Naturalismen
 

Den realistiska vågen, som från omkring 1830 gick över Europa, svallade trettio år senare högt. Det blev ett mål för diktare, filosofer och politiker att se verkligheten i ögonen, att anklaga de ansvariga och försöka ändra det bestående. 

Realismen var ett program men naturalismen blev en doktrin, som fick näring av bl a Darwins härstamningsteori (Om arternas uppkomst, 1859). 
Naturalismen är den systematiska, militanta och totala realismen. De största naturalisterna har i själva verket en osedvanlig spännvidd. De har rötter nere i romantik och idealism, de driver verklighetsiakttagelsen till sin spets och de pekar samtidigt framåt mot det själsstudium som slår igenom mot sekelskiftet. 

Hos några av dessa diktare är naturalismen rentav så hårt spänd att den hotar spränga sitt eget universum. Därför finns det många naturalister som skriver vidare under olika perioder av hela 1900-talet. Naturalismen kom för att stanna i litteraturen och kulturen.

I Frankrike är 1857 ett avgörande årtal. Då utkom både Baudelaires les Fleurs du mal och Flauberts Madame Bovary - de kan betecknas som århundradets viktigaste diktsamling och roman. Hos Baudelaire möts förfluten tid, nutid och framtid; han följs snabbt av Verlaine, Rimbaud, Mallarmé. Och i Flauberts skrifter växlar romantisk efterklang med den frambrytande naturalismen. Zola planlägger sin stora romanserie Les Rougon-Macquart som en demonstration av vetenskapliga teorier, men i tillämpningen får gestalter och grupper poetisk-fantastiska, mytiska dimensioner. 

Hos Guy de Maupassant finner vi oftast den kalla, cyniska iakttagelsen av livets meningslösa spel och spill, men av och till anar vi bakom den objektiva skildringen en namnlös fasa, "en grundläggande ångest både för livet och för döden". På så sätt är naturalimen religiös.

Engelsmannen Charles Darwins verk kom, som redan nämnts, att inta en nyckelposition i seklets andliga utveckling. I Amerika skildrar Mark Twain med sträv satir och drastisk humor sitt land. I Tyskland genomlöper Nietzsche med tankens lidelsefullhet sitt århundrade och når in i det nästa: först en svärmisk entusiasm för Schopenhauer och Wagner, så den radikala kritiken av alla samtidsvärderingar och till sist Zarathustra-bokens framtidsvisioner. Antisemiter i nordeuropa, inklusive Skandinavien och så småningom nazister kommer att missbruka Nietzsches tankar.

För de nordiska länderna blev denna period en tid av flerfaldig triumf. Henrik Ibsen gick i täten på färden från den sena idealismen över den samhällskritiska naturalismen till en ny symbolism. Den tjugo år yngre Strindberg följde Ibsen i spåren och överträffade honom i litterär mångsidighet. Ibsen och Strindberg hade sin geniale förespråkare i den danska kritikern Georg Brandes. Den nordiska naturlismens mest djupgående psykolog var J. P. Jacobsen, vars förståelse för själslivets och driftlivets yttringar är förbunden med de stora ryska författarnas.

Och det är väl dessa ryssar som är epokens allra märkligaste företrädare. Den härdade realismen möter vi i Turgenevs känsligt objektiva uppgörelse med fantaster av flera slag, däribland de utopistiska. Dostojevskijs obarmhärtiga själsgranskning, hans avslöjande av människonaturens källarhålor röjer en insikt som den psykologiska vetenskapen ännu knappast har lyckats ge adekvata uttryck författaren analyserar det omedvetna långt innan psykologen gör det. Det händer ju att forskningen har svårt att komma i kapp diktningen. 

Tolstoj ägde en "nästan patologisk traktan att se sanningen i ögonen". Utan retuscheringar målar han krigets galenskap, men han fördjupar sig samtidigt innerligt i fredens och vardagslivets scenerier.  En roman som Krig och fred var för Tolstoj "en total avspegling av livet". 

Därmed är vi tillbaka hos Georg Brandes: romanen ska vara "en total avspegling av livet". 
Men med Tolstojs Anna Karenina har vi överskridit gränsen till "det dogmatiska övernaturliga". Gud är den på nytt upptäckta verkligheten.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 
 
 


 
 
 



 
 
 


Texter&författare