-- läsa bör man annars dör man --

svenska: berättelseanalys
envíos
gymnasiekurser:
Svenska A & B

svenska@mailbox.as

 
 
John Updike: Gammal åtrå rostar aldrig
 

Det luktade fortfarande korkmatta på Pennypackers mottagning, en ren, vemodig lukt som tycktes stiga upp från golvets dambräde i fyrkanter av växlande intensitet; när Clyde var pojke hade det mönstret gett honom en underlig, nervös känsla av skärningspunkter, och nu stod han genomkorsad av en dubbel upplevelse av sig själv - sin nuvarande identitet, som sträckte sig ner från Massachusetts och råkade hans glädjelösa barndom i Pennsylvania, projicerad uppåt från ett avlägset fjärran av år. Det förstorade färgfotografiet av en sjö i den kanadensiska vildmarken täckte fortfarande hela ena väggen, och stolarna och bänkarna av imiterad valnöt var alltjämt som en lätt personifikation av någon puritansk sekt. Det enda nya var en massiv svart klocka, gjord som en hastighetsmätare, som stod stadigt på ett orangefärgat klaffbord; med arabiska siffror visade den tiden på minuten - 13.28 - och ringlade i sitt verk osynligt ihop det förflutnas och framtidens båda oändligheten. Clyde var tidig; väntrummet var tomt. Han satte sig i en stol mittemot klockan. Den var redan
13.29, och medan han tittade på den halkade siffrorna ner igen: ännu en droppe i det bräddfulla tomrummet. Han såg sig omkring efter en rogivande klocka med urtavla och behagliga visare, som förflyttade sig långsamt. Ett golvur, som inte fungerade, gick i stil med de andra falska antikvitetema. Han slog upp en tid- skrift och det första han läste var: "Läkarvetenskapen har påvisat att cellerna i en normal människokropp förnyas totalt vart sjunde år.

Så öppnades övre hälften av en tvådelad dörr i andra ändan av rummet, och inramad i den fyrkantiga öppningen vände Pennypackers sköterska sitt soliga klotrunda ansikte mot honom. "Mr Behn?" frågade hon med klingande röst. "Doktor Pennypacker är strax tillbaka från lunch." Hon försvann in i labyrinten av smårum där doktor Pemypacker - ögon, öron, näsa, hals - hade sin sagolika apparatur. Genom burspråksfönstret kunde Clyde se Grand Avenues trafikmyller, som verkade färggladare än på hans tid. På trottoaren strosade flickor, som bortsett från namnen var identiska med flickor han en gång hade sett flanera förbi parvis eller i flockar. Små stadsperenner som närmast sorgset förflyttade sig under bördan av sin blomning. I motsatt riktning kom skaror av det motsatta könet bärande på basebollhandskar.

Clyde kände sig så ensam där han stirrade ner på sin gamla gata att han tacksamt tittade upp när ytterdörrm öppnades med ett sugande utrop, för han var säker på att personen i fråga måste vara en bekant, eftersom det här var hans hemstad. När han såg vem det var ryckte händerna till i knäet på honom och blodet bultade mot huden, trots att varenda cell i hans kropp hade förnyats sedan han senast träffade  henne.
"Clyde Behn", fastslog hon moderligt och beskyddande men samtidigt ängsligt, som om han var ett barn och orden var sensmoralen i en historia.
"Janet." Han reste sig tafatt från stolen och kröp ihop, inte så mycket av artighet  som för att lätta på trycket över hjärtat.
"Varför i all världen har du kommit tillbaka hit?" Hon intog posen av att bara vara en gammal bekant till honom, vem som helst.
Han sjönk ner på stolen. "Jag kommer alltid tillbaka. Det är bara det att du aldrig har varit här då."
"Nja, jag har faktiskt" - hon satte sig på en bänk och lade högdraget de knubbiga benen i kors - "varit i Tyskland med min man."
"Han var ju vid flyget."
"Ja." Det förvånade henne lite att han visste det.
"Är han hemförlovad nu?" Clyde hade aldrig träffat honom, men när han nu såg Janet igen kände han att han visste mycket om honom - en obetydlig prosaisk figur, att döma av den obetydliga prägel han hade satt på henne. Han hade säkert pincené, var kverulant, hade någon föga användbar talang, som att spela klarinett eller rita politiska karikatyrer, och ägnade sig nu åt något trist jobb. Antagligen försäkringsagent. Stackars Janet, tänkte Clyde; bortsett från mellanspel med honom - med hans praktfulla, förgängliga jag - hade hon aldrig upplevt något. Ändå hade hon bibehållit sitt vackra lugn, en vaken ro som underströks av den lilla söta blå pussigheten under ögonen. Och antingen hade hon blivit smalare eller också hade han blivit tolerantare gentemot fetma. Hennes tjocka vrister och hullets liksom allmänna halsstarrighet drev honom en gång i tiden att bli elak och grym.
"Ja." Hennes röst visade att hon hade blivit reserverad; kanske hade hon kommit att tänka på något otrevligt vid deras sista möte.                                               
"Jag var kronvrak." Han skämdes över det; och detta att han avslöjade det gjorde deras samtal intimare, men hon tycktes inte vara medveten om förändringen. "En smitare", fortsatte han, "kan man tänka sig något föraktligare?"
Hon var tyst en stund, sedan frågade hon: "Hur många barn har du?"
"Två. Tre och ett år gamla. En flicka och en pojke. Mycket symmetriskt. Har du - några?" Han rodnade lätt och strök sig över pannan för att dölja det.
"Nej, vi tyckte inte vi hade rätt att skaffa oss barn förrän vi hade kommit i mera ordnade förhållanden."

