Efterkrigstiden: Afrika
 

Afrikansk litteratur är samtida - dess författare lever med få undantag nu. Dess särprägel är att den utgör ett dokument om det närvarande. De vitas ankomst är den första exakta historiska händelsen: de förde med sig den moderna tidsuppfattning som förändrade synen på tillvaron.

Det finns en litteratur från Västafrika, en från Östafrika, en från Sydafrika och dess förort Rhodesia. De skiljer sig helt naturligt från varandra. Men de har detta gemensamt att de skrivs av unga och medelålders författare, mestadels födda efter 1930. I en antologi som African Writing Today (1967), redigerad av sydafrikanen Ezekiel Mphahlele, är de medverkande på några undantag när under fyrtiofem år. Denna litteratur, som de senaste tjugo åren visat en plötslig vitalitet och en lika plötslig mognad, har samtidigt blivit ett löpande arbetsmaterial för afrikanska litteraturforskare vid de inhemska universiteten.

Den som skriver en afrikansk litteraturhistoria är i en paradoxal situation. De döda afrikanska författarna har på sin höjd haft en historisk roll, långt mindre än sina europeiska kolleger. Jag nöjer mig här med att räkna upp de romaner och krönikor som betytt något för utvecklingen och den litterära självkänslan utan att därför längre te sig angelägna: 

Bakari Diallos Force-Bonté (Senegal 1926), Thomas Mofolos Chaka (Sydafrika 1931), Ousmane Socés Karim (Senegal 193   5), Paul Hazoumés Doguicimi (Dahomcy 1938).

De levande stiger å andra sidan rakt in i litteraturhisto- rien, fast ingen vet hur länge de håller sig kvar. Kanske överlever några därför att de kommer att stimulera diktare vi ännu inte vet namnen på. Ty varje eller vartannat år uppvisar nya ansikten och nya farvatten. Den sociala och ekonomiska situationen är på många håll instabil, och det påverkar litteraturen. Nigeria är Afrikas litterärt produktivaste land, och dess inbördeskrig kommer att ge utslag i litteraturen långt efteråt.

Afrikansk litteratur betyder olika ting för olika männi- skor. En ny världslitteratur, menar somliga, en ny genre med nya budskap. För andra är den ett politiskt dokument, präglat av protesten mot kolonialismens nedvärdering av de svarta. För en del är den ett bihang till engelsk och fransk litteratur.

Afrikansk litteratur saknar mästerverk i kräsen europeisk mening. Den intresserar genom vad verken handlar om snarare än vad de innebär som dikt och formsträvan. Den är didaktisk och pedagogisk, konsthantverk oftare än konst. Också den kanske mest uppmärksammade romanförfattaren, nigerianen Chinua Achebe , är främst en antropologisk rekonstruktör som söker komma på jämbördig fot med det förflutna som en förberedelse till att närmare kunna granska nuet och ge sig i kast med en annan sorts litteratur.

Skönlitteraturen i Afrika är på det hela taget mer okomplicerad än de kritiska analysmetoder den utsätts för. Att konstatera detta är inte patriarkaliskt; det har att göra med dess ungdom och dess brist på tradition. De länder där den nya litteraturen uppstår är fattiga som Sverige på 1700-talet, där råder ofta stamsplittring, elitvälde, nationalistisk likriktning, analfabetism. 

Men i motsats till 1700- talet finns här de värsta Hollywoodfilmerna, de sämsta veckotidningarna, den mest sensationsbetonade pressen som översvämmar Västerlandets huvudstäder. Det är en blandkultur med ett färgrikt och smärtsamt ytans liv. 

Det har gjorts jämförelser med Defoes och Hogarths England, realismens och det konstnärliga reportagets första tid. Kanske gör man Afrikas litteratur i dag mest rättvisa om man ser den som en dokumentär litteratur: vittnesbörd och bruksvara. 

Den politiska förpliktelsen delas av nästan alla. På andra kulturområden sker en parallell utveckling. Historikern arbetar på att avslöja den koloniala erövringens barbari och på att återupprätta de hövdingar som gjorde mot- stånd. Etnografen polemiserar mot dem som betvivlar att Afrika kunnat åstadkomma en civilisation. Teologen upptäcker i animismens olika former en invecklad metafysik, ofta i släkt med kristendomen.

Flertalet länder i Afrika lever inte upp till UNESCO:s krav på information och mediatillgång: tio exemplar, av dagstidningar, fem radioapparater, två bioplatser och två TV-apparater på varje hundratal invånare. Afrikas befolkning saknar de enklaste medel att informera sig om vad som händer hemma - för att inte tala om i andra länder. Mot den bakgrunden är det inte underligt att Afrika gör historia fortare än det gör litteratur.

