1900-tal: Sydamerika
 
 

Spanskamerikansk prosa

Fattigdomen och naturen, drömmen
och verkligheten

År 1551, trettiotvå år efter Hernán Cortés' ankomst, invigdes universitetet i Mexico, och ungefär samtidigt upprättades San Marcouniversitetet i Lima, Peru. Vid 1500-talets slut vann Garcilaso de la Vega, son till en inkaprinsessa och en conquistador, berömmelse i Spanien som en bety- dande författare - ej att förväxla med den spanske författaren med samma namn. I dag har det i över fyrahundra år existerat en spansk- och portugisiskspråkig litteratur i Latinamerika, och innan den uppstod fanns det, bl. a. hos aztekema, inka- och mayafolken, en litteratur på indianspråk. 

Det indianska och det spanska (i Brasilien det portugisiska) är fortfarande de båda polerna i Latinamerikas litteratur, och först i detta århundrade har det uppstått verklig kontakt mellan dem.

Från omkring 1930 har det indianska elementet gjort sig allt starkare gällande i länder som Mexico, Ecuador, Peru och Guatemala, liksom det negroida elementet har kommit att spela en betydelsefull roll i Brasilien och på Guba. Men Latinamerika är ett konglomerat, och de enskilda större ländernas och regionernas litteratur håller på att få allt tydligare särprägel. Samtidigt framträder naturligtvis ten- denser som är gemensamma för hela kontinenten, och under perioden 1925--40 finns det författare som följer en europeiskt präglad, klassisk eller modernistisk tradition.

En stor del av periodens mexikanska prosa sysselsätter sig med revolutionen 1910, de inre stridigheterna, jordreformen och den fattiga, till största delen indianska lantbefolkningens liv och problem. Det klassiska exemplet är Los de abajo (1916; De där nerifrån; sv. övers. Rebellerna) av Mariano Azuela (1873-1952), som senare skrev flera starkt samhällskritiska romaner i naturalistisk stil. 

En annan betydande och mycket produktiv författare är Martin Luis Guzmán (född 1887). Hans roman El Aguila y la serpiente (1928; Örnen och ormen - titeln hänsyftar på Mexicos riksvapen) berättar färgrikt men exakt om revolutionen och dess huvudpersoner i norra Mexico, där han själv hade tagit aktiv del i händelserna, medan La Sombra del caudillo (1929; Caudillons skugga) framför allt är ägnad Paneho Villa. Denne omdiskuterade folkhjältes och revolutionsledares äventyrliga livsöde behandlar Guzmån senare med större frihet i Memorias de Paneho Villa (1938; Pancho Villas minnen).

I det nordvästliga Sydamerika, i Peru, Ecuador och Colombia, uppstod på 1930-talet en strömning som man har kallat el indigenismo, härlett ur ordet indz'gena som betyder infödd. Dess författare behandlade i dikter samt realistiska romaner och noveller den fattiga indianska bonde- och lant- axbetarbefolkningen. En av denna strömnings mest beröm- da representanter är ecuadorianen Jorge Icaza (född 1906), själv av delvis indiansk härstamning, som fick sitt genombrott 1934 med romanen Huasipungo. En huasipungo är det lilla stycke land jordägaren lånar indianen i gengäld för hans arbete, och boken bygger på en konkret episod. Under förmännens piskslag arbetade ett antal indianer flera månader, i träsk- och klippterräng, i regn och köld, i storm och hetta, på att anlägga en väg som skulle förbinda huvud- staden med en fabrik. När vägen till sist var färdig fick de order att lämna sina huåsipungos. De gjorde uppror och föll för soldaternas kulsprutor. 1936 publicerade Icaza En las calles (På gatorna), som också skildrade indianernas lidanden, och 1938 kom Cholos (Mestiser). Här rör det sig om den kulturblandning som äger rum då indianerna eller cholos, halvblodsindianerna, börjar glida in i det or- ganiserade samhället, låt vara på dess lägsta nivå. Ett be- släktat tema har behandlats av lcazas landsman Alfredo Pareja Diezcansejo, bl. a. i romanen El Muelle (1933; Våg' brytaren).
