Som religiös bekännelse kännetecknas den i första hand av bekännelsen till den
ende Guden (Jahve) och dennes förbund med de människor han skapat och
gett sina budord. 

Guds första förbund med Noa och Abraham bekräftades och stadfästes i och med forbundet med Moses, till vilken Gud med Tora, de fem Moseböckerna,  överlämnade judendomens lag och centrala lära. 

Israels utvaldhet innebär för judarna en speciell förpliktelse att följa de gudomliga budorden. Genom profeterna talar Gud ständigt på nytt till människorna. Detta dialogorienterade förbund mellan människorna och Gud genomsyrar del vardagliga livet och det judiska årets religiösa festcykel och skänker tröst och kraft i de skiftande och smärtsamma erfarenheter judarna tvingats göra under historiens lopp. Den judiska historiesynen präglas av en utpräglad messianism (att en räddande fridsfurste skall komma)  liksom av det Heliga landet som gudomligt löfte och oåterkallelig gåva.
 

GUD OCH HANS FOLK: UPPENBARELSEN OCH FÖRBUNDET

Förbundstraditionen

Världens skapelse framstår i princip endast som ett preludium till det
förbund mellan Gud och människan som inleds med Abraham och patriarkerna. Gud framträder som personlig samtalspartner i förhållande till de människor han skapat och förkunnar sin reella närvaro (Jahve: 'Jag är den jag är'). 

[Reflektion och värdering: Anser du att denna Gud som samtalspartner är en rimlig föreställning?]

Förbundet mellan människa och Gud ges inom judendomen en i
högsta grad aktivistisk tolkning. Människan uppfattas inte endast som ett
passive objekt för Guds nåd eller handlingar, utan uppfordras till
medansvar och delaktighet - med sin livsföring måste hon själv medverka
till sin frälsning. 

[Reflektion och värdering: Anser du att detta är en värdefull tanke om människan?]

Hela skapelsen kretsar på så sått mellan de två polerna
Gud och människa. Denna dialogorienterade förbundstradition understryker betydelsen av människans direkta möte med Gud, som ständigtutspelas på nytt i historien. Den direkta karaktären av delta möte gör att judendomen saknar behov av förmedlande gestalter som Jesus i
kristendomen eller Muhammed i islam.

[Reflektion och värdering: Anser du att det är bra att det inte behövs någon förmedlare?]

Berättelsen om paradiset och syndafallet i Första Mosebok tematiserar
människans eviga oförmåga att motstå frestelsen att lyssna på andra röster mer än på Gud och låta sig påverkas att misstro Gud. Sedan Eva själv låtit sig frestas av ormen att bryta Guds bud och äta av den förbjudna frukten från trädet mitt i lustgården för att förstå innebörden av gott och ont gav hon även Adam att äta av frukten. När de båda ätit av frukten öppnades deras ögon och de såg att de var nakna. De fäste ihop fikonlöv och skylde sig med dessa. 

Därefter utdrevs de ur paradiset (Edens lustgård) och allt i skapelsen förlorade sin fulländning och odödlighet. Men samtidigt såg Gud till att utrusta människorna för deras nya liv. Öster om Edens lustgård satte han keruberna och det ljungande svärdets lågor
för att bevaka vägen till livets träd.

[Reflektion och värdering: Anser du att denna berättelse har något av vikt i sig? Hur tolkar du den?]

Än i dag används paradiset som metafor för ett idealiskt tillstånd. Och i litteraturen utgör utdrivningen ur paradiset och önskan att återvända till det paradisiska urtillståndet ett ofta återkommande motiv.

[Reflektion och värdering: Ser du att denna berättelse finns i kristendomen? Med vilka förändringar? Din tolkning!]

Gud ingick förbundet med Abraham i hans egenskap av familjeöverhuvud
(1 Mos 1 7:1-8), och det judiska folket uppfattar sig som Abrahams ättlingar. Guds förbund med Moses är av mer allmän karaktär och omfattar hela Israels folk (2 Mos 6:2-8). I den mån Noa i sin egenskap av överlevande efter syndafloden är att betrakta som alla människors anfader gäller förbundet dock ytterst sett alla människor, vilket innebär att alla som följer lagen också kan uppnå frälsning.

