Make your own free website on Tripod.com
 
 
 
Mellankrigstiden: Frankrike
 

Man får ofta intrycket att fransmännen i högre grad än andra folk är en litterär nation. I Frankrike omskapas varje händelse till litteratur, varje situation kan brukas som utgångspunkt för ett diktverk. Första världskriget, som kostade Frankrike miljoner människoliv och lämnade landet i ett tillstånd som man inte hade upplevt sedan religionskrigens tid, utgör inget undantag i detta avseende. 

Vid fronten, i själva eldlinjen, diktade Guillaume Apollinaire om granatexplosionernas fyrverkeri mot himlen - tills en kula träffade hans eget huvud. I skyttegravens gyttja och elände fann Henri Barbusse kraft att skriva en tjock redogörelse för krigets omedelbart närvarande, skakande verklighet. Och inne i det mörklagda och bombhotade Paris satt Marcel Proust och hade inte tanke på annat än sitt stora romanverk, som växte i omfång för varje år kriget varade. 

Och efter vapenstilleståndet: en explosion av konstnärlig aktivitet, från dadaisternas och senare surrealisternas angrepp på hela det västliga kulturmönstret till Paul Valérys återupptagna kontakt med traditionens källor. Teatrarna återfann snabbt melodin från förkrigstidens boulevardkomedier, och en ström av underhållningspjäser gick över scenen - man var med full fart på väg in i det glada 20-talet. 

Samtidigt öppnade Jacques Copeau åter sin strama och exklusiva teater på vänstra Seinestranden med det uttryckliga målet att göra scenkonsten till en allvarligt engagerad konstart. Romanförfattare som jules Romains och Roger Martin du Gard sörjde för att den traditionella psykologisk- realistiska romanen fick nytt liv också på denna sida om världskrigets upprörande händelser. Samtidigt låg den dödsmärkte Marcel Proust i sin säng och lade sista handen vid det verk som skulle komma att förändra romanens position ända fram i vår egen tid.

Uppror och traditionalism, tygellöshet och stränghet, undergångsstämning och optimism: det svårt härjade Frankrike gick in i efterkrigstiden - den tid som ingen ännu trodde skulle få den dystra beteckningen "mellankrigstiden" - med ett överdådigt aktivt litterärt och konstnärligt liv där en kör av skilda röster skulle göra sig gällande.

Omedelbart efter första världskrigets slut skrev Paul Valéry dessa ord, som sedan har blivit berömda:

Som civilisationer vet vi nu att vi är dödliga  ... Elam, Ninive, Babylon, det var sköna och fjärran namn, och dessa världars fullständiga undergång hade lika lite att betyda för oss som deras liv hade haft det. Men Frankrike England, Ryssland, det kan också bli sköna namn. Lusitania är också ett skönt namn. Vi ser nu att det finns plats för oss alla i historiens avgrund. Och vi förstår att en civilisation är lika förgänglig som ett människoliv ...

Samtidigt som Valéry alltså konstaterade att den väst- europeiska civilisationen i och med världskriget hade förlorat tron på sin egen oförgänglighet gick en grupp unga upprorsman in för att inte bara konstatera utan påskynda den kommande undergången. 

Dadaismen, en rörelse som hade börjat redan under kriget, åsyftade en fullständig rasering av det kulturmönster som hade möjliggjort världs- kriget, och dess efterföljare, surrealismen, uppfattade sig också som en revolutionär rörelse som inbegrep inte bara samhället utan också alla dess kulturella manifestationer i sin absoluta protest. 

Till grund för traditionalisten Valérys resignerade uttalande och de surrealistiska upprorsmännens protestrop ligger sålunda en och samma insikt: det är omöjligt att förhålla sig på samma sätt till världen efter 1918 som före 1914.

Ändå är det påfallande i hur hög grad fransk litteratur på 20-talet - och i stor utsträckning också på 30-talet - bygger vidare på traditionerna från före kriget, ja från förra seklet. I det brokiga mönster som mellankrigsårens franska litteratur utgör finns det kanske bara en konsekvent och samtidigt ny kulturriktning, och det är surrealismen. 

