Epoker

Medeltiden

Under medeltiden, 500-1500, får Europa två kulturområden där litteratur skapas: det bysantinska och det västeuropeiska.
1 Det bysantinska området
Den bysantinska litteraturen är den litteratur som skapades i det bysantinska riket. Den är grekisk och utgör en direkt fortsättning av den antika grekiska litteraturen.
Det bysantinska riket upphörde först 1453 genom turkarnas erövring av Konstantinopel. Den bysantinska litteraturen sträcker sig sålunda genom hela medeltiden. Dess begynnelse är svårare att fixera men kan gott sättas vid medeltidens början, från omkring år 500.
Visserligen hade redan tidigare romarrikets tyngdpunkt förflyttats Österut. Politiskt hade detta markerats år 330 genom kejsar Konstantins val av den gamla grekiska kolonin Bysans vid Bosporen till rikshuvudstad, efter honom omdöpt till Konstantinopel, och genom att riket vid kejsar Theodosius den stores död år 395 delades i två hälfter, Väst- Rom och Ost-Rom.
Men först sedan det västromerska riket i slutet av 400-talet formellt hade upphört att existera, övertog det östromerska kejsardömet helt och hållet den politiska och kulturella ledningen och stod i själva verket ensamt som kontinuerlig fortsättning av det romerska världsriket. Dess invånare kallade sig rentav roméer, dvs. romare. Den bysantinska tiden i historia, litteratur och konst börjar.
Västeuropa splittrades nu i germanstyrda delstater, men den östra delen av Europa bestod odelad och lyckades även behålla mellersta och södra Italien med Rom och Sicilien. I Främre Orienten omfattade det bysantinska riket Mindre Asien, Syrien, Palestina, Egypten och Cyrenaica.
Den kraftfulla kejsar Justinianus (527-565) lyckades genom sina skickliga fältherrar Belisarius och Narses till och med återerövra stora områden från germanerna, Nordafrika från vandalerna, Norditalien från östgoterna, södra Spanien från västgoterna.
Men endast tre år efter Justinianus' död förlorades Norditalien igen, denna gång till langobarderna, som snart trängde fram också i mellersta och södra Italien. Justinianus plan att återställa det romerska världsväldet i hela dess omfattning lyckades alltså bara till en del och till en tid.
Och att han vägrade att ställa den grekiska kyrkan under påvens i Rom överhöghet och själv tog ledningen av den, alltså vad man kallat cesareopapismen, innebar en klar schism mellan romersk-katolsk och grekisk-katolsk kyrka, mer avgörande i själva verket än de subtila dogmatiska skiljaktigheterna.
Det officiella språket fortsatte även i Ost-Rom ännu ett par århundraden framåt att vara latin, och på latin var boken "Corpus juris civitis" skriven, den stora samling av lagar och rättsregler som Justinianus föranstaltade och avsåg till grundstomme i sitt världsrike, liksom hans magnifika kyrka, Hagia Sofia, var avsedd som dess samlande re- ligiösa och arkitektoniska symbol.
Till Hagia Sofias invigning författade Paulus Silentiarius en "Beskrivning av den Heliga Vishetens tempel", i en genre som omhuldades mycket av bysantinarna och passade dem väl: beskrivning (ékfrasis), av byggnader och konstverk.
Det litterära språket i det bysantinska riket var grekiskan, och en grekiska, som nästan pedantiskt anslöt sig till klassiska och hellenistiska mönster. Så kom det litterära språket att alltmera skilja sig från den folkliga, talade grekiskan och få en lärd och konstlad prägel.
Först sent började folkspråket att hävda sig litterärt, och kampen pågår ännu i våra dagars nygrekiska mellan kathareúousa, det "rena", bildade, lärda språket, och det grammatiskt förenklade folkspråket, demotiké (nygrekiska uttal: dimotikl).
I sitt samhällsskick var bysantinarna byråkratiska, i sin re- ligion ortodoxa, i sin litteratur konservativa, klassicerande. Den litteraturart som de företrädesvis odlade var historie- skrivningen, lärda, höglitterära verk, men även enkla, folkliga krönikor.
I en praktiskt taget obruten serie av historiska skildringar kan vi följa rikets historia i hela dess förlopp. Det börjar med kejsar Justinianus' hovhistoriograf Prokopios från Caesarea i Palestina. Han var väl utbildad och väl insatt i sin tids politiska händelser och fick följa Belisarius på hans vidsträckta fälttåg. Prokopios' huvudverk behandlar på ett språk, som medvetet imiterar det klassiska Greklands störste historieskrivare, Thukydides, främst krigshistorien under de första tjugofem åren av Justinianus' regering, med värdefulla etnografiska notiser, däribland vederhäftiga uppgifter om förhållandena på ön Thule, dvs. Skandinavien.
Den bysantinske kejsaren framställdes i bildkonsten som härskare över hela jordens krets med segergudinnan svävande vid sidan. Tellus, jordens gudinna, stöder hans ena fot, och dold bakom lansen skymtar en barbar i skytisk dräkt. Över kejsarens huvud välsignar Kristus hans verk, och under hästens fötter frambär sändebud från Asien och Afrika gåvor.

600-700-talet
600- och 700-talet är en litterärt fattig period i Europa. De präglas av hotet från araberna, som nu explosionsartat breder ut sig över Främre Orienten och Nordafrika och attackerar Europa längs hela dess sydgräns. Den arabiska litteraturen får däremot ett starkt uppsving genom Koranen som med levande och hängiven poesi skapade en ny arabiska som skulle betyda mycket för hela den kommande arabiska litteraturen.
Den arabiska expansionen förefaller nästan otrolig: under det enda århundradet från Muhammeds död 632 tills deras framryckning år 732 stoppades av Karl Martell vid Poitiers i Frankrike hade islam nått hela Nordafrika och större delen av Spanien, balkanhalvön, Syrien och Turkiet. De muslimska områdena stimulerades av en internationell kultur där både judiska och kristna författare kunde verka i frihet. Teologi och filosofi blomstrade och en ibland överdådig skönhetslängtan kom till uttryck i byggnader som Alhambra i det spanska Granada.
Det bysantinska riket förlorade genom araberna tidigt två av sina även litterärt sett mest livskraftiga provinser, 636 Syrien (året därpå blev Jerusalem muslimskt) och 639 Egypten med deras respektive huvudstäder och bildningscentra Antiokia och Alexandria.
Spridningen av islam underlättades genom dessa länders uppfattning om Jesus. De var s. k. monofysiter, dvs. menade att Jesus var Gud, dvs endast hade en enda natur, den gudomliga. Bysans hävdade den ortodoxa uppfattningen som menade att Jesus hade två naturer i en person, en gudomlig och en mänsklig, "utan sammanblandning eller förvandling, men oupplösligt och oskiljaktigt förenade" enligt den bekännelse som hade antagits på kyrkomötet i Kalcedon 451.
Dogmstrider av det här slaget hade stor inverkan på den medeltida troende människans liv, de var inte spetsfundigheter för teologerna. Om Jesus var en människa som oss andra, samtidigt som han var Gud, fick kristendomen en annan inriktning än om Jesus endast var Gud i mänsklig form. Ännu i vår moderna tid finns denna diskussion kvar, i många fall olöst.
Samtidigt med arabernas anstormning börjar bulgarer och slaver att tränga på i norr. Läget var i sanning betryckt för Europa, men det reducerade riket tog sig samman och överlevde.
Vändpunkten var kejsar Leo IIIs framgångsrika motstånd mot arabernas årslånga belägring av Konstantinopel 717- 718. Därmed räddades den gången Bysans, Västerlandet och kristendomen. Segern åstadkom en konsolidering av riket och utlöste också en litterär renässans.
Men även inre, teologiska strider hade man vid denna tid att utstå. Bildstormare, ikonoklaster, gick till angrepp mot den överdrivna bilddyrkan, idololatrin. Liksom muslimerna hävdade man att Gud inte kan och inte bör avbildas. De fick kejsaren, samme Leo III, på sin sida och genom ett edikt av år 726 förbjöd han all dyrkan och allt bruk av bilder.
Det mötte upprört motstånd från ikonodulernas, bilddyrkarnas, håll, men först efter hundraårig strid avgick dessa med seger och bilderna återinfördes. I dagens ortodoxa kyrka kan vi också se hur mycket ikonerna, de heliga bilderna, betyder för tron.

Theofanes Bekännaren
Bildstridens främste hävdatecknare var Theofanes Bekän- naren (död 817), för övrigt den förste som skrev historia på folkspråket. Hans krönika går ända från Diokletianus (omkr. 300) till år 813 och är en viktig källa för dessa tidi-
gare århundradens historia, varför den också utnyttjades mycket, även i Västern, ty den översattes tidigt till latin.

Theodoros Studiten
En sympatisk försvarare av bilderna var också Theodoros Studiten (759-826). Tillnamnet härrör sig av att han var abbot i klostret Studion i Konstantinopel och gjorde detta kloster till en ortodoxins högborg.
Theodoros var därutöver en betydande diktare av hymner, epigram och smådikter (på klassisk jambisk trimeter), till stor del med motiv från det grekiska klosterlivet, som han reformerade. Också som brevskrivare var han produktiv: mer än ett halvt tusental finns i behåll. De är dels av polemisk natur, dels är de förmanings- och tröstebrev, präglade av klokhet, gott hjärta, god smak och stilistisk talang. För vår kännedom om det andliga livet i Ost-Rom omkring år 800 är de en viktig källa.