Förbundet uppfattas som till sin natur oupplösligt, även om människans
tillkortakommanden ofta gör att hon inte uppnår de gudomliga kraven. Eftersom Gud så att säga uppfyller sin del av avtalet på förhand genom att leda Israels folk ur den egyptiska fångenskapen till det förlovade landet lär judendomen att han bedömer judarna strängare an andra människor och bestraffar deras synder hårdare än andras. I den meningen är förbundet mellan Gud och människan visserligen belöningen för förfädernas tro, i första hand vad gäller Abraham och hans ättlingar, men dessutom även en borda och en förpliktelse.

[Reflektion och värdering: Anser du att förbundsidén har något av vikt i sig? På vilket sätt påverkar den livet?]
 
 

Utvaldheten

Föreställningen om det 'utvalda folket' har alltsedan biblisk lid förblivit ett
mysterium - även och i synnerhet för judendomen själv, eftersom denna
utvaldhet inte kan förklaras med någon medfödd förtjänst hos Israels folk
utan endast ar resultatet av Guds outgrundliga vilja. Liksom vad gäller
förbundstraditionen är Guds dubbla roll viktig i sammanhanget. Å ena sidan framställs Gud som alltings skapare och alla människors fader, men å andra sidan år han även som det Gamla testamentets Gud ett speciellt folks Gud, närmare bestämt för Israels folk som han själv valt ut.

Utvaldheten uttrycks i begrepp som 'förtrogenheten' med Gud och avser
inte någon nationellt grundad självhävdelse, utan snarare det speciella
ansvar Israels folk har att bära vad gäller de gudomliga buden. De olyckor som drabbade och drabbar judarna under deras exil (sedan 70 e Kr) kopplas i den judiska traditionen samman med utvaldhetstanken. Israels folk har sannolikt inte syndat mer än andra, men det bestraffas hårdare för sina synder. Skulden framställs dock inte som i kristendomen i form av en arvsynd utan som ett rent historiskt misslyckande.

I Första Mosebok berättas historien om den syndaflod Gud låt översvämma jorden som straff för människornas olydnad. Noa får i uppdrag av Gud att bygga en ark för sig själv och sin familj och ta med åtminstone ett par av varje art av alla andra levande väsen på resan. Floden och räddningen undan floden ger upphov till ett nytt förbund mellan Gud och människorna, i vilket Gud garanterar skapelsens framtida bestånd och ordning. Till tecken på detta förbund utser Gud regnbågen.
På så sätt får mänskligheten i viss mån en ny början, även om det är viktigt att understryka att denna början på intet vis är att betrakta som ett återskapande av det ursprungliga paradisiska tillståndet i stället rör del sig om en utgångspunkt som befinner sig vid historiens början.

[Reflektion och värdering: Anser du att förbundstanken är rimlig och bra att leva efter? Är det en bra människosyn?]
 

DET JUDISKA GUDSBEGREPPET

Den ende - Jahve

Det judiska gudsbegreppet kännetecknas i första land av Guds absoluta
enhet och odelbarhet. Den viktigaste bibelversen i detta sammanhang är Shma Jisrael, "Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en' (5 Mos 6:4), vilken inom judendomen fått en ställning både som trosbekännelse och viktigaste bön. 

I 'Hör, Israel...' uppenbarar sig en förbundets dialogorienterade Gud som själv tar till orda och uppfordran sitt folk att höra - inte att se. Ett av Guds
namn är 'den Evige', vilket understryker hans ständiga närvaro överallt. Det är alltid en och den samme Gud som möter människorna i alla uppenbarelser. Guds avsaknad av början och slut understryks även i
Jahves egen utsaga 'Jag är den förste, och jag är den siste, och förutom mig finnes ingen Gud' (Jes. 4:6). Därmed är Gud inte bara skaparen som
frambringat allt ur intet utan även förlösaren vid alla tiders slut och den överallt i historien närvarande handlande.

[Reflektion och värdering: Anser du att detta är en sympatisk gudssyn?]

Samtidigt gäller dock förbudet mot att göra sig bild av Gud. Detta förbud var förmodligen ursprungligen en avgränsning gentemot hedniska
bildkulter, men det fungerade även som skydd mot frestelsen att bemäktiga sig Gud i bild respektive att ingripa i Guds allsmäktiga skaparkraft. Gud kan visserligen åkallas av människorna, men inte egentligen benämnas. Varje benämning innebär i viss mån ett fastläggande och därmed en begränsning av Guds absoluta vara. 

