CS Lewis - Den moraliska lagen



 
 
 
 
 
 

 
 

Alla har hört människor gräla. Ibland låter det lustigt och ibland bara obehagligt; men hur det än låter, tror jag att vi kan lära oss någonting mycket viktigt genom att lyssna till vad det är de säger. De säger saker som: "Hur skulle du gilla att någon gjorde samma sak motdig?"-"Det är min plats, jag var här först"-"Låt honom vara, han gör dig inte illa." - "Varför skulle du tränga dig in först?" - "Ge mig lite av din apelsin, jag gav dig en bit av min" - "Men du lovade ju" Folk säger sådana saker varje dag, såväl bildade människor som obildade, både barn och vuxna.

Det som intresserar mig med alla dessa anmärkningar är att personen som gör dem inte bara säger att den andra personens beteende inte bara råkar störa honom. Han åberopar något slags normbeteende som han förväntar sig att den andra personen skall känna till. Och den andra personen svarar mycket sällan: "Åt helvete med din norm." Nästan alltid försöker han förklara att det han gjort egentligen inte går emot normen, eller att om så är fallet så finns en särskild ursäkt. Han gör gällande att det finns en särskild anledning i detta speciella fall till varför den person som först tog platsen inte skall behålla den, eller att förhållandena var helt annorlunda när han fick apelsinbiten, eller att någonting inträffat som gör att han inte behöver håna sitt löfte.

Det verkar i själva verket som om båda parter är medvetna om något slags lag eller regel för rent spel eller hyfsat uppträdande eller moral eller vad helst du vill kalla det, som de verkligen var överens om. Och de är det. Om de inte var det, skulle de naturligtvis kunna strida som djur, men de skulle inte kunna gräla i ordets mänskliga mening.

Gräla innebär att man försöker visa att den andre har fel. Och det skulle inte finnas någon mening i att göra detta om inte du och han har något slags överenskommelse om vad rätt och ingen mening i att anklaga en fotbollsspelare för ojust spel om det inte fanns någon överenskommelse om fotbollens regler.

Nu är det så att den här lagen eller regeln om rätt och fel brukade kallas för naturens lag. Nuförtiden när vi talar om "naturlagar" avser vi i allmänhet saker som gravitation, eller arv, eller kemiska lagar. Men när gamla tänkare kallade lagen om rätt och fel för "naturens lag", menade de i själva verket människonaturens lag.

Idén var att, precis som kroppar styrs av tyngdlagen och organismer av biologiska lagar, så har den varelse som kallas människa också sin lag - med den stora skillnaden att en kropp inte kan välja huruvida den skall lyda tyngdlagen eller inte, men en människa måste välja att antingen lyda människonaturens lag eller att bryta mot den.

Vi kan uttrycka detta på ett annat sätt. Varje människa är i varje ögonblick underkastad flera olika uppsättningar med lagar, men det är bara en av dessa som hon är fri att bryta mot. Som kropp är hon underkastad gravitationen och kan inte bryta den; om man lämnar henne utan stöd mitt i luften, kan hon inte mer än en sten välja om hon skall falla eller inte. Som organism är hon underkastad flera olika biologiska
lagar som hon inte kan bryta mot mer än vad ett djur kan. Hon kan alltså inte bryta mot dessa lagar som hon delar med andra ting. Men den lag som är karaktäristisk för hennes mänskliga natur, den lag som hon inte delar med djur eller grönsaker oorganiska ting, är den som hon kan bryta mot om hon väljer det.

Den här lagen kallades naturens lag eftersom människor trodde att alla kände till dden av naturen och inte behövde lära sig den. De menade naturligtvis inte att man inte kan hitta någon udda individ här och där som inte kände till den, precis som man kan hitta några människor som är färgblinda eller saknar musiköra.

Men om man tar människorasen som helhet, trodde de att den mänskliga föreställningen om anständigt uppträdande var självklar för alla. Och jag tror att de hade rätt. Om de inte hade det, så var allt vi sa om kriget nonsens. Vad var det för mening med att säga att fienden hade fel om inte rätt var något verkligt som nazisterna visste likaväl som vi och borde ha tillämpat?