Medeltidens renässans (omkr. 850-1100)
Med rikets konsolidering och maktutvidgning på 800- och 900-talet - stora områden återerövrades från araberna - följde en litterär uppblomstring och ett nyvaknat intresse för antiken, den stora klassiska forntiden.
Medan i de närmast föregående århundradenas strider mycket av den gamla litteraturen gått tillspillo för alltid, var man nu mån om att samla ihop och bevara resterna, skriva av handskrifter och förklara texterna, en verksamhet som förskaffat bysantinarna det både hedrande och något spydiga namnet "mänsklighetens bibliotekarier".
I spetsen gick tidens kulturellt ledande man, patriarken Fotios i Konstantinopel (800-talet), en myndig och mäktig kyrkofurste, som, när påven i Rom avsatte honom, svarade med att avsätta påven. Hans eget författarskap rörde sig mest på det teologiska området, ofta i form av polemik, och han var en av den grekiska kyrkans största exegeter, dvs. utläggare och förklarare av de bibliska texterna.
Han var också väl beläst i den antika litteraturen. Det visar särskilt hans s. k. Bibliotheke, en rik samling läsefrukter med stilistisk kommentar ur den litteratur han i yngre dagar läst, vilket visar sig vara imponerande mycket och ungefär lika fördelat på hedniskt-antikt och kristet.
Det var också Fotios som år 863 i Konstantinopel grundade Europas äldsta universitet.
Till denna tid hör också en av de mest fascinerande bysantinska hymndiktarna, nunnan Kasia. Hennes vackra hymn den ångerfulla synderskan (Luk. 7:36-50) har fått en genklang hos Grundtvig i psalmen 131 i den danska psalmboken.
Bildningsintresset smittade av sig också på kejsarna.
Leo VI, kallad den vise (886-912), som hade varit lärjunge till Fotios, understödde det och var själv litterär dilettant med blomsterrika predikningar och hymner.
Avgjort mera betydande litterära insatser gjorde hans son Konstantin VII Porfyrogennetos (919-959). Trängd åt sidan av en kraftfull general, som gjorde sig själv till medkejsare och med framgång bekämpade bulgarerna, ägnade sig Konstantin åt mera vittra lekar. Han författade ett äreminne över sin farfar Basilius I, en skrift om hovceremonielet och en om rikets styrelse dedicerad till hans son och efterträdare.
Dessutom gjorde han eller lät göra excerpter ur den antika litteraturen från olika synpunkter: belägringar, beskickningar, lantbruk osv, och räddade därigenom till oss åtskilligt av vikt som annars skulle ha gått helt förlorat.
Hans skrift om hoveceremonierna är viktig inte bara därför att detta bysantinska hoveceremoniel sedermera blev Europas utan också för att den ger vida inblickar i bysantinskt samhällsliv.
Lika betydande är arbetet om riksstyrelsen. Det innehåller värdefulla upplysningar om relationerna till grannländerna, om dessas geografi och etnografi och om bysantinsk diplomati. Ryssar, turkar, araber, armenier, bulgarer, dalmatier, franker, italienare och andra beskrivs.
Av speciellt intresse för nordbor är skildringen av våra förfäders liv och verksamhet i Ryssland. Dnjeperforsarnas namn ges på två språk, slaviska och "ryska", vilket här vill säga skandinaviska.
Den litterära kejsaren stimulerade också andra. Han lät utarbeta en fortsättning av Theofanes' krönika, den s. k. Theophanes continuatus (Theofanes fortsatt), och på hans uppmaning gjorde hans namne Konstantin från Rhodos en versifierad beskrivning, ékfrasis, av de Heliga apostlarnas kyrka, de bysantinska kejsarnas begravningskyrka. Beskrivningen är så mycket värdeful- lare som den rikt påkostade och vackra byggnaden totalförstördes av turkarna vid Konstantinopels erövring 1453.

Digenis Akritas
Till 900-talet hänför sig en stor del av de händelser som återspeglas i det stora folkeposet om Digenis Akritas. Digenis betyder "den tvefödde", "bastarden" (jfr Halvdan =halvdansk) och syftar på sonen till en muhammedansk fader och en kristen moder.
Akritas är ett tillnamn som betyder någonting i stil med "gränsriddare" eller "markgreve". Gränsen som åsyftas är den östra i Mindre Asien, vid Taurus, den mot araberna. I dessa gränsområden härjade också statslösa rövare, och Digenis Akritas var hjälten som kämpade mot båda slagens inkräktare.
Innehållet i eposet är i korthet följande. Digenis' fader, en muslimsk emir, rövar bort en bysantinsk adelsdam. Hennes bröder förföljer honom och tvingar honom att bli kristen för att han skall få gifta sig med den bortrövade. Sonen Digenis enleverar i sin tur sitt hjärtas dam, bröllopet står och hustrun följer honom sedan troget på hans jakt- och krigsäventyr.
Vid Eufrat - så långt trängde bysantinarna tidvis fram - bygger han ett lysande palats, blir ärad i hela riket, men dör i sjukdom vid trettiotre års ålder (jfr Alexander den store).
I den episka handlingen är inlagda tämligen fristående episoder och beskrivningar, delvis väl rester av ursprungligen fristående sånger, och det hela har, sannolikt först vid slutredigeringen, fått en viss didaktisk, undervisande ton.

Det förefaller som Digenis som sagogestalt i sig upptagit två åtminstone delvis historiska, men redan legendariska personer från 700-talet, en muhammedansk och en bysantinsk. Så har sångerna traderats muntligt och sammanförts till ett epos, liksom så många andra kända sådana, de homeriska Illiaden och Odyséen, Nibe- lungenlied, Rolandssången och El Cid.
Med de båda sistnämnda företer Digeniseposet nära frändskap också däri att även dessa återspeglar, i sin ända av Europa, försvarskampen mot araberna. Även med arabiska och turkiska epos har släktskap påvisats, liksom med sagorna i Tusen och en natt.
Digeniseposet var mycket populärt, också i Ryssland, dit det som så mycket annat bysantinskt spred sig, och det fick där inflytande på utvecklingen av den fornryska litteraturen. I Mindre Asien och på Cypern lär man ännu i våra dagar kunna få höra sånger om den bysantinske sagohjälten.

Mikael Psellos
1000-talets dominerande kulturpersonlighet var Mikael Psellos, en man som någon tid var munk men trivdes bättre på tinnarna - en tid var han statsminister. När 1045 universitetet i Konstantinopel nygrundades, blev han rektor för dess filosofiska fakultet och föreläste själv i filosofi och retorik.
Han stack inte under stol med sin begåvning och sin hellenistiska bildning och i sin historieskrivning var han inte fri från subjektivitet. Inte desto mindre är hans historieverk, betitlat "Chronographia", den viktigaste källan för kännedomen om 1000-talets historia - det täcker ett helt århundrade, från 976 till 1077, året före hans död.
Psellos' förmåga till livfull och elegant framställning och till åskådlig personteckning är påfallande. Också andra litteraturgrenar idkade han med framgång: teologi, filosofi - där visar han sig vara en fullfjädrad platoniker- filologi, naturvetenskap, juridik, tal, brev, diktning.

Komnenernas århundrade
Mot slutet av 1000-talet ansattes det bysantinska kejsardömet ånyo hårt av yttre fiender. Året 1071 betecknar en ödesdiger vändpunkt. Normannema tog Bari, bysantinarnas sista fäste i Syditalien och gick även över till Balkanhalvön och härjade dess kuster.
Vad värre var, de turkiska seldjukerna uppenbarade sig på arenan och samlade sig i Armenien för anfall på Mindre asien. Kejsaren led ett fruktansvärt nederlag och turkarna invaderade hela Mindre asien och gjorde det muslimskt.
Dessutom startade nu de fyra korstågen som skulle skapa kaos och krigstillstånd i Bysans. År 1204 överföll riddarna i det fjärde korståget Konstantinopel och upprättade ett latinskt kejsardöme efter att ha plundrat staden.
En bysantinsk regim lyckades hålla sig kvar i Nicea i nordvästra Mindre Asien, en annan i Trebizond längre bort på Mindre Asiens nordkust och en tredje i Epirus - det var ungefär allt vad som nu var kvar av det forna stolta bysantiska kejsardömet.
Också Athen föll i latinarnas händer. Dess ärkebiskop Mikael Choniates flydde till en av öarna och skrev där en klagodikt över sin älskade stads olycksöde.
Det var verkligen ett förödande slag som dessa riddare, skenheliga representanter för den västerländska kyrkan, tilldelade Europas dåvarande kulturella högborg.
Oändliga och oersättliga mängder av konstverk och handskrifter, hopsamlade med möda och flit under århundradenas lopp, skingrades och förstördes. Kristenhetens bålverk mot öster raserades och kris- tendomens påstådda försvarare beredde därmed vägen för en islamisering.

Theodoros Prodromos
Oberörd av de politiska stormarna men desto mera berörd av sin egen fattigdom och bekymmer för dagen, som tvingade honom att ödmjuka sig och smickra varje tänkbar mecenat, strödde diktaren Theodoros Prodromos sina tillfällighetsdikter omkring sig.
Men hans register är större än så, hans produktion är rik och mångskiftande. Utom lyckönsknings-, bröllops- och tiggardikter - i en klagar han över sin hustru som grälar på honom för att han inte kan skaffa mat till familjen - skrev han epigram, lukianska satirer, ett parodiska djurdrama om Kriget mellan råttorna och katten, en poetisk kalender, en versroman i senantik stil om Rodanthe och Dosikles, religiösa dikter, en astrologisk dikt, filosofiska essäer, brev och tal - om nu allt är av samme Prodromos, man har nämligen laborerat med både två och tre Prodromer!

Timarion
Den bästa av de många bysantinska imitationerna av Lu- kianos' dialoger är anonym men härrör från ungefär 1100-talet. Den går under namnet Timarion, som dock möjligen är just författarens nanm. Timarion berättar om sin resa till Hades och om de samtal han därvid fört
med döda personer, kejsare, litteratörer och andra.
Dialogen är elegant skriven och har mycket av Lukianos' frejdighet och humor över sig. Den är också intressant genom de många glimtarna från bysantinskt samhälls- och vardagsliv, bl. a. i skildringen av en marknad i Thessalonike, det nuvarande Saloniki.