[Reflektion och värdering: Anser du att detta resonemang är rimligt?]

Redan i Bibeln återfinns följaktligen utöver Jahve (J/WH) även andra namn för Gud, exempelvis Jehova (Herren), Adonaj, El eller Elohm.
Guds enhet härleds inom judendomen till Jahves egna uttalanden och är inte resultatet av filosofiska slutsatser. Abraham betraktas som den förste att bekänna sig till Guds enhet i en polyteistisk miljö. Den egentliga synden mot Gud består i att avfalla från honom och tillbedja andra gudar eller avgudar, vilket även inbegripen tillbedjan av alla gudabilder. Den tydligaste framställningen av detta förhållande återfinns i historien
guldkalven (2 Mos 32).

[Reflektion och värdering: Hur tolkar du berättelsen om guldkalven ?]

Bibelhistoriskt sett är monoteismen resultatet av en utveckling. Gamla
testamentet berättar vid upprepade tillfällen om Jahves strid mot de om-
givande orientaliska kulturfolkens gudar, framför allt den babyloniske guden Baal och Egyptens gudar exempelvis 2 Mos 12:12, i vilken Jahve förkunnar sin avsikt att hålla dom över Egyptens alla gudar. Först med profeten Jesaja och kung Jousias kultreform vid slutet av den babyloniska fångenskapen blir det monolatriska gudsbegreppet (tillbedjan av en gud)  till den monoteism (uppfattningen att endast en gud verkligen finns) Moses förberett 'Elohm', det gudsbegrepp som används i Gamla testamentes får beteckna både singular och plural - det finns helt enkelt inte något annat gudsbegrepp längre. 

[Reflektion och värdering: Anser du att det sker en bra och värdefull utveckling från monolatri till monoteism?]

Ur denna monoteism (till skillnad från endast monolatrismen) följer med nödvändighet även Guds universella anspråk. Gud visar sig i olika uppenbarelseformer och är ändå den ende och evige. I egenskap av krävande gud ålägger han människorna etiska bud och kräver att dessa skall efterlevas; en etiskt indifferent ren offerkult som för de hedniska gudarna räcker inte för att uppnå hans bud.

[Reflektion och värdering: Anser du att denna Guds krav är rimliga? Blir det en bättre människosyn med en sådan religion?]

Den judiska teologin innehåller endast ett fåtal dogmatiska grundsatser.
Moses Maimonides sammanfattade på 1100-talet dessa i tretton trossatser. De centrala elementen i den judiska gudstron kan sammanfattas på fyra punkter: 

1 Gud är alltings skapare och herre och allting har sitt upphov i honom;
2 Gud är en enda och ingenting kan på något vis jämföras med honom; 
3 Gud har av egen fri vilja valt att uppenbara sig för människan och genom Moses delgett människorna sina budord (lagar); profeternas ord är sanning; 
4 Gud känner människornas alla handlingar, belönar dem som iakttar hans bud och bestraffar dem som bryter mot hans bud; samt slutligen; en dag kommer (sänd av Gud) Messias och då kommer de döda att återuppstå.

[Reflektion och värdering: Anser du att denna gudssyn stämmer med den kristna?]

De två stentavlorna med de tio budorden bildar kärnan i de religiösa och etiska regler som Moses mottagit i uppenbarelsen på berget Sinai. De representerar en bekräftelse på det förbund som består mellan Gud och Israel. Uppenbarelsen på berget Sinai uppfattas som Guds egentliga förbundsuppenbarelse, eftersom Moses förkunnar de gudomliga budorden för Israels samlade folk vid foten av berget.
 

DEN JUDISKA MÄNNISKOBILDEN

Människan Gud erkänner

Den judiska människobilden baseras på Bibelns utsaga att Gud skapade människan till sin avbild (1 Mos 1:27). Avbildkaraktären blir dock proble- matiskt i det att den troende inte själv får göra sig en bild av Gud. Vid sidan av formuleringen om människan som Guds avbild i Första Mose- boks första kapitel beskrivs människans skapelse även i andra kapitlet (1 Mos 2:7-8), där hon framställs som skapad av stoft från jorden för att sedan få Guds ande inblåst genom näsan. 

[Reflektion och värdering: Anser du att det är en värdefull inställning till människan?]

