Thomas S. Kuhn

                                                                                              I denna artikel skall jag konfrontera den teori om den vetenskapliga utvecklingen som framställs i min bok The Structure of Scientific Revolutions med Sir Karl Poppers välkända teorier. Jag borde egentligen inte inlåta mig på ett sådant f'öretag, ty jag delar inte Poppers åsikt om nyttan av konfrontationen. Dessutom har jag alltför länge beundrat hans teorier för att nu med lätthet kunna kritisera dem. Icke desto mindre är jag övertygad om att jag vid detta tillfälle måste göra ett försök. Redan innan min bok publicerades f'ör två och ett halvt år sedan hade jag börjat upptäcka speciella och ofta förbryllande egenskaper hos relationen mellan mina egna teorier och hans. Denna relation och de olikartade reaktioner den gav upphov till har övertygat mig om att en jämförelse mellan våra teorier kan vara särskilt klargörande. Låt mig tala om varför jag tror detta.
Vid nästan alla de tillfällen då vi explicit behandlar samma problem är Poppers vetenskapsteoretiska ståndpunkt nästan identisk med min egen. Vi är båda mera intresserade av den dynamiska process genom vilken vetenskaplig kunskap uppkommer än av den logiska strukturen hos den vetenskapliga forskningens produkter. Av detta skäl betonar vi båda den vetenskapliga forskningens fakta liksom den anda i vilken den har utförts, och vi vänder oss båda ofta till historien för att finna dessa. Ur denna gemensamma fond av data drar vi ofta samma slutsatser. Vi förkastar båda teorin, att vetenskapen utvecklas genom tillökning, vi framhåller båda i stället den revolutionära process genom vilken en äldre teori förkastas och ersätts med en ny och oförenlig teori.' (I andra sammanhang använder jag termen "paradigm" hellre än "teori"  f'ör att beteckna vad som förkastas och ersätts under vetenskapliga revolutioner.) Och båda understryker vi starkt den roll som den äldre teorins tillfälliga misslyckanden att klara svårigheter av logisk eller experimentell natur spelar i denna process. Slutligen är Popper och jag överens i vårt av- ståndstagande från många av den klassiska positivismens mest utmär- kande teser. Vi betonar t.ex. båda hur intimt och oundvikligt vetenskap- liga observationer är förbundna med vetenskapliga teorier, och vi är därför skeptiska mot alla försök att formulera ett neutralt observations- språk. Och vi framhåller båda att vetenskapsmän med all rätt skall f'örsöka uppställa teorier somförklarar iakttagna fenomen och som gör detta i termer av verkliga objekt, vad detta uttryck än kan betyda.
Denna lista, som på intet sätt är fullständig, över frågor där Popper och jag är överens, är redan tillräckligt lång för att placera oss i samma minoritet av nu levande vetenskapsteoretiker.I Kanske är det därför som Poppers lärjungar varit mina mest sympatiskt inställda åhörare, något som jag är mycket tacksam för. Men min tacksamhet är inte oblandad. Samma överensstämmelse som ger upphov till denna grupps sympati vilseleder alltför ofta dess intresse. Poppers lärjungar kan uppenbarligen ofta läsa mycket av min bok som kapitel ur en sentida (och, för några, en drastisk) omarbetning av hans klassiker The Logic of Scientific Discovery. En av dem frågar om den vetenskapsteoretiska ståndpunkt som framställs i min Scientific Revolutions inte sedan länge varit allmängods.
