skulle jag kunna ge henne fler bekymmer
än längden, studierna på universitetet och den osäkra framtiden för en blivande skådespelerska. 
"Enligt de senaste biologiska rönen om utvecklingen av homo sapiens beräknar man att många ungdomar kommer att
växa fram till tjugofem års ålder, deras ben kommer att förlängas med åtminstone två centimeter om året förutsatt att de får riktig kost (vilket naturligtvis inte kommer att gälla i Tredje Världen). Men om vi tar i beräkning - tillade jag - att det i ditt fall handlar om en underbar femina sapiens, då är jag höjd att tro att du under de sex år som återstår tills du når den hemska åldern av tjugofem år, inte kommer att växa en enda centimeter till. För även om du är lång finns det i dina proportioner en beundransvärd harmoni - visserligen något oklar - och det skulle vara en onaturlig handling - förresten, du borde läsa A rebours av Huysmanns -
att förstöra denna magnifika skapelse med ett par centimeter som du inte behöver."

Som belöning för mitt svar fick jag två kyssar på munnen tillsammans med en snabb tungrörelse medan hon glädjestrålande sade till mig:
- Jag älskar dig. Jag älskar dina utläggningar. Jag älskar ditt sätt att tala till mig. Jag älskar att du lär mig saker.
Varje gång jag föreslog något (och under de senaste tjugofyra timmarna - vilket förresten var hela den tid som vi tillbringat tillsammans - hade jag 
föreslagit olika saker, en resa - 
"Vi skulle kunna åka till Paris." 
"Tycker du om Paris?" sade hon med beundransvärd naivitet. "Jag älskar Paris", ljög jag som en borstbindare), två böcker 
("Är det sant att författarna skriver annorlunda när de blir förälskade?" hade hon frågat mig medan hon bläddrade i en av mina böcker. Vem älskade du när du skrev den här?" 
"Du känner henne inte", ljög jag. "Jag skulle vilja veta om du också skulle skriva om mig', tillade hon. "Min älskade - sade jag - man skriver inte om det som finns utan om det som inte finns."
"Skulle jag behöva ge mig av för att du skulle skriva om mig?" Dialogen var avskyvärd men jag var beredd att förlänga den tjugofyra timmar till eller tjugofyra månader eller tjugofyra sekler. Sedan jag hade träffat henne gjorde vi inget annat än pratade och när vi gick till sängs kunde vi inte koncentrera oss på att smekas eller kyssas eftersom vi båda ville prata, fortsätta att prata och vi var så ivriga att vi halvnakna steg upp, gick till köket, öppnade kylskåpet, tog ut en coca-cola eller en flaska apelsinsaft, hon tände mina cigarretter i sin härliga mun, jag höll på att kissa på mig men lyckades ta mig till toaletten. På vägen dit kom jag på saker som jag inte hade sagt, jag fortsatte mot toaletten, men nu var det hon som kom springande och kysste mig i nacken, då vände jag mig om och om- famnade henne. "Vad sade du att den där romanen av Huysmanns som jag borde läsa hette?" 'A rebours', sade jag nästan framme vid toaletten. "Jag har massor att läsa. Tiden räcker inte till. Jag har bara läst halva din bok. Dessutom arbetar jag på somrarna som flygvärdinna på Swissair." Helt plötsligt slog det mig att jag kunde börja resa med Swissair på somrarna, vart som helst, men jag avskydde flygplan).