Om de inte hade någon föreställning om vad vi menade med rätt, då skulle vi inte ha kunnat anklaga dem för det mer än för deras hårfärg, även om vi ändå var tvungna att kämpa mot dem.
Jag vet att vissa människor säger att idén om naturens lag eller anständigt uppträdande som alla människor känner till är ohållbar, eftersom olika civilisationen och olika tider haft helt olika moraluppfattningar.

Men detta är inte sant. Det har funnits skillnader mellan deras moraluppfattningar, men dessa har aldrig inneburit något som kommit nära en fullkomlig skillnad. Om någon gjorde sig besväret att jämföra morallärorna hos låt oss säga de gamla egyptierna, babylonierna, hinduerna, kineserna, grekerna och romarna, så skulle denne slås av hur mycket de verkligen liknar varandra och vår egen.

Några av beläggen för detta har jag sammanställt i appendix till en annan bok som heter The Abolition of Man; men för vårt nuvarande syfte behöver jag bara be läsaren tänka efter vad som skulle kunna avses med en fullkomligt annorlunda moraluppfattning.

Tänk dig ett land där människor beundras för att de flyr från slagfältet, eller där en man är stolt över att ha bedragit alla de människor som varit vänligast mot honom. Man skulle lika väl kunna föreställa sig ett land där två och två är lika med fem. Människor har haft olika uppfattningar om vilka människor man bör vara osjälvisk mot - antingen det bara varit den egna familjen, sina landsmän eller alla. Men de har alltid varit överens om att man inte bör sätta sig själv först. Själviskhet har aldrig beundrats.

Män har varit oense om huruvida man får ha en fru eller fyra. Men de har alltid varit överens om att man inte bara får ta vilken kvinna man vill.
Men det mest anmärkningsvärda är detta: Närhelst man finner en person som säger att han inte tror på något verkligt rätt och fel, finner man att samma person tar tillbaka detta ett ögonblick senare. Han kanske bryter sitt löfte till dig, men om du försöker bryta ett till honom kommer han genast att protestera och säga att det inte är rätt.

En nation kanske säger att fördrag inte betyder något; men sedan, i nästa sekund, går de emot sig själva genom att säga att just det fördrag som de vill bryta var orättvist. Men om fördrag inte betyder något, och om det inte finns något sådant som rätt och fel - med andra ord, om det inte finns någon naturens lag - vad är då skillnaden mel- lan ett rättvist fördrag och ett orättvist?

Har de inte släppt katten ur säcken och visat att vad de än säger så är de i själva verket liksom alla andra medvetna om naturens lag?

Det verkar alltså som att vi tvingas tro på ett verkligt rätt och fel. Ibland kanske människor tar fel, precis som folk räknar fel: men rätt och fel är lika lite som multiplikationstabellen en fråga om smak eller åsikt.

Om vi nu är överens om detta, går jag vidare till nästa punkt, som är denna. Ingen av oss följer verkligen naturens lag. Om det bland oss finns några undantag, ber jag dem om ursäkt. De gör bättre i att läsa något annat arbete, för inget av det jag kommer att säga har med dem att göra. Och nu vänder jag mig till de vanliga människorna som är kvar.

Jag lyckas inte särskilt bra med att följa naturens lag, och det ögonblick någon påpekar för mig att jag inte följer den, kommer en rad försvar upp i mina tankar. Frågan för ögonblicket är inte huruvida mina bortförklaringar är bra. Poängen är att de utgör ytterligare ett bevis för hur djup, vare sig vi tycker om det eller inte, vår tro på naturens lag är.

Om vi inte tror på anständigt uppträdande, varför skulle vi vara så angelägna att ursäkta oss för att vi inte uppfört oss anständigt? Sanningen är den att vi tror på anständigheten så starkt - vi känner regelns eller lagens tryck på oss - att vi inte kan stå ut med det faktum att vi bryter mot den, och följaktligen försöker vi överflytta ansvaret.

För du märker att det är bara för vårt dåliga uppträdande som vi finner alla dessa undanflykter. Det är bara vårt dåliga humör som vi skyller på att vi är trötta eller oroliga eller hungriga; vårt goda humör tillskriver vi oss själva.

Dessa är alltså de två avgörande saker som jag vill framföra. Den första är att människor över hela jorden har denna egendomliga föreställning om att de bör bete sig på ett särskilt sätt, och de kan inte göra sig av med den. Den andra är att de i själva verket inte beter sig på det sättet. De känner naturens lag; de bryter mot den. Dessa två fakta är grunden till allt klart tänkande om oss själva och det universum vi lever i.