Tzetzes: Kiliaderna
1100-talet hade också sin lärde antikvarie. Han hette Tzetzes och hade läst sina klassiker och kunde dem. Men han var fattig'och fick sälja dem, tills han, som han påstår, bara hade Plutarkos kvar.
"Mitt huvud är mitt bibliotek. På grund av min fattigdom har jag inga böcker." Därmed ursäktar han sig för osäkerhet beträffande en och annan uppgift. Men, hävdar han, "Gud har aldrig varken förr eller nu skådat någon som har ett bättre minne än Tzetzes". Vi är alltså förvarnade.
Icke desto mindre rymmer hans stora produktion tack vare hans beläsenhet ofantligt mycket av värde, i synnerhet hans kritiska kommentarer till Homeros, Hesio- dos, Aristofanes och andra. På den folkliga, politiska versen skrev han Allegorier till Homeros och Hesiodos, varmed han ville göra dessa skalders "osedda djup" till- gängliga för alla, och "Historiernas bok", också kallad Kiliaderna (Tusentalen), därför att den av sin förste utgivare enkelt och, som han väl menade, praktiskt indelades i avdelningar om tusen rader i varje.
Kiliaderna är en kommentar på vers till ett hundratal brev av Tzetzes' egen hand, i vilka han ger en god bild inte bara av sig själv utan också av sina adressater. Han är en lärd, men inte någon elegant skribent.

Mellanakt i Nicea (1204-1261)
Väl satt frankerna i Bysans, men ännu hade inte det gamla kejsardömet sagt sitt sista ord. Exilkejsarna i Nicea var både driftiga och kulturintresserade män. De ivrade för bildning, skolor och bibliotek, från vilka t. o. m. hemlån fick göras.
Till denna blygsamma rest av det ursprungliga riket flydde många av kulturlivets koryféer, däribland brodern till Mika- el Choniates, den nyssnämnde ärkebiskopen i Athen. Denne broder, Niketas Choniates, är litterärt känd dels för en välgörande objektiv skildring av denna förödmjukelsens tid, dels för en teologisk avhandling som hette och ville vara "Ortodoxins skattkammare".

Nikeforos
Men Niceaperiodens främsta kulturpersonlighet var utan tvivel Nikeforos Blemmydes. Han var väl förtrogen med bildningens alla grenar, grammatik, retorik, logik, filosofi, aritmetik, geometri, fysik, astronomi och medicin. Hos kejsarhuset stod han i hög gunst och kom som lärare för en av dess prinsar och blivande kejsare att stimulera härskamas kulturella intressen.
I sin traktat om "Härskarbilden", tillägnad den höge eleven, tecknar han idealhärskaren som ett mönster av dygd, godhet och omtanke om sina undersåtar.
"Först måste en kejsare lära sig behärska sig själv, sedan att styra sitt folk." I en brevväxling med eleven-kejsaren och i två självbiografier ger han en bild inte bara av sig själv utan också av sin tid, dess historia och dess sociala förhållanden.
Hans Logik och Fysik visar honom som en aristotelismens förmedlare, ett par skrifter i geografi och några dikter antyder ytterligare bredden av hans litterära aktivitet. På ålderns dagar drog sig den lärde och stillsamma mannen tillbaka till ett kloster som han själv hade grundat och dog där år 1272 efter att ha fått uppleva Konstantinopels återtagande.

Paleologernas tid (1261-1453)
1261 lyckades Niceakejsaren Mikael Paleologus återerövra Konstantinopel och insätta det bysantinska kejsardömet på dess rätta plats. Man kunde andas ut. Ännu hade man nästan tvåhundra år på sig.
Litterärt sett hade frankernas välde i det gamla Bysans inte gått spårlöst förbi. Deras närvaro där och kontakter västerut förde med sig en viss kännedom om västerländsk litteratur till Grekland. De märkliga samband med medeltida franska romaner som kan spåras i bysantinska versromaner från 1200- och 1300-talet förklaras enklast på detta sätt, fast saken ingalunda kan anses klar.
Bysantinsk konst var under århundraden mönsterbildande i större delen av Europa; den spreds först och främst genom förnämliga handskrifter, som nådde så långt som till Island. Manuskripten blev förebilder för många kyrkodekorationer och bokillustrationer.

Slutet
Men nu närmade sig undergången. Den ottomanska skruven drogs hårdare och hårdare åt. Efter sju veckors hjältemodigt men hopplöst försvar kom den 29 maj 1453 den stora stormningen som betydde Konstantinopels fall, en av de mest tragiska händelserna i Europas på tragedier rika historia.
I tre dagar och tre nätter var den olyckliga staden utlämnad åt ett skoningslöst plundrande och mördande, också inne i Hagia Sofia, dit mängder av människor hade tagit sin tillflykt. Den turkiske sultanen drog in i de bysantinska kejsarnas palats och Hagia Sofia, kristenhetens jämte Peterskyrkan i Rom förnämsta helgedom, blev muhammedansk moské.
Turkarna lade sin förlamande hand över Europas främsta kulturland. Dess undergång lossade för en sista gång för- dämningarna för det lyriska flödet, som bröt fram i gripande klagosånger, Threnoi. Och den siste i raden av bysantinska krönikören, Laonikos Chalkokondyles, fick på sin lott att - fortfarande på felfri gammalgrekiska efter Thukydides' mönster - skriva den bysantinska historiens sista avsnitt ur turkisk synvinkel och skildra ottomanernas framträngande under 1300- och 1400-talen. Den nästan makabra slutvinjetten är Kritobulos' devota hyllning till den muhammedanske segerherren, vars namn var Muhammed II.

Sammanfattning
Det bysantinska rikets saga var all. I tusen år hade det bestått och under större delen av denna tid varit Europas ledande stat i både politiskt och kulturellt hänseende. Den grekiska kulturen hade vidmakthållits genom hela medeltiden och den grekiska litteraturens rester räddats över till renässanshumanisterna i väster.
Så kunde den på två vägar nå fram till Västerlandet och bli grundvalen för dess kultur, genom romersk och genom bysantinsk förmedling.
För det slaviska Östeuropa fick Bysans mera direkt kultur- givande betydelse. Bulgarer och ryssar kristnades därifrån till den grekisk-ortodoxa kyrkan, de fick sin skrift och sina första litterära impulser därifrån, delvis genomgripande såsom i fråga om krönikeskrivning, kanske också i folkligt epos.
Genom korsfarare, handelsmän och kanske i någon mån väringar gick påverkningar längre västerut och norrut, och grekiska medeltidssagor avsatte spår på olika håll, även i Saxos danska krönika.
Själva var bysantinarna mera konservativa än nyskapande. Deras beundran för sina antika föregångare var utan gräns, deras klassicism ett väsensdrag. Samlingar, lexikon, encyklopedier och kommentarer kännetecknade deras verksamhet och vad de åstadkom i den vägen har varit av bestående värde.
För egen litterär verksamhet, särskilt poetisk, saknade de två viktiga förutsättningar: originalitet och fantasi. Deras styrka låg i beskrivandet. Deras förnämsta insats ligger på historieskrivningens område. I en fortlöpande följd av historieverk och krönikor har de med omsorg och kärlek skildrat sin egen historia, i epos och dikter förhärligat sina stora män. Också epigrammen har ofta historiska motiv. Och en rikedom av brev kompletterar bilden.
Äkta, ursprunglig poesi skapade de egentligen blott i hymndiktningen. Där gav den religiösa inspirationen dem den poetiska flykt som eljest var dem förmenad. Ett stort folkligt epos har de också frambragt, liksom några betydande romaner.
Från de gamla grekerna hade de ärvt intresset för filosofi och abstrakta diskussioner. Teologiska frågor och dogmatiska reflektioner upptog dem och gör sig breda också i deras litteratur. Men det var de som gav kyrkan, även den romerska, den fasthet som säkrade dess bestånd och makt.
Och det var främst bysantinarna som grekisk filosofi kom att genomsyra kristendomen och därmed göra den filosofiskt och teologiskt mer komplett. Men också österländskt inspirerad mystik och meditativt klosterliv förmedlades genom Bysans. Idag är de bysantinska kyrkofäderna levande litteratur och utgivning av nya utgåvor och översättningar sker ständigt på alla de europeiska språken.
Bysantinsk kultur, konst och litteratur är genomträngd av ursprunglig kristendom. Såsom utpost mot Orienten kom den även i övrigt att utsättas för starka orientaliska inflytelser. Sammansmältningen av dessa med det kristna och gammalgrekiska arvet var det som gav det bysantinska riket dess kulturella storhet och betydelse.

2 Det västeuropeiska kulturområdet
Den flytande gränsen
Historien har dragit gränsen mellan antik och medeltid på mycket olika punkter av tidens skala - vid år 325, då de kristna fick religionsfrihet, vid år 380, när kristendomen blev romersk statsreligion, vid år 529, när Akademien i Athen stängdes och Benedikt av Nursia inrättade sitt kloster på Monte Cassino.
Gränsen har också stakats ut mellan den bakåtskådande Cassiodorus och den framåtskådande Gregorius, och den har ibland till och med satts så sent som år 687, då Karl Martells fader, hushovmästaren Pippin, genom sin seger i slaget vid Tertry visade världen och sina franker att det var hos honom, och inte hos hans merovingiske herre, som makten låg.
Litterärt och litterturhistoriskt sett är det lika svårt att finna någon bestämd skiljelinje, där antiken kan sägas sluta och medeltiden börja. Böckerna kommer så småningom att se litet annorlunda ut än på alexandrinsk och romersk tid - de är inte längre "volymer" skrivna på papyrus, de är i kodexform liksom nutidens böcker, och de är skrivna på osmi- digt men hållbart pergament.
Men bokbeståndet i de stora biblioteken är, om också betydligt avglesnat, i mångt och mycket detsamma som i de stora hellenistiska och romerska biblioteken - vi har bevarade bibliotekskataloger ända från slutet av 700-talet och vi har dessutom också en del förteckningar över innehållet i klosterföreståndarnas privata samlingar.
Och fastän latinet liksom alla andra levande språk efter hand förändras och man in på 500-talet är tvungen att sätta samman gammallatinska-nylatinska lexika, så finns det ännu på 1000-talet människor som både läser och skriver språket i dess rent ciceronianska form.