En annan framstående indigenista-författare är peruanen Ciro Alegria (född 1909), vars mest kända bok är El Mundo es aneho y al'eno (1941; sv. övers. Den ojämna kampen), en episk skildring av.ett bysamhälles problem, ansikte mot ansikte med ekonomisk utsugning, och dess kamp för att ai-ipassa sina gamla livsformer till en ny verklighet. Alegria hade tidigare utgett La Serpiente de oro (1935; Guldor- men), om några indianers liv vid en djungelflod, och Los Perros hambrientos (1939; De svältande hundarna), om den moderna gruvdriftens följder för Andernas indiansam- hällen.
I många av dessa latinamerikanska romaner spelar natu- ren en väsentlig roll, så hos colombianen josé Eustasio Rivera (1889-1928), vars berömda La Vorågine (1924; Virveln; sv. övers. Försvunna i djungeln) är en intensiv be- skrivning av,djungeln upplevd som ett inferno, en malström av våld, där självbevarelsedriften är enda lag. Riveras poe- tiska men onekligen ganska ordrika bok uttrycker den be- satthet av naturkrafterna som har präglat en del av den la- tinamerikanska litteraturen i detta århundrade. Men också hos honom finner man vid sidan härav ett socialt tema, nämligen de stora företagens hänsynslösa utnyttjande av de infödda arbetarna på gummiplantagerna.
Periodens viktigaste prosadiktare är nog ändå venezola- neri Romulo Gallegos (1884-1969)        ' vars huvudverk är romanerna Doiia Barbara (1929) och Cantaclaro (1934). När Doiia Barbara kom ut var Gallegos professor i filosofi. Aret därpå drev honom Gomezdiktaturen i exil. Vid sin hemkomst blev han ledare för vänsterpartiet Acci6n democråtica, han blev undervisningsminister och valdes 1948 till Venezuelas president, den förste folkvalda i landets historia. Han störtades dock snart genom en militärkupp och måste åter gå i landsflykt, denna gång till 1958.
I Defia Barbara skildras i en på samma gång klassisk och folklig stil livet på de stora slätterna, los llano@, kring ett gods vars allsmäktige och hänsynslösa härskarinna är romanens huvudperson. Atmosfären präglas av våld och förtryck. Men gentemot Doiia Barbara står den generöse Santos Luzardo som representerar förnuftet, viljan till sam- arbete och hoppet om en bättre framtid. Boken blev från början mycket populär och uppfattad som en bild av Vene- zuelas situation under Gomezregimen. Dessutom rymmer den en realistisk folklivsskildring med psykologisk precision, även om de flesta av dess personer onekligen är "arketyper" (1: 17), och högst suggestiva teckningar av en levande, besjälad natur, registrerad med alla sinnen.
Cantaciaro behandlar ett liknande motiv. Vagabonden Florentino Cantaciaro, som har gåvan att uttrycka sig i dikt och sång, strövar omkring på slätterna. Han träffar en läkare som efter ett misslyckat försök att störta landets korrumperade regim har dragit sig tillbaka till sin gård. Efter härjande slättbränder följer de utpinade och förtryck- ta lantarbetarnas uppror, och Cantaciaro dras in i kampen. Han är själv en produkt av slätten och dess krafter, men han försöker kanalisera dem, formulera dem och göra dem mänskliga. Han blir en legendarisk gestalt, diktare och ken- taur. Men boken slutar med insikten hos en av dem som kämpar mot diktaturen. det är inte med våld och hjälte- dyrkan man befrias från harbariet; man måste försöka finna en annan väg.
Med des'sa två romaner blev Gallegos en av Sydamerikas stora författare. I Canaz'ma (1935; sv. övers. Den onda anden) förs de båda föregående böckernas konflikt mel- lan civilisation och barbari ut i sina yttersta konsekven- ser och över i myten. Huvudpersonen Marcos Vargas skic- kas in i djungeln vid gränsen till Guayana på en mystisk mission, kämpar mot naturkrafterna och krossas. Men med Pobre negro (1937; Stackars neger) var Gallegos tillbaka i realismen. Det är en historisk roman från kakaoplantager- na på Venezuelas nordostkust omkring mitten av 1800-talet, och den skildrar livligt och omväxlande några av de fakto- rer som skulle få betydelse för landets senare utveckling.