En annan begränsar med större överseende min originalitet till påpekandet att upptäckter av fakta och uppställandet av teorier har mycket lika livsförlopp. Andra åter uttrycker ett allmänt instämmande i min bok men vill bara diskutera de två relativt oväsentliga frågor där min oenlighet med Popper är nästan uppenbar: när jag framhåller betydel- sen av det djupgående fasthållandet vid traditionen och när jag uttrycker mitt missnöje med konsekvenserna av termen "falsifiering". Alla dessa personer läser kort sagt min bok genom helt speciella glasögon, och det finns ett annat sätt att läsa den. Det man ser genom dessa glasögon är inte fel - min enighet med Popper är verklig och substantiell. Men läsare som inte räknar sig till Poppers lärjungar lägger i allmänhet inte ens märke till att enigheten existerar, och det är dessa läsare som oftast upptäcker (inte nödvändigtvis med sympati) vad jag anser vara de centrala teserna. Jag drar den slutsatsen att en gestaltväxling delar läsarna av min bok i två eller flera grupper. Det som en av dessa grupper ser som en slående likhet är nästan osynligt f-ör de andra. Önskan att förstå varför det förhåller sig så motiverar den följande jämförelsen mellan mina åsikter och Poppers. Jämförelsen får emellertid inte bara gälla oväsentliga detaljer. Det som behöver uppmärksammas är inte det perifera område där vi hän- delsevis råkar ha olika åsikter utan det centrala område där vi förefaller att vara överens. Popper och jag utgår från samma data, i ovanligt hög grad ser vi samma linjer på samma papper, tillfrågade om dessa linjer och dessa data ger vi ofta praktiskt taget identiska svar, eller åtinins- tone svar som med nödvändighet förefaller att vara identiska i det sam- manhang som påtvingats oss genom fråga-och-svarmetoden. Icke desto mindre övertygar upplevelser som de jag tidigare nämnt mig om att våra avsikter ofta är helt olika då vi säger samma saker. Fastän linjerna är desamma så är de figurer som uppstår ur dem inte desamma. Det är därför jag kallar det som skiljer oss f-ör en gestaltväxling i stället för en oenighet, och av samma skäl blir jag med en gång förbryllad och kän- ner förvirring hur jag på bästa sätt skall kunna klargöra vad som skiljer oss åt. Hur skall jag kunna övertyga Popper, som vet allt vad jag vet om den vetenskapliga utvecklingen och som har sagt det i ett eller annat sammanhang, att det som han kallar en anka kan ses som en hare? Hur skall jag visa honom hur det känns att ha mina glasögon när han redan har lärt sig att betrakta allt som jag kan peka på genom sina egna?
I denna situation måste jag ändra min strategi på följande sätt. När jag ytterligare en gång läser Poppers viktigaste böcker och artiklar mö- ter jag på nytt ett antal ofta återkommande formuleringar som, fastän jag förstår dem och inte tar avstånd från dem, är uttryck som jag aldrig kunde ha använt i samma sammanhang. De är utan tvekan i allmänhet avsedda att vara metaforer som retoriskt tillämpas på situationer vilka Popper i andra sammanhang beskrivit på ett invändningsfritt sätt. Icke
mindre kan dessa metaforer, som jag anser vara uppenbart skillnader som döljs av ett exakt icke-metaforiskt uttryck. Om det för- håller sig så kan dessa uttryck fungera inte som linjer-på-papper utan som kaninörat, schalen eller bandet-vid-halsen som man utpekar då man lär någon att förändra sitt sätt att se en gestaitteckning. Detta är åtminstone min förhoppning. Jag tänker på fyra sådana skillnader i uttryckssätt och skall behandla dem i tur och ordning.