Diktning på de germanska folkspråken
Finns det ingen egentlig litterär gräns mellan antik och medeltid, så finns det emellertid i stället en företeelse liknande den som fanns under övergångstiden mellan alexandrinskt och romerskt - det finns en under sekler fortgående infiltration mellan det gamla kulturgodset och en ny folklighet, det finns en de nya folkens egen dikt, som börjar skönjas vid olika tidpunkter i de olika länderna:
- i det anglosaxiska England redan vid slutet av 600-talet,
- i länderna öster om Rhen in på 800-talet,
- i de landsdelar som kom att kallas för Frankrike ännu ett århundrade senare.
Talar man om folklig dikt i den börjande medeltidens Europa, så måste man emellertid göra en bestämd skkillnad mellan folkligt språk och folkligt stoff. Klerkerna skrev kristlig dikt på de olika folkens egna mål, och denna diktning var ett led i deras missionerande gärning. Folkens egna sång- are sjöng sånger, som hämtade sina ämnen från en mytvärld som varken var antik eller biblisk utan som hade växt upp direkt ur folkvandringstidens kaos av våldsamma omstörtningar och mänskliga olycksöden, och dessa sånger kom senare i någon liten utsträckning att tecknas upp och ibland också att parafraseras på latin.

Anglosaxisk klosterdiktning
Beda berättax i sin engelska kyrkohistoria, att det i klostret i Whitby på den tiden då detta styrdes av den lärda abbedissan Hilda - alltså före år 680 - fanns en broder Caedmon, som först vid ganska hög ålder hade gått in i orden och som därför inte hade lärt sig hur det gick till att författa vers.
När man satt tillqannnans och var och en i tur och ordning sjöng någonting för att underhålla de andra, så brukade han därför resa sig och gå, när han såg att det instrument som gick ur hand i hand närmade sig hans plats. Men en
dag möter han så Kristus i skogen och Kristus säger: "Caedmon, sjung en sång för mig" - och sedan sjunger han hela Bibeln på sitt eget språk alltifrån skapelsen och alltintill den yttersta,dom då Kristus skall döma både levande och döda.
Om det finns någonting av Caedmon i någon av de tre stora manuskriptsamlingar från 900- och 1000-talen, som i sig bevarar den tidiga engelska sångskatten, är osäkert. Hela den stora mängden av apostla- och helgonhistorier, av legender och bibelberättelser är anonym - undantag är bara de dikter där sångaren att döma av det akrostikon hän har flätat in i vissa rader har hetat Cynewulf - vad nu detta har att betyda.

Den kontinentala klosterdiktens former
Anonyma är också de något yngre folkspråksdikter som vi har från kontinenten - Heliand är på gammalsaxiska och berättar evangeliernas innehåll på ett sätt som tydligt var avsett att tilltala en germansk publik - Jesus är en stor hövding och lärjungarna hans högättade hirdmän, och speciell vikt läggs vid pittoreska slagsmål och likaså pittoreskt festande.
Muspilli är på bajerskt mål och skildrar hur själen i döden skiljs från kroppen och hur den kallas inför yttersta damen och får åskåda den stora slutstriden mellan det ondas och det godas härskaror.
På bajerskt mål är också det fragment som efter klostret Wessobrunn har kallats för Wesso- brunnbänen och som handlar om hur världen en gång skapades ur kaos.
Alla dessa tidiga gemnanska dikter är, trots att författarna kanske inte alltid var av germanskt blod, avfattade på den gemensamt germanska allittererade accentversen, som var delad i halvrader och som hade två betonade och ett varie- rande antal obetonade stavelsen i varje halvrad.
Omkring 860 har vi emellertid en evangeliedikt på frankisk dialekt, som är skriven av en namngiven person - munken Othfrid från klotret Weissenburg - och som efter mönstret av den latinska kyrklyriken har ersatt allitteratienen med rim på så sätt att båda halvorna av varje rad rimmar med varandra.
Och då några årtionden senare den verkligt franska litteraturen tar sin begynnelse med en Cantiléne de Sainte Eulalie, Sankta Eulalias kantilena, - den litteratur som inte är på frankiska utan på, en franskdialekt av det folkliga latin som kallades roman - så är tekniken återigen en annan - versen är strofisk och stroferna samman, hålles av de ofullständiga vokalrim som har fått namnet assonanser.
Buona pulcella fut Eulalie,
Bel auret Corps, bellezaur anima.

Hildebrandslied och andra fragment
I företalet till sin dikt berättar Othfrid av Weissenburg att han har skrivit den såson en ersättning för "de världsligas oanständiga sånger" och för att visa att det också på folkets språk kan skrivas sådant som inte ovärdigt kan sättas vid si- dan av antikens och den tidiga kristendomens dikter.
Vad det var för världsliga och oanständiga sånger han menade, det vet man inte direkt. Men att det på frankiskt område fanns sånger - barbara et antiquissima carmina - som handlade om gamla konungars krig och bragder, det vittnar emellertid Einhard om: i Vita Caroli berättar han att Karl den store hade befallt att sådana skulle tecknas upp.
Och vi kan troligtvis få en idé om hur de tedde sig genom att läsa den slarviga och tydligtvis i största hast tillkomna nerteckning, som två personer någon gång omkring år 800 har gjort på de tomma omslagssidorna till en latinsk teologisk skrift.
Hildebrandslied är på gammelhögtyska och berät- tar i allittererad vers om hur den gamle Hildebrand efter en lång vistelse i Italien hos konung Didrik, det vill säga Teoderik, kommer tillbaka till sitt land men möts av en här i vars spets står hans egen son Hadubrand:

Det hörde jag sägas
i gamla sägner,
att till tvekamp möttes
två kämpar,
Hildebrand och Hadubrand,
mellan tvenne härar.
Sonen och fadern
fattade spjuten,
spände sina brynjor,
med svärd sig gjordade.
Hjältarna redo
rustade till kampen. (Sven B.F.jansson)

Ord skiftas i korta, episkt tvärhuggna repliker, spjut slungas, svärd korsas - och så slutar dikten plötsligt, mycket uppenbart därför att pergamentet tog slut och den skrivande måste se sig om efter något annat att fortsätta på.
Hildebrandslied kan snarast liknas vid en Iiten klipptopp, som sticker upp ur ett eljest tidsöversvämmat landskap av myter och berättelser. Det finns andra sådana klipptoppar - lösa blad med litet skrift på, som har hittats här och där i Europas bibliotek, bland annat de båda anglosaxiska så kallade Waldherefragmenten, som är avfattade på allittererad vers någon gång på 600-talet och som berättar brottstycken ur en historia, som ännu så sent som på 900-talet måste ha varit i omlopp också på kontinenten och som då på latinsk hexameter återberättades av två munkar från S:t Gallen, son båda hette Ekkehard och som senare för ordningens skull har kommit att benämnas Ekkehard I och Ekkehaxd IV.
Eposet hette Waltharius Manu Fortis och handlar om hur Walther av Aquitanien och Hildegund av Burgund båda är gisslan hos hunnerkungen Attila, hur de älskar varandra och om hur de lyckas med både att först fly från hunnerhovet och att sedan klara sig ur ett bakhåll som har lagts ut av franker- kungen, som åtrår den burgunderskatt de har fört med sig.
Ytterligare ett fragment finns från denna tid: Det anglosaxiska Finnesburghfragmentet skildrar i några få nästan självlysande rader hur en ung konung en natt i flödande månljus försvarar en nordisk kungsgård mot ett plötsligt smygöverfalI.

Beowulf
Beowulf är det enda kompletta germaniska epos vi har från tiden omedelbart efter folkvandringskaoset. Det har kommit över till vår tid i ett enda svårt brandskadat manuskript, avfattat någon gång på 700-talet på northumbrisk dialekt.
Det har tillkommit i det gamla Mercia i mellersta England. Dikten, som flera gånger berör nordisk
historia, är till sin huvuddel författad i England, förhiodligen av en enda diktare.
Versen är den vanliga samgermanska - bara utomordentligt rikt allittererad - och kvädet berättar om hur den halvgudomlige konung Beowulf först nerkämpar trollet Grendel och dennes moder och om hur han senare många år efteråt slår en drake men efter striden dör av sina sår.
Dikten är genomsusad av nordiska havsvindar och av sprutande nordsjöskum, den glimmar av vapen och av töckensken från avgrundslågor - den är saga och myt och den låter gång på gång i gäckande rader en mytkrets skymta som vi eljest inte vet något om - att striden om Finns hall hör hit framgår emellertid av att i Beowulf en sångare träder fram och sjunger "en välkänd visa" om den:
"Toner och sång
tillsammans ljödo inför kung Halvdans
härhövitsmän. Hrodgars hovskald
på harpan slog -
till gamman för männen
som i mjödbänk sutto
ville han en välkänd
visa sjunga
om skyldungen Hnäf, halfdaners hjälte,
hur han hade fallit
i det frisiska kriget med Finns ättmän,
då ofärd nådde dem." (övers.Björn Collinder)
Beowulf är här litteraturhistoriska intressant i den meningen att sångaren agerar ungefär på samma sätt som han femtonhundra år tidigare visades i de homeriska dikterna. På ett annat ställe tecknar eposet en klar bild av sångens rent materiella förutsättningar och av sångarens ställning, kanske sådan som den var på 700-talet, kanske sådan som sångareneller "thylen" som han kallas, önskade att den skulle vara. Ty thylen är i Beowulf en förnäm företeelse, en vördad medlem av konungens följe, en tolkare av världsgåtan, en skildrare av gudars och människors ursprung, en vis, vars sång väcker upp vreden hos den mörka makt som heter Grendel:
"Utbölingsanden
i avgrundsmörkret grämde sig gränslöst
i gruvlig ilska
då han hörde i hallen
hela dygnet om
högljutt gamman
och harposlag, klangfull skaldesång.
Den kunnige kväder om ätters upphov
i urtidsdagar,
hur Allmaktsfadern
formade jorden - ljusfager vång
med vatten omkring
segerstolt satte han
solens och månens strålglans till ljus
åt jordens folk.
Landamären
och marker pryddes med grenars grönska.
Det grodde liv
i alla arter.

