Forntiden
 
 
 
 

Den sumeriska kulturexpansionen

De språk som under tredje, andra och första årtusendet f.Kr. talades i den del av Mellersta Östern, som grekerna gav namnet Mesopotamien, blev i sin talade och skrivna form bärare av en kultur, utan vars existens världen i dag skulle ha sett annorlunda ut. 

Mesopotamien, "Landet mellan floderna" - och de floder det är tal om är naturligtvis Eufrat och Tigris - präglade genom sin befolknings tänkande, ge- nom dess förmåga att uppfinna och skapa, genom dess administrativa anlag och ordningssinne, tre årtusenden av den period av världshistorien under vilken så många av de föreställningar, uppfattningar, normer och - på gott och ont - övertygelser föddes som skulle belasta men också berika den kommande västeuropeiska kulturen. 

Man kunde ju ha valt många olika sätt att organisera det vi nu kallar "ett år"; "veckan" behövde inte nödvändigtvis vara sju dagar lång; "timmen" är inte av gudarna bestämd att bestå av sextio minuter och minuten inte förutbestämd att omfatta sextio sekunder; men dessa uppfinningar - och det är uppfinningar och inte upptäckter - gjordes under den mesopotamiska forntiden, som de som nu kallas assyriologer sysselsätter sig med.

I romanska pelarkapitäl, i andalusiska sidenvävnader från Europas tidiga medeltid, i dopfuntar i skandinaviska bykyrkor lever motiv vidare i den heraldiska stil som utformades i de sydliga trakterna av Mesopotamien i början av tredje årtusendet f.Kr., då sumererna började ge sina föreställningar konstnärligt uttryck. Det är från samma tid - början av den historiska perioden i Sydvästasien - som de första ansat- serna till skriftlig framställning visar sig, även om det skulle komma att förflyta ett halvt årtusende innan skriften kom till användning vid nedtecknandet av det som vi skulle vara benägna att beteckna som litteratur, så som vi uppfattar denna term.

Sumererna skapade den första kulturen i Mesopotamien. Deras språk, sådant vi lär känna det genom inskrifterna, är inte besläktat med någon annan språkgrupp som blivit oss bekant genom studiet av texter från Asiens forntid, och bi. a. av den anledningen har vi blott en vag föreställning om varifrån de kan ha invandrat till södra Mesopotamien; dock kan det inte råda något tvivel om att de anlände dit omkr. 3000 f.Kr. från trakter öster eller nordost om Mesopotamien, alltså från iranska höglandet. I Mesopotamien etablerade de sig i en rad stadssamhällen, som i flera avseenden kan liknas vid de grekiska stadsstaterna. Mellan år 3000 och 2000 f.Kr. - den period under vilken sumererna i det stora hela dominerade politiskt och då deras kultur blomstrade - utsträckte de blott undantagsvis sina territoriella krav utöver de sydliga trakterna av Mesopotamien, där de hade slagit sig ned vid den tid då de träder in i historiens ljus.
 

Gilgamesh - ett epos om vänskapen och döden

Det är nu nästan hundra år sedan den engelske forskaren George Smith (död 1876) vid studiet av texterna från Assurbanipals bibliotek i Nineve upptäckte en assyrisk "syndaflodsberättelse", en berättelse som visar så många överensstämmelser och likheter med historien om Noa att det alldeles klart måste vara fråga om ett litterärt lån: den hebreiska berättelsen har en mesopotamisk förebild.

Flodsägnen är i det skick, vari den först och främst har blivit känd genom översättningar till europeiska språk, en episod i Gilgamesh-eposet.
Hjälten Gilgamesh var kung i staden Uruk i södra Meso- potamien omkring 2600 f.Kr. Redan då torde olika berättelser om hans heroiska gärningar ha varit populära hos det sumeriska folket, och sagoberättare har säkert samlat talrika åhörarskaror i städernas gathörn när dessa legendariska berättelser ingick i deras repertoar. 

Från en senare tid känner vi till en del av dessa berättelser, traderade i skriftlig form. De handlar gärna om enskilda episoder i Gilgameshs liv.
Gilgamesh-eposet har i sin klassiska form blivit till om- kring 1600 f.Kr. En babylonisk redaktör samlade då en del av de gamla berättelserna, omarbetade på olika sätt detta material och omdiktade det i en form som kom att fängsla eftervärlden så länge den bahyloniska och assyriska kulturen bestod. Vi känner 
t. o. m. översättningar av dikten till andra forntidsspråk.