Till de mest fundamentala frågor i vilka Popper och jag är överens hör vår övertygelse att en analys av den vetenskapliga kunskapens utveck- ling måste ta hänsyn till det sätt på vilket vetenskapen faktiskt har utövats. Eftersom detta är fallet blir jag överraskad av några av hans ofta återkommande generaliseringar. En av dessa är de första mening- arna i det första kapitlet av The Logic of Scientific Diseovery:
 "En vetenskapsman", skriver Popper, "antingen han är teoretiker eller experimentator, framställer påståenden, eller system av påståenden, och testar dem steg för steg. Speciellt då det gäller de empiriska vetenskaperna konstruerar han hypoteser eller system av teorier, och testar dem mot erfarenheten genom observationer och experiment." Påståendet är praktiskt taget en kliché men då det tillämpas ger det upphov till tre problem. Det är tvetydigt genom att det inte specificerar vilket av två slags "påståenden" eller "teorier" som testas. Denna tvetydighet kan, det medges, elimineras genom hänvisning till andra uttalanden i Poppers skrifter, men den generalisering som uppkommer är historiskt fel- aktig. Misstaget visar sig vidare vara viktigt, ty den icke-tvetydiga for- men av beskrivningen tar inte hänsyn till just den egenskapen hos veten- skapens utövning som skiljer vetenskaperna från andra kreativa verk- samheter.
Det finns ett slag av "påståenden" eller "hypoteser" som vetenskaps- män ofta utsätter för systematisk testning. Jag tänker på påståenden om en persons bästa gissningar rörande det lämpliga sättet att förbinda sitt eget forskningsproblem med huvudmassan av accepterad veten- skaplig kunskap. Han kan t.ex. gissa att en given okänd kemisk substans innehåller saltet av en sällsynt jordart, att hans experimentråttors fetma beror på en speciell komponent i deras föda eller att ett nyligen upptäckt spektralmönster är orsakat av nukieära svängningar. I varje enskilt fall är syftet med nästa steg i hans forskning att grundligt pröva eller testa gissningen eller hypotesen. Om den bekräftas av tillräckligt många eller tillräckligt stringenta test har vetenskapsmannen gjort en upptäckt eller åtminstone löst det problem han ställt. Om så inte är fallet måste han antingen helt överge problemet eller försöka lösa det med hjälp av någon annan hypotes. Många forskningsproblem, men ingalunda alla, är av denna typ. Test av detta slag är en normal ingre- diens i vad jag i ett annat sammanhang har kallat "normalvetenskap" eller "normalforskning", något som utgör den största delen av det ar- bete som utförs inom grundvetenskaperna. Sådana test är emellertid inte i någon vanlig mening riktade mot den gängse teorin. Tvärtom måste vetenskapsmannen när han sysslar med ett normalt forsknings- problemförutsätta den gängse teorin som sitt spels regler. Hans syfte är att lösa ett problem, helst ett problem som andra har misslyckats med, och den gängse teorin krävs för att definiera detta problem och att garantera att en tillräckligt begåvad person kan lösa det. Den praktiskt verksamme forskaren måste då han bedriver normalvetenskap natur- ligtvis ofta testa den gissning han genom sitt skarpsinne har framkastat som lösning på problemet. Men vad som testas är bara hans personliga gissning. Om den inte klarar av testet, ifrågasätts bara hans egen för- måga och inte den gängse huvudmassan av vetenskapens kunskap. Kort sagt, fastän test ofta förekommer inom normalvetenskap så är dessa test av ett speciellt slag, ty i sista hand är det den enskilde veten- skapsmannen snarare än den gängse teorin som testas.
Det är emellertid inte detta slags test Popper har i tankarna. Han är framför allt intresserad av de processer genom vilka vetenskapen växer, och han är övertygad om att "tillväxt" inte i första hand sker genom tillskott utan genom det revolutionära förkastandet av en accepterad teori och dess ersättande med en bättre. (Att kalla "upprepat förkas- tande" för "tillväxt" är i sig självt en språklig egendomlighet, vars rai- son d'étre kanske kommer att framgå senare.) Utgående från denna åsikt betonar Popper de test som utf'örs för att utforska en accepterad teoris begränsningar eller för att utsätta en gängse teori för maximalt tryck. Bland hans favoritexempel, som alla är häpnadsväckande och destruktiva till sina resultat, finns Lavoisiers experiment med förbrän- ning, soIf6rmörkelseexpeditionen 1919 och de nya experimenten beträf- fande paritetsprincipen. Alla dessa test