Den poetiska Eddan
Den kunnige, det var thylen eller, som han också kallades, thulen - och det är väl inte något tvivel om att det är en thul som en gång har ägt den lilla, oansenliga, svårt skadade pergamentbok som genom ett missförstånd, när den drogs fram på 1600-talet fick, namnet Sämunds Edda, trots att den varken var någon lärobok i poetik som Snorres Edda eller hade med någon Sämund att göra.
Denna Edda - vanligen kallad den poetiska Eddan - är det andra av de åtminstone något så när fullständiga manuskript vi har som meddelar sånger ur den samgermanska myt- och sagovärlden, och vi kan i den finna prov på allt sådant som i Beowulf räknades till "den kunniges" repertoar - gudasånger, sånger om världens skapelse och för övrigt också om världens undergång, sånger om troll och hjältar och om ätters upphov.
Sämunds Edda är en antologi där element från olika tider finns blandade i avfattningar från olika tider. Här kan den nyfikne finna hela den saga om den konstskicklige smeden Völund som antyds i flera kontinentala och anglosaxiska fragment - hur han togs tillfånga och stympades av en ondskefull konung och hur han hämnades genom att döda
konungens späda söner och våldta hans unga dotter.
Här kan man också leta fram de trådar som binder historien om de fångna burgunderna vid Attilas hov till historien om Hildebrand och Didrik, och som också knyter båda dessa motiv till den Sigurdsmyt som synes ha varit de germanska vandrande stammarnas mest grandiosa hjälteberättelse.
I sånger, av vilka de äldsta går tillbaka på versioner århundraden äldre än Beowulf, berättas här om den unge Sigurd, som slår draken Fafner och tar nibelungskatten, men som sedan går under genom två kvinnor - hustrun Gudrun, som han älskar med en dagsklar kärlek, och så Brynhild, som är hans svågers hustru och som han också älskar, men med en drömkärlek som har dövats och drivits ner i mörker genom en trolldryck.
Det har varit stora och medvetna konstnärer som har skapat dessa Eddadikter, som vi känner genom den poetiska Eddan och för övrigt också genom en rad fragment och några mindre manuskript.
Sångarna talar med auktoritet om de germanskt-nordiska gudarna, om Oden, Tor och Fröja och Frigga och hela denna gudomliga och demoniska värld.
Det händer också att dessa diktare talar som om de inte bara var gudens befullmäktigade krönikörer utan också guden inkarnerad - de handskas med orden som mästare, de finner skakande, suggestiva uttryck för stämningar och lidelser, och de kan i en enda isig replik ge ett helt människolivs dolda, hemska omöjlighet sådan som den uppenbaras när den vakna självbehärskningen brister sönder och det stängda, välbevakade själsinnehållet pressar sig fram.
Repliker sådana som Brynhilds plötsliga "Hetsa eller hindra mig - hugget har fallit, jag skriker min sorg - eller skrider i graven", när hon vaknar på natten, efter det att hon kvällen förut har suttit till bords i glädje och somnat lugnt sedan hon fått det bud hon så mycket längtat efter - budet att det mord hon har fått make och svågrar till att utföra äntligen har lyckats och att Sigurd är död.
Gudasånger, med ämnen ur fornnordisk mytologi, och hjältedikter, med ämnen ur germansk hjältesaga - det är alltså de tvenne huvudgrupperna av dikter i den poetiska Eddan. Handskriften - den berömda Codex regius, som så länge förvarats i Köpenhamn men som islänningarna nu sent omsider återfått - står de mytologiska dikterna först,
hjältedikterna därefter. Författarna känner vi inte till namnen; sannolikt sträcker sig Eddadikternas tillkomsthistoria över tre eller flera århundraden.
Liksom Hildebrandslied och Beowulf är Eddadikterna stavrimmade. Men till skillnad från de tyska och engelska eposen är Eddadikterna därjämte strofindelade.
Versmåtten i Eddan är två: fornyrdislag och ljodahattr. Det förra, använt i de berättande dikterna, exempelvis i dikten om hammarhämt- ningen, Thrymskvida, är en åttaradig strof; ljodahattr, som är sexradig, nyttjas framför allt i de Eddasånger som har didaktisk karaktär. Så t. ex. i Havamal, med dess många ordspråksartade sentenser, som i knapp form rymmer så mycket av fornnordisk livssyn:
"Träd över ingens tröskel in, förrn du spejat och spanat;
tro ej flygande pil, fallande bölja, nattgammal is, ringlagd orm, bruds bäddpladder eller bräckt svärd."
Berömd är den storslagna strofen om död mans eftermäle:
"Bort dör din hjord
bort dö dina fränder,
bort dör ock du en gång.
Men ett vet jag
som aldrig dör:
domen över en död.
(Övers.A. A. Afzelius)
Utom av stavrimmen smyckas den isländska poesin av ett formelartat bildspråk, av heiti och kenningar. Solen kallas "den alltid lysande" eller "det lysande hjulet"; fursten är "visdomens främjare"; krigaren är "svärdets svingare"
I skaldediktningen, en nordisk motsvarighet till den kontinentala trubadurpoesin, utvecklas och invecklas bildspråket, speciellt kenningarna, i gåtlika former.

Norge eller Island
Det finns en rad frågor kring problemet om Eddadikternas ursprung.
Först och främst: var har de uppstått, i Norge eller på Island?
Det enda vi med full säkerhet vet om Edda- kvädenas hemland är, att den bevarade handskriften är av isländskt ursprung, likaså att alla senare bevarade avskrifter av Eddadikter är gjorda på Island av islänningar.
Vad som inte går att förneka är emellertid att språk, skrifttyp och ortografi visar starkt beroende av norsk skrifttradition. Norska forskare har med sinnrik argumentering velat återerövra Eddan som ursprunglig norsk egendom.
Andra åter, bland dem flera isländska forskare, har velat förklara språköverensstämmelserna på annat sätt, genom en generell norsk påverkan på det isländska språket. Saken är oklar.

Munken Gerbert och nunnan Hrotsvita
Det var en gång en förrymd munk från Fleury, som tyckte att de vanliga skolämnena aritmetik, musik, astronomi och geometri inte var tillräckliga. Han flydde till Spanien, studerade magi i Toledo, stal med hjälp av läromästarens dotter en kodex, som innehöll hela magins konst och som låg under mästarens huvudkudde.
Han blev förföljd, och då han fann att stjärnorna hotade att röja i vilken riktning han flydde, så klättrade han in under en bro och hängde där mellan jord, vatten och luft så att stjärnorna förlorade hans spår. Sedan anropade han djävulen och blev av honom hjälpt över Biscayabukten, kom tillbaka till Frankrike och blev skolasticus i Reims, där han bland sina lärjungar hade Otto, blivande kejsare i Tyskland, Robert, blivande konung i Frankrike, och Fulbert, blivande biskop i Chartres.
Så tillverkade han en vattenorgel, ett ur och ett kopparhuvud som kunde lösa matematiska problem. När Otto sedan blev kejsare efter sin fader, gjorde han munken först till ärkebiskop av Ravenna och sedan till påve.
Det är krönikören William av Malmesbury, som på 1100-talet berättar denna pittoreska historia i sin De gestis regum Angliae. Hjälten i den är Gerbert d'Aurillac, som vid sekelskiftet år 1000 hade det ytterst tvivelaktiga nöjet att sitta på Sankt Peters stol i Rom.
Gerbert var munk, han hade efter eget vittnesbörd tillbragt sina lyckligaste studieår i Spanien och var enligt andras vittnesbörd en av sin tids mest kringsynta och välbalanserade män. Hur han hade det med den "djävul" som så småningom hade blivit de kringsvärmande demonernas och de framstormande lasternas herre och anförare, det vet man inte. Han tycks emellertid inte ha hyst något intresse för den framemot år 1000 på nytt så moderna magin, och han var för övrigt inte heller någon rymling från Fleury utan upprätthöll livet igenom de vänligaste förbindelser med sina gamla lärare i klostret Aurillac, där han hade vuxit upp.
I sina många bevarade brev visar hian sig som en grundlärd humanist - han är antik i tankar, känslor och handlingar, han är en genomslipad latinsk stilist och han är en outtröttlig samlare av hela den klassiska antikens litteratur.
Som lärare i retorik i Reims tycks han ha tränat och övat sina lärjungar inte för disputationssalen utan för livet, och han tycks innan han överhuvud släppte fram dem till det retoriska studiet ha låtit dem gå igenom en grundlig kurs i litteratur - "han läste och förklarade för oss poeterna Vergilius, Statius och Terentius, satirikerna Juvenalis, Persius och Horatius och likaså histerieskrivaren Lucanus", skriver en av dessa lärjungar om honom.