I den första av de tolv tavlor som eposet omfattar - var och en med något över 300 rader - introduceras Gilgamesh som en ung, dynamisk, rastlös härskare, som känner till allt och inte har lämnat något oprövat:

Han som sett allting inom landets [vidd],
som erfarit [allting och] allting [lärt känna],
[han genomskådade] i lika mån [det dunkla],
[han besatt djup] visdom i alla ting.
Förborgat såg han, fördolt [avslöjade han],
kännedom bragte han om tider före floden,
en fjärran väg vandrade han, mödande sig. .
och på en minnestavla Cristade han] all sin möda.
(Knut Tallqvist)

Han presenteras som en byggherre i stor stil: han byggde Uruks stadsmur och muren omkring helgedomen Eanna, "gudinnan Ishtars boning". Som härskare håller han efter Uruks befolkning; stadens unga män tränas hårt och får ingen tid över för sina familjer. Folket anropar gudarna om hjälp, och gudarna förstår att blott en jämbördig skulle kun- na få Gilgamesh att inte känna sig ensam i sin överlägsenhet gentemot omvärlden. Gudarna beslutar att skapa en värdig vän till Gilgamesh, och vänskapen blir ett ledmotiv i diktens första del. Modergudinnan Aruru skall lösa uppgiften.

Du, Aruru, har skapat Gilgamesh,
skapa nu en avbild av honom, hans like i hetsigt sinne! De må mäta sig med varandra, så Uruk får ro!"

Aruru skapar därefter Enkidu, som av gudarna placeras på stäppen, ensam med djuren, vilkas vän och beskyddare han blir. Till följd därav uppstår en konfliktsituation mellan honom och en jägare, vars snaror Enkidu förstör; jägaren vågar dock inte inlåta sig i kamp med detta nya väsen som har inkräktar på hans territorium. Skildringen av Enkidu får oss närmast att uppfatta honom som en jätte. jägaren beslutar att bege sig in till Uruk och förelägga saken för Gilgamesh. Denne föreslår honom att ta en hetär (prostituerad) från staden med sig tillbaka och se till att Enkidu får syn på henne; han kommer då att falla för hennes behag och erkänna sin mänskliga natur, och djuren kommer att vända sig från honom.

Den märkliga planen verkställes, och händelserna utvecklas alldeles som förutsett. Hetären tröstar Enkidu, vars vänner - djuren - har övergivit honom: han kommer att upptäcka att stadslivet i själva verket är intressantare än det primitiva liv han dittils levt och uppmanar honom att följa med till Uruk.  Några dagar senare ser de en man som skyndar över stäppen med famnen full av kakor. Han berättar att han ämnar bege sig till Uruk för att vara närvarande vid Giigameshs bröllop. Enkidu och kvinnan bestämmer sig för att följa med. Då de anländer dit samlas folk omkring Enkidu och betraktar honom förbluffade. Man jämför honom med Gilgamesh: inte riktigt lika lång, men lika stark.

De båda huvudpersonerna konfronteras nu med varandra; deras första möte sker genom en provokation från Enkidu. Då bröllopsprocessionen skall ha tillträde till templet ställer ,sig Enkidu i porten och vill inte släppa förbi Gilgamesh. De griper tag i varandra och kämpar som djur - en kamp som får murarna att skälva. 
 

Gilgamesh beger sig ut på en resa.  Han måste söka upp Utnapishtim och genom att fråga ut honom lära hemligheten med evigt liv, odödlighet. "Odödlighet" är inte längre ett rykte som lever efter ens död på grund av ens hjältedåd och de verk man har skapat (Uruks murar till exempel, som - hade Gilgamesh väl tänkt sig - skulle stå till tidernas ände) Odödlighet är nu en fråga om detta enda: att döden inte skall kunna bortrycka ens närmaste vän, än mindre en själv.
 
 

Tankar om ett liv efter detta

Skrifterna inom den del av den mesopotamiska litteraturen som traderades från generation till generation, fixerad i en slutgiltigt vedertagen form, kompletteras exempelvis av de brev som utväxlades mellan furstar, guvernören, vicekungar och andra medlemmar av de olika administrativa instanserna. 

