Religon
|
Judendomen
|
||||||||
Judendomen är både en etnisk och religiös gemenskap. Som religiös bekännelse
kännetecknas den i första hand av bekännelsen till den
Guds första förbund med Noa och Abraham bekräftades och stadfästes i och med forbundet med Moses, till vilken Gud med Tora, de fem Moseböckerna, överlämnade judendomens lag och centrala lära. Israels utvaldhet innebär
för judarna en speciell förpliktelse att följa de gudomliga
budorden. Genom profeterna talar Gud ständigt på nytt till människorna.
Detta dialogorienterade förbund mellan människorna och Gud genomsyrar
del vardagliga livet och det judiska årets religiösa festcykel
och skänker tröst och kraft i de skiftande och smärtsamma
erfarenheter judarna tvingats göra under historiens lopp. Den judiska
historiesynen präglas av en utpräglad messianism (att en räddande
fridsfurste skall komma) liksom av det Heliga landet som gudomligt
löfte och oåterkallelig gåva.
GUD OCH HANS FOLK: UPPENBARELSEN OCH FÖRBUNDET Förbundstraditionen Världens skapelse
framstår i princip endast som ett preludium till det
[Reflektion och värdering: Anser du att denna Gud som samtalspartner är en rimlig föreställning?] Förbundet mellan
människa och Gud ges inom judendomen en i
[Reflektion och värdering: Anser du att detta är en värdefull tanke om människan?] Hela skapelsen kretsar
på så sått mellan de två polerna
[Reflektion och värdering: Anser du att det är bra att det inte behövs någon förmedlare?] Berättelsen om paradiset
och syndafallet i Första Mosebok tematiserar
Därefter utdrevs
de ur paradiset (Edens lustgård) och allt i skapelsen förlorade
sin fulländning och odödlighet. Men samtidigt såg Gud till
att utrusta människorna för deras nya liv. Öster om Edens
lustgård satte han keruberna och det ljungande svärdets lågor
[Reflektion och värdering: Anser du att denna berättelse har något av vikt i sig? Hur tolkar du den?] Än i dag används paradiset som metafor för ett idealiskt tillstånd. Och i litteraturen utgör utdrivningen ur paradiset och önskan att återvända till det paradisiska urtillståndet ett ofta återkommande motiv. [Reflektion och värdering: Ser du att denna berättelse finns i kristendomen? Med vilka förändringar? Din tolkning!] Gud ingick förbundet
med Abraham i hans egenskap av familjeöverhuvud
Förbundet uppfattas
som till sin natur oupplösligt, även om människans
[Reflektion och värdering:
Anser du att förbundsidén har något av vikt i sig? På
vilket sätt påverkar den livet?]
Utvaldheten Föreställningen
om det 'utvalda folket' har alltsedan biblisk lid förblivit ett
Utvaldheten uttrycks i
begrepp som 'förtrogenheten' med Gud och avser
I Första Mosebok
berättas historien om den syndaflod Gud låt översvämma
jorden som straff för människornas olydnad. Noa får i uppdrag
av Gud att bygga en ark för sig själv och sin familj och ta med
åtminstone ett par av varje art av alla andra levande väsen
på resan. Floden och räddningen undan floden ger upphov till
ett nytt förbund mellan Gud och människorna, i vilket Gud garanterar
skapelsens framtida bestånd och ordning. Till tecken på detta
förbund utser Gud regnbågen.
[Reflektion och värdering:
Anser du att förbundstanken är rimlig och bra att leva efter?
Är det en bra människosyn?]
DET JUDISKA GUDSBEGREPPET Den ende - Jahve Det judiska gudsbegreppet
kännetecknas i första land av Guds absoluta
I 'Hör, Israel...'
uppenbarar sig en förbundets dialogorienterade Gud som själv
tar till orda och uppfordran sitt folk att höra - inte att se. Ett
av Guds
[Reflektion och värdering: Anser du att detta är en sympatisk gudssyn?] Samtidigt gäller
dock förbudet mot att göra sig bild av Gud. Detta förbud
var förmodligen ursprungligen en avgränsning gentemot hedniska
[Reflektion och värdering: Anser du att detta resonemang är rimligt?] Redan i Bibeln återfinns
följaktligen utöver Jahve (J/WH) även andra namn för
Gud, exempelvis Jehova (Herren), Adonaj, El eller Elohm.