De skilda latinamerikanska litteraturerna har alla sina ty- piska centralgestalter och miljöer. I länderna kring Rio de la Plata, och i synnerhet i Argentina, är det gauchos på pampas, det stora gräsbevuxna slättområ<let. De var bo- skapsskötare, bildade i äldre tider då och då ett slags rövar- band men kunde också spela en politisk roll. De har skildrats i otaliga romaner, berättelser, dikter och sånger, bi. a. i det argentinska nationaleposet Martin Fierro av josé Her- nåndez (IX: 100) och i essäer av historikern Ricardo Rojas (1882-1956), som försökte formulera vad argentinidad, "argentinskhet", var. Som litterär figur kännetecknas gau- chon av värdighet, självbehärskning, kärlek till friheten och de öppna horisonterna, Ett monument över ho-,iome restes, då de riktiga gauchos redan var långt mindre romantiska, av Ricardo Giiz'raldes (1886-1927) med den världsberöm- da romanen Don Segundo Sombra (1926). Giiiraldes begag- nade pampas' terminologi och till en viss grad dess dialekt, men samtidigt är boken, som har formen av ungdomsmin- nen, präglad av omfattande litterär kultur. Den rymmer också modernistiska stildrag.
En särställning i Rio de la Plata-ländernas litteratur in- tar den Uruguayfödde, i Argentina bosatte Horacio Quiro- ga (1878-1937) med sina romantiska, drastiska, stundom skräckbetonade noveller, ofta från gränsområdet mellan verklighet, dröm och vanvett och i regel förlagda till djungelprovinserna Chaco och Misiones.
Men Argentina är också Buenos Aires, en modern miljon- stad med livlig kontakt över Atlanten med Europa, och den miljö som uppstod här fick avgörande betydelse för Latin- amerikas litteratur. Dess främste författare är jorge Luis Borges (född 1899), som 1921 återvände till sin födelsestad
efter en vistelse i Europa. Han började med att skriva dik- ter och starta tidskrifter och var en av huvudkrafterna i den mycket viktiga Sur (Syd). 1925 kom hans första essä- samling, Inquisiciones (Undersökningar), som följdes av avhandlingar om språk, litteratur och filosofi. 1935 kom novellsamlingen Historia universal de la infamia (Gemen- hetens världshistoria) och 1944 Ficciones. El jardt'n de senderos que se bifurran (Fiktioner. Trädgården med stigar som förorenar sig).
Borges, som tillsammans med vännen Adolfo Bioy Casares också skrev detektivromaner under den gemensamma pseu- donymen H. Bustos Domecq, rörde sig, som han själv senare skrev, "från förstadsmytologier till lek med tiden och oänd- ligheten". Hans novellhandlingar kan försiggå i en gaucho- miljö på pampas, bland banditer i en förstad till Buenos Aires, i det gamla Kina, det antika Orienten eller i England under första världskriget. De kan rymma lika mycket lär- dom som hans essäer, som å sin sida också kan bygga på fiktion. Huvudteman i detta originella författarskap, som fortsätter in i följande period, är förhållandet mellan verk- lighet och fiktion, medvetandets former, tillvarons och uni- versums eventuella lagbundenhet. Utan att försumma det lokala representerar han den utåtvända sidan av Latiname- rikas kulturliv. Hans essäer och fantastiska historier är in- strument för att framlägga hypoteser och alternativa lös- ningar, upplösa generaliseringar, bryta ner fördomar.