Nu var det hans tur att skapa en stunds tystnad. Hon hade satt upp sitt misslyckande mot hans. Hon lade benen i kors på nytt och log på ett underligt ansträngt sätt.
"Jag försöker just komma ihåg sista gången vi träffades", bekände han. "Jag minns inte hur vi skildes."
"Inte jag heller", sade hm. "Det hände så ofta."
Clyde undrade om hon med den sarkasmen avsåg att driva hans ögon till randen av sorgetårar. Antagligen inte, för avsiktlighet hade aldrig varit hennes starka vapen, fastän hon hade försökt lära sig en del av honom.
Han gick över korkmattan och satte sig bredvid henne på bänken. "Av alla människor i den här stan, sade han, "är du den enda som jag verkligen har velat träffa." Det var dumt, men han hade förberett sig på att säga det i händelse att han skulle träffa henne igen.
"Varför det?" Det var mera likt henne: burdus, snörpmynt nyfikenhet. Det hade han glömt bort.
"Tja, för tusan, av många skäl. Jag har velat säga något." 
"Vad då?"
"Jo, att om jag sårade dig berodde det på dumhet, för jag var så ung. Jag har ofta undrat om jag gjorde det, för nu är det som om du var den enda människa utanför min familj som verkligen tyckte om mig."
"Gjorde jag?"
"Om du tror att du uppnår någon effekt genom att bara ställa entaviga frågor så misstar du dig."
Hon vände bort ansiktet och lämnade liksom bara sin kropp kvar hos honom - den bleka, pelarlika armen, den fräkniga, halvmånformiga axeln under axelbandet på sommarklänningen.
"Det är du som försöker uppnå effekter." Det var ett så blekt och barnsligt försvar att komma med; nästan förlamad av en så kraftig injektion av kärlek rörde Clyde vid hennes arm med en iskall hand.

Med en snabbhet som tydde på att hon hade förutsett detta reste hon sig och gick fram till bordet vid fönstret, där tidskrifter låg uppradade på varandra. Hon böjde huvudet för att läsa namnen på dem och hennes nacke skuggades av en halvt upplöst hårknut. Hon hade alltid haft besvär med att få håret att sitta.
Clyde rodnade häftigt. 
"Arbetar din man här i närheten?"
"Han håller på och söker arbete." Att hon vände ryggen till när hon sade det gav honom hopp.

