Biblisk tid

Israels historia är oupplösligt förbunden med Främre Odentens tid och rum, i första hand naturligtvis med Palestina. En av dess huvudkällor utgörs av den mesopotamiska kulturen, en annan av den 'fruktbara halvmånens' kultur med dess utvecklade högkulturer (bland annat hetiter, sumerer, babylonier, assyrier osv.), och dessutom av en speciell förbindelse till Egypten och flodlandskapet kring Nilen. Men det tidiga Israels nomadiska stamkultur med dess besättningar, uppbrott och fördrivningar präglades även av öknen. Närheten till de mäktiga egyptiska, assyriska och babyloniska rikena ledde vid upprepade tillfällen till att dessa riken ingrep direkt i Israels historia.

Israels tillkomst är enligt Gamla testamentet förknippad med syndaflodsberättelsen, enligt vilken den överlevande Noa blir till anfader för en ny mänsklighet Hans äldste son Sem uppfattas både som far till de semitiska folk som uppkallats efter honom (och även inbegripen de arabiska folken) och som Abrahams anfader. Noas sonsöner Jakob och Esau är i sin tur anfäder för olika stammar, men 'Israel' som stamförbund går tillbaka till Jakob. Den så kallade patriarkens tidsålder är i högsta grad svårgripbar i historisk mening. Av betydelse är dock den omvandlingsprocess till en fast bosatt kultur som ägde rum under denna period liksom övergivandet av de dittillsvarande lokala gudarna till förmån för den ende förbundsguden Jahve.

Förbindelsen till Egypten framgår med all tydlighet av det faktum att en av Jakobs tolv söner, vilka står för var och en av Israels senare tolv stam- mar, såldes till Egypten. Vistelsen i Egypten avslutades genom det israeliska folkets uttåg under Moses ledning, och detta skeende i form av dekalogen och Moseböckernas Exodus är intimt förknippat med den judiska 'identiteten'. Gud bekräftade det ingångna förbundet och blev själv 'fast bosatt i gudsberget Sinai. Levi stam intog en speciellt framskjuten ställning som prästerlig stam, de så kallade leviterna. Territoriet stakades ut genom att Israels stammar trängde in i västra och östra Jordanlandet (Palestina), vilket innebar att andra stammar fördrevs respektive besegra- des (Josuas bok). Josuas auktoritet som Moses efterföljare garanterade den inbördes landfördelningen mellan de olika förbundsstammarna. Kampen mot kanaiterna framställdes alltid som guden Jahves seger över de fientliga gudarna. Indelningen av Israels folk i tolv stammar med olika territorier blev bestående. Stammarnas samlevnad under denna förstatliga tid betecknas som 'domarnas tid'. I enskilda stammar framträdde enstaka framträdande personligheter, av vilka Gideon utgjorde den mest karismatiske ledargestalten.

Stamkulturens organisatoriska svårigheter gav upphov till en enhetlig statsbildning som kungarike under de stora kungarna Saul, David och Sa- lomo. Kröningen av Saul, som egentligen i första hand var en soldatkung, genomfördes både genom Jahves försyn (den gudomliga viljan) och folkets respektive stammarnas acklamation. David betraktas som den kungliga idealhärskaren som befäste riket genom att stärka dess organisation och gav Jerusalem en speciell betydelse som både rikets centrum och religiösa mittpunkt, trots att. han egentligen regerade över två riken; det norra riket Israel och det södra riket Juda. David sägs ha regerat 40 är, man brukar tala om en tidrymd motsvarande ungefär åren 1004 och 964 f Kr. Hans son Salomo är fredens och rättvisans kung (salomoniskt omdöme) som stärkte handelsförbindelserna till grannrikena och upp- förde templet - Salomos tempel - i Jerusalem. Hans regeringstid uppskattas ungefär till tiden 964-926 f Kr.