[Reflektion och värdering: Hur tolkar du berättelsen om guldkalven ?] Bibelhistoriskt sett är
monoteismen resultatet av en utveckling. Gamla
[Reflektion och värdering: Anser du att det sker en bra och värdefull utveckling från monolatri till monoteism?] Ur denna monoteism (till skillnad från endast monolatrismen) följer med nödvändighet även Guds universella anspråk. Gud visar sig i olika uppenbarelseformer och är ändå den ende och evige. I egenskap av krävande gud ålägger han människorna etiska bud och kräver att dessa skall efterlevas; en etiskt indifferent ren offerkult som för de hedniska gudarna räcker inte för att uppnå hans bud. [Reflektion och värdering: Anser du att denna Guds krav är rimliga? Blir det en bättre människosyn med en sådan religion?] Den judiska teologin innehåller
endast ett fåtal dogmatiska grundsatser.
1 Gud är alltings
skapare och herre och allting har sitt upphov i honom;
[Reflektion och värdering: Anser du att denna gudssyn stämmer med den kristna?] De två stentavlorna
med de tio budorden bildar kärnan i de religiösa och etiska regler
som Moses mottagit i uppenbarelsen på berget Sinai. De representerar
en bekräftelse på det förbund som består mellan Gud
och Israel. Uppenbarelsen på berget Sinai uppfattas som Guds egentliga
förbundsuppenbarelse, eftersom Moses förkunnar de gudomliga budorden
för Israels samlade folk vid foten av berget.
DEN JUDISKA MÄNNISKOBILDEN Människan Gud erkänner Den judiska människobilden baseras på Bibelns utsaga att Gud skapade människan till sin avbild (1 Mos 1:27). Avbildkaraktären blir dock proble- matiskt i det att den troende inte själv får göra sig en bild av Gud. Vid sidan av formuleringen om människan som Guds avbild i Första Mose- boks första kapitel beskrivs människans skapelse även i andra kapitlet (1 Mos 2:7-8), där hon framställs som skapad av stoft från jorden för att sedan få Guds ande inblåst genom näsan. [Reflektion och värdering: Anser du att det är en värdefull inställning till människan?] Ett stycke längre fram i samma kapitel sägs männskan dessutom vara skapad som man och kvinna. För att motverka den antropomorfa frestelsen har det gjorts upprepade försök att tolka "avbild' som 'likhet' eller 'skugga'. Judisk antropologisk teologi definierar människan rent av som 'erkänd av Gud' ('den erkända människan', shalom ben- chorin), det vill säga som den dialogiska situationens människa (enligt judiska filosofer som Martin Buber, Franz Rosenzweig) respektive i 'korrelationen' med Gud (enligt filosofen Hermann Cohen). [Reflektion och värdering:
Hur tolkar du "avbild" ?]
Den dialogiska situationen garanteras av både Guds och människans personliga karaktär. Människans faktiska (inre) beredskap för Guds verk är av central betydelse för judendomens människobild. Människan är underställd Guds rättvisa skapelseordning och ingår som en del av denna. Därmed kännetecknas människans roll i skapelsen av ansvar och delaktighet vilket kommer till uttryck i hennes handlande i enlighet med Guds moraliska lagar. Människan utsätts visserligen dagligen för ständiga frestelser i livet och misslyckas - allt sedan Kains brodermord på Abel - gång på gång i konkreta historiska situationer, men i egenskap av Guds avbild är hon ändå fundamentalt sett god, älskas av Gud och skall led- sagas till frälsningen. [Reflektion och värdering: Kan du dela denna syn på människan?] Det kristna begreppet arvsynd saknar relevans och motsvarighet inom ju- dendomen. Trots skapargudens allmakt och allvetande är människan ansvarig för sitt eget handlande. Hon har utrustats med möjligheten och förmågan att välja, vilket gör henne fri att utföra eller inte utföra handlingar. Människans förnuft och förmåga att förstå världens etiska ordning gör henne i stånd att utforma sina handlingar i enlighet med dess lagar. Den enskildes rättigheter slutar, eftersom alla människor är Guds avbild och barn (skapelser), där andras rättigheter börjar. Människans uppgift är att handla, att aktivt utforma världen i enlighet med de gudomliga lagarna. l denna uppgift intar det fysiska arbetet en framskju- ten ställning, men Gud ålägger henne även tid för vila och besinning (sabbat helgdagar). [Reflektion och värdering: Anser du att människan har denna förmåga till fritt val?] Människan erkänns, mäts och döms efter sina handlingar. Grundprincipen för allt mänskligt handlande måste vara 'Guds efterliknelse' (imitatio Dei), vilket inte är liktydigt med viljan att vara som Gud utan snarare att utforma livets alla delar enligt hans lagar. Synden uppfattas som uppror mot Gud och den gudomliga ordningen, men inom judendomen också alltid som en förnedring av människans sanna natur. En bestraffning är följaktligen inte primärt avsedd som vedergällning, utan som påminnelse om människans sanna natur. Det hebreiska ordet för ånger, teshuvah, betyder följaktligen i sin ursprungliga bemärkelse återvändande, det vill säga människans återvändande till sin sanna natur. Gamla testamentet skildrar en rad situationer i vilka människan inlåter sig på lättfärdigt uppror mot Gud och sedan tvingas stå till svars för sina handlingar. [Reflektion och värdering:
Anser du att uppror och bestraffning i relation till Gud är en vettig
människosyn?]
