En stor del av muslimerma i Sverige kommer från länder där islam är den dominerande faktorn. Det gäller länder som Turkiet, Iran, Irak, Syrien och Libanon.  Att då plötsligt finna sig tillhöra en minoritet får konsekvenser, speciellt fälten muslim eftersom islam ju, som sagt, är så mycket mer än'en religion i vår bemärkelse. För en muslim rycks allt undan - gudomliga lagar som reglerar livet alla skeenden byts plötsligt ut mot lagar som inte har någon som helst gudomlig sanktion i en muslims ögon. Muslimema möter i Sverige ett samhälle där religionen är ett marginellt fenomen och där de flesta människor saknar religiös identitet. En mycket stor majoritet av muslimer har en vän- skaplig inställning till kristna likaväl som till andra trosbekännare. Betecknar man sig som kristen i ett samtal med muslimer upptages detta väl. Om man däremot säger sig inte ha någon religiös tro alls upplevs det ofta som egendomligt och svårförståeligt. 

Åtskilliga muslimer upplever en  person som betecknar sig själv som "ateist" som djupt beklagansvärd. Islam har alltsedan sin födelse varit den stora utmanaren till västvärlden, religiöst, politiskt och ideologiskt. Islam upplevdes redan tidigt som ett hot mot Väst och ut det hotperspektivet har västvärldens bild av islam formats. Det genomgående draget i den västerländska uppfattningen var att islam var en mindervärdig religion och att muslimer var mindervärdiga människor. Profeten Muhammed beskrevs som Antikrist eller som en ren skojare. Islam beskrevs som en sexuellt perverterad religion där det vimlade av haremsdamer, konkubiner och slöjdanserskor. Salman Rushdies bok är ännu ett verk skriven i denna tradition. Martin Luther var dock en förhållandevis hygglig själ. Han tyckte att Muhammed bara var näst värst. Värst var påven. Först måste påven besegras. Sedan skulle man ta itu med de hårdhjärtade saracenerna d.v.s. muslimema.

Givetvis har inställningen till islam varierat något under olika perioder i Europas historia, beroende t.ex. på vilken part som befunnit sig i militärt överläge. Det mest överskuggande problemet för den medeltida kristendomen var islams existens. Väster- ländska skribenter mellan ca 700-1100 e. Kr. visste knappast någonting om islam som religion. Islam var en fientligt inställd makt helt enkelt. Ett stycke in på 1100-talet fanns viss kunskap tillgänglig om islam. Man visste att det var en monoteistisk religion och att Muhammed betraktades som en profet och inte som en gud. Det fanns då också idéer i Europa om att islam var en kättersk kristen sekt vars andliga utmaning det var nödvändigt att besvara. Muslimerna måste omvändas, med våld om så var nödvändigt.

Från och med 1300-talet märker man inte längre den optimistiska uppfattningen att islam var en kristen sekt eller att det var möjligt att omvända muslimerna, vare sig fredligt eller med våld. Några tänkare går faktiskt ändå längre och menar att islam i vissa avseenden är likvärdig med kristendomen. Ja, man går så långt att man menar att även muslimer kunde konuna till him- melriket. Men detta var undantag. Den nedvärderande inställ- ningen dominerade och det tog lång tid innan några verkliga förändringar skedde. Judiska forskare var bland de första som försökte presentera islam för europeiska läsare såsom muslimerna själva ser på sin religion. Judiska lärde har gjort mycket för att ge européerna en mer sympatisk bild av islam. 

En sådan lärd var Gustav Weil (1808-1889). En annan var Ignaz Goldziher (1850-1921).
Ett stycke in på 1900-talet upplevdes inte islam som ett hot längre. lslamvärlden tycktes besegrad och befinnande sig i allmän stagnation. Säkert skuffe det gå med islam som med kristendomen, menade man. Vartefter som den tekniska och ekonomiska utvecklingen framskred skulle islams betydelse minska. Islam skulle bli en privatreligion som kristendomen. De islamiska samhällena skulle sekulariseras. Men utvecklingen blev en annan i islamvärlden. På ett närmast häpnadsväckande sätt stärkte islam sina ställningar, så till den grad att man närmast kan tala om en pånyttfödelse.