Från slutet på 1700-talet - då åtta slavar inledde littera- turen med berättelser om sina lidanden -  till 1970 har i runt tal tusen författare skrivit skönlitteratur. Av dem kommer hälften från Västafrika, en tredjedel från södra Afrika . Drygt hälften skriver på europeiska språk. 95 % debuterade efter 1920. Dessa omkring tusen skribenter hade fram till 1970 gett ut I 745 verk. 30 %  är novell- eller berättelsesamlingar, 22 % romaner, 22 % diktsamlingar, 21 % dramatik, 59 % självbiografier. 

Som synes råder ett jämnt inbördes förhållande mellan genrerna, men i skilda områden av Afrika finns inte den balansen. I Västafrika, där en mängd teatergrupper knyter an till en gammal dramatisk tradition, står dramatiken för 26 % av litteraturen. I södra Afrika dominerar romanerna - 32 %. I Östafrika överväger poesin: 45 %. Centrala Afrika står för bara 2 % av den lit-
teratur som publiceras i det svarta Afrika. 

Socialt progressiva stater som Tanzania och Zambia saknar nästan helt litteratur. På grund av analfabetismen förmedlas mycken skönlitteratur i form av korta noveller, kåserier, episka dikter genom radion och blir aldrig tryckt.

Av böckerna på europeiska språk skrivs 57 % på eng- elska, 34 % på franska, 6 % på portugisiska. Tre fjärdedelar av dessa böcker kommer från Västafrika.
Poesi, noveller, dramatik, romaner inklusive självbio- grafier har var sin fjärdedel av produktionen på euro- peiska språk. 

Inom de tre språkområdena är proportionerna dock annorlunda. Hälften av alla böcker på portugisiska är poesi, men bara 12 % av de engelska. Två gånger så många diktsamlingar utges på franska som på engelska; i fråga om dramatik är det omvänt. 

Antalet romaner är nästan lika på engelska och franska. Detta bör ses mot bakgrunden att nära 60 % av afrikanerna bor i engelskspråkiga områden, 30 % i franskspråkiga.

De afrikanska språken brukar anges till omkring 800. På 47 av dessa har utgetts skönlitteratur i original, och de talas nästan alla inom forna engelska territorier. Med undantag av Madagaskar, ett historiskt särfall, finns, inom det gamla franska kolonialväldet ingen litteratur på afrikanska språk. Det franska skolsystemet införde franska från första skolåret och förbjöd barnen lära sig det egna språket.

Sex språk står för över hälften av skönlitteraturen på afrikanska språk: sydsotho, xhosa, zulu, nordsotho - alla i Sydafrika - samt yoruba i Nigeria och twi i Ghana.
I Sydafrika är 83 % av den afrikanska skönlitteraturen skriven på afrikanska språk. Det speglar den vita regeringens politik att uppmuntra stamspråken och förhindra ett grundligt studium av engelska - detta i avsikt att utestänga afrikanerna från politisk och ekonomisk makt.

I Östafrika skrivs drygt hälften av litteraturen på swahili, officiellt språk i Tanzania och lingua franca i kring- liggande stater, och på malagasy, officiellt språk på Madagaskar. I Västafrika - varifrån den övervägande delen av den allvarligt syftande litteraturen kommer - skrivs bara 17 % av böckerna på afrikanska språk.

Med en viss generalisering kan sägas att det som skrivs på afrikanska språk är litterärt mindre betydelsefullt. Mest är det berättelser, gärna med historiska motiv, ibland bloddrypande eller sentimentala men oftare sedelärande och allmänt undervisande. 

Det finns givna undantag, men dessa kan då också studeras i engelsk översättning: B. W. Vilakazis Inkondlo kazulu (Johannesburg 1935), på engelska Zulu Horizons (1962), A. G. jordans xhosaroman Ingqumbo yeminyanya (Lovedale 1940), på engelska'Wrath of the Ancestors (1965), D. 0. Fagunwas fem äventyrsberättelser på yoruba vilka gått ut i hundratusentals exemplar, i engelsk översättning av Wole Soyinka 1968: The Forest of a Thousand Daemons.