är förvisso klassiska, men när Popper använder dem för att karakterisera vetenskaplig aktivitet förbi- ser han något mycket viktigt. Episoder av detta slag är mycket sällsynta i vetenskapens utveckling. När de förekommer är de i allmänhet fram- kallade antingen av en tidigare kris inom det relevanta området (Lavoi- siers experiment eller Lees och Yangs) eller av existensen av en teori som strider mot de av vetenskapen accepterade reglerna (Einsteins all- männa relativitetsteori). Sådana episoder är emellertid aspekter av eller tillfällen för vad jag i annat sammanhang kallat "extraordinär forsk- ning", då vetenskapsmän visar prov på många av de egenskaper som Popper framhåller, men som åtminstone i det förflutna endast har upp- kommit vid sällsynta tillfällen och under för varje vetenskap helt spe- ciella omständigheter.
Jag påstår därför att Popper har beskrivit hela den vetenskapliga forskningen i termer som endast kan tillämpas på dess enstaka revolutionära delar. Hans betoning av dessa är naturlig och vanlig: Kopernikus' eller Einsteins lysande bedrifter är mera uppseendeväckande än Tycho Brahes eller Lorentz' - Popper skulle inte vara den förste om han betraktade vad jag kallar normalvetenskap som ett till sin natur ointressant företag. Icke desto mindre kan man varken förstå vetenska- pen eller utvecklingen av kunskapen, om forskningen bara betraktas genom de revolutioner den ibland frambringar. Fastän t.ex. testning av grundläggande principer endast förekommer inom extraordinär veten- skap så är det normalvetenskapen som upptäcker både vad man skall testa och hur det skall gå till. Vidare är det för det normala och inte för det extraordinära utövandet av vetenskapen som forskare utbildas. Om de trots detta är verkligt framstående i att undanröja och ersätta de teorier som den normala forskningen är beroende av så är detta en egendomlighet som måste förklaras. Min viktigaste invändning är slut- ligen att om man noggrant betraktar den vetenskapliga forskningen så inser man att det är normalvetenskapen, inom vilken Poppers typ av testning inte förekommer, snarare än den extraordinära vetenskapen som närmast skiljer vetenskapen från andra verksamheter. Om ett de- markationskriterium existerar gag tror inte att vi kan finna ett skarpt eller avgörande sådant) så kan det finnas just inom den del av vetenska- pen som Popper inte uppmärksammar.
I en av sina mest inspirerande essäer (Conjectures and Refutations kap. 5) spårar Popper uppkomsten av "den tradition av kritisk diskus- sion som representerar den enda framkomliga vägen att utvidga vår kunskap" till de grekiska filosoferna mellan Thales och Platon, vilka enligt hans åsikt uppmuntrade till kritisk diskussion både mellan skolorna och inom enskilda skolor. Den åtföljande beskrivningen av försokratiskt tänkande är mycket träffande, men det som beskrivas liknar inte alls vetenskap. Snarare är det traditionen av argument, motargu- ment och diskussioner kring fundamentala problem som, utom kanske under medeltiden, varit utmärkande för filosofin och större delen av samhällsvetenskapen alltsedan dess. Redan under den hellenistiska ti- den hade matematiken, astronomin, statiken och de geometriska de- larna av optiken övergivit detta sätt att diskutera och börjat lösa pro- blem. Andra vetenskaper, i allt större antal, har sedan dess genomgått samma utveckling. För att vända på Poppers åsikt är det i en mening just övergivandet av den kritiska diskussionen som markerar över- gången till en vetenskap. När denna övergång en gång har skett åter- kommer den kritiska diskussionen endast vid kriser då dess grundvalar på nytt är i fara. Endast när vetenskapsmän måste välja mellan konkur- rerande teorier uppför de sig som filosofer. Jag tror att det är därför som Poppers eleganta beskrivning av skälen för att välja mellan meta- fysiska system i så hög grad liknar min beskrivning av skälen för att välja mellan vetenskapliga teorier. I ingetdera valet kan, som jag snart skall försöka visa, testning spela en helt avgörande roll.