"Mr Behn?" Svängande som en pendel förde den lilla sköterskan honom in genom det allra heligaste och tecknade åt honom att sätta sig i en hög fällbar stol med svart läderklädsel. Pennypackers apparatur hade alltid gjort honom nervös; den stod uppställd överallt i rummen. Ett helt träd av slangar och ögonglas stod lutat över hans vänstra axel, och vid hans högra armbåge stod ett porslinsbäcken förväntansfullt kupat. En synprövningstavla pratade en korthuggen rotvälska. Så småningom infann sig Pennypacker: en lång, kutryggig man, med fläckiga kinder och en min av undertrycka vrede. 
"Nå, vad är det nu för fel, Clyde?"
"Det är ingenting - jag menar det är bara en bagatell", började Clyde med ett olämpligt skratt. I sin ungdom hade han anlagt ett skämtsamt förtroligt sätt gentemot sin tandläkare och sin husläkare, men han hade aldrig blivit förtrolig med Pennypacker, som förblev det han hade gett intryck av från början - en högdragen utövare av dyrbara förödmjukelser. När Clyde gick i tredje klassen hade han tvingat honom att gå med glasögon. Senare rensade han årligen vax ur öronen på Clyde med en skarp stråle varmt vatten, och en gång hade han stoppat två kopparrör i hans näsborrar i ett fåfängt försök att rensa näshålorna. Clyde kände sig alltid ovärdig Pennypacker, kände sig som en igenslammad rörledning som hindrade doktorns goda anseende och verksamhet att flöda fritt. Han blygdes för att nämna sin senaste triviala förstoppning. 
"Det är bara det att det har ryckt i det här ögonlocket i över två månader nu, och det gör att det är svårt att tänka."
Pennypacker tecknade små cirklar med en liten pennformig ficklampa framför Glydes högra öga.
"Det är det vänstra ögonlocket", sade Clyde utan att våga vrida på huvudet.' "Jag gick till en läkare där jag bor och han sa att det bara var som när en stötfångare skramlar och att det inte fanns något att göra åt det. Han sa att det skulle försvinna, men det har det inte gjort, så jag bad min mor beställa tid tills jag kom hit på besök."
Pennypacker flyttade sig till det vänstra ögat och gick ännu närmare. Avståndet mellan läkarens ögon          och hans mungipor var mycket långt; denna närbild av hans ansikte gav samma känslointryck som de där första fotografierna, tagna från raketer, där jordens kurva tydligt framträder. "Hur känns det att vara i hemtrakten igen?" frågade Pennypacker.
"Trevligt."
"Känns det inte lite underligt?"
Frågan verkade också underlig. 
"Lite." 
"Hm, det var intressant."
"Jo, angående det här med ögat har jag tänkt på två saker. För det första fick jag ett par glasögon i Massachusetts av en läkare som ingen vågade gå till och jag har undrat om inte hans ordination kan ha varit fel. Hans utrustning verkade så gammalmodig och liksom full av spindelväv; som ett Dürerstick." Han kunde aldrig bli klok på om Pennypacker var bildad; den kanadensiska sjön tydde inte på det, men han var en berömd yrkesman i sitt county, i ett county där läkarna stod på toppen på den gällande intellektuella rangskalan.

Ficklampan, en ljum sol infattad i ett nät av optiska cirklar bakom vilka Pennypackers ansikte skymtade otydligt och färglöst, kom ända intill Clydes öga, det otydliga ansiktet ryckte ilsket närmare och Clyde, som var blind i en värld av ljus, fruktade att Pennypacker höll på att syna djupet av hans själ. Skräckslagen flämtade han: 
"För det andra har jag undrat om det kan vara något i ögat. På nätterna känns det som om det satt en liten prick djupt inne under ögonlocket."
Pennypacker drog sig bakåt och svepte fräckt med ficklampan fram och tillbaka framför ansiktet på Clyde. "Hur länge har ni haft de där flagorna på ögonlocken?"
Förolämpningen kom Clyde att haja till. 
"Flagor?" 
"Hur länge har ni haft det där?"
"Ibland på morgnarna har jag lagt märke till små korn, ungefär som salt. Jag trodde det var det som jag brukade kalla sömnsmuts..."
"Det här är inte sömnsmuts", sade doktorn. Han upprepade:"Det är inte sönuismuts." 

