Efterkrigstiden: Tyskland
 

Omkring år noll

1949, fyra år efter Tredje rikets sammanbrott, utkom en liten antologi nya tyska noveller. Utgivaren, Wolfgang Weyrauch, försökte i en efterskrift analysera den mänskliga och litterära situation som avtecknade sig för tidens unga författare.

Tiden och situationen ser han som en enda stor djungel. Men det verkar som om några höll på att hugga upp i snårskogen, skapa luft och ljus: de unga diktarna. Pionjärer för en ny moral och en ny livshållning har inlett röjningsarbetet. Granskar man den författarlista Weyraucli har plockat ihop, visar den sig själv vara en djungel av glömda eller i varje fall starkt vissnade namn (bl. a. hans eget) I men här och var glimtar ett och annat välkänt namn fram: Alfred Andersch, Hans Werner Richter, Luise Rinser, Ernst Schnabel.

Det framgår av efterskriften - mer än av själva novellerna - att dessa unga vill börja från grunden, eftersom deras förhållande till verkligheten och till språket blev förvrängt genom tolv års nazism, propaganda och krig. De enk- laste ting får läras på nytt, alfabetet tillägnas om igen: "Där existensens begynnelse är, där är också litteraturens begynnelse." Uppgiften som de unga författarna har förelagt sig är att upprätta en ny, nykter förbindelse med verk- ligheten och därmed skapa nya bedömningsgrunder och nya gränser.

Det var en större och svårare uppgift än Wolfgang Wey- rauch i sin idealism föreställde sig. I våra dagar sätter man många frågetecken för uppfattningen att den nya litteratu- ren började från början och för dåtidens myckna tal om "år noll". Men även om inte precis någon ny tideräkning börjar 1945, råder det dock inget tvivel om att situationen i Tyskland omedelbart efter kapitulationen var en helt annan än 1918. Fyra ockupationsmakter satte sig fast i det skövlade landet som styckades till fyra brickor i ett stormakternas pusselspel. 

Tiden efter första världskriget präglades av en ockupation av helt annat slag: våldsamma krafter släpptes lösa och törnade ihop, medan nationen utifrån tappades på sina återstående resurser. Efter andra världskriget blev det alldeles stilla ett slag, utmattningen var total, och utifrån blev Tyskland hjälpt på fötter snarare än ytterligare urmjölkat. Särskilt effektiv var den blodtransfusion som de enorma amerikanska hjälpprogrammen innebar i väst. Splittringen mellan de allierade i öst och väst lät inte vänta på sig länge - den började redan med Potsdamkonferensen 1945.

Om Tyskland efter 1918 leddes direkt in i förrevolutionära tillstånd som Weimardemokratin endast för en tid kunde hålla under kontroll, så liknar åren efter andra världskriget närmast en efterrevolutionär tid. För den västliga delens vidkommande kan man tala om en restaureringens tid. De gamla politiska partierna återuppbyggdes. Tack vare USA blev förbundsrepubliken i blixttempo en industristat av modern utformning. Den epokgörande valutareformen 1948 såg till att egendom, såväl jord som naturtillgångar, behöll värdet, medan småspararens pengar reducerades till en tiondel av sitt värde. Härmed var i det väsentliga grundvalen skapad för den framgångsrika västtyska kapitalismen. 

I öst blev ett socialistiskt parti med maktspråk satt att administrera ett land som efter krigsslutet hade berövats sina flesta produktionscentra. De kvarvarande reducerades ytterligare under en kort övergångsperiod då de exproprierades av Sovjet.

Förbundsrepubliken decentraliserades politiskt och kultu- rellt. För en repris av 20-talets sägenomspunna kulturliv i Berlin fanns inga förutsättningar. De stora sönderskjutna städerna i väst blev åtskilda i en rad likställda "Länder" med ett gemensamt konstgjort centrum: förbundsstaden Bonn, som än i dag först och främst är en administrativ knutpunkt. I öst, där många gammalpreussiska strukturen består sida vid sida med socialismen, bibehölls den gamla centraliseringen med Östberlin som huvudstad.
Här - i väst som i öst - skulle ett nytt liv börja. 
 