Det finns emellertid ett gott skäl till att testning har förefallit att göra detta, och när jag undersöker det kan Poppers anka slutligen bli min hare. Ingen problemlösande verksamhet kan existera förrän dess ut- övare delar kriterier som, för denna grupp och för denna tidpunkt, bestämmer när ett speciellt problem har blivit löst. Samma kriterier bestämmer med nödvändighet om man har misslyckats att finna en lösning, och vem som helst kan betrakta detta misslyckande som en teoris misslyckande att passera ett test. Som jag redan påpekat betrak- tas det normalt inte på detta sätt. Endast vetenskapsmannen blir före- mål för klander, inte hans verktyg. Men under de speciella omständig- heter som leder till en kris inom vetenskapen ifråga (t.ex. att dess mest lysande företrädare misslyckas stort eller ofta) kan gruppens åsikt för- ändras. Ett misslyckande som tidigare varit personligt kan då komma att uppfattas som ett misslyckande för en teori som utsätts för testning. Efter detta framstår testet, eftersom det uppkom ur ett problem och således innehöll fasta kriterier för problemets lösning, som mera vägande och svårare att undvika än de test som tillhör en tradition vars
normala verksamhet är  kritisk diskussion och inte problemlösning.
I en viss mening är därför testkriteriernas stränghet helt enkelt denena sidan av det mynt vars andra sida är en problemlösningstradition. Det är därför som Poppers demarkationslinje så ofta sammanfaller med min egen. Denna överensstämmelse gäller emellertid bara deras resul- tat; processen att tillämpa dem är mycket olika, och den avskiljer olika aspekter av den aktivitet om vilken skall avgöras om den är vetenskap eller icke-vetenskap. När jag undersöker de besvärliga fallen, t.ex. psy- koanalys eller marxistisk historieskrivning, för vilka Popper säger sig ursprungligen ha formulerat sitt kriterium, så instämmer jag i att de nu inte med rätta kan betecknas som "vetenskap". Men jag kommer fram till denna slutsats på ett sätt som är mycket säkrare och mera direkt än hans. Ett enkelt exempel ger vid handen att av de två kriterierna, test- ning och problemlösning, är det senare både mera entydigt och mera fundamentalt.
För att undvika irrelevanta samtida kontroverser betraktar jag astro- login hellre än t.ex. psykoanalysen. Astrologin är Poppers oftast nämnda exempel på en "pseudo-vetenskap". Han säger: "Genom att göra sina tolkningar och förutsägelser tillräckligt vaga lyckades astrolo- gerna bortförklara allt som skulle kunna ha vederlagt teorin, om denna och förutsägelserna varit mera exakta. För att undvika falsifiering gjorde de teorin omöjlig att testa." Dessa generaliseringar fångar något av astrologins anda. Men om de uppfattas bokstavligt, som man måste göra om de skall kunna ge oss ett demarkationskriterium, är det omöj- ligt att anföra några skäl för dem. Astrologins historia under de århund- raden då den var intellektuellt respektabel innehåller många förutsägel- ser som kategoriskt misslyckades. Inte ens astrologins mest övertygade och ivriga företrädare tvivlade på att sådana misslyckanden ofta inträf- fade. Astrologin kan inte uteslutas från vetenskaperna på grund av den form som dess förutsägelser hade.
Inte heller kan den uteslutas på grund av det sätt på vilket dess representanter förklarade misslyckandena. Astrologer framhöll t.ex. att f'örutsägelsen av en persons böjelser eller av en naturkatastrof var en kolossalt invecklad uppgift, som krävde den största skicklighet, en upp- gift som var ytterst känslig för mindre misstag i fråga om relevanta data. Stjärnornas och de åtta planeternas konstellationen förändrades ständigt, de astronomiska tabeller som användes för beräkningen av konstellationen vid en persons födelse var erkänt ofullkomliga; få män- niskor hade tillräckligt exakt kunskap om tidpunkten för sin födelse. Det var då ingenting att förvåna sig över att förutsägelser ofta inte slog in. Först sedan astrologin själv började förkastas kom man att anse att dessa argument förutsatte vad som skulle bevisas. Liknande argument används ofta i dag då man t.ex. förklarar misslyckanden inom medicinen eller meteorologin. I besvärliga situationer används de också inom de exakta vetenskaperna, fysik, kemi och astronomi. Det fanns ingenting ovetenskapliga i astrologernas förklaringar av sina miss- lyckanden.