Bortsett från periodens två stora romanförfattare, Marcel Proust och Louis-Ferdinand Céline - vilka dock inte har fått någon riktig genomslagskraft förrän efter andra världskriget - måste man nog också medge att de viktigaste nyskapelserna äger rum på lyrikens område, hos, diktare som visserligen kan ha någon anknytning till traditionen men som samtidigt har varit mer eller mindre direkt påverkad, av surrealismen. 

Romanen däremot håller sig nästan helt innanför traditionella former och följer i den realistiska oel psykologiska romanens fotspår från förra århundradet. Härmed inte sagt att romanen på 20- och 30-talen var en försummad genre, tvärtom: aldrig tidigare - kanske med undantag av 1600-talet, som för övrigt inte heller var något "romanens århundrade" - har det skrivits så långa och så många romaner i Frankrike. 

I sitt fullföljande av den borgerliga romanen från 1800-talet står mellankrigstidens franska författare emellertid långt från romanens utveckling i den övriga världen, där Virginia Woolf och James Joyce med sina verk erövrade helt nya uttrycksformer. Kanske är det för att den borgerliga romanen på detta sätt fick möjligheter att löpa linan ut som reaktionen mot förra århundradets romankonst just i Frankrike har gett ett så kraftigt utslag med våra dagars "nya roman". Föremål för de nya romanförfattarnas fördömande är ju egentligen inte Balzac och Flaubert, för vilka den borgerliga romanen var ett nödvändigt kunskapsinstrument, utan deras efterföljare som utan vidare övertog detta färdiga instrument. 

Varje tid måste skapa sin egen form för kommu- nikation, men romanen i mellankrigstidens Frankrike levde vidare på en form som inte längre kunde "upptäckas", som var erövrad en gång för alla.

Om det förefaller vara ett motsatsförhållande mellan världskrigets chock och en litteratur som tämligen opåverkad fortsatte som förut, så modifieras dock denna bild omkring 1930. De som dominerade 20-talets litterära produktion var genomgående författare som hade debuterat redan före kriget: Jules Romains, Roger Martin du Gard, Paul Valéry. 

För de flesta av dem representerade 20-talet fortsättning och återupptagande: ett återställt Frankrike och en återställd människouppfattning skulle byggas upp på det gamlas grund.

Verkligheten tedde sig helt annorlunda för den generation som debuterade omkring 1930 och som upplevde världen bl. a. under intryck av Hitlers maktövertagande. För dem var Europa inte ett sårat djur som stickar sina sår utan ett hjälplöst byte som jagas mot den kommande katastrofen; efterkrigstiden blev en förkrigstid. 

För denna generation blev till och med det surrealistiska upproret oväsentligt. Jean-Paul Sartre, som själv debuterade som författare 1938, skriver: "Vad brydde vi oss om den surrealistiska ödeläggelsen som låter allt bli kvar där det är, när en ödeläggelse med vapen och eld hotade allt, surrealismen inberäknad."

Så blev 30-talets litteratur på många sätt väsensskild från den omedelbart föregående. 20-talets relativt sorglösa diktning blir avlöst av en litteratur som på ett helt nytt sätt riktade uppmärksamheten på människans bestämmelse i världen. Författare som katoliken Georges Bernanos och ateisten André Malraux är båda upptagna av människans läge i ett vidare ödessammanhang, medan Louis-Ferdinand Céline genom sitt lidelsefullt upprörda författarskap också uttrycker en erfarenhet av den moderna människans utsatta position i en meningslös värld. 

Även om generationerna i många fall överlappar varandra och många av förkrigstidens författare bidrar till att prägla litteraturen också under 30-talet, så tycks 1930 ändå stå som något av en vändpunkt. Den litteratur som skulle komma att peka direkt in i tiden efter andra världskriget är den uppbrottslitteratur som på 30-talet diskuterade människans öde sett i ett metafysiskt perspektiv. 

Existentialismens engagerade, filosofiskt orienterade litteratur har sin förutsättning i den känsla av vanmakt som grep en hel generation på tröskeln till ett nytt världskrig.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 


 
 
 



 
 


Texter&författare