Därefter följde en tid präglad av förvirring och inre maktkamp, vilket skildras i Konungaböckerna. Det stora riket delades i rikena Israel i norr och Judeen i söder med varsin kungalängd, även om riket Israel allmänt sett var av mindre stabil natur än riket Juda. Båda dessa riken styrdes emellanåt av kungar med högst tvivelaktig kompetens (arvsdynastier), vilket innebar att ett flertal profeter uppträdde under denna tid och förkunnade kommande olyckor. Båda rikena kom politiskt sett att hamna i skuggan av det framväxande assyriska (syriska) storriket och drogs in i dess expansiva politik Staten Israel kom 733 f Kr genom en militär ockupation faktiskt att reduceras till en assyrisk provins och de sista resterna av dess självständighet utplånades 722 f Kr, medan Judeen visserligen befann sig i ett trängt läge och utsattes för stora påtryckningar frän assyrisk sida, men ändå lyckades bibehålla sitt självstyre. 

Vid slutet av 700-talet f Kr inleddes Assurs långsamma nedgång som gick hand i hand med Babylons uppgång, vilket till en början ledde till att Judeen löstes ur sitt trängda läge (restaurationsperiod under kung Josia, 640-609 f Kr). Under den babyloniske kungen Nebukadnessar (605-562 f Kr) erövrades konungariket Juda och dess huvudstad Jerusalem 586 f Kr och judarna försattes i den så kallade babylonika fångenskapen. Den babyloniska exilen fram till 538 f Kr innebar en allvarlig identitetskris för judendomen. Profeterna manade folket att bibehälla tron på den ende guden Jahve. Med det persiska styret (efter 539 f Kr) tilläts judarna återvän- da till sitt hemland. Hela regionen stod visserligen under persiskt styre, men judarna tillerkändes religiös autonomi och i Jerusalem äterupp- fördes Salomos tempel som vanhelgats och förstörts av Nebukadnessar så att det kunde återinvigas 515. De folkliga ledarna Esra och Nehemia pläderade för en återgång till den ortodoxa tron och en andlig nyordning.
Tiden mellan den grekiska kulturens gryende hegemoni och Alexander den store uppmärksammas föga i Gamla testamentet, men judarna hävdade sig mellan perser och egyptier, medan landet indelades i de två förvaltningsområdena (Jerusalem-) Judeen och Samaria. 

Frånvaron av en kungadynasti ledde till ett ökat inflytande för översteprästerna, vilka bildade egna dynastier och sörjde för en viss stelhet i de religiösa föreskrifterna. l samband med det alexandrinska rikets delning efter 323 f Kr drogs riket Israel in i maktkampen mellan de rivaliserande och ömsesidigt fientligt inställda egyptiska ptoleméernas dynasti å den ena sidan och de syriska seleukidernas å den andra. Daniels bok berättar om de komplicerade och förvirrade förhållandena som präglade denna tid.

Slutligen ockuperades landet och staden Jerusalem av seleukiderna. Judarna tillerkändes till en början långtgående religiös och kulturell autonomi, tills Antiochos IV Epifanes (175-164 f Kr) försökte hellenisera den judiska kulturen och religionen med väld. Detta provocerade ett uppror bland judarna som efter den ledande översteprästätten kallades mackabéernas uppror. Upproret utlöstes av ett förbud mot offerkuften i temp- let i Jerusalem. Ur de mänga stridshandlingarna (168-164 f Kr), i första hand under Judas Mackabéus, framstod judarna som segrare och återin- rättade den religiösa kulten.

142 f Kr etablerade sig översteprästernas och de folkliga ledarnas (slutligen kungarnas) hegemoni med den hasmoneiska dynastin (till 40 f Kr), medan regionen i stort bit för bit kom att förvandlas till provinser under romerskt styre. Judarna var inblandade i långdragna strider och uppror, på det litterära området skapades under denna tid ett flertal apokalyptiska visioner som kom att avsätta spår ända till Johannes apokalyps i Nya testamentet Talrika nya sekter uppstod, exempelvis esséerna från Qumran. Höjdpunkten i denna epok markeras av Herodes den store (37 - 4 f Kr) och hans efterföljare vilka härskade under romersk tolerans. Uppror mot Roms skatteindrivning och religiösa krav resulterade i en straffexpedition under Titus, som 70 e Kr ledde till att stora delar av Jerusalem och templet förstördes och spridningen av judarna i alla länder (diasporan) inleddes. Det sista stora upproret mot det romerska väldet i Judeen ägde rum 132-135 e Kr under Bar Kokhba.
Theodor Herzl (1860-1904) Porträttfoto, ca 
1900. Journalisten och författaren Theodor Herzl grundade den sionistiska rörelsen. Under intryck av Dreyfusskandalen i Franke kom han till uppfattningen att judarna måste konstituera sig som en nation och grunda en egen stat Hans verk 'Den judiska staten' utkom  1896 och ledde till grundandet av den sionistiska rörelsen. I egenskap av den sionistiska världsorganisationens president förhandlade Herzl med många politiker och kom på så sätt att skapa flera väsent iga förutsättningar för staten Israels grundande 1948.
 