Clyde började le åt det som han uppfattade som ett skoj med sin barnsliga vokabulär, men Pennypacker avbröt honom med: 
"En sån här sak kan göra att man tappar ögonfransarna."
"Verkligen?" Clyde var fåfängt stolt över sina ögonfransar, som hade varit ovanligt långa när han var pojke och gett hans ansikte ett flickaktigt vaket och ömsint drag. 
"Tror ni att det är det som är orsaken till de här ryckningarna?" Han föreställde sig sitt ansikte med nakna ögonlock och ögonfransarna utspridda över kinderna som insektsben. 
"Vad ska jag göra?"
"Anstränger ni ögonen mycket?"
"Tja, inte mer än jag har gjort förut."
Pennypackers händer, som Clyde i sitt förblindade, tillstånd uppfattade som blå, tog upp en intensivt brun flaska ur en låda. 
"Det kan vara en bakterie, det kan också vara allergi. Innan ni går ska ni få något som   säkert tar bort det, vad det än är. Och nu, Clyde" - hans röst blev lågmäld och tröstande när han kupade handen, stel som en elektrod, ovanpå Clydes huvud - "nu ska jag droppa in något  i ögonen för att kontrollera om det var rätt glasögon ni fick i Massachusetts."

Clyde kunde inte minnas att det gjorde så ont; han flåsade och grät medan Pennnypacker höll isär ögonlocken med fingrarna och försiktigt öppnade och slöt dem, som om han lekte med lejongap. Pennypacker satte på Clyde ett par löjligt små och cirkelrunda mörkbruna glasögon och tog i stället de pråliga hornbågade glasögon som Clyde hade haft i fickan. Det var Pennypackers metod att fylla sina smårum med väntande patienter och vandra från det ena till det andra som en fångvaktare.

Clyde hörde sköterskans klingande röst långt borta och sedan Pennypackers mullrande hälsning och Janets svar, förstärkta av det tomma väntrummet. Det enda ordet "huvudvärk" framstod retligt betonat i hennes svar. Så stängdes en dörr. Tystnad.
Clyde beundrade att hon hade låtit så saklig. Han hade alltid, beundrat den förmågan hos henne, hennes myndiga uppträdande i den värld som var perifer i förhållande till den värld av kärlek i vilken hon var så servil. Han kom ihåg hur hon kunde sätta servitriser på plats och hur hon brukade bluffa sin mor, den onda kvinnan, när hon helt oväntat kom ut på verandan, där det var meningen att de skulle sitta och spela kort. Yviga krukväxter stod i verandahömen som trogna dvärgar på vakt; rödhakesångare hade byggt bo utanför i syrenen tätt intill nätdörren. Det hade tagits som ett omen, en gudagåva, när fåglarna en kväll inte längre stördes av att de satt i hammocken.

I motsats till exempelvis novokainets verkan är en retning av pupillerna nästan omärklig. Tapeten som han såg genom den öppna dörren verkade lika tydlig som förut. Han höll fingertopparna tätt intill näsan och kunde inte urskilja nagelbanden. Han rörde vid sidorna på näsan, där tårarna hade lämnat strimmor efter sig. Han tittade på fingrarna igen och de verkade suddigare. Han kunde inte se fingertoppamas linjenät. Trådarna i hans skjorta hade smält samman till ett flytande mönster.