Men icke desto mindre var astrologin inte en vetenskap. Den var i stället ett hantverk, en av de praktiska konsterna, och liknade mycket ingenjörskonst, meteorologi och medicin såsom dessa verksamheter ut- övades tills för ett drygt århundrade sedan. Parallellerna med den äldre medicinen och den samtida psykoanalysen är enligt min mening särskilt påtagliga. Inom vart och ett av dessa områden räckte den allmänt om- fattade teorin endast till för att motivera verksamheten och ge en förkla- ring till de olika praktiska regler som styrde den. Dessa regler hade bevisat sin nytta i det förflutna, men ingen som tillämpade dem antog att de var tillräckliga för att förhindra upprepade misstag. Man önskade en mera utarbetad teori och effektivare regler, men det skulle ha varit orimligt att överge en acceptabel och i hög grad behövlig verksamhet med en tradition av begränsad framgång endast därför att dessa önske- mål ännu inte var uppfyllda. Utan hjälp av dem kunde emellertid var- ken astrologen eller läkaren ägna sig åt forskning. Fastän de hade regler att tillämpa hade de inga problem att lösa och därför ingen vetenskap att utöva.'
Jämför astronomens och astrologens situationer. Om en astronoms förutsägelser misslyckades och hans beräkningar slog fel kunde han hoppas rätta till situationen. Kanske var hans data felaktiga: gamla observationer kunde granskas på nytt och nya mätningar utföras, upp- gifter som gav upphov till många matematiska och experimentella pro- blem. Eller kanske teorin behövde justeras, antingen genom manipula- tion av epicykler, cecentriciteten hos ellipser, ekvanter osv. eller genom en mera genomgripande reform av den astronomiska tekniken. Under mera än ett årtusende var detta de teoretiska och matematiska problem som tillsammans med sina experimentella motsvarigheter utgjorde den astronomiska forskningstraditionen. Astrologen hade däremot inte några sådana problem. Förekomsten av misslyckanden kunde f'örkla- ras, men enskilda misslyckanden gav inte upphov till forskningspro- blem, ty hur skicklig man än var kunde man inte använda dem till ett konstruktivt försök att revidera den astrologiska traditionen. Det fanns alltf'ör många källor till svårigheter, av vilka de flesta låg bortom astro- logens kunskap, kontroll eller ansvar. Individuella misslyckanden var därför ointressanta och skadade inte astrologens anseende hos kolle- gerna.' Trots att astronomi och astrologi vanligen utövades av samma personer, inklusive Ptolemaios, Kepler och Tycho Brahe, fanns det ald- rig någon astrologisk motsvarighet till den problemlösande astrono- miska traditionen. Och utan problem som kunde först utmana och se- dan bekräfta den enskilde utövarens skarpsinne kunde astrologin inte ha blivit en vetenskap även om stjärnorna faktiskt hade behärskat män- niskornas öde.
För att sammanfatta: trots att astrologerna gjorde testbara förutsä- gelser och insåg att dessa förutsägelser ibland slog fel ägnade de sig inte åt och kunde inte ägna sig åt de slags verksamheter som normalt är kännetecknande för alla erkända vetenskaper. Popper gör rätt i att ute- sluta astrologin från vetenskaperna, men hans överbetoning av veten- skapens tillfälliga revolutioner hindrar honom från att se det säkraste skälet till att göra detta.
Detta faktum kan i sin tur förklara en annan egendomlighet i Poppers historieskrivning. Trots att han ofta betonar den roll som test spelar vid förkastandet av vetenskapliga teorier är han också tvungen att erkänna att många teorier, t.ex. den ptolemeiska, förkastades innan de faktiskt hade testats. Åtminstone vid några tillfällen behövs inte test f-ör de revolutioner genom vilka vetenskapen går framåt. Däremot gäller detta inte f'ör problem. Fastän de teorier Popper nämner inte hade tes- tats innan de förkastades, så övergavs ingen av dem förrän den hade upphört att utgöra ett tillräckligt stöd för en problemlösningstradition. Astronomins tillstånd var en skandal i början av 1500-talet. De flesta astronomer ansåg inte desto mindre att normala justeringar av en i grund och botten ptolemeisk modell skulle kunna klara av situationen. I denna mening hade teorin inte misslyckats med något test. Men några astronomer, bland dem Kopernikus, kände på sig att svårigheterna måste ligga i själva det ptolemeiska sättet att angripa problemen sna- rare än i de speciella varianter av den ptolemeiska teorin som dittills hade utvecklats, och resultaten av denna övertygelse är redan kända. Situationen är typisk. Med eller utan test kan en problemlösningstradi- tion bereda vägen för att avskaffa sig själv. Att betrakta testning som utmärkande för all vetenskap är att missa vad vetenskapsmän i allmän- het gör och därmed det mest karakteristiska draget i deras verksamhet.
 
 
 
 
 
 
 


 
 
 
 
 
 
 
 
 


 
 
 


 










                                                                                                                                            Epost: humlebo@iname.com