Döden och skulden

En av de första prosaister som fick ett namn efter krigsslu- tet, Wolfdietrich Schnurre, har beskrivit sin egen och sina kollegers situation vid den tidpunkt då det började: "Man skrev för att varna", säger han, men "det fanns inget etiskt ryggstöd. Det fanns ingen tradition. Det fanns bara san- ningen." Efter många års systematisk förvrängning av sanningen blev, i all sin vaghet, sanningsbegreppet ett centralt värde. Och Schnurre fortsätter: "Inte ens språket kunde användas längre; nazisterna hade gjort det orent. Det måste först piskas rent, mödosamt, ord för ord. Varje 'och', varje adjektiv manade till försiktighet. Det nya språk som uppstod på detta sätt var inte vackert. Det verkade andfått och naket."

Om det är svårt att förstå vad som egentligen menas med denna "sanning" som den unga generationen klamrade sig fast vid, så är det i alla fall klart att den har med döden att göra. Den personliga upplevelsen av en gränslös utplåning både av människor, människoverk och natur är en fundamental erfarenhet. Den ligger som en klangbotten både i den hemvändandes och den hemmavarandes tillvaro, som i båda fallen skulle upprättas och fortsättas bland ruinerna. 

I den stora kör av röster som har uttryckt generationens villkor och utgångspunkt är slutligen Ilse Aichingers värd att lyssna till, just där hon enkelt och konkret, i företalet till en volym berättelser, sysslar med döden. De unga kan inte tänka bort dessa dödserfarenheter. De kan inte tröstas bort: "Men de kan ta sina erfarenheter till utgångspunkt för att upptäcka livet på nytt för sig själva och andra."

En ny livsgrundval? Det var det mest problematiska av allt. Karl jaspers, historiefilosofen, talade samtidigt om "vår", de överlevandes, skuld. Han talade om skulden som häftar vid dem som inte motsatte sig regimen, som ingenting gjorde för att vid någon tidpunkt hejda förbrytel- sema. "Att vi lever är vår skuld", formulerade han det med ett patos som är karakteristiskt för tonfallet i de första årens debatt.

Hur detta problem tedde sig för diktarna framgår av en berömd och ofta citerad fråga: hur skall man någonsin mer kunna nämna en bokskog i en dikt, när namnet för den är "Buchenwald"? Som äldre läsare förmodligen känner till var Buchenwald namnet på ett av de största tyska koncentrationslägren. Litteraturen fri, men ...

Den 10 maj 1933 brann bokbålen i Berlin. Kulturlivet "re- nades". Därefter kunde bara ideologiskt blåstämplad litte- ratur tryckas och utkomma. Exakt tolv år efteråt, den 9 maj 1945 - då var det andra båt som brann - upphörde strids- handlingarna i Europa, och liksom andra friheter var också litteraturens frihet åter inom synhåll.

Återuppbyggnad på det kulturella området innebar t. ex. att återinsätta "utrensade" författare i deras gamla rättig- heter (Heinrich Heine, Thomas Mann). Dörrarna slogs upp: emigrantlitteraturen som hade vidmakthållit tyskt språk och tysk kultur ute i världen på främmande förlag hittade hem, något som inte alltid avlöpte lugnt. Då och då kom det till bittra meningsutbyten mellan representanter för den s. k. "inre" emigrationen och den "yttre".  Vem hade rätten på sin sida: de som hade stannat i Tyskland eller de som hade lämnat landet? Vem var representativ? 

Engelska, amerikanska och franska författarskap som hade befunnit sig i sin tillblivelse före 1933 introducerades nu - fullvuxna. Hemingway hörde till de första stora nya klassiker som i Rowohltförlagets billiga utgåvor nådde ut till den tyska publiken. Efter många år av stora, ihåliga ord anammade den begärligt denne återhållsamme diktares små ord och "understatements".

Rilke och Kafka vände tillbaka till de tyskspråkiga områ- dena med hela den auktoritet de under tiden hade förvär- vat i den övriga världen. En stilist som Hemingway kan
spåras särskilt i den första tyska efterkrigslitteraturen; Kafka gör sig mera gällande senare, i 50-talets rådvilla at- mosfär av "kallt krig".

Allteftersom åren gick och den andliga bedövningen häv- des blev det sålunda fler och fler punkter att orientera sig mot - eller bort från - för den unga sökande diktningen. En viktig näraliggande inspirationskälla är ännu inte nämnd: expressionismen. Näraliggande eftersom den som stil och hållning inte unnades en naturlig död. Hitler hejdade den medan den ännu var i tillväxt. Som om den hade övervintrat dök den nu fram igen, inte minst hos Wolfgang Borchert (1921-47).