En dörr öppnades och stängdes och ännu en patient fördes in i ett mottagningsrum och spärrades in av Pennypacker. Janus fotsteg hade inte blandats med de andra. Utan att någonsin helt offra sitt rykte om gott uppförande hade Clyde under skoltiden varit ganska djärv i sin kritik av lärare, som han ansåg vara dumma eller orättvisa. Han reste sig, kastade en blick bortåt, där en vit strimma av en sköterska skymtade, och gick hastigt förbi en stängd dörr till en som stod på glänt. Hans blod sade honom.- Här är det.
Janet satt på en stol som var lika rak som den han hade lämnat. Hon höll på att sätta upp håret, hade en kam i munnen och höll ryggen krökt och armarna upplyfta. När han smet in genom dörren tog hon kammen ur munnen och log mot honom. I en liten oinramad spegel ovanför hennes huvud såg han sitt eget förstulet grimaserande ansikte, groteskt utstyrt i ett par glasögon som var som två chokladpengar. Han uppskattade hennes leende, trots att det inte passade ihop med det han hade tänkt säga. Han sade det i alla fall: 
"Janet, är du lycklig?"
Hon reste sig med ett sakligt uttryck i ansiktet, gick förbi honom och sköt igen dörren. Medan hon stod med ansiktet mot den och lyssnade efter någon reaktion utifrån samlade han upp hennes hår i handen och lyfte upp det ifrån hennes nacke som han väntat sig skulle vara beskuggad men som för hans uppspärrade ögon i stället tedde sig klar som ett ljus. Han tryckte fumligt läpparna mot den.
"Älskar du inte din fru?" frågade hon.
"Otroligt mycket", mumlade han ner i det mjuka nackfjunet. Hon drog sig undan och lämnade honom tafatt stående vid dörren. Framför spegeln strök hon bort håret från öronen, satte sig igen och lade handlederna i kors i knäet.
"Jag fick just veta att jag kommer att tappa ögonfransarna", sade Clyde.
"Dina vackra ögonfransar", sade hon dystert. 
"Varför hatar du mig?"
"Tyst. Jag hatar dig inte nu."
"Men du gjorde det en gång."
"Nej, det gjorde jag inte alls. Clyde, varför är du så besvärlig? Vad är det du vill?"
"Jaså, jag är besvärlig, din lilla satmara. Jag visste väl det. Du har bara glömt allting, medan jag minns. Du är så förbannat okänslig. Här kommer jag som ett enda nervknippe för att be om ursäkt och säga att jag vill att du ska vara lycklig, och det enda jag får är din nacke." 

Påverkad av den behandling som hans ögon hade fått hade tungan släppt sig lös och öste ur sig känsloin- tryck; och som kulmen på sitt inkonsekventa beteende föll han på knä bredvid hennes stol och undrade samtidigt om dunsen skulle locka dit Pennypacker. 
"Jag måste få träffa dig igen", utbrast han. 
"Tyst."
"Nu kommer jag tillbaka hit och så upptäcker jag att den enda människa som varit vänlig mot mig, har jag behandlat så illa att hon hatar mig."
"Du har inte alls behandlat mig illa", sade hon. "Du var så snäll mot mig."
Han rätade på sig, fumlade med fingrarna kring urringningen på hennes klänning, drog ut den och tittade ner i den mörka springan mellan hennes bröst. Han hade ett minne av henne i baddräkt, av att hennes fräknar gick ända från axlarna och neråt. Hans glasögon stötte till henne på kinden.
Hon stack honom med kammen på utsidan av handen och han reste sig, höjde sig upp i en ny, mindre sorglig atmosfär. 
"När?" frågade han andfådd.
"Nej", sade hon.
"Vad heter du som gift?"
"Clyde, jag trodde du hade det bra. Jag trodde du hade vackra barn. Är du inte lycklig?"
"Det är jag, det är jag, men" - resten var en så äkta ingivelse att orden bara snuddade vid hans läppar - "lycka är inte allt."

Fotsteg tickade utanför på väg mot deras dörr och passerade. Fruktan gjorde honom tom invärtes, ändå gav han henne en slängkyss på sitt gamla nonchalanta skolpojksmaner, väntade, öppnade dörren och skyndade sig ut. Han hade just släppt handtaget när sköterskan kom ut från det rum där han skulle ha suttit och mötte honom i korridoren, rom luktade korkmatta. 
"Var kan jag få lite vatten?" frågade han klagande, hopkrupen   och gnällig som en blind tiggare. Utan att märka det hade han  faktiskt blivit törstig.

"En gång om året passerar jag era trakter", mässade Pennypacker medan han satte in det ena ögonglaset efter det andra i stålramen på Glydes näsa. Han hade kommit tillbaka mer avslappnad och språksam nu när alla smårummen var fyllda. Med ledning av ljudmönstret hade Clyde försökt räkna ut om Janet hade gått. Han trodde det. Den tanken kom det att rycka i hans ögonlock. Han visste inte ens vad hon hette som gift. 
"Först stora motorvägen", malde Pennypacker vidare medan hans ansikte skymtade till och försvann omväxlande, "så uppför New Jersey Pike, över George Washington Bridge, uppför Merritt, sen väg 7 ända fram till Lake Champlain. Där kan man fiska havsabborre. Det borde ni göra någon gång."
"Jag såg att ni har fått en ny klocka i väntrummet."
"Det är en julklapp från Altons optikerfirma. Kan ni läsa den där raden?"
"H, L, F, Y, T, och så är det antingen ett S eller ett E
"K", sade Pennypacker utan att titta. Den stackars saten, han kunde alla de där bokstäverna utantill, all den där smörjan. Plötsligt ville Clyde tycka om honom. Pennypacker flyttade på ett ögonglas. "Är det bättre så här? Eller så här?"