Ännu en betydande argentinsk författare under            denna period är Eduardo Mallea (född 1903), som i en rad roma- ner, bl. a. Historia de una pasi6n argentina (1935; Histo. rien om en argentinsk passion), La Ciudad junto al rio inrn6vil (1936; Staden vid den orörliga floden) och Todo verdor perecerd (1941; Allt som grönskar skall dö), har fördjupat sig i psykologiska problem i det moderna Buenos Aires. Hans böcker har ofta en melankolisk grundstämning. Han är en av de författare som mest konsekvent har för- sökt nå fram till en specifikt argentinsk identitet, men stilis- tiskt sett är han också en av de mest internationell' orien- terade. Hans intresse för Virginia Woolf (s. 151) avspeglar sig bl. a. i bruket av den inre monologen. Konflikter och konfrontationen
Under 1900-talets första del präglades den latinamerikanska litteraturen av den rika utveckling som ägde rum inom poesin. Men vid seklets mitt tycktes situationen ändra sig: en rad äldre prosaförfattare fick avgörande genombrott med nya verk, och unga, betydande författare framträdde med korta mellanrum. Samtidigt har den latinamerikanska lit- teraturen på allvar börjat göra sig gällande på ett inter- nationellt plan.
I Mexico fortsattes utforskningen av indianbefolkningens kultur och livsvillkor av bl. a. etnografen Ricardo Pozas (född 1910). I hans arbete Juan Pérez jolote (1952) berät- tar tzotzilindianen jolote med egna ord om sin barndom i en by i provinsen Chiapas, sitt kringflackande under inbör- deskriget och sin återkomst till indiansamhället, dess livs- form och institutioner. I El Diosero (1952; Gudamakaren) skildrar författaren och etnografen Francisco Rojas Gonza- lez (1905-51) typer, seder och händelser i indianska be- folkningscentra. Stoffet är i båda böckerna dokumentariska, men tack vare sina konstnärliga kvaliteter hör de hemma i skönlitteraturen. Mexikan är också Augustin Yagez (född 1904), som i en rad betydelsefulla romane@, t. ex. Al filo del agua (1947; I strömmen) och Las Tierras flacas (1962; De magra jordarna), i en på samma gång realistisk, modern och barockpräglad stil har skildrat landsortssamhäl- len i distriktet jalisco.
Den mest berömde av indiankulturens uttolkare är Miguel Angel Asturias (1899-1974), som 1967 fick Nobel- priset. Han föddes i Guatemalas huvudstad Ciudad de Gua- temala, tillbragte sin första ungdom på landet, hos maya- folkets ättlingar som han själv delvis tillhörde, och deltog därpå några år i studentlivet och i studentrevolterna mot den härskande diktaturen. 1923 reste han till London och därifrån till Paris, som under följande årtionde var hans högkvarter. Han studerade vid Sorbonne, gjorde långa re- sor, umgicks med författare och konstnärer alltifrån Anatole France, Unamuno och Alfonso Reyes till André Breton och andra surrealister. Han skrev också sin första prosabok, Leyendas de Guatemala (1930; Legender från Guatemala), och började arbeta med den nästa, romanen El Seiior Presidente, som dock utkom först 1946 i Mexico. Från 1933 vistades Asturias i en rad amerikanska länder, från 1947 en period som kulturattaché i Buenos Aires. En militärkupp i Guatemala 1954 tvingade honom på nytt i landsflykt till Europa, men i slutet av 1960-talet blev han sitt a s ambassadör i Paris.
Leyendas de Guatemala, som omfattar prosastycken och ett dranratiskt verk - Cuculeån, Den befjädrade ormen - återger i ett poetiskt, färg- och bildrikt språk den central- amerikanska forntiden och först och främst indianernas myter, traditioner och historia. Denna linje fullföljs i Hom- bres de maiz (1949; Majsmänniskor).
El Seiior Presidente, som representerar den andra sidan av Asturias' författarskap, skildrar livet i en liten latin- amerikansk stat som regeras av en enväldig president. Hu- vudpersonen är förutom presidenten dennes förtrogna Mi- guel Cara de Angel, som försöker intrigera mot honom men grymt straffas, och general Canales, som anklagas för upp- rorsförsök och måste fly hals över huvud. Stilen, ett slags starkt känsloladdad poetisk realism, visar reminiscenser från spansk barock och från surrealismen, och vissa beskrivningar av tiggare och fångar leder tanken till Goya. Men först och främst är El Sefior Presidente, som i ruskighet har få motstycken i latinamerikansk litteratur, en skakande  :.@  skild- ring av hur ett korrumperas, sjukligt misstänksamt, totalt tyranni griper in i alla områden av befolkningens tillvaro. Samtidigt rymmer den avsnitt av stor skönhet.
