Efterkrigstiden: Frankrike   Eftertankens och besinningens årtionde 1940 hade Frankrike förlorat ett krig och dessutom sin position som stormakt. Det löjligt snabba nederlaget och det därpå följande upprättandet av en fascistisk stat i det obesatta Sydfrankrike - ordet republik försvann från frimärkena - hade inte bara militära orsaker: även den ohjälpliga splittringen i det franska samhället mellan vänster- och högerkrafter förklarar Frankrikes tvetydiga hållning till 30-talets europeiska fascism och nazism. 1945 var Frankrike dessutom ekonomiskt utarmat, men i gengäld var sammanbrottet ett överståndet stadium; vanmaktskänslan hade ersatts av den nästan världsomspännande solidaritet för fred och framsteg som kampen mot nazismen hade framkallat. Högerstämrnorna bragtes för en tid till tystnad, och kommunister, socialister och katoliker kunde bilda en samlingsregering, samtidigt som marxister, existentialister och katolskt orienterade "personalister" nu inledde en fruktbar debatt om hur samhälls- och kulturarbetet skulle bedrivas. Det kalla kriget gjorde ett snabbt slut på detta, och med efterklokhetens överblick kan de första efterkrigsårens optimism te sig som en ren illusion. Motsättningarna blev särskilt skarpa genom att Frankrike från 1947 till 1962 förde hårda kolonialkrig i Vietnam och Algeriet med ytterligare splittring av befolkningen som resultat. Den politiska tyngdpunkten försköts över centrum mot höger. Kommunistpartiet har från 1947 haft omkring tjugofem procent av rösterna men har inte vidare deltagit i någon regeringsbildning.  En varaktig avsöndring av en så stor det av befolkningen är i Frankrike - liksom i Italien - ett tecken på att parlamentarismen inte fungerar. De första motstötarna mot efterkrigsårens framstegstro och politiska engage- mang kom från litterärt håll: teoretikerna kring "den nya romanen" och den absurda teatern ifrågasatte existentialisternas förening av litteratur och politiskt engagemang.  Härtill kom att det för politiskt engagerade författare var ytterst svårt att andligen överleva i det kulturella tomrum- met mellan doktrinär marxism och en ström av likgiltig och därför reaktionär litteratur och kritik. 50-talet kan därför karakteriseras som ett "eftertankens årtionde, då de bästa bland de äldre författarna reviderar sina egna åsikter, medan de yngre söker sig fram på vägar som leder till litterärt fruktbara resultat men på det teore- tiska planet snarare till frågetecken än till formulerade läror. 1958 gick den fjärde republiken under, då general de Gaulle tog makten genom en statskupp; han erhöll dock snart en överväldigande majoritet för sin politik. de Gaulle förenade på flera sätt en habil realpolitik med stora, nationalistiska färgade visioner om Frankrikes framtid: han framträdde som en fader för det förödmjukade och självföraktande Frankrike, och hans tal om landets "storhet" väckte genljud långt in i de vänsterorienterades led.  de Gaulles brist på sinne för den ekonomiska verkligheten och kanske också för folks behov av att trots allt få bestämma något själva ledde till majrevolten 1968, som i lika hög grad överrumplade regeringen som vänsterpartierna. Sedan krisen med knapp nöd blivit överstånden leds Frankrike nu med större sinne för de ekonomiska realiteterna. På 60-talet vann uppfattningen att människan ingår som en bricka i otaliga system alltmera insteg. Strukturalismen är modeordet för en lång rad rörelser som även på det politiska området ger uttryck åt en upplevelse av människans vanmakt. Medan flertalet vänsterorienterade de första efterkrigs- åren hade tagit lätt på den ekonomiska och sociala lagbundenheten och förbisett den ekonomiska expansion som slog igenom i form av välfärdssamhället, läggs huvudvikten nu vid de system som är bestämmande för människors handlingssätt.  1968 års explosion har tolkats som en protest mot det enbart teoretiskt analyserande i denna inställning, men "systemet" (samhället) har såvitt man kan se lyckats absorbera denna protest. Den gamla debatten om förhållandet mellan frihet och nödvändighet har fått nya europeiska perspektiv: det som står under debatt är om "välfärdssamhället" skall utvecklas planlöst eller inte och en eventuell förändrings vägar och medel.

Texter&författare