I dag sätter man ett frågetecken för Borcherts konstnärliga betydelse. Men efter hans död kom hans verk ett antal år att stå som prototypen för den unge hemvändande soldatens röst i den första "ruinlitteraturens" kör. Han (som för övrigt under flera perioder var fängslad av nazisterna) förband i sitt verk frontsoldatens erfarenheter med en starkt utvecklad självkänsla å den förrådda generationens vägnar uttryckt i en ofta patetiskt anropande stil. "Finns det då ingen som vill svara?" frågar huvudpersonen förgäves i Borcherts mest kända arbete, skådespelet Draussen vor der Tiir (1947; Utanför dörren). Det skildrar i en lös och abrupt form, där kontrasterande situationer avlöses av hög- stämda dialoger, hemlösheten och maktlösheten bland de unga som kände sig ställda utanför men som hos Borchert också själva trotsigt ställer sig utanför tillvarons dörr. De knackar på överallt, men ingen svarar dem. Stycket bärs upp både av en förtvivlans retorik och av en indignerad protest som svänger mellan tro och nihilism. 

Protesten var så lägligt allmän och författarskapet i övrigt (som rymmer både Rilkepåverkad lyrik och intressanta experimenterande smånoveller) i så hög grad på den skuldfria ungdomens sida att Borchertmyten snabbt blev en populär realitet. 

Att den korta novellen de första efterkrigsåren blev en favoriserad genre beror inte bara på att den mänskliga situationen inte inspirerade till någon stor sammanhängande episk framställning. Borcherts koncentrerade prosastycken har också sin del i detta.
Samma år som Borchert dog, 1947, upphörde kontakten mellan författare i väst och öst. Intill dess hade man på en rad möten, i synnerhet i Berlin, i gemenskap försökt nyformulera litteraturens funktion och uppgift efter dess dags- verke för Goebbels. Gemenskapen sattes dock på allt hårdare prov. De politiska motsättningarna växte, och dialogen bröt samman.

I öst hade som allt annat också litteraturpolitiken blivit centraliserad. Partiets intressen fick förtursrätt framför konstens frihet, vilket också en hemkommen emigrant som Bert Brecht (som vägrades tillträde till Västtyskland på grund av "oamerikansk" verksamhet) fick känna på i sin teaterverksamhet - den senare så namnkunniga - i Öst- berlin. Man kan säga att om de litterära problemen blev socialiserade i öst, så blev omvänt de sociala
problemen ofta estetiskt förflyktigade i väst, speciellt under 50-talet. Eller för att använda lyrikern Karl Krolows formu- lering: "Form blev tillflykt."

Allteftersom det kalla kriget skärptes blev den östtyska lit- teraturen underkastad en allt sterilare dogmatism. En änd- ring i situationen inträffade först 1956, då den tjugonde partikongressen i Sovjet också medförde ett "töväder" i
östblocksländerna, med påföljd att kritiken friare vågade framföra sina idéer och krav. Litteraturforskaren och kriti- kern Hans Mayer, som senare slog sig ner i väst, bidrog exempelvis till uppgörelsen då han pekade på det ofruktbara i att läsning av William Faulkner och Thornton Wilder blev betraktat som "illegala handlingar". 

Men det var bara en kort tid som oviljan mot att vara "partipolitikens illustratörer" fick lov att framträda fritt.
Emigranter som Arnold Zweig och Anna Seghers, som hade valt att slå sig ner i den socialistiska delen av Tysk- land efter krigsslutet, återfann inte melodin. En gestalt som lyrikern Johannes R. Becher (1891-1958), som hade deltagit i 20-talets expressionistiska rörelse och hade suttit i Moskva under kriget, framträdde framför allt som högtstående litteraturpolitisk partifunktionär och kulturminister. 

Konstnärligt framstående under det första decenniet är inte många fler än Peter Huchel (1903-73), vars enkla naturlyrik efter författarens tjänst vid östfronten vann en ny fördjupning genom hans personliga krigserfarenhet. Hans redaktion av den betydande tidskriften Sinn und Form, som sedan 1948 hade försökt upprätthålla en dialog mellan öst och väst, avbröts 1962 genom partiets ingripande, ett av de många vittnesbörden om att tövädrets tid var förbi. Att han över huvud kunde sitta kvar så länge i redaktörsstolen berodde inte minst på Brechts personliga inflytande. Tidskriften anförtroddes åt pålitliga partitrogna litteratörer. Huchel var de sista åren bosatt i Västtyskland.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Av Niels Chr. Lindtner


 
 



 
 


Texter&författare