Den karolingiska 800-talsrenässansen hade på 900-talet fått en mager efterblomstring vid det tyska kejsarhovet. Fyra saker står ut tydligt under denna tid:
1 Det var den så kallade ottoniska restaurationen, då kejsar Otto I:s broder Bruno var ärkebiskop i Köln och ledare för den kejserliga hovskolan, då munken Widukind skrev saxarnas historia
2 En okänd penna omarbetade den gamla grekiska romanen om Apollonius från Tyrus till Gesta Apollonii
3 De båda Ekkehardarna formade sitt Walthariusepos.
4 Nunnan Hrotsvita av Gandersheim levde och skrev det stora hexametereposet Lapsus et conversio Theophili, som är det första litterära verk som behandlar det senare så populära temat om mannen som skriver kontrakt med djävulen. Hon skrev dessutom en serie läskomedier som hör tilldet mest tjusande som mänskligheten har lämnat efter sig och som med stark psykologisk inlevelse tar upp en hel rad av de motiv som sexhundra år tidigare behandlades i de grekiska prosaromanerna och deras kristliga dubbelgångare.
Dessa läskomedier handlar om unga människor ur mot varandra fientliga familjer som kämpar för att få gifta sig med varandra (jämför Shakespeares Romeo och Julia), om unga makar som beslutar i apostlarnas stil att leva tillsammans i "kristlig kärlek", om äventyr i bordeller och äventyr i kloster, och i åtminstone ett fall går det att lägga ett grekiskt original bredvid Hrotsvitas latinska efterdiktning - den Kallimakos, som hos nunnan-författarinnan jagar en Drusilla i döden med sina icke önskade kärleksbetygelser och som sedan bryter sig in i hennes grav, är direkt hämtad från Johannes- akternas berättelse om den liderlige Kallimakos och den fromma Drusiana - inte ens ormen, som till sist biter Kallimakos, saknas.
Gerbert d'Aurillac knöt an till denna ottonska restauration - han var lärare åt kejsar Otto III. Han var dessutom inte någon efterbildare utan en klassicist i Ciceros och Horatius' anda, som med sina litteraturstudier syftade till att fånga inte det förflutnas yttre former utan dess inre själ:
"det finns för oss ingenting ädlare än kunskap om de mest utmärkta män"
skriver han i ett brev.
Tack vare honom, om också inte enbart tack vare honom, är det som en stark ström av humanistiska traditioner leds upp genom den tid då varje hus var en befäst borg, då vikingarna härjade, riksregementet var slaget i spillror. Vilda gäng med ledare som var baroner slaktade, sorterade och stympade folk lika ogenerat självklart som de hade gjort den gången när Gregorius den store satsade sin skröpliga hälsa och sin obrytbara vilja på att hålla dem stången.

Bilder ur den romanska kulturkretsen
Historien om filosofen Aristoteles och horan Phyllis finns inte i den antika litteraturen men dyker upp under medeltiden i form av en liknelse över de dårskaper kärleken förleder människorna till. Under sitt försök att vända kejsar Alexanders kärlek från horan Phyllis, grips Aristoteles själv av en väldig åtrå till henne. Hon har nu makten och begär som en pant på hans kärlek att hon ska rida honom som en häst och piska honom på rumpan. Denna scen äger rum alldeles under kejsarens fönster, och därigenom får han en åskådningsundervisning om lustens härjningar som är effektivare än många predikningar.
Humanismen under denna katolska medeltid, det är inte bara kärlek till böcker och boklig bildning utan det är också en viss tro på människans möjligheter, på människans förmåga till godhet och på det jordiska livets helighet och storhet. Den första medeltidsasketismen kämpade inte heller direkt mot humanismen utan snarare för vad vi skulle kunna kalla vanlig anständighet.
Det behövdes en sådan reform eftersom sex och god mat spelade en alltför utrbredd roll både i klostren och i samhället i stort. Manliga och kvinnliga prostituterade kunde nå långt i samhället och nu skärps attityden mot kärlekens och bordets delikatesser. Rubriken "sodomi" börjar dyka upp för att ange ett alltför lössläppt moraliskt liv. Som en fäljd av denna moraliska skärpning kommer en vis sexualsskräck att växa fram - något som också leder till en viss skräck för kvinna och hennes känslor. Det manliga celibatet påbjuds nu för det högre prästerskapet och senare också för det lägre. Ännu i vår tid har katolska kyrkan kvar detta påbud medan reformationens kyrkor i regel befriade sig från det på 1500-talet.

Abailard och Héloise
Men det var inte asketismen eller påbud om celibat som skulle knäcka den humanistiska bildningen, det var den andra av tidens stora makter, det var den nya intellektualismen.
John av Salisbury klagar en gång vid 1100-talets mitt över ungdomen:
"Vad vill den där gamla åsnan?" säger den till honom. "Varför kommer han till oss med de gamles yttranden och handlingar? Vi skapar vårt vetande ur oss själva, vi erkänner inte de antika!"
Det är de nya universiteten som rycker fram och tränger undan de gamla skolorna, det är lärdomen för lärdomens egen skull, förnuftet som gör uppror mot all auktoritet, dialektiken, som står upp igen under namnet logik och lägger strypsnaran kring både retoriken och det som kallades grammatik men som enligt nutida språkbruk snarare borde kallas litteraturstudier.
Främst i de ungas skaror kommer i en aura av dristig briljans Pierre Abelard. Han har ett upp- trädande som en furste, han för sitt svärd som en dansör och han lägger under sina många föreläsningsresor genom Frankrike den ene efter den andre av motståndarna sig till fota genom sin dräpande kvickhet och sin obönhörligt skarpa logik.
Han retar fantasin, han är sexuellt attraktiv, somliga kallar honom vid ett av djävulens namn och nämner honom Lucifer, och Bernhard av Clairvaux skriver om honom att han både stigit upp till himlen och ner i helvetet.
"Vem bland kungar och filosofer kan tävla med dig i rykte? Vilket land, vilken stad törstade inte efter att få se dig? Vem, frågar jag, skyndade inte till, när du framträdde offentligt och vem sträckte inte på halsen för att få kasta en sista blick på dig, när du reste? Vilken kvinna, vilken flicka längtade inte efter dig, när du inte var tillstädes, och brann inte för dig, när du var närvarande? Vilken drottning avundades inte mig mina kärleksfröjder och vår kärleksbädd?
Så heter det i ett annat av tidens brev skrivet av en kvinna, och det är möjligt att beskrivningen av den popularitet som Abelard åtnjöt såsom resande lärd något är tilltagen i överkant, ty brevskriverskan är Héloïse, den kvinna, som först var Abelards äl- skarinna och moder till hans ende son, sedan hans vigda hustru och till sist abbedissa i det kloster som han hade inrättat på sin lantegendom Paraclet.
Men om också denna överväldigande personliga charm föga framträder i Abeards vetenskapliga skrifter, så kan vi i vår tid ändå möta den avklädd allt det som en gång kom den att gnistra och lysa, dels i hans egen av uppriktighetens nakna behag stämplade, trött ironiska Historia calamitatum, "skriven till en vän", dels i det brev som Petrus Venerabilis, den gode abboten av CIuny, skrev till Héloïse när Abelard bruten av många olyckor men mest av Bernhard av Clairvaux hade kommit till hans kloster och dött där i fred och bland vänner.
Abelard var det nya tänkandets store inspiratör, men han låste inte fast, sig i någon bestämd attityd. Med kyrkan kom han på kant genom att insistera på människas storhet och på att Gud var fullt fattbar för förnuftet. Å andra sidan genomskådade han det faktum som humanisterna mitt i sin platonism inte förstod, nämligen att de med sin litteraturdyrkan inte alls följde Platon - han gjorde dem spydiga frågor i stil med den "varför inte biskopar från gudsstaten uteslöt sådana författare som Platon hade uteslutit från sin jordiska stat".

Men efter Abelard kommer pedanternas led - Parisuniversitetet uppstår delvis ur Abelards egen skola S:t Geneviève - disputationema blir allt tommare och mera slentriamässiga.

Chansons de geste
Boine chanchon plairoit vous a oir
De fiere geste?
Lyster det Er att höra
en sång om tapper bragd?
Så sjöng en jonglör någonstans i Frankrike någon gång vid 1100-talets början eller mitt - orden har bevarats i manuskriptet till den sång som heter Le moinage Guillaume och som hand-lar om hur den store krigaren Guillaume av Orange går i kloster, men sedan lämnar det och på nytt griper till vapen när kejsar Karl den store behöver honom.
Och det är inte den enda gången som jonglören träder fram i full aktion i dessa sånger, som kallades för chansons de geste, det vill säga "sånger om hjältedåd", och som har fått behålla det namnet. Jonglören annonserar sin existens i början av sin sång, "nu skall ni får höra om ni vill betala", kan det heta; han talar ibland om att nu nalkas kvällen men att han innan dess skall hinna med att tala om diverse intressanta ting, han gör omtagningar som visar att han vill friska upp åhörarnas minne av vad det var han sade dagen innan - inflikade uppmaningar till åhörarna att öppna sina börsar är inte ovanliga, och en gång händer det också att berättelsens gång i ett manuskript avbryts av en extra aptitretare, som manar åhörarna att plocka fram mera pengar om de vill höra hur det egentligen gick till när saracenen Corsolt skar näsan av Guillaume.
De äldre chansons de geste är avfattade på den franska folkliga tiostaviga versen, och raderna sammanhålles till "laisses" av olika längd genom likljudande assonanser - de yngre är rimmade och ofta på åttastavig vers.
Dikterna sjöngs eller reciterades till enkla melodier - i det lilla herdespelet Jeu de Robin et Marion från omkring 1250 har vi bevarad en enda rad notskrift, som parodierar en sådan, då redan urmodig melodi.
Handlingen i chansons de geste är Karl den stores strider mot saracenerna i Spanien, strider mellan baroner och vasaller inbördes och så händelser från korstågen.
Förhållandena chanson de geste är feodala, man har det invecklade system av vasaller och undervasaller, av tjänste- och troskapsförhållanden. Detta komplicerade system utvecklade sig speciellt i Frankrike sedan 900-talets stora orostid hade sopat undan resterna av det romerska ämbetsmannasystemet.
Man har samma ändlösa småkrig som kyrkan gång på gång försökte stävja genom påbud om "Guds vapenstillestånd" och "Guds fred" - man har samma på en gång brutala och fromma anda som den Urban II vädjar till, när han på mötet i Clermont vänder sig till de samlade stormännen och först läser lagen för dem:
"ni följer inte den vägen, som leder till frälsning, ni plundrar föräldralösa och änkor, ni mördar, skändar och roffar, ni gjuter kristet blod som om ni vore rövare"
- och sedan spelar på andra strängar:
"Jerusalem kallar er, det är där som det är ljuvt att dö för Krist ty det är där, som Kristus dog för er" -
och så lovar han syndernas förlåtelse åt alla som väpnar sig mot de otrogna och martyrskapets krona åt dem som stupar.