Tanken om tillvaron i underjorden, sådan som Enkidus ande beskriver den för den ännu levande Gilgamesh, var kanske - kunde man tänka sig - en mer eller mindre teologisk föreställning, utan hållpunkt i verkligheten. Därför är det intressant när vi i ett brev till en furste, som i många år hade levt i landsflykt från sin stad och som därpå genom ödets skickelse på nytt kom i besittning av sitt fädernearv, läser vad stadens överstepräst har att säga honom. Brevet är från 1700-talet f.Kr. och ställt till en viss Zimri-Lim, som i många år hade måst uppehålla sig i kungariket Jamkhad,
vars huvudstad var det nuvarande Aleppo. 

Huvudinnehållet i brevet är som följer:

Samma dag som jag avsänder detta brev till min herre kom guden Dagans präst till mig och framlade följande sak för mig: "Guden har ålagt mig att meddela följande - du skall skynda dig att vända dig till kungen med befallningen att man skall låta föranstalta en begravningsmåltid för hans faders ande." Detta har prästen meddelat mig, och jag har härmed låtit beskedet gå vidare till min herre. Måtte min herre med anledning av denna sak företaga sig det som synes honom vara det bästa.
(Zimri-Lims fader hade vid den tidpunkten varit död i omkring trettio år.)

En sak är de mer eller mindre officiella texterna och de kanoniska texterna. En annan är de meddelanden som brevledes sändes från den ene till den andre: i det senare fallet har vi att göra med konkreta upplysningar, vilkas reella betydelse inte kan underkännas. 

Detta är ett exempel på att de föreställningar om livet efter döden som man gjorde sig på 1600-talet f.Kr. inte endast tillhörde de lärda klasserna: de var i hög grad en del av folkets livsuppfattning. Talar man om mesopotamisk litteratur  'bör man alltid hålla i minnet att problemet måste betraktas ur i varje fall två aspekter: den officiella och den folkliga. 

Den berättelse om floden, som Utnapishtim meddelade Gilgamesh och som redaktören av Giigamesh-eposet inkorporerade i den klassiska versionen av dikten, är emellertid hämtad från ett babyloniskt diktverk, som i själva verket är den mesopotamiska viirldshistorien: berättelsen om världens skapelse, universums organisering, människans skanelse.

Många av de episka diktverk som härstammar från det gamla Mesopotamien finns tillgängliga också i svensk översättning; de har under lång tid tillhört världslitteraturen. Atrahasis-myten har däremot först under de senaste åren blivit känd i sin helhet; en väsentlig del föreligger tills vidare publicerad endast i utgåvor av de kilskrifttexter som dels nyligen har framkommit genom utgrävning, dels har upptäckts efter årtionden av obemärkthet i olika muscers samlingar. Det finns därför ännu inte någon bearbetning där händelseförloppet i denna dikt finns framställt i lättillgänglig form.

Berättelsen börjar i en urtid då människan ännu inte existerade. Gudarna måste själva utföra allt arbete för att uppehålla livet, tills de så småningom sade till varandra att detta slit och släp översteg deras krafter. Liksom då Enkidu skulle skapas, anförtros nu modergudinnan uppdraget att skapa "Människa", ett väsen som skulle "bringas under oket" och påtaga sig arbetet för gudarna. 

Modergudinnan är dock villig endast med vissa förbehåll - "Mig ensam tillkommer icke detta uppdrag; Enki (visdomens och magens gud) passar det; låt honom giva mig lera; därpå skall jag utföra det." 

Enki samtycker, i det att han ber gudarna döda en viss gud; med dennes kött och blod skall leran blandas, och tillsammans med modergudinnan skall han av detta material skapa människan.

Sålunda kommer människan in i universum med något av det gudomliga i sig; men som vi vet förbehöll sig gudarna odödligheten för egen räkning. Allteftersom tiden går blir människorna talrika, och ett motiv som dyker upp också i flera andra myter blir nu aktuellt: larmet i universum. 
 

Vishetslitteraturen

Den litteraturform som traditionellt går under beteckningen "vishetslitteratur" är representerad i olika former på det mesopotamiska området. Beteckningen är nog överförd från den gammaltestamentliga forskningen, där t. ex. berättelsen om job och Ordspråksboken representerar denna genre. Det finns på akkadiska en rad ord som traditionellt återges med "vishet"; sällan anspelas det emellertid med dessa beteckningar på en etisk eller moralisk hållning: snarare är "vishet" för inesopotamen liktydigt med en inlärd kunskap om vissa av tillvarons väsentliga sidor, såsom kunnighet i kultiska eller magiska frågor. 