Efterbiblisk tid

Den efterbibliska judendomen präglas inte bara av inflytandet frän hellenismen, utan även av kristendomen, gnostisk filosofi och senare även is- lam, även om man i samtliga fall även måste tala om en komplex struktur av ömsesidig påverkan. Under första och andra århundradet e Kr tillkom de judiska apokryferna liksom ett flertal apokalyp- tiska texter, och messianska stämningar besjälade inte minst Bar Kokhba-upproret. Den rabbinska traditionen (Mishna, den babylonska Talmud) garanterade judarnas andliga sammanhållning under diasporans villkor. Starka antijudiska stämningar förekom redan under antiken, även i den grekiska och romerska kulturen. Judarna anklagades för sin kultiska självständighet och för sin radikala och kompromisslösa monoteism. Mot slutet av antiken levde en stor del av judarna ännu i Främre Orienten, men många hade även utvandrat till Medelhavsområdet och Sydeuropa.

I Europa utsattes judarna för återkommande vägor av förföljelse och intolerans, samt inte minst för kristendomens missionsiver. Redan mot slutet av medeltiden var det judiska livet i Europas städer i princip ghettoiserat. Under den tidiga islam, framför allt i Spanien, behandlades judarna däremot i allmänhet med tolerans. Judar tilläts bekläda olika statliga ämbeten, två gånger i rad var förssvarsministern i Cordoba jude, (från och med 900-talet förekom de officiella 'hovjudarna' i Cordoba), åtnjöt stort anseende som läkare och skriftlärda och tog aktiv del i den (islamiska) medeltidens filosofiska diskurs. De spanska judarnas mest framstående tänkare utgjordes av Moses Maimonides (1135-1204), som även bidrog starkt till den judiska trons systematisering och formulering.

Vid tiden för korstågen, det vill säga från och med slutet av 1000-talet utsattes judarna i Europa och Främre Orienten för svåra lidanden. Pogromer förekom i många centraleuropeiska städer, åtföljda av anlagda bränder, tvångsdop och förföljelser. 1205 utfärdades en entydigt antiju- disk skrift av påven, i vilken han förklarade judarna som 'eviga slavar' som 'botgöring' för mordet på Jesus Kristus. Därefter följde föreskrifter beträffande judarnas klädsel och andra diskrimineringsåtgärder (bland annat regler om tvångsdop), och många städer praktiserade regelrätt finansiell utpressning av de lokala judarna. l medeltidens Europa var alla offentliga ämbeten och en stor del av skräväsendet (det vill säga de flesta yrkesgrenar) stängda för judar, vilket gjorde pengautlånare och panthandlare liksom köpman till typiskt judiska yrken. Från och med 
1300-talet och framför allt sedan muslimernas utdrivning ur Spanien 1492 tilltog förföljelserna av de stora judiska församlingarna i Spanien. En stor del av judarna i Spanien och något senare även i Portugal tvingades utvandra till Maghreb eller Orienten.

Mellan 1500- och 1 700-talet uppstod inom judendomen en rad messianska rörelser kring karismatiska ledare, så kallade messiaspretenden- ter, ofta starkt influerade av den medeltida kab- balans mystiska tradition. Den mest kände messiaspretendenten utgjordes av Sabbatai Zwi (1626-1676) från Smyrna, vars lärjungar spridde den så kallade 'sabbatianismen' även västerut där den vann många anhängare framför allt i Polen och i det habsburgska riket l Östeuropa uppstod den innerlighets- och fromhetscentrerade chassidiska rörelsen på 1700-talet som grundade egna församlingar och bekämpades konsekvent av ortodoxa rabbiner. Ändå kom chasidismen att vinna mänga anhängare, inte minst bland de östeuropeiska judarna.