Författaren skriver sällan på sitt första språk och publiceras sällan på ett förlag i sitt hemland. Förlag börjar uppstå - främst i Kenya, Nigeria, Kamerun - men har dålig spridningseffekt. De inhemska litterära tidskrifterna är få, vanligen knutna till universiteten. Regeln är att afrikansk litteratur av värde utkommer i Paris och London och där uppmärksammas mer än i den lokala pressen; i pocketutgåva har dock en del nått ut också till små orter i Afrika, men upplagorna förblir begränsade. 

Författarna skriver för en hel världsdel, men åtminstone 80 % av dess invånare kan inte läsa och skriva. En följd härav är att veterligt ingen författare skriver på heltid. Han är lärare, statstjänsteman, vetenskapsman, diplomat, journalist, affärsbiträde. Han har svårt att kommunicera med dem han helst vill påverka och hamnar ofrivilligt i en elitställning. Han - ty kvinnliga författare är ännu sällsynta.

I ett föredrag i Stockholm 1967, The Writer in a Modern Alrican State (tryckt i Per Wästbergs The Writer in a Mo- dern Africa, 1968), tecknade världsdelens kanske främste författare, Wole Soyinka (född 1935 i Nigeria), den afrikanske diktarens utveckling:

Först det koloniala upproret och tyrannens fördrivande; Ghana blev den första självständiga staten 1957. Därefter segerns och stabiliseringens period: författaren identifierade sig med nationalismen, fogade sig i ögonblickets krav, lät sig bli,del av statsmaskineriet och ställde på framtiden den personliga spegling av er- farenheter som gjort honom till författare. Han ville inte förneka sitt samhälle, men han kunde tillfälligt förneka sig själv. Han into sin plats i den nya staten som en privilegierad person, men hans speciella kunskap som diktare frågade ingen efter.

Ett knappt decennium efteråt råder desillusion. Författa- ren har förblindats inför den sammansatta verkligheten som i stället övertagits av politikerna. Han har distraherats av yttervärldens, Europas, uppmärksamhet och smicker. Han har vänt sig bakåt i tiden till historia, nostalgi, stamidyll. 

Hans medlemskap av den utbildade eliten hotar hans inspirationskällor. Även om han inte faller för materiella belöningar hamnar han i en klassituation som strider mot hans syn på sin nationella uppgift. Han skriver på ett europeiskt språk, identifieras därför med eliten och skils från det folk vars talesman han anser sig vara.

När författaren vaknar från sitt rus av metafysik, finner han att politikern tagit hans plats. Då han hämtat sig och börjat uttrycka sin syn på samhället, öppnas fängelseportarna. Eller han går i exil och sitter i mörk kostym i FN eller UNESCO. Soyinka satt 1967- 69 i fängelse i Nigeria för att ha sökt hindra inbördeskriget. Guineas främste diktare, Camara Laye (född 1928), miste 1966 sitt medborgarskap då han publicerade romanen Dramouss. Mongo Beti, i sina romaner den skarpaste kritikern av fransk kolonialism, gick i frivillig landsflykt till Frankrike då Kamerun blev fritt.

Författarna har skisserat två attityder till denna kris. Några talar för att återvända till traditionella afrikanska värden. De misstror en politiskt inspirerad litteratur och vill bygga en ny diktning på den muntliga traditionens grund. 

Andra understryker författarens ansvar att arbeta för den individens frihet som han en gång försvarade mot kolonialismen.

Den första attityden, traditionalisternas, går delvis till- baka på négritude-skolan, på behovet att skapa alternativ till den västerländska tekniken och framstegs- tron. Man kräver en social och intellektuell omorientering bort från den europeiska individualism som uttrycks i myter kring Robinson Crusoe, martyrer, asketer och enstaka hjältar. 

Den traditionella litteraturen, menar man, införlivar individen med gruppen. Den rymmer ingen egoism el- ler egocentricitet. Ensamhetstemat är där okänt. Den västerländska traditionen av människan i revolt mot sin situation och i kamp mot tillvaron har ingen motsvarighet i afrikansk filosofi, där människor och    ting, liksom levande och döda, är samordnade krafter som är delar av "ntu", varandet självt.

Den andra attityden företräds bl. a. av Wole Soyinka och Chinua Achebe, som visserligen bägge framgångsrikt införlivat traditionella, element med sina verk. För Achebe är författarens främsta plikt att hävda tankefriheten också mot sina egna landsmän. Enligt Soyinka får författaren inte nöja sig med att vara krönikör av samhällets seder och erfarenheter. Han måste också fylla bardens och försångarens roll: han som ser tydligare och klarare, han som är varnare, visionär och framtidskonstruktör.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 


 
 
 



 
 


Texter&författare