När undersökningen var över sade Pennypacker: "Trots att den där karln hade gammalmodig utrustning var det inget fel på hans ordination. Den astigmatiska axeln i högra ögat har ändrat sig flera grader, vilket korrigeras i glasen. Om ni har känt någon påfrestning beror det delvis på att de här tunga bågarna glider ner på näsan så att det blir en prismatisk effekt. Ni bör ha metallbågar med justerbara nässadlar."
"Man får så fula märken på näsan av dem."
"Det bör ni ha i alla fall. Er näsrygg" - han knackade på sin egen - "är nämligen insjunken. Man måste ha normalt ansikte för att kunna ha oledade bågar. Har ni alltid glasögonen på er?"
"Bara på bio och när jag läser. När jag fick dem under skoltiden sa ni att jag inte behövde dem annars."
"Ni ska alltid ha dem på er."
"Verkligen? Även i vardagslag?"
"Ja, alltid. Ni har medelålders ögon."
Pennypacker gav honom en liten droppflaska av plast. 
"Det här är för svampen på ögonlocken."
"Svampen? Det var otäckt. Kan det hota de här ryckningarna?" Pennypacker fräste otåligt. 
"De beror på muskelansträngning." 

Och Clyde skickades ut i en anfrätt värld där allting var suddigt. Han gick ner genom korridoren med solglasögonen på sig och fick veta av sköterskan att räkningen skulle skickas till honom. Väntrummet var fullt nu, mest av deprimerade gubbar och närsynta barn som gnatade på sina mödrar. Ur den skaran reste sig en mogen ung kvinna som gick tätt intill Clyde, och när han inneslöts i den förtrolighet som doften av hennes hår och kropp utstrålade kände- han sig matt och väldig och storslagen, som en långsamt vissnande ros. Janet stoppade en hopvikt lapp i fickan på hans skjorta och sade i samtalston: "Han väntar ute i biten."
Det likgiltiga, olycksbådande "han" inledde en komplott som Clyde genast var med på. Han stannade kvar en minut för att ge henne tid att komma i väg. Omgiven av barnens och åldringarnas värderande blickar kände han sig som en skådespelare i trygg avskildhet bakom rampens bländande skyddsvärn; han kisade länge på hastighetsmätarklockan, som faktiskt var tom som ett brev som lämnas fram på en scen. Så log han ironiskt åt höger och vänster, lämnade väntrummet och gick ut i Pennypackers tambur, där det fanns ett ornamenterat paraplyställ och en röd gummimatta på vilken det stod STIG IN med så stora bokstäver att han kunde läsa dem.

Han hade inte väntat sig att han inte skulle kunna läsa hennes meddelande. Han höll lappen en armslängd ifrån sig och förde den långsamt mot ansiktet, medan han vred den mot ljuset utifrån. Fastän han gjorde det flera gånger framkom det inte ens det enklaste ord, bara fuktiga blå fläckar. Men i fläckarnas intensitet och uppställning trodde han sig kunna urskilja handstilen - lutande, öppen, vardaglig - så välbekant för honom från andra biljetter som han hade fått för länge sedan. Denna glimt som papperslappen gav honom av hennes okonstlade väsen ökade och förljuvade hans åtrå ännu mer än beröringen av henne hade gjort. Han stoppade ner lappen i skjortfickan igen, och dess styva yta utgjorde en sköld för hans hjärta. I den rustningen trädde han ut pi den välbekanta gatan. Lönnarna, makadamen, skuggorna, husen och cementen framstod för hans misshandlade ögon lika klart lysande som en scen i minnet; han blev barn igen i den här staden, där livet var ett avlägset äventyr, ett rykte, en ständigt nära förestående fröjd.

Översättning av Pelle Fritz-Crone
 
 
 
 
 
 
 
 

 

 
 
 
 
 

 


envíos

svenskan.cjb.net