Efter El Se@nor Presidente skrev Asturias den berömda "banantrilogin", bestående av romanerna Viento fuerte (1949; Stormvind), El Papa verde (1954; Gröna på-
ven) och Los Ojos de los enterrados (1960; De begravdas ögon), som återger lantbefolkningens liv i Guatemala kring mitten av vårt århundrade, kampen om jorden, förtrycker, de stora utländska fruktkompaniemas och godsägarnas ut- sugning. Nära anknytning till denna trilogi har novellsarn- lingen Week-end en Guatemala (1956), inspirerad av hän- delserna 1954 då en kupp med amerikanskt stöd gjorde ett blodigt slut på president Arbenz' jordreformspolitik. I Asturias' stora och mycket heterogena produktion följer därefter bi. a. Mulata de tal (1963; Mulattkvinnan), vilken i en lång kedja av sammanflätade episoder skildrar konflikter mellan indianska och spanska andar och demon- er, så som de lever i lantbefolkningens och Asturias' fantasi. just kollisionen mellan renässansens och kristendomens Europa och den animistiska och magiska mayakulturen och den kulturblandning som denna kollision gav upphov till är ett huvudtema både i hans politisk-sociala och i hans mytiskt präglade verk, och han behandlar det på ett sätt som gör honom till en av de stora förnyarna i latinameri- kansk prosa.
Till samma generation som Asturias hör kubanen Alejo Carpentier (född 1904). Också han levde en period (1928 -39) i Paris, där han bl. a. medverkade i litterära radio- utsä,ndningar tillsammans med diktaren Robert Desnos. 1939--45 satt han i ledningen för den kubanska radion, som han lämnade för att bli professor i musikvetenskap i Garacas. Efter Fidel Castros revolution 1959 övertog han en viktig post i den kubanska kulturadministrationen, bl. a. som ledare av statsförlaget.
Stoffet i Carpentiers första roman, Ecué-Yamba-O (1931), är hämtat från afrokubansk folklore. Därpå följde två romaner, El Reino de este mundo (1949; Riket av den- na världen) och Los Pasos perdidos (1953; Den förlorade porten), som båda behandlar skilda kulturkonfrontationer. Den första är en färgrik berättelse om slavupproren på Haiti under den franska revolutionen och om negerkungen Henri Christophes regim. I den andra och mest betydande flyttar en kompositör i reaktion mot det moderna storstads- livets tomhet in i urskogarna vid Orinoco. Det blir en resa mellan vitt skilda civilisationsformer, från vårt århundrade till en samtidigt existerande stenålder. "Jag frågade mig själv", säger bokens huvudperson och berättare, "om inte dessa trakters roll i människans historia skulle vara att för första gången möjliggöra vissa kultursymbioser." Men resan måste avbrytas, försöket att "återvända till koorna" miss- lyckas.
Romanen El Acoso (Hetsjakt) från 1956 är en tekniskt virtuos skildring av ett upprorsförsök under en av Cubas tidigare presidenter och av en jagad mans psykiska kris. Gar pentiers största insats är dock El Siglo de las lucgs (1962; Detta upplysta tidevarv). Romanen är en stort anlagd framställning av den franska revolutionen sådan flen utvecklade sig på öarna i Karibiska havet och i Guayana. Dess huvudperson är en historisk men föga känd figur, Victor Hugues. Carpentier framställer honom som en glö- dande anhängare av Robespierre, i vars tjänst han har ver- kat som offentlig åklagare i Frankrike. Tillbaka i den nya världen har han med sig dekretet om slaveriets upphävande samt den första giljotinen. Emellertid undanträngs idealis- ten av realpolitikern och administratören. Hugues annul- lerar sina beslut och inrättar sig efter den historiska ut- vecklingen. Hans lärjunge Esteban, som inte vill acceptera den, blir i stället dess offer.