Förutom en resa, två böcker, en utflykt till kusten, en film som hon inte hade sett, middag på en honolulisk restaurang, undervattensfiske (jag ångrade mig snabbt: jag kunde inte simma), studier av keltisk mytologi, besök på Paleontologiska Museet, att hjälpa henne med sina universitetsstudier, lyssna på Kiri Te Kanawa som tolkade Strauss sista sånger ("Jag visste inte att japanerna tyckte om opera." "Nej min älskade. Hon är från Australien och sjunger som en gud." "Jag trodde att man i Australien bara ägnade sig åt upp- rödning av kängurur." "Alltid lär man sig något nytt", kommenterade jag dämpat.) hade jag under de senaste tjugofyra timmarna, vilket förresten var den tid som vi tillbringat tillsammans, dessutom föreslagit: en resa till Trieste ("Varför Trieste?" "Jag tycker om om det."), att lära henne franska, berätta Pör henne om andra världskriget, spela schack, samla indiansk keramik från tiden före Columbus samt lägga ett pussel på fem tusen bitar. Mitt sista förslag bestod i att älska till Tristans och Isoldes aria om Kärlek och Död. "Har du någon gång gjort det på det sättet?" frågade jag. "Jag tror inte det - svarade hon, med förtjusande tvivel. - Om jag lyssnar på musik, kan jag inte koncentrera mig." "Koncentrera dig på vad?" frågade jag förvirrad. "På att älska, dummer", sade hon till mig. "Har du lätt för att koncentrera dig?" jag tvekade ett ögonblick. Jag hängde nog inte med, utan var som en föråldrad karta. "Jag tror aldrig jag tänkt på det på det viset", sade jag. "Menar du att du gör det fort?" fortsatte hon. "Jag gillar snarare att göra det långsamt." "Hur som helst, så får du väl se - mumlade jag. - Egentligen så tänker jag inte på det i termer hämtade från bilarnas värld. Att lägga in ettan, tvåan, At det där." jag kände att jag sjönk ner i en bottenlös brunn. "Jag menar: det varierar från fall till fall" - jag andades ut, lättad. "Hur som helst, - sade hon - tror jag inte att jag skulle tycka om att älska till opera." "Det är inte oumbärligt för mig" svarade jag fånigt. "Vad jag inte tål är rock', tillade jag och slog till reträtt. "Det är utmärkt att dansa till. Är inte du från Elvis Presleys tid?" "Älskling - sade jag - jag är från en mycket avlägsen tid, från tiden
före syndafloden så att säga, från psykoanalysens, existentialismens, radikalitetens och pacifismens tid. Efteråt kom syndafloded', förtydligade jag. jag sjönk ner halvnaken i soffan. jag tänkte att jag när som helst skulle börja skämmas för min överkropp, för mina blå ögon, för att bli sjuk, för att vara överkänslig mot pollen, för atombomben, luftföroreningarna, mardrömmarna, bacillerna och för att vara väldigt överkänslig mot en del kvinnor. Likafullt skrattade hon. Hon var sådan, hon skrattade hjärtligt när som helst. "Jag älskar dig - sade hon - du är underbar. Jag tycker mycket om dig." "Jag tyck- er också mycket om dig", sade jag, med en alldeles för djupsinnig stämma. Jag var inte säker på att hon på något sätt skulle uppskatta det djupsinniga. Dessutom hade jag föreslagit henne en katt, drottning Viktorias frimärken med en vattenstämpel i form av en dubbel krona, ett spiralformat kalejdoskop samt att låta henne vinna i Trivial Pursuit. Jag var beredd till vad som helst de närmaste två hundra åren. "Jag tycker inte om att man tar av mig kläderna" sade hon genast, trots att hon gått omkring nästan naken en lång stund. "Inte jag heller", kommenterade jag och mindes att vi hade klätt av oss vid sängkanten bredvid varandra som två atleter innan de ska duscha. "Var är din fru?" frågade hon medan jag indiskret kämpade med strumporna. "Hon har rest för att hälsa på sin son hundra kilometer härifrån" svarade jag. "Hon är min lärare i grekiska, upplyste hon mig vänligt medan hon tog av sig bh-n. Jag skulle föredragit att hon tagit av sig bh-n långsammare, att hon inte varit hennes elev på universitetet, att inte ha haft strumpor på mig, att ha vidrört hennes bröst med fuktiga fingerspetsar, att telefonen inte hade ringt. "Bäst att du svarar" - sade hon -. 'Det kan vara din fru." Det var inte min fru.
- Alex - sade en grumlig röst, i andra ändan.
- Ja - svarade jag, och gjorde ett tecken att hon skulle hålla sig lugn. Hon log och började slicka mitt ena knä.
- Jag har förälskat mig i henne, Alex - påstod den matta rösten från en sömnlös man -. Det är löjligt, jag vet, säg inget.
- Jag har inte sagt något - påpekade jag, lakoniskt.
- Jag vet, vid min ålder är det helt vansinnigt Dessa saker borde inte hända efter fyrtio års ålder. Och jag är fyrtiosex. Jag är inte redo för sådant här. Jag känner mig löjlig, malplacerad. Jag tycker synd om mig själv. Jag vill inte att någon ska få reda på det.