Lidandet Det judiska kampen att förstå Gud kännetecknas mer än något annat av det klassiska teodicéproblemet, det vill säga frågan varför den gode och allsmäktige guden tillåter att även goda, rättfärdiga och fromma personer måste utsättas för lidande i denna värld. [Reflektion och värdering: Anser du att goda människors lidande utesluter en god Gud?] En exemplarisk berättelse är den om Job, som prövas i sin tro av Gud. Den troende förmår inte tolka sina lidanden som direkt bestraffning för sina egna tillkortakommanden i det förflutna, men han behöver Guds hjälp för att uthärda dem. En berömd chassidisk (judisk riktning) bön lyder följaktligen: 'Gud, säg mig inte varför jag lider, ty jag är utan tvivel inte värdig att veta det men hjälp mig att tro att jag lider för Din skull.' Denna bön uttrycker
önskan om insikten att lidandet varken är meningslöst eller
någon tillfällighet, om än meningen ofta förblir dold
för oss. Lidandet betraktas som ett centralt mysterium i den judiska
tron, gång på gång konstateras att Gud belönar och
bestraffar vem han vill.
[Reflektion och värdering: Anser du att denna syn på lidandet är rimlig? Argumentera för och emot en Gud som efter egen vilja belönar och bestraffar!] Lidandet är möjligt i tre former, som straff, som prövning och som de rättfärdigas botgöring. Straffet är den form som är mest lättillgänglig för ett rationellt förklaringsmönster, medan prövningen framställs exemplarisk i det - icke genomförda - offrandet av lsak (1 Mos 22) och i Jobs bok. Lidandet som de rättfärdigas botgöring representerar i judendomen en kollektiv tolkning av det judiska folkets öde, och för den moderna judendomen efter Auschwitz har frågan om lidandets mening självfallet kommit att centreras kring 1900-talets extrema erfarenheter av fördrivning och förintelse. [Reflektion och värdering:
Anser du att det är rimligt att se Auschwitz som straff?]
Profeterna Profeterna uppfattas som Guds utvalda förkunnare av Guds sanna ord. Det hebreiska ordet 'nabi' avser den på Jahves uppdrag 'ropande' respektive den som Gud kallat att sprida Guds budskap bland folket. I den meningen talar profeten i Guds ställe till människorna. Den rabbinska traditionen talar om de 'tre stora profeterna' - Jesaja, Jeremia och Hesekiel - samt om de 'tolv små profeterna' (dodekaprofeterna). Profeternas avgörande betydelse framgår redan av det faktum att skrifterna om profeterna, däribland en stor del av Gamla testamentets senare och historiska böcker, i Bibeln placerats omedelbart efter Tora. Inom judendomen uppfattas den profetiska gåvan som ett speciellt tecken på Guds nåde och profeten är därför alltid mer än bara siare eller språkrör. Han är uppfylld och upplyst av Guds ande, och detta förklarar hans framskjutna ställning. Gamla testamentet betonar
utvaldhetens plötsliga och oväntade natur i skildringarna av
de flesta profeters kallelseupplevelser. Den förste pro-
[Reflektion och värdering: Hur tolkar du de judiska profeternas utvaldhet? Är det riktigt att de blir språkrör för Buds vilja enligt din mening?] Många profeter har apokalyptiska visioner av Guds hotande domstol och formulerar sin förkunnelse i varnande ordalag. De uppträder alltid i konkreta historiska situationer och kräver ett omedelbart agerande från församlingens sida. Även i denna aspekt understryker judendomen människans frihet Om hon inte hade möjlighet att ta ställning för eller emot de ord Gud förmedlar till henne genom profeten vore profetens uppmanande och manande ord överflödiga. Inte sällan är profeternas ord rotade i den judiska frälsningshistorien, närmare bestämt i form av traderade löften som exempelvis den kommande välsignade tiden hos Jesaja och Jeremia. [Reflektion och värdering:
Anser du att profeterna är ett värdefullt inslag i denna religion?