Ett stycke längre fram i samma kapitel sägs männskan dessutom vara skapad som man och kvinna. För att motverka den antropomorfa frestelsen har det gjorts upprepade försök att tolka "avbild' som 'likhet' eller 'skugga'. Judisk antropologisk teologi definierar människan rent av som 'erkänd av Gud' ('den erkända människan', shalom ben- chorin), det vill säga som den dialogiska situationens människa (enligt judiska filosofer som Martin Buber, Franz Rosenzweig) respektive i 'korrelationen' med Gud (enligt filosofen Hermann Cohen). 

[Reflektion och värdering: Hur tolkar du "avbild" ?]
 

Den dialogiska situationen garanteras av både Guds och människans personliga karaktär. Människans faktiska (inre) beredskap för Guds verk är av central betydelse för judendomens människobild. Människan är underställd Guds rättvisa skapelseordning och ingår som en del av denna. Därmed kännetecknas människans roll i skapelsen av ansvar och delaktighet vilket kommer till uttryck i hennes handlande i enlighet med Guds moraliska lagar. Människan utsätts visserligen dagligen för ständiga frestelser i livet och misslyckas - allt sedan Kains brodermord på Abel - gång på gång i konkreta historiska situationer, men i egenskap av Guds avbild är hon ändå fundamentalt sett god, älskas av Gud och skall led- sagas till frälsningen. 

[Reflektion och värdering: Kan du dela denna syn på människan?]

Det kristna begreppet arvsynd saknar relevans och motsvarighet inom ju- dendomen. Trots skapargudens allmakt och allvetande är människan ansvarig för sitt eget handlande. Hon har utrustats med möjligheten och förmågan att välja, vilket gör henne fri att utföra eller inte utföra handlingar. Människans förnuft och förmåga att förstå världens etiska ordning gör henne i stånd att utforma sina handlingar i enlighet med dess lagar. Den enskildes rättigheter slutar, eftersom alla människor är Guds avbild och barn (skapelser), där andras rättigheter börjar. Människans uppgift är att handla, att aktivt utforma världen i enlighet med de gudomliga lagarna. l denna uppgift intar det fysiska arbetet en framskju- ten ställning, men Gud ålägger henne även tid för vila och besinning (sabbat helgdagar). 

[Reflektion och värdering: Anser du att människan har denna förmåga till fritt val?]

Människan erkänns, mäts och döms efter sina handlingar. Grundprincipen för allt mänskligt handlande måste vara 'Guds efterliknelse' (imitatio Dei), vilket inte är liktydigt med viljan att vara som Gud utan snarare att utforma livets alla delar enligt hans lagar. Synden uppfattas som uppror mot Gud och den gudomliga ordningen, men inom judendomen också alltid som en förnedring av människans sanna natur. En bestraffning är följaktligen inte primärt avsedd som vedergällning, utan som påminnelse om människans sanna natur. Det hebreiska ordet för ånger, teshuvah, betyder följaktligen i sin ursprungliga bemärkelse återvändande, det vill säga människans återvändande till sin sanna natur. Gamla testamentet skildrar en rad situationer i vilka människan inlåter sig på lättfärdigt uppror mot Gud och sedan tvingas stå till svars för sina handlingar.

[Reflektion och värdering: Anser du att uppror och bestraffning i relation till Gud är en vettig människosyn?]
 

Lidandet

Det judiska kampen att förstå Gud kännetecknas mer än något annat av det klassiska teodicéproblemet, det vill säga frågan varför den gode och allsmäktige guden tillåter att även goda, rättfärdiga och fromma personer måste utsättas för lidande i denna värld. 

[Reflektion och värdering: Anser du att goda människors lidande utesluter en god Gud?]

En exemplarisk berättelse är den om Job, som prövas i sin tro av Gud. Den troende förmår inte tolka sina lidanden som direkt bestraffning för sina egna tillkortakommanden i det förflutna, men han behöver Guds hjälp för att uthärda dem. En berömd chassidisk (judisk riktning) bön lyder följaktligen: 

'Gud, säg mig inte varför jag lider, ty jag är utan tvivel inte värdig att veta det men hjälp mig att tro att jag lider för Din skull.' 