- Du berättar ju det för mig - påpekade jag uppgivet. Nu höll hon på att slicka mig på bröstet och letade efter revbenen. Jag hatar att bli kittlad lika mycket som jag hatar ordet kittlas. jag hade föredragit att hon smekt mina ben med sitt kön. I stället är genitalierna något diffust som tröskeln. Jag undrade om hon visste att hon hade genitalier eller vad hon nu kallade dem för. Jag är överkänslig för namn.
- Men jag skäms inte för att säga det till dig. Jag är förälskad, Alex. Jag har så vilda fantasier om ...
- Om sex - fyllde jag i nästan utan att märka det.
- Vid min ålder. Jag trodde att man vid fyrtiosex års ålder var befriad från sådana där saker. Tror du att det finns tabletter för sådant?
- Ta det lugnt - sade jag men förgäves. Hon hade upptäckt mitt födelsemärke vid sista revbenet på vänstra sidan och verkade vara mycket upptagen med att försöka ta reda på dess karaktär.
- Jag kan inte vara lugn, Alex. Jag äter inte. Jag sover inte. Mina lektioner är avskyvärda. De kommer inte att förnya mitt kontrakt. Hur ska jag kunna prata om tysk romantik när jag bara tänker på hennes bak? Igår sade jag ordet 'sex' tio gånger under lektionen. Och det på grund av Goethes dikt "som en gammal melodi, något glömt".
- Hur vet du att du sade det? - frågade jag, medan hon utforskade mitt underliv. Jag kände mig som en babian i ett laboratorium.
- Det var hon själv som sade det. Hon väntade på mig efter lektionen, glad, charmerande och oemotståndlig. "Vad är det med dig?" sade hon. "Hur så" undrade jag. "Du har nämnt ordet sex tio gånger under dagens lektion." Och hon hade lagt märke till det.
- Varför duar hon dig?
- Det vet jag inte Alex. Du vet inte vad det innebär att föreläsa om tysk romantik medan det hettar mellan benen på en. Alla duar varandra nuförtiden. Fråga Marga. Var är Marga?
- Hon har rest för att träffa sin son - svarade jag.
- Jag vill inte att någon får reda på det. Jag är förstörd Alex. Hon flörtar med mig hela tiden. När vi är tillsammans ...
- Varför reser du inte iväg någonstans avbröt jag honom bryskt. - Var inte dum Alex. Jag kan inte ge mig av under kursen. Jag
har mina barn att försörja. Jag tror jag vill gifta mig med henne. Resa med henne, gifta mig, skilja mig, visa henne Rom, Babylon, Pergamon ... Hon har bett mig att jag skall lära henne tyska. Och att fotografera. Hon vill ha ett eget mörkrum. jag ska lära henne allt hon vill. Det är inte för intet som jag är tjugofem år äldre än hon. Fattar du? Ett kvartssekel. Hon är jämnårig med min äldsta dotter.
Jag tyckte om när hon smekte mig men jag kunde inte hejda henne och började dregla vid luren.
- Jag skulle helst se att du berättade allt  imorgon på något kafé. Lugna ner dig nu. Det finns inga beslut att fatta. Lugna dig och läs någonting. Varför går du inte ut på en promenad?
- Jag vill inte stöta ihop med henne.
- Du kommer inte att stöta ihop med henne.
Jag råkar alltid stöta ihop med henne. Vet inte om det är hon som stöter ihop med mig eller jag med henne. Och när jag stöter ihop med henne är hon alltid i sällskap med någon annan, man eller kvinna. Hon är sådan. Tycker om alla. Hon tror att världen är full av förtjusande människor. Hennes lärare i tyska, hennes gymnastiktränare, journalisten som bor ovanför henne, hallåkvinnan
i P3, statisterna och gubbarna som byter ut gasoltuber i hemmen.
- Lugna ner dig - upprepade jag. Jag lyckades ta tag i hennes  nacke och lyfta upp henne till mina knän. Hon skrattade så högt att jag måste hålla för luren. jag tycker inte speciellt mycket om folk som skrattar i sådana här situationer. jag tycker inte det är roligt när  man vill sätta dit någon, vare sig man gör det eller inte.
- Den här historien är inte speciellt lämplig för dig, sade jag med iskall röst.
- Jag behöver hjälp Alex.
- Vi får prata vidare imorgon - försökte jag avbryta. Vi befann oss i en ganska obekväm ställning och vätskan från hennes kön rann över mina lår.
- Jag förstår inte vad imorgon betyder - svarade rösten. - Du håller på att bli hysterisk - sade jag.
- Hon eggar mig som ingen annan på denna jord - mumlade han halvt berusad.
- Det är alltid samma sak - försökte jag övertala honom. - Jag kan inte minnas några andra gånger. Allting är nu.
- OK. Glöm det då. 
- Jag kan inte.
- Hon älskar dig inte, det vet du. I den åldern älskar man inte någon. Man kan inte älska. Det skulle inte vara spontant. I den åldern känner man inte ens begär. Och du kommer att gå under medan hon upptäcker världens skenbara mångfald. En dag kommer hon att bli imponerad av poesi, en annan dag av rymdnavigering, hon kommer att låta sig förföras av en filmregissör, en 
