Efterkrigstiden: Norden     Sverige Modernistisk guldålder och efterkrigstidspessimism Efter krigsslutet normaliserades och stabiliserades de inre förhållandena i det svenska samhället. Per Albin Hanssons vision av ett "folkhem" med en reglerad arbetsmarknad, en progressiv utvidgning av det sociala reformprogrammet och ett stigande ekonomiskt välstånd realiserades i allt större utsträckning.  Perioden blev en social skördetid och ett ekonomiskt expansionsskede. Sveriges skyddade ställning som neutralt land under krigsåren och åe goda konjunkturerna under efterkrigstiden verkade gynnsamt på tillväxten av ett välfärdssamhälle med en häpnadsväckan- de standardökning och en påtaglig utjämning av de sociala och ekonomiska klyftorna.  Den svenska samhällsmodell som utvecklades under denna period skulle så småningom väcka starkt intresse utomlands och bli internationellt förebildlig. I botten av denna harmoniska uppblomstring låg Saltsjöbadsavtalet från 1938 med dess reglering av arbets- marknaden. Det gav en trygg stabilitet åt produktion och löneutveckling, trots att spänningarna åtminstone tidvis kunde vara mycket starka mellan parterna. En koalition åren 1951-1957 mellan socialdemokraterna, som under hela denna tid innehade regeringsmakten, och bondeförbundet bidrog till inrikespolitiska lugn. Samtidigt expanderade näringslivet kraftigt, och Sverige stod i början av 1960-talet som ett av världens tio rikaste länder. De tekniska innovationerna förändrade i snabb takt såväl industriellt arbetsliv som privat vardagsliv. Denna svindlande snabba samhälls- och civilisationsutveckling återspeglas i mycket liten utsträckning i den samtida litteraturen. Modernismen fick sin skördetid i Sverige, och författarna skrev om konstnärliga, intellektuella och religiösa problemställningar framför de sociala och politiska.  Arbetarförfattare som Folke Fridell och Kurt Salomonsson, Stig Sjödin och Birger Norman kastade dock kritiska blickar på välfärdssamhällets dolda interiörer. Vilhelm Moberg förde en intensiv kamp mot etablissemang, jurisdiktion och tilltagande centralisering i efter- krigstidens Sverige; tidigt anade han den slutna byråkratiska dogmatism som hotade det öppna demokratiska samhället.  Politiska aktioner från författarhåll förekom vidare; i slutet av 1940-talet uppvaktade man regeringen med ett förslag att de diplomatiska förbindelserna med Francodiktaturen i Spanien skulle upphöra. Politiska dikter saknades varken under 1940- och 1950-talen. Ändå dominerades det litterära klimatet av en estetisk atmosfär, där man i hägnet av ett blomstrande samhälle odlade sin trädgård och främjade ett existentiellt och avideologiserat, experimentellt och individcentrerat kulturliv. Starkare än av den inrikespolitiska utvecklingen påverkades diktarna av det internationella skeendet. Det andra världskrigets efterspel, de skrämmande avslöjandena från de nazistiska koncentrationslägren under Nürnbergrättegångarna uppvisade ett mänskligt barbari som man dittills inte trott vara möjligt i en västerländsk kulturstat. Chocken och indignationen bidrog starkt till ett problematiserande, ångestladdat tidsklimat, där religiösa,moraliska, existentiella och metafysiska frågor av naturliga skäl ställdes i första rummet. Fällningen av de första atombomberna över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki i världskrigets slutskede gjorde tidsatmosfären ytterligare skräckfylld och ho- tande. Stormakternas atomvapenupprustning kastade ett apokalyptiskt sken över hela perioden och dess litteratur fram till början av 1960-talet, då ett provstoppsavtal ingicks. När den tilltagande spänningen mellan USA och Sovjetunionen under efterkrigstiden övergick i "det kalla kriget" mellan ett väst- och ett östblock ökade också kylan i kulturklimatet; diktsamlingstitlar som Werner Aspenströms Snölegend (1949) och Erik Lindegrens Vinteroffer (1954) kan ses som signifikativa.  Hela skedet präglades av ideologiskt betingade krig och kriser - Koreakriget, Un- gern-, Suez- och Kubakriserna - vilka kastade mörka skug- gor över en socialt och ekonomiskt optimistisk epok. Efterkrigstidens kulturpessimism fick sitt mest spektakulära uttryck i Harry Martinsons science fiction-epos Aniara (1956), där den teknokratiska civilisationsutvecklingen och människans erövring av rymden ledde till civilisationens och mänsklighetens undergång. Bakom den relativt stabila harmonin i efterkrigstidens svenska samhälle lurade alltså en djup oro, som gav skärpa och djup åt den litterära utvecklingen.

Texter&Författare