Hur kan profeter fungera politiskt?]
Tempel Kung Salomo lät på
900-talet f Kr uppföra det första templet i Jerusalem på
den plats på Moriakullen, det så kallade tempelberget i den
nordöstra delen av staden som redan kung David utsett. Under den sjuåriga
byggnadstiden uppstod ett praktfullt byggnadsverk som i söder gränsade
till det kungliga palatskomplexet. I enlighet med stifttältets
rumsordning befann sig den egentliga tempelsalen med kor, tio ljuskronor
och ett altare innanför förhuset med dess pelare Jakin och Boas.
Templets allra innersta och heligaste rum med förbundsarken utsmyckades
med keruber. Hela tempelanläggningen och dess många gårdar
förstördes av Nebukadnessar 588. Det andra templet uppfördes
vid början av 500-talet Det var enklare och genomgick en rad ombyggnader,
till sist av kung Herodes. År 70 förstördes det andra ternplet
av de romerska trupperna.
Moses Moses har i judendomen den framskjutande rollen av Toras överbringare till människorna och Israels ledare i uttåget ur den egyptiska träldomen. Ingen senare profet förkunnar något som inte redan ingår i Moses Tora, det vill säga de fem Moseböckerna. Moses betraktas som judendomens store lärare, Maimonides kallar honom exempelvis 'alla profeters fader' både för de profeter som kom före och efter honom. Moses profetiska förkunnelse är nedtecknad i de fem Moseböckerna (pentateuken) och betraktas som roten till alla andra profetior. Men även om han betraktas som judendomens store lagstiftare underlåter traditionen aldrig att betona att Moses ytterst sett endast fungerar som förmedlare och förkunnare av de gudomliga budorden. Moses är själva urtypen för en karismatisk personlighet Han är profet förkunnare, domare och till och med härförare, ledaren för sitt folk i öknen, befriare och förkunnare av lagar. De rent prästerliga och predikande uppgifterna delegerar han huvudsakligen till sin bror Aaron. Den judiska titeln för
Moses lyder i regel 'rabbejnu', vår lärare. Den senare judiska
traditionen förlänar Mosesfiguren även rent filosofiska
drag. Det judiska bildförbudet sägs likaså gå tillbaka
till Moses. Filosofen Martin Buber framhäver Moses betydelse i första
hand i kraft av vad han kallar hans 'teopolitik', det vill säga det
omedelbara upprättandet av ett gudsherravälde i och över
en gemenskap som först i och med detta förbund med Gud blir till
ett folk.
TORA Lära och lag Tora utgörs av de fem Moseböckerna och betraktas inom judendomen som den gudomliga lag som Moses överlämnade till Israels folk Men Tora representerar inte bara lag, den utgör 'läran i sig' eller den 'skriftliga läran' (i motsats till den senare rabbinska traditionens så kallade muntliga lära). Tron på och åkallandet
av Tora är av central betydelse för judendomen; tron på
Toras gudomliga ursprung och mosaiska fixering representerar en av judendomens
fåtaliga 'dogmer', medan dess skriftliga gestalt och traderade form
är i högsta grad omstridd bland judiska teologer.