manusförfattare, en norsk pilot, en belgisk frimärkssamlare och en rockmusiker från Berlin. Kanske också av någon korsisk målarinna. Hon kommer nog att vara dig tacksam, det är sant, för ungdomarna har i grund och botten ett gott hjärta. Men det är inte tacksamhet du vill ha. Du kommer att tömma dig själv för att fylla henne som om hon vore en gjutform.
Det var det jag ville göra, tömma mig i henne. Men något störde henne och plötsligt frigjorde hon sig från mig. Jag tror att det var ett ljud. Det var husets hiss och den hade redan avlägsnat sig.
- Jag kan inte koncentrera mig med det ljudet - sade hon besvärad och tittade mot dörren.
- Vem pratar du med? - frågade rösten i andra ändan av luren upprörd. Sade du inte att Marga inte var hemma? Hör på, jag skulle inte vilja att någon fick reda på det här ... Du sade att det inte fanns någon där.
- Marga är inte här, lugna ner dig. Det var portvakterskan.
- Är det säkert?
- Visst.
Nu hade hon tänt en cigarett och gick omkring i rummet, naken och sur. Hon röker inte så mycket. Hon vårdar sin hälsa.
- Jag tror att du har rätt Alex - svarade mannen i andra ändan av luren tankfullt. Jag är galen. Jag måste behärska mig. Det är det att hon väcker mina ...
- Gamla fantasier - kompletterade jag.
- Ja. Egentligen vill jag vara hennes far, tror jag.
- Hennes bror.
- Ja. Far och bror, incestuösa.
- Men hon vill inte.
- Nej, hon vill inte. Vet du? Hon har så lite ...
- Tänk på något annat.
- Jag är besatt.
- Gå ut och jogga eller något liknande.
- Jag har blåsljud i hjärtat.
- Ta två valium då.
Hon började klä på sig. Sådan är hon: hon tycker om att själv klä av och på sig. Självständigt. Trieste. Varför inte Trieste?
- Sov nu och vila ut. I morgon ...
- Tack, Alex. Och snälla, säg inget till Marga ...
- Hon är inte här. Var lugn.
- Jag skulle inte vilja att Marga ... Vi är kollegor ...
Jag lade stilla på luren. Hon hade bara tagit på sig blusen och jag tyckte om att se på henne så där, lång, med de fasta brösten i vädret, kort hår, ryggen med en något framträdande ryggrad.
- Vad tittar du på? - frågade hon och vände sig om mot mig.
- Din rygg - sade jag. Det finns en skulptur av Pradier ... I Louvren. Det är Niobe sårad av en pil. Jag närmade mig henne. Tog henne mjukt om nacken. Så här ... sade jag, och försökte mycket långsamt få hennes kropp att vrida sig som på Pradiers figur. Hon skrattade.
- Ska vi fara och titta på den? - sade hon festligt.
- Ja, svarade jag med en alldeles för allvarlig röst.
- Om du tar mig ska du göra det mjukt - sade hon.
- Jag hade inte tänkt göra det på något annat sätt - ljög jag.
- Jag älskar dig - yttrade hon och slängde sig över mig. Jag föll ned på sängen. Hon stack in sin tunga i min mun, men drog sig åter snabbt undan. Vem pratade du med? - frågade hon.
- Med din lärare i litteratur.
Hon började gapskratta.
- Jag anade det - sade hon -. Det är en toppenkille. Han kan massor om tysk romantik. Och om måleri. Dessutom tycker han om jazz. Jag älskar honom. Jag har det jättetrevligt tillsammans med honom.
- Jag tror att du har förfört honom - sade jag tvetydigt.
- Jaså? Tror du det? - frågade hon mig med låtsad eller verklig oskuld. Man vet aldrig. Jag visste inte. Han visste inte. Visste hon?
När hon tvekade ett ögonblick, passade jag på att ändra ställning i sängen. Jag är en traditionell författare: jag skriver på en mekanisk skrivmaskin och när jag älskar första gången med någon, föredrar jag att göra det som sig bör. Jag ovanpå och hon under. Åtminstone första gången. Tills jag är säker. Jag tror inte att hon hade sådana slags principer.
- Jag tror att du förför hela världen - sade jag medan jag smekte hennes armar och försökte få henne att hålla dem uppsträckta.
- Säger du det för Margas skull? - frågade hon och kysste mig på örsnibben. Vad hade hänt den senaste halvtimmen eftersom alla frågade mig om min fru? Hon var bortrest. Hon hade åkt för att träffa sin son.
- Vad har Marga med det här att göra? - sade jag, och förde ett fuktigt finger längs konturerna av hennes hals.
- Hon är min lärare i grekiska.
- Jag vet - sade jag uppgivet.
- Hon är en fantastisk kvinna - tillade hon.
- Det är sant.
- Du med.
- Det är sant.
- Och hon är mycket attraktiv.
- Det är sant.
- Jag låg med henne några gånger - sade hon, och lade sig på sidan. Egentligen så älskar jag henne.
 
 
 
 
 
 

 

 
 
 
 
 

 


envíos

svenskan.cjb.net