Låt oss summera det vi hittills uppnått. Vad gäller stenar och träd och sådana saker, kanske det vi kallar naturlagar inte är något annat än ett sätt att tala. När man säger att  naturen styrs av särskilda lagar, kanske detta bara betyder att naturen i själva verket be- ter sig på ett särskilt sätt. De så kallade lagarna kanske inte är något verkligt - någonting över och bortom de fakta som vi iakttar. Men när det gäller människan, har vi sett att detta inte duger. Lagen om människonaturen, eller om rätt och fel, måste vara något över och bortom det faktiska mänskliga beteendet. I detta fall har man, förutom fakta, någonting annat - en verklig lag som vi inte uppfann och som vi vet att vi bör åtlyda.

Jag vill nu reflektera över vad detta säger oss om det universum som vi lever i. Ända sedan människan kunde tänka, har hon undrat över vad detta universum verkligen är och hur det kom till. Och i mycket stora drag har man intagit två ståndpunkter. För det första har vi den så kallade materialistiska ståndpunkten. Människor som intar den ståndpunkten tror att materia och rymd bara råkar existera, och att de alltid har existerat, ingen vet varför; och att materien genom att bete sig på särskilda fasta sätt bara råkat, som ett slags lyckträff, frambringa varelser som oss själva som har förmåga att tänka.

Med en sannolikhet på en chans på tusen var det något som träffade vår sol och fick den att frambringa planeter; och genom ytterligare en chans på tusen uppkom de för livet nödvändiga kemikalierna och den rätta temperaturen på en av dessa planeter, och lite materia på den här jorden blev levande; och sedan, genom en lång serie tillfälligheter, utvecklades de levande väsendena till sådana ting som vi.

Den andra ståndpunkten är den religiösa. Enligt den är det som ligger bakom universum mer som ett medvetande än som något annat vi känner till. Det vill säga, det är medvetet, och har syften, och föredrar en sak framför en annan. Och enligt denna ståndpunkt skapade det universum delvis för syften som vi inte känner till, men i alla händelser också för att frambringa väsen som sig själv - jag menar som sig själv i meningen att de har medvetande.

Tro inte att en av dessa ståndpunkter hystes för länge sedan och att den andra gradvis har tagit dess plats. Varhelst det funnits tänkande människor har båda ståndpunkter dykt upp. Och bemärk också att man inte med naturvetenskap i vanlig mening kan ta reda på vilken ståndpunkt som är den rätta. Naturvetenskapen fungerar genom experiment. Den iakttar hur tingen beter sig. Varje naturvetenskapligt uttalande betyder i själva verket, hur komplicerat den än ser ut, i det långa loppet någonting i stil med "jag riktade teleskopet mot den och den delen av himlen klockan 02:20 den 15 januari och såg det och det" eller "jag stoppade ner lite av detta ämne i ett kärl och hettade upp det till den och den temperaturen och det reagerade så och så".

Tro inte att jag säger något emot naturvetenskapens jag säger bara vad som är dess jobb. Och ju mer vetenskaplig en människa är, desto mer skulle hon hålla med mig om (tror jag) att detta är naturvetenskapens uppgift - och det är dessutom en mycket värdefull och nödvändig uppgift.

Men frågan varför någonting kommer till över huvud taget, och huruvida det finns någonting bakom tingen som naturvetenskapen observerar - någonting av en annan lag - är inte en vetenskaplig fråga. Om det finns "någonting bakom", då måste detta antingen förbli helt och hållet okänt för människan eller ge sig till känna på ett annorlunda sätt.

Påståendet att det finns något sådant ting, och påståendet att det inte finns något sådant ting, är ingetdera något uttalande som naturvetenskapen kan göra. Och verkliga naturvetenskapsmän gör i allmänhet inte sådana uttalanden. Det är i allmänhet journalister och populära romanförfattare som plockat upp lite smått och gott från läroböcker som ägnar sig åt att göra sådana ogenomtänkta uttalanden.

Det är när allt kommer omkring i själva verket en fråga om sunt förnuft. Antag att naturvetenskapen någon gång blev fullständig så att den ägde kunskap om varenda ting i hela universum. Står det då inte klart att frågorna "Varför finns det ett universum?" "Varför pågår det som det gör?" "Har det någon mening?" förblir precis som de varit?
Situationen skulle vara ganska hopplös om det inte fanns en sak, och endast en, i hela universum som vi vet mer om än vi kan lära oss genom yttre observation. Denna enda sak är människan.