Också "fromhet" är dock en del av det som man menade med vishet. Det finns sålunda en berättelse om en babylonier vars öde i många avseenden påminner om Jobs. Berättelsen, som efter sina inledningsord går under namnet Ludlul bål némeqi ("Låt mig lovprisa visdomens herre"), är en lång monolog, där vi hör hur berättaren av orsaker som han inte känner till utsätts för allehanda hemsökelser: hans gudar vänder sig från honom, och hans vänner och bekanta - från kungen till hans egna slavar - förnekar honom; därpå drabbas han av sjukdomar. I

Mesopotamien tolkades sådana omständigheter som vittnesbörd om att den lidande måste ha överträtt vissa religiösa föreskrifter eller att han underlåtit att uppfylla vissa kultiska förpliktelser, utan att han nödvändigtvis själv varit medveten om arten av sin förseelse. När ens gudar vände sig från en, fick emellertid de sjukdomsvållande demoner se befolkade universum fritt spelrum, och man var utsatt för varje skada som demonerna (vilkas individuella verksai hetsområden var rätt noga definierade) kunde åsamka.

Berättaren av Ludlul-dikten ser dock i tre drömmar att hans hemsökelser skall få ett slut. Guden Marduk ingriper småningom till hans hjälp. Den mesopotamiska litteraturen
är rik på modeller för de böner som skulle begagnas i sådar situationer; ofta är de utformade som hänvändelser till de lidandes "personliga gud": en av de otaliga mindre gudar, som ledsagade varje enskild människa från födelsen till döden - en skyddsgud om man så vill - och som rätt anropad kunde göra förbön för sin skyddsling och framlägga hennes eller hans problem för en medlem av de stora gudarnas krets.

Vi kan alltså konstatera att hela denna litteratur genom Israel och Grekland fått varaktig betydelse för den västerländska litteraturen. Vår skandinaivksa nutid är präglad av den mesopotamiska forntiden. Inte minst krave på åskådlighet och system i tillvaron har vi ärvt från våra babyloniska och assyriska förfäder och via dem från deras sumeriska föregångare i länderna mellan Eufrat och Tigris.
 
 

Den egyptiska litteraturen

Skrivaren hade nyckelställning i det faraoniska samhället ända sedan den tid då skriftkulturen uppkom i Egypten, det kan knappast betvivlas. För att bli en god skrivare krävdes en lång utbildning. Man måste givetvis först och främst kunna läsa och skriva - en konst som på den tiden var betydligt mer komplicerad än i våra dagar. 
Hieroglyfskriften använde ett mycket stort antal skrivtecken; över 600 olika tecken behövde man kunna för att behärska skrivkonsten. Skriften består dels av ljudtecken, som återger en eller flera konsonanter, dels av ordtecken, som ensamma betecknar ett helt ord. 

Dessutom används ofta ett ord för att ange till vilken betydelsesfär det hör, t. ex. en bokrulle för abstrakta begrepp, en gren för träföremål, en man med handen vid munnen vid ord som "tala, tänka" osv. Sådana determinativ underlättar både förståelsen av skriften och gloskunskaperna.

Skriften förekom i en form med alla detaljer utritade. Det är den typen som är hieroglyfskrift i nogrann bemärkelse. Som vanlig skrivstil användes en kursiverad och förenklad form av tecknen. Den skriften kallas nu för hieratiska. En ännu mer kursiverad form, dem,otiska, var vanlig framför allt i grekisk-romersk tid.

Rättstavningsreglerna var också invecklade, och av rättade, examensuppgifter kan vi se att just rättstavningen vållade besvär för lärjungarna i skrivarskolorna. En fullärd skrivare måste också behärska grammatiken och den sköna stilens regler. Även detta kunde vålla stora svårigheter, eftersom man i regel inte skrev det samtida språket utan använde ett sedan länge utdött "klassiskt" språkbruk med annat ordförråd och helt annan grammatik.