Från och med slutet av 1500-talet (och fram till 1700-talet införde även hovet i Wien liksom ett flertal furstehov i Tyskland så kallade 'hovjudar' för att ta hand om finansaffärerna. Upplysningen innebar på mänga håll att judarna uppnådde offentlig och laglig jämlikhet framför allt genom Code Napoleons civilrätt Denna rättsliga likställdhet och integration av judarna gav efter Wien-kongressen 1 81 5 i Västeuropa upphov till starkt till en början huvudsakligen publicistiska motstånd. Råa antisemitiska pamfletter och pseudovetenskapliga rasteorier vann anhängare på många universitet och i konservativt sinnade intellektuella kretsar framför allt i Frankrike och Tyskland. I Östeuropa hade judarnas emancipation överhuvudtaget aldrig inletts, och under 1 800-talet utsattes den judiska befolkningen här för ständigt nya pogromer, i första hand i de områden som stod under stark ryskt respektive polskt inflytande.

I Tyskland, Österrike och Frankrike gjorde olika politiska grupperingar och partier antisemitismen till politiskt program. Efter sekelskiftet kom antisemitismen i första hand i dessa länder att ges ideologisk legitimering genom att judarna likställdes med bolsjevismen eller konstruerade före- teelser som exempelvis 'den internationella judiska finansvärlden' eller 'den judiska världssammansvärjningen'.

Judehatet upplevde sin dittills oanade och ofattbara höjdpunkt i det nationalsocialistiska Tyskland under Adolf Hitler mellan 1933 och 1945. Antisemitiska hetskampanjer (i första hand genom tidskriften 'Der Stormer) skulle förbereda det tyska folket på upphävandes av judarnas alla medborgerliga rättigheter och göra det delaktigt i diskriminerings- och utdrivningspolitiken. Förföljelserna stegrades frän systematisk diskrimine- ring (affärsbojkotten efter 1933, raslagarna 1935) till pogromer (den så kallade Kristallnatten 1938) och slutligen systematisk förintelse efter krigsutbrottet 1939. l den tyska maktsfären, i första hand i Östeuropa, kartlades den judiska befolkningen systematiskt och var senast efter fälttåget mot Sovjetunionen 1941 utsatt för en planerad förintelsekampanj. 

Den så kallade Wannseekonferensen i januari 1942 stadfäste under ledning av SS och olika polismyndigheter hur förintelsen av Europas judiska befolkning skulle organiseras, eller som det hette i nazistisk terminologi 'judefrågans slutliga lösning'. Från och med mars 1942 uppfördes ett flertal förintelseläger i Östeuropa, vilkas namn har kommit att stå som symboler för namnlös fasa - Ausch- witz, Majdanek Sobibor, Treblinka.

Samtidigt inleddes förintelsen av de sista judiska ghettona i Östeuropa, bland annat i Warszawa och Vilnius, liksom de deportationer av judar i de ockuperade länderna i Västeuropa till de östeuropeiska förintelselägren som kom att pågå ända till Nazitysklands slutgiltiga sammanbrott (slutet av 1 944 till maj 1 945).
 

Det förlovade landet

Det finns knappast något längre avsnitt av Tora som inte på något sätt nämner eller anspelar på Guds löfte till Abraham och hans efterkomman- de om landet Kanaan. Den rabbinska litteraturen betecknar det Heliga landet som 'världens navel', men redan Bibeln pekar på problemet att även andra folk levde i detta land. Judendomen bemöter denna problematik på huvudsakligen två sätt:
a) De stammar som lever i det förlovade landet har begått så många synder att de förverkat sin rätt till det alternativt 
b) Inget folk kan sägas ha rätt till detta land eftersom det endast tillhör Gud. Grundtanken är med andra ord att landet förlänats och endast så att säga 'lånats ut' av Gud. 

Guds löfte om det Heliga landet utgör vid sidan om det judiska folkets utvaldhet ett av judendomens centrala mysterier. Inom judendomen hör utvaldheten och löftet om det Heliga landet samman.