Rolandssången
Den främsta av de franska chansons de geste är den där Roland står som mittfigur, en dikt där riddaranda och klerkernas ideal ingått förening: stridsmannen Roland dör som martyr för kristendomens seger.
Det historiska underlaget är sprött; en notis i Einharts Vita Caroli. Mer än trehundra år ligger mellan den historiska tilldragelsen och den av oss kända Rolandssången, och den historiska kärnan är knappast igenkännlig. En omformning av det historiska stoffet måste ha ägt rum - men mellanleden är oss till största delen okända.
Bédiers berömda tes om Rolandssångens tillblivelse kan kort sammanfattas så: I begynnelsen var vägen, pilgrimsvägen till Santiago da Compostela i Spanien. Längs denna väg växte en legendflora fram, knuten till kyrkor, kloster och andra heliga platser, utformad av klerker och distribuerad av jonglörerna, tjänande som underhållning för de korsfarare och pilgrimer som drog söderut.
Kulmen i medeltidens riddarliv var annars de furstliga festerna med tornerspelen, som beskrivs ingående i t. ex. den anonyma romanen Partenopeus de Blois från 1182-45. De mest konstnärliga framställningarna av riddamas kämpalek återfinns i en utgåva av Le livre des tournois av René d'Anjou.
I den krigiskt religiösa korstågsatmosfären kring år 1100 griper en stor diktare in och skriver ned Rolandsången enligt Bédier.
Mot denna tes har andra forskare hävdat att legenden om Roland utformats först efter diktens tillblivelse, av klerker som icke diktat men väl exploaterat dikten. Först efter det att Rolandssången diktats döptes ett stenkors på vägen till Crux Caroli, Karl den stores kors; först efter det att dikten blivit bekant visade munkarna Rolands horn i, Bordeaux och hjältarnas gravar i Blaye. Det var inte vägen som var det första; i begynnelsen var Eneiden och andra antika epos.
Rolandssången är genomsyrad av de latinska poeternas konst i sin komposition, i sättet att arrangera episodema, ja till och med i stilens smådrag.
Även om forskarnas åsikter på flera områden fortfarande går isär, har man dock på väsentliga punkter enats. Rolandssången, i den form vi nu äger den, måste vara ett verk av en diktare. Chanson de Roland är i det Oxfordmanuskript som anses vara både det bästa och det äldsta ett fast, enhetligt komponerat verk, inte en serie löst sammanflätade episoder eller sånger. Chanson de Roland har tillkommit ungefär när Bayeuxtapeten vävdes och de första romanska katedralerna byggdes.
Antingen författaren nu har burit det namn som signerar diktens dunkla slutrad i Oxfordmanu- skriptet - Turoldus - eller han har hetat någonting annat, så kvarstår såsom ett av ingen förnekat faktum att han har varit en stor artist.
Chanson de Roland pressar sig framåt i laisse efter laisse, grå, sträng och monumental, den löper framåt, så som Iliaden en gång löpte framåt mot hjältarnas död och mot de överlevandes sorg och klagan. Karl den store har gjort ett fälttåg mot saracenerna i Spanien och på återvägen råkar eftertruppen i ett bakhåll:
"Karl har förhärjat Spanien med sin makt, vräkt borgar kull och städer ödelagt.
"Nu är mitt fälttåg slut" har kejsam sagt, och hemåt mot det ljuva landet drar han.
Rakt upp mot himmeln på en kulles topp har Roland nu ställt härbaneret opp;
kring detta lägrar sig de franskas tropp.
Längs djupa dalar fram drar hednaskaran.
Envar av dem i präktig vapendräkt:
kring hjässan hjälm, av brynja kroppen täckt, svärd vässat, sköld i rem och lansen sträckt mot skyn: så fyrahundratusen käckt
dra fram till där en ås står skogbetäckt,
att bida där tills nästa morgon bräckt.
De franske veta ingenting om faran.
(Övers.Frans G. Bengtsson)
Faran är det försåt som förrädaren Ganelon, sagans onda figur, anstiftat. Denne Ganelon, en av kejsarens, Karl den stores, närmaste män, har skickats till fiendens läger för att förhandla med saracenerkungen. Han kommer i stället överens med fienden om att eftertruppen, som ledes av Roland, skall kringrännas och tillintetgöras.
Sida vid sida kämpar greve Roland, kejsarens systerson och hans vän Olivier på slätten vid Ronceveaux; vid deras sida rider i striden ärkebiskopen och krigaren Turpin. Olivier såras dödligt; hans vän Roland skyndar till:

"Nu kommer Roland och ser Olivier;
blott med blekt anlet kan han nu sig te, och sköljt av blodet är hans bröst att se: den röda strömmen ifrån såret välver.
Då klagar Roland: "Vad förmår väl jag?
Ditt mod har blivit ditt fördärv i dag.
Ej världen ser en till av samma slag
som du. 0 Frankrike, vad nederlag!
Vad sorg för kejsarn denna onda dag!"
Och på sin häst av smärta Roland skälver.
Av dödens kval tyngs Olivier nu ner;
hans ögon vända sig; han intet ser,
ej heller hör; helt honom överger
all kraft: i sadeln kan han ej mer bida.
Han böjer sina knän på marken grön och ber till Gud om paradisets lön;
sen beder han för Frankrike sin bön, för kejsarn och kamraten vid sin sida."

Det hade stått i Rolands makt att undvika katastrofen. Genom att blåsa i sitt berömda horn av elfenben, Olifant, skulle han ha kunnat tillkalla huvudtruppen under ledning av Karl den Store. Trots alla den kloke Oliviers maningar har han dittils vägrat att göra det, därför att enligt hans hederskodex hjältar inte får kalla på hjälp. Till sist blåser han i hornet - men för sent. Han är då redan själv döende.
Som en slutscen kommer dödsängeln Mikael samt Gabriel och hämtar hans själ till paradiset:
Greve Roland ligger under pinje sträckt.
Då kommer minnen av hans land och släkt,
det ljuva Frankrike och fränder kära,
och herren Charlemagne som honom närt.
Med gråt och suckan minns han allting kärt;
men förrn han nåd av Gud på nytt begärt,
vill han ej dö: "0 Gud av sannast ära,
du som har Lasarus ur graven väckt
och Daniel din hjälp bland lejon räckt,
håll med din hjälp mig mot allt ont betäckt!
För all min synd må jag din nåd begära!"
Sin högra handske nu åt Gud han ger:
Sankt Gabriel tar den mot. Nu Roland ser,
med pannan sjunken emot armen ner
och knäppta händer, stunden lida nära.
Med cherubim Gud sänder honom ner
Sankt Michael au Péril de la Mer.
Med honom ock Sankt Gabriel sig beger.
De grevens själ till paradiset bära."

Chanson de Roland slutar med allmän dödsklagan och med förrädarens avstraffande - på själva slagfältet sönderslites Ganelon av fyra hästar.
Chanson de Roland handlar om kärlek och trohet mellan män, inte så sårigt hjärtebruten som den ibland talar i klosterdiktningen utan mera glad och frisk.
Men i en enda scen finns det också en kvinna, som varslar om alla de älskande och älskade kvinnor -som omkring år 1095 står i litteraturens kulisser och bara väntar på sin entré. "La belle Aude" är Rolands trolovade, och då hon får budet om hans död sjunker hon samman och dör med några ord i stil med att hon beder helgonen och Herrans änglaskara "mig nu sen Roland dött för längre liv bevara".