Det var alltså en lång och svår väg för att nå redan det första stadiet - att kunna läsa och skriva på ett fulländat sätt. Men enbart en språklig och litterär utbildning var inte tillräcklig. Den, skrivare som ville nå en högre ställning måste fortsätta utbildningen. 
 
 

Pyramidtexterna

Segern över döden
Himlen är rnoinhöljd, stjärnorna fördunklas,
Himlavalven skaka, jordgudens lemmar darra,
Allt står stilla.
När de skåda konungen i hela hans gudomliga makt,
Tjäna honom himlens invånare.
Han genomvandrar hela himlen,
Han drar fram genom länderna,
Han, den stora makt, som har makt över de mäktiga,
Han, den store, är som en falk, som flyger högre än alla falkar. En gud är han, äldre än de äldste.
Honom tjäna tusenden, hundraden offra till honom.
Hans levnadstid är evigheten,
Hans makts gränser är oändligheten.

Denna hymn till konungen, som tillika uppträder som den högste guden, är hämtad ur den första stora samlingen av religiösa texter. De är de s. k. pyramidtexterna, som skrevs på väggarna i kungagravarnas olika kamrar och som upprepas med varianter från femte dynastins slut (omkr. 2400 f.Kr.) under ett par århundraden framåt. En del pyramidtexter levde vidare också under senare tider.

Pyramidtexterna är uppdelade i olika språk eller kapitel, vilket tydligt anges i skriften. Kapitlen har den mest skiftande ålder - en del avspeglar rent förhistoriska begravningsri- ter, andra återigen föreställningar som uppkom mer eller mindre samtidigt med nedskriften. Innehållet är också högst varierande. Där finns primitiva besvärjelser mot ormar, texter använda vid invigningen av byggnader, som knappast har något med kungens dödskult att göra men som står sida vid sida med begravningsritual och kungliga kröningstexter. Inte heller innehåller texterna någon dogmatisk eller mytologisk enhet, en sammanhängande teologi, utan mot varandra stridande myter och föreställningar står bredvid varandra. Myter och riter förutsättes bekanta för läsaren, och det rör sig huvudsakligen om praktiskt använda ritualtexter, som går ut på att skydda kungen mot alla faror i livet efter detta och ge honom en aktad ställning också i den andra världen.
 

Kisttexterna

Nästa stora samling sådana texter är de s. k. kisttexterna , i regel skrivna på de dödas sarkofager under tiden efter Gamla Rikets fall, då den första rättsstaten i Egypten hade gått under och efterföljdes av en tid med anarki, inbördeskrig och hungersnöd. Denna situation återspeglas inte sällan i kisttexterna. 

Man önskar sig ofta att kunna förvandla sig själv till ett farligt rovdjur, som kan slita sönder alla fiender. Som en falk kan man då svinga sig upp till himlen, se var ens fiende är och sedan störta sig över honom och klösa sönder honom. Med hjälp av magiska formler hoppas man åtminstone efter döden kunna övervinna allt det onda som i livet blev en övermäktiga.

Också här finner vi de litterära former som var typiska för pyramidtexterna - parallellt komponerade litanior och associationsvis uppbyggda kedjor av anspelningar på vitt skilda mytkretsar. Ofta är dessa av provinsiellt ursprung och därför inte i detalj kända för oss. Men trots detta är det en fängslande värld som dessa texter öppnar, där individens ängslan att som död ensam gå bort till det okändas alla tänkbara faror ligger bakom en med obändig fantasi varierad samling språk, som då skall skydda en mot allt ont.

När vi brottas med svårigheterna att verkligen förstå dessa texter, kan det vara oss till tröst att texttraditionens gradvisa försämring och tilltagande korruption av läsarterna visar att inte heller egyptierna någon längre tid förstod och behärskade denna textgenre.

Dessa och andra liknande texter samlas på nytt till den s. k. Dödsboken ca 1600 f.Kr. som de döda fick med sig i graven oftast i form av en illustrerad papyrusrulle. Inte sällan hade långa passager eller i lyckligare fall enstaka ord oct termer, som man övertog från kisttexterna, blivit så vanställda av felskrivningar att de var mer eller mindre oförståeliga 

Utgivarna av Dödsboken försökte då få fram en ny läsbar text, ofta på ett mekaniskt sätt, vilket medförde att innehållet blev tämligen förvirrat. Att rätt förstå Dödsboken är därför mycket svårt, ja, inte sällan omöjligt, utan att gå tillbaka till de äldre textversionerna. Egyptierna hade själva samma svårigheter och försåg ibland texten - liksom vår katekes - med förklaringar efter frågor av typen "Vad är det".