Denna bön uttrycker önskan om insikten att lidandet varken är meningslöst eller någon tillfällighet, om än meningen ofta förblir dold för oss. Lidandet betraktas som ett centralt mysterium i den judiska tron, gång på gång konstateras att Gud belönar och bestraffar vem han vill.
Lidandet som kommer över människorna är en direkt följd av hennes etiska frihet Människan är inte likgiltig, utan fullt i stånd att utföra goda eller onda handlingar.

[Reflektion och värdering: Anser du att denna syn på lidandet är rimlig? Argumentera för och emot en Gud som efter egen vilja belönar och bestraffar!]

Lidandet är möjligt i tre former, som straff, som prövning och som de rättfärdigas botgöring. Straffet är den form som är mest lättillgänglig för ett rationellt förklaringsmönster, medan prövningen framställs exemplarisk i det - icke genomförda - offrandet av lsak (1 Mos 22) och i Jobs bok.

Lidandet som de rättfärdigas botgöring representerar i judendomen en kollektiv tolkning av det judiska folkets öde, och för den moderna judendomen efter Auschwitz har frågan om lidandets mening självfallet kommit att centreras kring 1900-talets extrema erfarenheter av fördrivning och förintelse.

[Reflektion och värdering: Anser du att det är rimligt att se Auschwitz som straff?]
 

Profeterna

Profeterna uppfattas som Guds utvalda förkunnare av Guds sanna ord. Det hebreiska ordet 'nabi' avser den på Jahves uppdrag 'ropande' respektive den som Gud kallat att sprida Guds budskap bland folket. I den meningen talar profeten i Guds ställe till människorna. Den rabbinska traditionen talar om de 'tre stora profeterna' - Jesaja, Jeremia och Hesekiel - samt om de 'tolv små profeterna' (dodekaprofeterna). Profeternas avgörande betydelse framgår redan av det faktum att skrifterna om profeterna, däribland en stor del av Gamla testamentets senare och historiska böcker, i Bibeln placerats omedelbart efter Tora. Inom judendomen uppfattas den profetiska gåvan som ett speciellt tecken på Guds nåde och profeten är därför alltid mer än bara siare eller språkrör. Han är uppfylld och upplyst av Guds ande, och detta förklarar hans framskjutna ställning.

Gamla testamentet betonar utvaldhetens plötsliga och oväntade natur i skildringarna av de flesta profeters kallelseupplevelser. Den förste pro-
feten utgörs av Abraham (1 Mos 20:7). Profetens uppträdande innebär alltid en beslutssituation för församlingen i det att människorna tvingas ta ställning för eller emot Guds ord och acceptera konsekvenserna av sitt ställningstagande. Den profetiska förkunnelsen utgörs av uppmaningen till Israels folk att bekänna sig till den ende guden Jahve, bekräftelsen av Guds förbund med människorna och protesten mot sedeslöshet och avgudadyrkan. 

[Reflektion och värdering: Hur tolkar du de judiska profeternas utvaldhet? Är det riktigt att de blir språkrör för Buds vilja enligt din mening?]

Många profeter har apokalyptiska visioner av Guds hotande domstol och formulerar sin förkunnelse i varnande ordalag. De uppträder alltid i konkreta historiska situationer och kräver ett omedelbart agerande från församlingens sida. Även i denna aspekt understryker judendomen människans frihet Om hon inte hade möjlighet att ta ställning för eller emot de ord Gud förmedlar till henne genom profeten vore profetens uppmanande och manande ord överflödiga. Inte sällan är profeternas ord rotade i den judiska frälsningshistorien, närmare bestämt i form av traderade löften som exempelvis den kommande välsignade tiden hos Jesaja och Jeremia.

[Reflektion och värdering: Anser du att profeterna är ett värdefullt inslag i denna religion? Hur kan profeter fungera politiskt?]
 

Tempel

Kung Salomo lät på 900-talet f Kr uppföra det första templet i Jerusalem på den plats på Moriakullen, det så kallade tempelberget i den nordöstra delen av staden som redan kung David utsett. Under den sjuåriga byggnadstiden uppstod ett praktfullt byggnadsverk som i söder gränsade till det kungliga palatskomplexet.  I enlighet med stifttältets rumsordning befann sig den egentliga tempelsalen med kor, tio ljuskronor och ett altare innanför förhuset med dess pelare Jakin och Boas. Templets allra innersta och heligaste rum med förbundsarken utsmyckades med keruber. Hela tempelanläggningen och dess många gårdar förstördes av Nebukadnessar 588. Det andra templet uppfördes vid början av 500-talet Det var enklare och genomgick en rad ombyggnader, till sist av kung Herodes. År 70 förstördes det andra ternplet av de romerska trupperna.
 