El Sigio de las luces är en anmärkningsvärd rekonstruk- tion av en tidsepok men också en studie i revolutionens problematik. Det omfattande vetande den innehåller om historia, arkitektur, etnografi, botanik, musik m. m. går na- turligt in i helheten, som visar Carpentier både som ana- lytiker och som en diktare som kan skriva med sinnena, ibland som en visionär diktare.
Bemärkt bland de många realistiska sydamerikanska för- fattarna är chilenaren Manuel Rojas (född 1896), som efter att ha skildrat mycket olikartade miljöer fick ett avgörande genombrott med romanen Hijo de ladr6n (1951; Son till en tjuv), och uruguayanen Juan Carlos Onetti (född 1909), som i en rad romaner har tagit upp storstädemas befolk- ningsexplosion och dess sociala och mänskliga konsekvenser. Vidare den i Argentina bosatte Augusto Roa Bastos (född 1918), som i starka och poetiskt mättade romaner och no- ,veller, bl. a. El Trueno entre las hojas (1961; Åska mellan löven), har beskrivit livet i sitt hemland Paraguay, fattig- domen, den sociala orättvisan och hoppet om en bättre framtid.
I Argentina fortsatte jorge Luis Borges (jfr s. 474) sin utforskning av imaginära, fantastiska världar och fascine- rande tankesystem, bl. a. med novellsamlingen El Aleph (1949), och sin essäistik med Otras inquisiciones (1960; Nya undersökningar). En originell och isolerad författare, vars verk dock har anknytning till den fantastiska litteratur som tycks ha haft en speciell jordmån i Argentina, är Ernesto Såbato (född 1911), fysiker till sin utbildning och som andra latinamerikanska författare tidigt inspirerad av surrealismen, som han lärde känna i Paris där han studerade radioaktiv strålning på Mme Guries laboratorium. Hans första roman, El Tiinel (1948; Tunneln), är en suggestiv berättelse om en förbrytares fortskridande isolering och ga- lenskap. 1952 utkom Hombres y engranajes (Människor och kugghjul), en undersökning av romanens roll i en ab- strakt civilisation, som med hans egna ord "har skilt det rationella från det irrationella, intuitionen från intellektet, anden från kroppen". Såbatos stora verk från denna period är dock romanen Sobre héroes y tumbas (1962; Om hjältar och gravar), där besatthet, dröm och vanvett smälter sam- man i en mångsidig och intensivt levande skildring av livet i Buenos Aires under åren kring diktatorn Peróns fall 1955. Med denna bok har Såbato placerat sig i första ledet bland tidens latinamerikanska författare.
I övergången mellan två generationer står mexikanen Juan Rulfo (född 1918), som debuterade 1953 med novell- samlingen El Llano en llamas (Slätten i flammor), en rad ordknappa, oftast tragiska historier, präglade av stor lyhördhet för det talade språket och med motiv från de fattiga landsbygdsdistrikten under inbördeskrigen och därefter. I romanen Pedro Påramo (1955) utkristalliseras långsamt bilden av en övergiven bys historia och av dess tyranniske och allsmäktige härskare, godsägaren Pedro Påramo. Det är de döda invånarna man hör, och den säregna komposi- tionen med talrika tidsförskjutningar, den nyktra, lågmälda ton i vilken det talas om det förflutna och det närvarande men aldrig om framtiden samt dödens ständiga närvaro gör boken till ett engagerande konstverk, en skakande skildring av en social verklighet.