I huvuddrag behandlar Dödsboken nedstigandet till underjorden och de dödas värld, och olika kapitel avser att hjälpa den döde att övervinna alla faror i form av demoner svält och liknande och att efter ett rättsförfarande inför un. derjordens härskare Osiris uppnå ett saligt evigt liv.

De mest använda kapitlen, som kopierades också på amuletter, var kapitlet (nr 6) för att förhindra att den död( skulle behöva utföra grovarbete i den andra världen, liksom, kapitlet för att beveka hjärtat, samvetet, att inte vittna mot den döde vid domen i underjorden. Mest berömd är den s. k. negativa bekännelsen (kap. 125), där den döde inför domarna räknar upp alla de synder han inte har begått i livet. Det är en litaniaartad uppräkning, som ställer höga moraliska krav:

jag har aldrig hädat Gud
jag har aldrig berövat den fattige hans ägodelar jag har aldrig gjart något som gudarna avskyr jag hår aldrig förtalat en slav hos hans herre jag har aldrig åsamkat lidande
jag har aldrig åsamkat hunger
jag har aldrig låtit någon gråta (för min,skull) jag har aldrig dödat
jag har inte låtit döda
jag har aldrig låtit någon lida

Dödsboken innehåller också flera hymner av stor skönhet och ett mänskligt rörande avsnitt där Osiris klagar över sitt öde att bli härskare över de döda i graven: "0, Atum (solguden), varför skall just jag föras ut i öknen, där det inte , finns vatten, inte finns luft - (till de dödas värld), som är mycket djupt nere, mycket mörk och utan gräns?"
 

Egyptens Psaltare och Höga Visa

När Du (Aten) går ned i västra horisonten
Är världen i mörker som vore den död.
De sova i kammare med höljda huvuden.
Ett öga ser ej det andra.
Man stjäl deras ägodelar under huvudet
Utan att de vet det.
Alla lejon gå ut ur sin håla,
Alla ormar stinga,
Mörkret råder,
jorden tiger,
När skaparen vilar i sin horisont.
Vid gryningen lyser Du vid horisonten.
När Du glänser som Aten om dagen,
Fördriver Du mörkret och sänder Dina strålar.
Länderna är i fest.
Människorna vakna och resa sig upp,
Du har ju rest dem.. .
Deras armar höjas till bön vid Din gryning.
All boskap betar tillfreds,
Träd och plantor grönska,
Fåglarna flyga upp ur sitt bo,
Deras vingar lovprisa Dig.

Denna Echnatons hymn till solguden Aton, upphöjd till den ende guden, är väl den berömdaste av alla fornegyptiska dikter. Den påminner starkt om Psaltarens psalm 104 med samma rika bildspråk och vanna religiositet. Att ett sammanhang existerar låter sig knappast bevisas, men osannolikt är det inte, desto mindre som den monotcistiska tendens och personliga religiositet som här tar sig uttryck blev kvar i hymnlyriken också efter det att Echnatons religionsreform hade misslyckats.

I dessa senare hymner betonas inte bara den högste guden som den ende utan också det personliga förhållandet till gudamakten, räddaren i nöden:

Kom till mig, Amen,
Rädda mig i nödens år,
Då ingen sol går upp,
Och vintern kommer på sommaren,
Och månaderna ej i sin rätta följd,
Och timmarna råkat i virrvarr.
 

Det var en gång ...

Mellersta Riket (ca 2000-1800) var i många avseenden en klassisk period för egyptiema, framför allt i fråga om språk och litteratur., Den tidens språk kvarlevde i litterära sam- rnanhang långt senare, när talspråket redan genomgått en radikal förändring. Det är också, så vitt vi nu kan se, i Mellersta Riket som en ny litteratur uppstår, dels den nyss behandlade politiska litteraturen och kanske även "profetiorna", dels berättelser och sagor.