Moses

Moses har i judendomen den framskjutande rollen av Toras överbringare till människorna och Israels ledare i uttåget ur den egyptiska träldomen. Ingen senare profet förkunnar något som inte redan ingår i Moses Tora, det vill säga de fem Moseböckerna. 

Moses betraktas som judendomens store lärare, Maimonides kallar honom exempelvis 'alla profeters fader' både för de profeter som kom före och efter honom. Moses profetiska förkunnelse är nedtecknad i de fem Moseböckerna (pentateuken) och betraktas som roten till alla andra profetior.

Men även om han betraktas som judendomens store lagstiftare underlåter traditionen aldrig att betona att Moses ytterst sett endast fungerar som förmedlare och förkunnare av de gudomliga budorden. Moses är själva urtypen för en karismatisk personlighet Han är profet förkunnare, domare och till och med härförare, ledaren för sitt folk i öknen, befriare och förkunnare av lagar. De rent prästerliga och predikande uppgifterna delegerar han huvudsakligen till sin bror Aaron. 

Den judiska titeln för Moses lyder i regel 'rabbejnu', vår lärare. Den senare judiska traditionen förlänar Mosesfiguren även rent filosofiska drag. Det judiska bildförbudet sägs likaså gå tillbaka till Moses. Filosofen Martin Buber framhäver Moses betydelse i första hand i kraft av vad han kallar hans 'teopolitik', det vill säga det omedelbara upprättandet av ett gudsherravälde i och över en gemenskap som först i och med detta förbund med Gud blir till ett folk.
 
 

TORA

Lära och lag

Tora utgörs av de fem Moseböckerna och betraktas inom judendomen som den gudomliga lag som Moses överlämnade till Israels folk Men Tora representerar inte bara lag, den utgör 'läran i sig' eller den 'skriftliga läran' (i motsats till den senare rabbinska traditionens så kallade muntliga lära). 

Tron på och åkallandet av Tora är av central betydelse för judendomen; tron på Toras gudomliga ursprung och mosaiska fixering representerar en av judendomens fåtaliga 'dogmer', medan dess skriftliga gestalt och traderade form är i högsta grad omstridd bland judiska teologer.
Medan de strängt ortodoxa och fundamentalistiskt orienterade judarna vidhåller att Tora överlämnades till Moses i ett stycke och att Moses ensam överlämnade den till människorna, hävdar den kritiska bibelforskningen att Tora visserligen bärs och genomsyras av en enda anda, nämligen den mosaiska andan, men att de uppenbara historiska och stilistiska olikheterna i texten dock vittnar om att den skrivits ner av ett flertal skriftlärda i olika tider. 

Den kritiska bibelforskningen skiljer följaktligen mellan å ena sidan skriftens helgedom, som de ifrågasätter lika litet som de ortodoxa grupperingarna, och dess litterära tillkomstprocess å den andra. Pentateuken, de fem Moseböckerna, utgör i princip en sammanställning av fyra huvudkällor, nämligen Jahvisten, Elohisten, Deuteronomisten och Prästskriften, vilka vävts samman på flera håll.

Judendomen hävdar Toras singulära och oersättliga natur, det vill säga Tora uppfattas som en fullständig uppenbarelse av Guds bud. Denna bi- beluppfattning har formulerats först i relativt modern tid som avgränsning gentemot kristendomen och islam, vilka var och en på sitt sätt likaså åberopar Tora eller Gamla testamentets Moseböcker. En annan och därav oberoende frågeställning som debatteras bland judiska skriftlärda är dock i vilken form Toras bud bör betraktas som eviga eller i vilken mån vissa element bör tolkas som tidsbundna, exempelvis föreskrifterna beträffande klädedräkt matlagning och bröllop.

Den efterbibliska rabbinska traditionen strävade efter en kodifiering och framläggande av de religiösa föreskrifterna även under förändrade livs- villkor, men det är viktigt att framhålla att de senare skrifterna (nämligen Talmud, det vill säga Mishna och Gemara) aldrig betraktas som en ny Tora, utan alltid som tolkningar av den enda och ursprungliga Tora. Toras oföränderliga natur framhävs starkt, även i dess talrika rituella och ceremoniella föreskrifter. I Femte Mosebok heter det exempelvis: 'I skolen icke lägga något till det som jag bjuder eder, och i skolen icke taga något därifrån; I skolen hålla Herrens, eder Guds, bud, som jag giver eder' (5 Mos 4:2). 