Mest bemärkt bland de yngre mexikanska författarna är Carlos Fuentes (född 1928), som 1957-59 var chef för iitrikesministeriets kulturavdelning men sedan slog sig ner i Paris. I romanen La Regiån mås transparenta (1959, Där luften är klarast) och, i novellsamlingen Cantar di ciegos (1964; Den blindes sång) genomlyser han verknings. fullt, i en klar och flytande stil det mexikanska samhället visar spänningarna mellan dess skilda nivåer, överklassen! dolce vita och de mindre privilegierades kamp för tillvaron angriper trögheten och revolutionsidéernas förfuskande. I revolutionen har huvudpersonen i Fuentes' stora romar La Muerte de Artemio Cruz (1962; Artemio Gruz' död,' kämpat som ung, idealistisk löjtnant. På sjukbädden, om. kring 1960, tänker han tillbaka på sitt liv, krigen och åter. uppbyggnaden, de hänsynslösa affärerna, som har gjort honom till en av landets mäktigaste män och till en tid- ningsägare som kan manipulera med den offentliga opinio. nen. Perioderna saxas i varandra, och medan Fuentes i en nyanserad psykologisk framställning avslöjar lager efter lager av den monumentala Artemio Gruz' tillvaro, uppstår en sammansatt bild, fylld av levande detaljer, av Mexice genom ett halvt århundrade, av dess myter, dess sociala och psykologiska dynamik.
Från Mexico må dessutom nämnas Juan josé Ari-eold (född 1918), vars korta, fantastiska och ofta muntra fabler och berättelser, stundom med reminiscenser från Borges eller Kafka, är samlade i Confabulatorio total (1961; Rena fabulerandet).
Peru representeras i den yngre generationen av Maric Vargas Llosa (född 1936), vars första roman, La Ciudac, y los perros (1962; Staden och hundarna), har blivit hedras med flera internationella pris. "Hundarna" i boken är ele. verna på en militärakademi i utkanten av Lima. De repre. senterar en bred sektor av befolkningen, från cholon, halv blodsindianen. till borgerskapets söner, och skolan blir här igenom en avspegling av samhället utanför, med dess kon flikter och fördomar. Härtill kommer militärväsendets ord ning, hierarki och speciella hedersbegrepp som elevern; snabbt tillägnar sig. Ordningen hotas men upprätthålls, on än på bekostnad av rättvisa och sanning. Men lika vikti@ är konfrontationen med den kaotiska yttre verkligheten Baken utnyttjar några av verkningsmedien från den franska nouveau roman med intensiv, ofta brutal realism och når långt bortom det lilla samhälle som vid första anblicken är dess föremål.
Andra betydande författare i den nya våg som,efter 1950 har uppstått i latinamerikansk litteratur är den orolige, självrannsakande men också poetiskt nyanserade chilenen josé Donoso (född 1924), som bi. a. har skrivit romanen Coronaci6n (1957; Kröning), och den mångsidiga argen- tinaren julio Cortåzar (född 1914), utan tvivel en av perio- dens originellaste prosatörer. Han är född i Bryssel av argentinska föräldrar och lämnade 1951 Argentina för att slå sig ner i Paris, där han bl. a. har arbetat för UNESCO. Efter sin debut 1949 publicerade han två novellsamlingar, Bestiario (1951; Djurfarmen) och Las Armas secretas (1959; De hemliga vapnen), präglade av hans sinne för det fantastiska och irrationella, för verkligheten bakom verkligheten och av hans förnimmelse av livet som förlö- pande samtidigt i flera dimensioner. I några av novellerna märker man påverkan från Borges, men Gortåzar har många uttrycksformer, och man möter också en alldeles otvungen och flödande talspråksartad stil, som verkar för- nyände i latinamerikansk prosa. En av novellerna i Las Armas secretas har för resten utgjort underlag för Antonionis film Blow Up.
1960 utkom Gortåzars första roman, Los Premios (De premierade), som i realistisk form men med under- och övertoner beskriver en grupp människors inbördes relatio- ner i ett fartygs avgränsade värld och genom dem det mo- derna Argentinas komplicerade verklighet. Den fantastiska linjen präglar också novellsamlingen Final del juego (1956; Slut på leken), men Gortåzars mest egenartade verk inom denna period är romanen Rayuela (1963; Hoppa hage), en fascinerande och skenbart godtycklig -men i själva verket stramt reglerad blandning av fiktion, diskussioner och anteckningar, vars miljöer är ungdomens Buenos Aires, ett annat, imaginära och mytiskt Buenos Aires samt Paris. Med denna bok har Gortåzar försökt sammanfatta bakgrun- den till en hel generation, dess erfarenheter och aktuella problematik.