Den kritiska bibelforskningen skiljer följaktligen mellan å ena sidan skriftens helgedom, som de ifrågasätter lika litet som de ortodoxa grupperingarna, och dess litterära tillkomstprocess å den andra. Pentateuken, de fem Moseböckerna, utgör i princip en sammanställning av fyra huvudkällor, nämligen Jahvisten, Elohisten, Deuteronomisten och Prästskriften, vilka vävts samman på flera håll. Judendomen hävdar Toras singulära och oersättliga natur, det vill säga Tora uppfattas som en fullständig uppenbarelse av Guds bud. Denna bi- beluppfattning har formulerats först i relativt modern tid som avgränsning gentemot kristendomen och islam, vilka var och en på sitt sätt likaså åberopar Tora eller Gamla testamentets Moseböcker. En annan och därav oberoende frågeställning som debatteras bland judiska skriftlärda är dock i vilken form Toras bud bör betraktas som eviga eller i vilken mån vissa element bör tolkas som tidsbundna, exempelvis föreskrifterna beträffande klädedräkt matlagning och bröllop. Den efterbibliska rabbinska traditionen strävade efter en kodifiering och framläggande av de religiösa föreskrifterna även under förändrade livs- villkor, men det är viktigt att framhålla att de senare skrifterna (nämligen Talmud, det vill säga Mishna och Gemara) aldrig betraktas som en ny Tora, utan alltid som tolkningar av den enda och ursprungliga Tora. Toras oföränderliga natur framhävs starkt, även i dess talrika rituella och ceremoniella föreskrifter. I Femte Mosebok heter det exempelvis: 'I skolen icke lägga något till det som jag bjuder eder, och i skolen icke taga något därifrån; I skolen hålla Herrens, eder Guds, bud, som jag giver eder' (5 Mos 4:2). [Reflektion och värdering: Anser du att denna syn på den oföränderliga Toran är värdefull eller tilltalande?] Denna oföränderlighet kommer även till uttryck i vördnaden inför Toras bokstäver och skriftbild. Toras avskrivare genomgår en lång och omfattande utbildning enligt rabbinska föreskrifter och måste iaktta speciella renhetsregler, och upplösningen måste likaså vara felfri. Vid varje fördrivning judarna utsatts för genom århundradenas lopp har församlingarna alltid försökt rädda sina Torarullar som sina dyrbaraste ägodelar. I den rabbinska traditionen uppfattas gåvan av Tora som människornas 'medel till rening'. Traditionen (rabbi Simlai) utgår ifrån att Moses ursprungligen mottog 613 bud, därav 365 negativa förbud och 248 positiva bud. Talet 613 är laddat med symbolisk betydelse eftersom det judiska tänkandet utgår ifrån 365 dagar på året och 248 mänskliga kroppsdelar. Alla dessa förbud och bud utgör tillsammans själva förutsättningen och grundvalen för bekännelsen till Gud, därutöver sägs de 613 förbuden och buden motsvara dekalogens (de tio budordens) 613 bokstäver. [Reflektion och värdering: Hur värderar du denna budreligion? Är det värdefullt med många bud? Behövs bud i ditt liv?] Enligt rabbinsk synsätt utgör Tora den så kallade skapelseordningen och representerar i sin helhet en helig tradition. Därför kompletteras den 'skriftliga Tora' alltid med den 'muntliga Tora', det vill säga traditionen. Vid ett flertal tillfällen och i olika sammanhang i skrifterna framhålls vikten av att iaktta lagarna - även och kanske framför allt under de förhållanden som råder i förskingringen i världen, diasporan, eller under förföljelser av olika slag. Lydnad inför lagen innebär enligt judendomens synsätt alltid att omsätta lagens innebörd och mening i livet inte ett slaviskt följande av lagens bokstav. Och Gud förlåter nästan vad som helst heter det bara inte försummelsen att studera Tora. [Reflektion och värdering: Anser du att denna syn på studiet av en textsamling, Toran, är rimlig?] Torarullen av pergament
förvaras i synagogan i ett speciellt skåp, den så kallade
arken, som smyckas med ett toradraperi. Även själva torarullen
utsmyckas, exempelvis med ett vackert utformat textilhölje som samtidigt
skyddar pergarnentrullen, med en krona och en skylt. En konstfullt utarbetad
Toraskylt fungerar som en form av bokmärke för att markera de
rullar som behövs för veckoavsnitten eller festernas speciella
texter.
Judendomen som lärandets religion Att lära uppfattas inom judendomen som religiös plikt och ett allmänt ideal som inte bara gäller de skriftlärda. En av föräldrarnas, i synnerhet fäder- nas, viktigaste uppgifter består i att förmedla kunskap om Tora och dess tradition till sina barn, i synnerhet till sönerna. Läraren spelar en central roll inom judendomen, liksom även rabbinen som religiös lärare i Talmudskolorna. Att lära och studera är en helig förpliktelse redan för små barn, i första hand vad gäller studiet av Tora. Men samma grundsats gör att även profana studier värderas högt. En mycket betydande och viktig förutsättning utgörs av det hebreiska språket. Uttåget ur Egypten innebar en befrielse även i språklig bemärkelse eftersom hebreiska uppfattades som Guds och skapelsens språk, så att säga som ur språket fram till den babyloniska förbistringen. [Reflektion och värdering: Anser du att denna syn på lärande och på läraren är värdefull?] Vid alla tiders slut utlovas
följaktligen även hebreiskans återkomst som gemensamt heligt
urspråk. Men det hindrar inte att översättningar av skrifterna
uppträdde redan mycket tidigt under diasporans speciella villkor,
framför allt den grekiska Septuaginta. Från och med medeltiden
märktes dock en förstärkt betoning av hebreiskan som förbindande
element även i diasporan (förskingringen runtom i världen).
|