[Reflektion och värdering: Anser du att denna syn på den oföränderliga Toran är värdefull eller tilltalande?]

Denna oföränderlighet kommer även till uttryck i vördnaden inför Toras bokstäver och skriftbild. Toras avskrivare genomgår en lång och omfattande utbildning enligt rabbinska föreskrifter och måste iaktta speciella renhetsregler, och upplösningen måste likaså vara felfri. Vid varje fördrivning judarna utsatts för genom århundradenas lopp har församlingarna alltid försökt rädda sina Torarullar som sina dyrbaraste ägodelar.

I den rabbinska traditionen uppfattas gåvan av Tora som människornas 'medel till rening'. Traditionen (rabbi Simlai) utgår ifrån att Moses ursprungligen mottog 613 bud, därav 365 negativa förbud och 248 positiva bud. Talet 613 är laddat med symbolisk betydelse eftersom det judiska tänkandet utgår ifrån 365 dagar på året och 248 mänskliga kroppsdelar. Alla dessa förbud och bud utgör tillsammans själva förutsättningen och grundvalen för bekännelsen till Gud, därutöver sägs de 613 förbuden och buden motsvara dekalogens (de tio budordens) 613 bokstäver.

[Reflektion och värdering: Hur värderar du denna budreligion? Är det värdefullt med många bud? Behövs bud i ditt liv?]

Enligt rabbinsk synsätt utgör Tora den så kallade skapelseordningen och representerar i sin helhet en helig tradition. Därför kompletteras den 'skriftliga Tora' alltid med den 'muntliga Tora', det vill säga traditionen. Vid ett flertal tillfällen och i olika sammanhang i skrifterna framhålls vikten av att iaktta lagarna - även och kanske framför allt under de förhållanden som råder i förskingringen i världen, diasporan, eller under förföljelser av olika slag. Lydnad inför lagen innebär enligt judendomens synsätt alltid att omsätta lagens innebörd och mening i livet inte ett slaviskt följande av lagens bokstav. Och Gud förlåter nästan vad som helst heter det bara inte försummelsen att studera Tora.

[Reflektion och värdering: Anser du att denna syn på studiet av en textsamling, Toran, är rimlig?]

Torarullen av pergament förvaras i synagogan i ett speciellt skåp, den så kallade arken, som smyckas med ett toradraperi. Även själva torarullen utsmyckas, exempelvis med ett vackert utformat textilhölje som samtidigt skyddar pergarnentrullen, med en krona och en skylt. En konstfullt utarbetad Toraskylt fungerar som en form av bokmärke för att markera de rullar som behövs för veckoavsnitten eller festernas speciella texter.
 

Judendomen som lärandets religion

Att lära uppfattas inom judendomen som religiös plikt och ett allmänt ideal som inte bara gäller de skriftlärda. En av föräldrarnas, i synnerhet fäder- nas, viktigaste uppgifter består i att förmedla kunskap om Tora och dess tradition till sina barn, i synnerhet till sönerna. 

Läraren spelar en central roll inom judendomen, liksom även rabbinen som religiös lärare i Talmudskolorna. Att lära och studera är en helig förpliktelse redan för små barn, i första hand vad gäller studiet av Tora. Men samma grundsats gör att även profana studier värderas högt.

En mycket betydande och viktig förutsättning utgörs av det hebreiska språket. Uttåget ur Egypten innebar en befrielse även i språklig bemärkelse eftersom hebreiska uppfattades som Guds och skapelsens språk, så att säga som ur språket fram till den babyloniska förbistringen.

[Reflektion och värdering: Anser du att denna syn på lärande och på läraren är värdefull?]

Vid alla tiders slut utlovas följaktligen även hebreiskans återkomst som gemensamt heligt urspråk. Men det hindrar inte att översättningar av skrifterna uppträdde redan mycket tidigt under diasporans speciella villkor, framför allt den grekiska Septuaginta. Från och med medeltiden märktes dock en förstärkt betoning av hebreiskan som förbindande element även i diasporan (förskingringen runtom i världen).