Den vältaliga bonden

En ansats till litterär berättelse finner vi i en text som brukar kallas Den vältaliga bonden. Men det berättande partiet är här endast en ramberättelse, som skildrar hur en bonde oskyldig släpas inför rätta och där kvarhålles, därför att domaren finner ett sådant behag i hans välformulerade försvarstal. Retoriken i bondens pläderande upptar huvuddelen och blev, att döma av dess senare användning som skoltext, en mycket uppskattad förlaga för "ett vackert tal". Texten är väl traderad, men den erbjuder stora svårigheter för den moderne läsaren och översättaren genom sin invecklade stil och sitt orientaliskt yviga bildspråk, där dessutom liknelser på ett för vårt tänkande besvärande sätt ofta glider över i varandra.

Sagan om den skeppsbrutna

En enkel och rättfram berättelse finner vi i Sagan om den skeppsbrutna. Också här ligger huvudtexten inplacerad i en ramberättelse, som handlar om hur berättaren försöker trös- ta ledaren för en misslyckad expedition till Nubien. Han skildrar därför sin egen underbara räddning från en öde ö efter ett skeppsbrott i Röda havet. Det är en helig orm som uppträder som räddare och som hjälper den skeppsbrutna hem till de sina.

Sinuhe

I början av tolfte dynastin skrevs den berömda berättelsen om Sinuhe - i varje fall är handlingen förlagd till denna tid. Kungens förtrogna Sinuhe flyr i panik när hans herre Amenemhet I dör, antagligen, som vi sett, genom en haremssammansvärjning. Själva anledningen till flykten antyds bara dunkelt och är inte det väsentliga. Tyngdpunkten ligger i stället på berättelsen om själva flykten, hur Sinuhe räddas från att dö i öknen av en palestinensisk hövding och sedan tjänar sig upp hos honom. Sinuhe får en aktad ställning i Palestina, men hemlängtan plågar honom svårt liksom tanken på att efter döden inte få vila i Egyptisk jord.

Sagan om de två bröderna och Sagan om den förtrollade prinsen

Samma enkla sagostil finner vi också i två texter från senare tid (Nya Riket), Sagan om de två bröderna och Sagan om den förtrollade prinsen. Den första börjar med temat "Potifars hustru", hur Bata, den yngre av två bröder, frestas av den äldres hustru, motstår hennes förförelsekonster men sedan anklagas för våldtäkt. Han lyckas fly undan brodern, som försöker döda honom, och lever sedan i främmande land. Den hustru som gudarna där skapat åt honom, för att han inte skulle leva allena, rövas bort av farao, och dessa båda försöker sedan på allt sätt att döda Bata. Bata förvand- lar sig först till en tjur. När farao låter slakta den, växer två pci-scaträd upp ur de blodsdroppar som fallit till marken. Träden huggs ner, men en flisa träffar Batas falska hustru, hon blir havande och återföder Bata, som därefter i triumf blir Egyptens kung.
Den äldre brodern i berättelsen heter Anubis, en känd gud i Egypten. Man hade länge förmodat att också Bata skulle vara en gud, och genom en senare påträffad papyrus, där den döende och återuppstående guden Batas kultlegen- der fanns upptecknade, har detta bekräftats. Det är alltså en kultiegend kring denne odödlige gud och hans mirakulösa återuppståndelse som här stöpts om i en halvprofan berättel- se i form av en saga, och som också mycket riktigt börjar med "Det var en gång".

Sagan om den förtrollade prinsen är likartad i stilen. Prinsen var av ödesgudinnorna bestämd att dö av "krokodilen, ormen eller hunden". Texten är fragmentariskt bevarad och vi känner därför inte upplösningen. Det bevarade partiet innehåller ett annat klassiskt sagomotiv - prinsessan med de många friarna, som skall utföra ett kraftprov för att få henne till maka, och hur sagans hjälte vinner den sköna.
 

Berättelsen om Unamun 

En helt profan (icke-religiös) äventyrsberättelse finns bevarad från tiden omedelbart efter Nya Rikets fall (omkr. 1000 f.Kr.). Det är berättelsen om Unamuns alla olycksöden när han skulle fara till Libanon för att skaffa nytt virke till guden Amons heliga båt. På resan blir han bestulen på sina pengar men lyckas ändå genom ett Guds under övertala fursten i Byblos att hjälpa honom att få fram virket från Libanons cedrar. Hans olycksöden är inte slut - på hemresan blir han arresterad och hotas till livet. Han lyckas undfly, bara för att sedan
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 




Texter&Författare