Genrens förvandlingar
Därmed har hon slagit an en ton som kommer att ljuda länge, kärleken invaderar poesin som varken förr eller senare. Under det att det i de äldre chansons de geste hade varit fråga om. slagsanål för slagsinålets och stridsfröjdens egen skull, så blir äventyren nu kärleksäventyr och slagsmnen blir torneringar. I den sena dikten cm erövringen av Orange är Guillaume med den korta näsan förälskad i saracener- drottningen Orable och tar sig förklädd in i staden för att vinna hennes kärlek innan han låter sina trupper gå till storms - i den ännu senare chansonett om riddar Huon av Bordeaux, den sköna Eselarmonde och den lille dvärgkungen Oberon är man långt borta i en feeriets värld - och på lik- nande sätt är det i hela den stora litteratur som kallas vid det fullständigt nypåhittadenamnet "roman".
Fransk medeltidsroman
Medeltidsromanens födelse
Roman var på i 100-talet inte namn på en litteraturart utan på ett språk - det nylatimka folhpråk som existerade i många olika dialekter och som senare spaltades upp till fran- ska, provensalska, spanska, portugisiska och italienska. Liber romanticus kallade klerkerna en bok på detta språk oberoen- de av vad den rent innehållsmässigt sett hade att meddela. Romanz, romant, roman, romance och romanzc> är "å ord som inte betyder någonting annat än en dikt på roman - först senare får de färg av de- invecklade kmekshistorier som blir de "romantigka" böckernas huvudsakliga innehåll, och ännu m ket senare kommer namnet "roman" att få den be-
l YC
tydelse av större episk berättelse på prosa som det numera har.
Det var klerkerna som tydligtvis en aning ovanifrån gav den nya litteraturen dess namn. Det blev klerker som satte ihop stor del av denna litteratur, fattiga klerker, som hade funnit att lärdom inte gav bröd och som av jonglörerna hade lärt sig hur det gick till att locka pengar ur fickorna på gemene man och på analfabetiska riddare och damer. "Varför skall jag vidare möda mig med vetande och dygd?
267
Elisabeth Tykesson
Lyckan gynnar i alla fall bara de dåliga. ..", klagar en anonym penna omkring år 1100, och fortsätter: "En task- spelare blir högre skattad - om någon vill bli fattig, så må han bara studera flitigt och skriva goda vers, i våra dagar står vetenskap och konst lågt i kurs." Och så tog klerkerna teman från sin latinska läsning och skrev om dem på roman, liksom andra klerker tidigare hade tagit upp ämnen från de folkliga sångarnas repertoar och presenterat dem i latinsk dräkt.
Versromaner med antika ämnen
Vi har en Roman de Thibes, som en anonym klerk vid mitten av I 100-talet har skrivit efter Stati& epos, vi har en Roman d'Enéas, där Vergilii hjälte suckar sig sjuk av kärlek för prinsessan Lavinia, och vi har en Roman de Troie, där en namngiven författare - Benolt de St More - mest på grundval av Daresromanen har skrivit om trojanska krigets hjältar. Han har rensat bort också de allra sista spåren av den antika gudaapparaten, och han har koncentrerat hela intrigen inte kring Troja eller Trojas fall eller Paris och Helena utan kring en helt ochhållet självuppfunnen person, Briseida, som görs till en dotter av staren Chalkas, och som är en av världslitteraturens mest tjusande damer, när hon obesvärat kokett och nyckfullt älskvärd leker sin lilla kärleks- lek, först med den åönhetsveke trojanske Troilus och sedan med den mera martialiska greken Diomedes. Och så har vi den stora Roman d'Alexandre i tre upplagor, som alla är lika fulla av äventyr och märkvärdigheter, men av vilka den tredje är märklig på grund av sin form - den är inte på den vanl@ioa rirnmade åttastavingen utan på den likaledes rimmade tolvstaving, som efter den kom att kallas alex- andrin.
Lais breton och Marie de France
Hur chansons de geste tog sig ut, när de till enformigt fiddel- ackompanjemang reciterades på värdshus och marknader, det kan vi föreställa oss. Beträffande den versroman som hade antikt tema är vi sämre underrättade. Och beträffande hela den litteratur som har kommit attkal-las lais breton o--h
268
Den europeiska litteraturen
romans breton gäller att det vi har kvar inte är jonglörernas egna dikter, utan i stället uppteckningar av människor som har tyckt att det var skada att dessa gamla sånger, såsom en av dem expressivt uttrycker det, "skulle dö vid vägkanten". eller som för eget bruk och för att uttrycka egna känslor och åsi,kter skrev om och komponerade <>m dem.
Den som använde uttrycket "dö vid vägkanten" var Ma- rie de France, en dam som enligt traditionen levde vid det engelska hovet på <len tiden när Henrik 11 var kung, och som att döma av til-Inanmet inte var -bland den svärm syd- franska damer som följde Henriks gemål, Elconore av Poi- tou, till hennes nya land, utan i stället från den franske kungens domäner, där Elconore också hade varit drottning innan hon lät upplösa ett kort äktenskap med Ludvig VII. "Mången dag har minstrelerna sjungit dessa ~er för mig och jag vill inte att de skall dö vid vägkanten, glömmas och försvinna", skriver Marie i företalet till sin lilla bok., I flera av sångerna flikar hon <)dkså in sådana notiser som att "om detta har bretonerna gjort en lai", "om detta äventyr har diktats en lai, som minstrelema sjunger till harpa och viol".
Flerfaldiga gånger betonar hon också att det i dessa histo- rier är fråga om sådant som verkligen harhänt, och en gång påstår,hon till och med troskyldigt och allvarsamt att detur- sprungligen var huvudpersonen i äventyret som satte ihop en lai om händelsen - det var Tristan "den skicklige harpspe- larer@' &kom det skulle kunna heta med en klumpig över- sättning av ett oöversättbart uttryck, som i sig innesluter både skicklighet i harpspelandets konst, skicklighet i ordkonst och skicklighet i att behärska den magi som ord och musik tillsammans utövar och som väver sig fängslande kring män- niskornas sinnen.
Arthursagorna och Tristansagan
Det kan ifrågasättas om Marie de France vax äldre än den Chrestien de Troyes som sjöng vid hovet hos Elconores dot- ter, grevinnan Marie av Champagne - hans verksamhet kan dateras till 1160- och 1170-talen. Något äldre tycks anglo- normännen Béroul ha varit, något yngre angionormannen Thomas, som liksom Marie de France förefaller att ha varit
269

Elisaboffi Tykesson
Den europeiska litteraturen
Från Mancssesche Liederhandschrift (se föregående bildtext) återges ett idealporträtt av Wolfram von Eschenbach, Pareifals diktare, uppfattacl som en tapper krigare i likhet med Hartmann von der Aue på grund av hans diktnings liöviska karaktär.
pergament, men ur det som finns kvar reser sig inför en sen eftervärld en av den litterära fiktionens mest tjusande värl- dar, skådad liksom genom en trasig ridå av förgängelse - Arthursagornas och 'I'ristansagans förtrollade värld.
272
Över hela Europa diktades det vidare på berättelserna om kung Arthurs riddare, och speciellt i Italien vardddarna kring runda bordet omåttligt populära. En italiensk konstnär utförde 1446 denna teckning av Lancelot och Tristan vid schackspelet som illustration till ett italienskt verk från 1300-talet. - Florens, Biblioteca Nazionale.

Riddarna kring runda bordet
Ändlösa sträcker sig vildmarkerna, men de är ändå ett mosaikmässigt mönster av detaljskärpa och färgstarka miniatyrer - små riddare rider genom vårliga skogar, här och där finns det smala och forsande strönmur av smaragdgrönt vat- ten, här och där en liten stad med murar och torn eller ett litet ensligt slott, där kastellanen kommer ut och hälsar väl- kommen och där hans hustru och dotter sätter mat på bor- det i haltens kvällsfrid, här och där vid vägkanterna sitter unga kvinnor och sörjer över stupade eller sårade riddare, här och där flackar damer i trångmål omkring och söker ef- ter någon riddare, som kan föra deras sak gentemot någon rovgirig som har tagit deras arv eller län.
Vid kung Arthurs hov strömmar riddare ut och in - de
273
Elisabeth Tykesson
kommer efter lyckade äventyr och återtar sin plats vid det 59 runda bordet", som är på en gång sällskapsplats, n-liddags- bord och något slags orden för de i Arthursvärlden yppersta - eller de kommer snopna och vapenlösa för att anmäla att den eller den av Ärthurs riddare har besegrat dem <)el sedan ålagt dem att på det eller det sättet göra bot för att de på något sätt burit sig illa åt, eller för att de helt enkelt råkat komma i riddarens väg när han var på stridshumör.
Kärleksäventyrens värld
Det viftar av kjolar i Arthursvärlden, det lyser av leenden, det förs en fin och hövisk konversation, där undertonema speciellt hos Chrestien är väl tillvaratagna, det kurtiseras, ibland blygt och 'hjärtekippat, ibland erf,3ret och leende rutinerat - varje riddare har en "axnie" utom Galahad, as- keten, den mystiske och rene gowriddaren - och mitt i kärleksicken står Guinevere, Arthurs drottning, och hennes hemlige älskare och älskade, Lancelot, en dubbelgångare till Galahad - den främste, den tappraste och den som i da- gens ljus är en Galabad men som i nattens skygd söker drottningens bädd, där han för övrigt, naturligtvis hos Chrestien, en gång lämnar kvar en blodfläck från den ena handen, som han sargat när han bröt sönder det envisa fönstergallret - en händelse som förorsakar ett av de största hallån som någonsin skakat Arthursvärlden.
Pareifal och Graalsagan
Men långt borta i Arthursvärldens utkant reser sig som en flyktig och flyende hägring slottet Monsalvatsch - frälsningens slott, som låter sig finnas bara av den som inte söker efter det. Där residerar den sjuke "fiskarkungen" Am- forta,s, som varken kan leva eller dö förrän någon konmner som i spontan godhet frågar honom vad det är han lider av, där vaktar fyrahundra riddaredet heliga föremål som kallas Graal, d-ar irrarhos Wolfram av Eschenbach riddar Pareifal på snöiga slätter odh i kalfrusna skogar glömsk av tid och rum, i bitter tvist med Gud intill den dag då han inser att han är en syndare och då denna insikt kommer honom att slappa viljans grepp om tyglarna, varpå hans häst snabbt och snörrätt för honom direkt till M<>nsalvatsch.
274
Den europeiska litteraturen
Ett av Pareifals äventyr är detter mö .te med en blyg, ung flicka, något skrämd drar sig själv i håret. Den finklädda skönhetens natur uppenbaras dock snart, ty det är djävulen själv i förklä( - Illustration i en italiensk utgåva av Lancelot-Graal-romant från omkring 1390. Paris, Bibliothéque Nationale.
Tristan och Isolde den blonda
]3redvid Arthursvärlden står Tristanvärlden som en d gångare, men en dubbelgångare som att döma av en
detalj som att släktskap räknas enbart på mödemet äldre av de två. Också här finns det ett hov nikt i
skogsödemarker, också här finns det en kung - kung av C-ornwall - en drottning - Isolde eller Isaut den da - och så Tristan, kungens systerson och arvinge främste hovman och drottningens älskare. Men kärlet inte för Tristan och Isolde vad den var för Lancel( Guinevere, den är visserligen lika fullsinnligt glad oc samvetslöst sig själv nog, men den är också i alla känd
275

3 Det isländska kulturområdet

Texter&Författare