Landets helgedom och löftet om landet bestod även efter förstörelsen av templet i Jerusalem och judarnas spridning i främmande länder. Många judar uppfattade det som en religiös plikt jämförbar med Toras bud att leva i det Heliga landet och accepterade därför att underkastas skiftande främmande styre (seleukider, romare, araber, korsfarare). Vemodet och längtan efter det Heliga landet går som en röd tråd genom de judiska skrifterna, och uttåget ur Egypten förknippas gärna med intåget i det förlovade landet som en 'hemkomst.

Exilen (galuth)

Under biblisk tid fördes Israels folk från det Heliga landet till den babyloniska fångenskapen, men inte ens i fjärran länder lämnade Gud sitt
folk i sticket Detta är den centrala trossatsen för alla judar och själva grunden för deras liv i exil överhuvudtaget. Även efter den andra stora utdrivningen av judarna i samband med Jerusalems fall 70 e Kr kvarstod övertygelsen om att Gud endast låter sitt folk lida i fjärran länder för att efter dessa prövningar kunna föra dem tillbaka.

Exilen uppfattades och uppfattas än i dag som en trosprövning för 'Herrens lidande tjänare', vilka utvalts till denna svåra lott för att sona inte bara sitt eget folks synder, utan alla människors. Judarnas uppgift i fjärran länder är att förbli Gud trogna och att hälla minnet av det förlovade landet vid liv.
Många dokument ur exilen vittnar även om talmudisternas och andra skriftlärdas oro att diasporans judar skulle kunna uppgå eller duka under i sina respektive exilländers kultur eller förtvivla i sin förhoppning om att någonsin kunna återvända till det förlovade landet
 

Hemkomsten: Den sionistiska rörelsen och staten Israel

Sionismen var svaret på judarnas misslyckade borgerliga emancipation. Men framför allt i Östeuropa representerade den även en revolutionär I 800-talsrörelse mot de lokala judiska församlingarnas letargi och fatalism i förhållande till antisemitiska övergrepp och pogromer. Föreställningen om en stat Israel växte fram även som förhoppningen om att judarna äntligen skulle kunna få del av sina egna ekonomiska och sociala prestationer.
Den judiska sammanhållningen tvärs över alla nationsgränser hörde likaså bil den tidiga sionismens centrala föreställningar.
Den judiska utvandrings- respektive invandringsrörelsen samt uppförandet av judiska kolonier (besättningar) i Palestina representerade en viktig förutsättning för den sionistiska rörelsen och dess senare realisering i staten Israel. Vid mitten av 1800-talet började judiska pionjärer att köpa mindre lantegendomar i Palestina, och denna rörelse förstärktes avsevärt efter de stora pogromerna i Ryssland 1881-82.

Den politiska sionismens centralfigur utgjordes av författaren Theodor Herzl (1860-1904) som inkallade den första sionistiska kongressen i Ba- sel 1897, utarbetade en bosättningsplan för Palestina och förhandlade med de brittiska kolonialmyndigheterna. De sionistiska ansträngningarna fick oväntat stöd i den brittiska regeringens så kallade Balfourförklaring 1917, i vilken Storbritannien officiellt gav sitt stöd till vissa bosättningsprojekt i Palestina.

Den judiska bosättningen i Palestina nådde lavinartad omfattning under och omedelbart efter andra världskriget när de brittiska och arabiska myndigheterna försökte kontrollera respektive förhindra den judiska invandringen till Palestina genom kvotering. Vid denna tid bildades den militanta ungdomliga kibbutzrörelsen, som grundade nya besättningar och med okuvlig energi gjorde marken odlingsbar för att lägga grunden till en jordbrukskultur. I 947 beslöt FN efter ett flertal blodiga sammanstötningar att dela Palestina i en arabisk och en judisk stat.

Därefter förklarade det judiska nationalrådet i Palestina i maj I 948 grundandet av den självständiga staten Israel, som i sin korta dramatiska historia hittills försökt upprätthålla en jämvikt mellan hävdandet av de egna intressena gentemot grannländerna å den ena sidan och en dialogori- enterad politik med de omgivande arabiska länderna å den andra.