Det pånyttfödda islam framstår i hög grad som en politisk kraft. Alltsedan oljekrisen 1973 har islam haft en av huvudrollerna i världspolitiken. 1977 års omvälvning i Pakistan, befrielserörelsernas kamp mot sovjetregimen i Afghanistan, revolutionen i Iran - exemplen på islams nyvunna kraft är många. Över huvud taget präglas islamvärlden idag av en helt annan ideologisk självtillit än för 30-40 år sedan. Den del av det nya islam som fått störst uppmärksamhet i västvärlden är de s.k. fundamentalistiska grupperna. Fundamentalistema ser islam som en samhällsordning. Samhällsordningen utgörs av de regler och påbud som finns i Koranen och traditionssamlingama. Dessa regler är tillräckliga som grund för allt politiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt liv i samhället, menar fundamentalistema. Alla regler som strider mot Allabs lagar såsom de uttrycks i Koranen och Hadith är olagliga.

Det går inte att rösta bort Allahs vilja. Allahs lagar är den högsta normen. Att ändra på Allahs lagar är alltid att begå en olaglig handling, även om en majoritet av befolkningen skulle vilja ha denna ändring. Det är dock inte så att fundamentalistema vänder sig emot ett demokratiskt samhällssystem i allmänhet. Demokratin är en positiv del av ett modernt samhälle och nödvändig för samhällets utveckling, säger fundamentalistema. (Vi tar oss friheten att behandla fundamentalistema som en i stort sett enhetlig rörelse även om vissa inbördes skillnader föreligger mellan grupper som går under denna beteckning.) Men gränsen går vid Koranen och Hadith. Det som står i dessa skrifter kan inte på något sätt ifrågasättas. Vad som faller utanför här och kan däremot avhandlas under demokratiska former. Fundamentalistema menar också att ett samhälle på islamisk grund inte på något sätt står i motsättning till teknisk utveckling, välstånd eller framåtskridande över huvud taget.

Svenska massmedia ger en ensidigt negativ bild av fundamentalismen. Fundamentalisterna beskrivs som "fanatiska" och som "terrorister" och förknippas med flygplanskapningar och liknande aktioner. Ensidigheten i nyhetsrapporteringen kring fundamentalismen kan delvis förklaras utifrån den traditionellt negativa inställningen till islam som förvisso fortfarande är levande. Men också utifrån det faktum att fundamentalismen är den rörelse inom det nya islam som mest uttryckligt tar avstånd från västvärlden. Därmed har fundamentalismen kommit att framstå som ett intressant alternativ, ja, ibland t.o,m. som det enda alternativet som återstår för delar av den s.k. tredje världen i dess försök att bemöta det politiska trycket från Väst. Fundamenta- lismen är ett binder både för amerikansk och sovjetisk expansion i den tredje världen. Därför görs också allt för att misskreditera fundamentalismen.

Det är av stor betydelse att förstå hur annorlunda revolutionen i Iran uppfattas av grupper i tredje världen i jämförelse med den svenska uppfattningen. Även om man till viss del tar avstånd ifrån de metoder som Khomeiniregimen använde sig av finns där ett stöd och t.o.m. en beundran inför denna regim som ter sig obegriplig för den som utgår frän vad som rapporterats om Iran i svenska media. Detta stöd härrör ur det faktum att Khomeini var mannen som vågade trotsa supermakterna. Revolutionsregimen tog öppet strid mot den materiella och kulturella utsugning som man upplevde sig utsatt för från Sovjetunionens och USAs sida. Den psykologiska betydelsen av dessa handlingar kan knappast överskattas. Det gav många perser och araber stoltheten åter - icke-muslimer såväl som muslimer. Khomeini är fast etablerad som "ful gubbe" i Sverige likaväl som i övriga de- lar av västvärlden, men det är viktigt att komma ihåg att denna inställning inte är universell utan högst betingad av det politiska perspektiv som betraktaren befinner sig i.