Vi observerar inte bara människor, vi är människor. I detta fall har vi så att säga inre information; vi är i vetandet. Och på grund av detta vet vi att människorna finner sig själva underkastade en morahag, som de inte själva stiftade, och inte helt kan glömma ens när de försöker, och som de vet att de bör lyda. Betänk följande: Någon som studerade människan utifrån, så som vi studerar elektricitet eller kålhuvuden, utan att känna till vårt språk och följaktligen utan att kunna få någon inre kunskap från oss, utan blott genom att observera vad vi gör, skulle aldrig få minsta belägg för att vi har denna moraliska lag. Hur skulle han kunna det? Hans observationer visar ju bara vad vi gör, och den moraliska lagen handlar om vad vi borde göra.

Om det, på liknande sätt, fanns någonting utöver eller bakom observerade fakta, sådana som stenar eller vädret, skulle vi genom att studera dessa fakta utifrån aldrig kunna hoppas på att upptäcka det.

Frågan gäller alltså detta: Vi vill veta huruvida universum bara råkar vara vad det är utan orsak eller huruvida det finns en makt bakom det som gör att det är vad det är. Eftersom denna makt, om den existerar, inte skulle vara något av de observerade fakta utan en verklighet som skapar dem, kan inte blotta observerandet av fakta finna den.

Det finns bara ett fall i vilket vi kan veta huruvida det finns något mer, nämligen vårt eget fall. Och i detta enda fall kan vi finna att det gör det. Eller om vi vänder på det hela. Om det fanns en styrande makt utanför universum, skulle den inte kunna visa sig för oss som ett faktum inom universum - inte mer än att en arkitekt till ett hus i verkligheten skulle kunna vara en vägg eller trappa eller eldstad i huset. Det enda sätt som vi skulle kunna förvänta oss att den visade sig skulle vara inom oss själva som en på- verkan eller en befallning som försöker få oss att bete oss på ett särskilt sätt.

Och det är just detta som vi finner inom oss själva. Förvisso borde detta väcka våra aningar. I det enda fall där man kan förvänta sig att få ett svar, visar sig svaret vara ja; och i de andra fallen, när man inte får något svar, förstår man varför inte. Antag att någon frågade mig, när jag ser en man i blå uniform som går nerför gatan och lämnar små papperspaket vid varje hus, varför jag antar att de innehåller brev. Jag skulle svara: "Därför att varje gång han lämnar ett liknande litet paket hos mig finner jag att det innehåller ett brev." Och om han då invänder: "Men du har aldrig sett alla dessa brev som du tror att de andra människorna får." Så skulle jag svara: "Naturligtvis inte, och jag skulle inte förvänta mig det eftersom de inte är adresserade till mig. Jag förklarar de paket som jag inte tillåts att öppna med de som jag tillåts öppna." Det är samma sak med den här frågan.

Det enda paket jag tillåts öppna är människan. När jag gör det, särskilt när jag öppnar just den människa som är jag, finner jag att jag inte existerar ensam, att jag står under en lag; att någon eller något vill att jag skall bete mig på ett särskilt sätt. Jag tror naturligtvis inte att jag, om jag skulle kunna gå in i en sten eller ett träd, skulle finna exakt samma sak, precis som jag inte tror att alla de andra människorna på gatan får samma brev som jag. jag skulle till exempel förvänta mig finna att stenen måste lyda under tyngdlagen - att medan avsändaren till breven bara uppmanar mig att följa min människonaturs lag, tvingar han stenen att lyda sin stennaturs lagar. Men jag skulle förvänta mig att finna att det så att säga finns en avsändare till breven i båda fallen, en makt bakom fakta, en ledare, en guide.

[Det] jag kommit fram till är något som styr universum och som uppträder i mig som en lag som uppmanar mig att göra rätt och gör så att jag känner mig ansvarig och illa till mods när jag gör fel. Jag tror att vi måste anta att det är mer som ett medvetande än som något annat som vi känner till - eftersom det enda andra vi känner till är materia och man kan knappast föreställa sig att materia ger uppmaningar.
 
 
 
 
 
 
 
 


 

Kommentar till:  humlebo@iname.com