Fundamentalistiska rörelser finns både inom den sunnitiska och den shiitiska formen av islam. De tre viktigaste fundamentalistiska grupperingama är revolutionsrörelsen i Iran (shia), det Islamiska Brödraskapet i Egypten och Syrien  (sunni) och Djamaat-i-islaml i Pakistan och Afghanistan (sunni). Övriga fundamentalistiska rörelser är mera utpräglat lokala grupperingar. De tre här nämnda är representerade i en rad europeiska länder.

Den mest kände ideologen inom fundamentalismen är utan tvekan Mawlana Mawdudi (1903-1979), som i hög grad påver- kat det politiska tänkandet inom det'nya islam. Mawdudi tillhörde Djamaat-i-islami, men hans inflytande når över alla gränser genom att hans stora litterära produktion översatts till en mängd olika språk. Bl.a. finns flera av Mawdudis böcker på svenska. Mawdudi var mannen som lyckades med konststycket att bli aktad både i Saudiarabien och i Iran, vilka båda gör anspråk på att vara den ledande nationen inom det pånyttfödda islam.

Pakistans framlidne president Zia ul-Haq vars politiska reformarbete var genomsyrat av islamiska ideal, var starkt inspirerad av Mawdudis idéer.
Den fundamentalisitiska synen på kapitalism och kommunism varierar en hel del. Vissa fundamentalister menar att islam är den gyllene medelvägen mellan dessa båda negativa ytterligheter. Andra fundamentalister likställer kapitalism och kommunism: De är båda i filosofisk bemärkelse materialistiska tankesystem och därmed, eftersom islam är ett idealistiska system, islams fiender. Kampen mellan kapitalism och kommunism är nog så hård, men det är en kamp inom samma familj, anser fundamentalisterna. Genom att skapa de första materialistiska tankesystemen förde de grekiska filosoferna in ondska, menar fundarnentalisterna.

De liberala och de socialistiska strömningarna inom islamvärlden har försvagats. De framstår som komprometterade i många muslimers ögon genom att de uppfattas främst som importerade handlingsmönster frän Väst. De försök som gjorts att förena islam och socialism har inte varit speciellt framgångsrika. Nasserismen i Egypten bars upp av Nasser som person. Ali Bhuttos socialism i Pakistan fanns på pappret. l praktiken fanns korruption och ökande sociala klyftor, vilket också ledde till Bhuttos fall.
Svårigheten att förena islam och socialism framgår också om man studerar de marxistiska analyser av islam som gjorts främst från sovjetiskt håll. Det rör sig ofta om valhänta försök att upptäcka det "asiatiska produktionssättet" i det ottomanska riket. Mycket vanliga är också verk som nedvärderar islams historia, uppenbarligen i syfte att motverka den stolt- het över det förflutna som är utbredd inom istamvärlden och som kan utgöra en för sovjetregimen farlig grogrund för uppror bland muslimema i Sovjetunionen.

Det liberala tänkandet fick tidigt en olycklig inriktning inom islam. Det användes till att tänka ut försvar för islam - försvar som kunde godtas av Väst, men som kändes främmande och ibland upplevdes som rena förräderiet av den stora massan av
muslimer. Massorna i den islamiska världen har alltid i grunden varit solidariska mot de religiösa ledarna och de liberaler som försökte göra islam till en privatreligion stötte på hårt motstånd. Den islamiska liberalismen försökte, ofta på ett okritiskt sätt, härma västvärlden och försatte faktiskt därmed islam i ett ohjälpligt underläge. En sådan liberalisering av islamvärlden innebar att islam accepterade att bli värderat utifrån västerländska kriterier. De islamiska samhällenas unika identitet försvann därmed och de framstod som underutvecklade samhällen och ingenting mer.

Islam har överlevt yttre hot och inre konflikter. Antalet muslimer ökar stadigt i världen och har så gjort även under de perioder då islam varit starkt försvagat i politiskt hänseende. Det finns all anledning att ta islam på allvar.