Pascal

 
 
 

 

Om det finns en Gud, är Han gränslöst ofattbar, eftersom Han saknar både delar och utsträckning; Han står inte i relation till oss.

Därför kan vi varken veta vad Han är eller om Han är.

När nu så är fallet: Vem är i stånd att uttala sig i frågan? Inte någon utav oss eftersom vi helt saknar gemenskap med Honom.
 

Hur kan då de kristna anklagas för att de inte kan framföra rationella skäl för sin tro, när de bekänner sig till en religion för vilken sådana skäl inte kan ges?

Om de framställer den för världen förklaras den vara dårskap - och så klandras de för att de inte kan bevisa något.

Om de bevisade sin lära skulle de inte hålla ord eftersom det är genom bristen på bevis som de visar att de inte brister i rationalitet.

"Ja men även om detta resonemang ursäktar dem som förkunnar läran på detta sätt så befrias för den skull inte de som är mottagare av en sådan förkunnelse."
 

Låt oss då undersöka detta och säga: "Antingen finns Gud eller så finns han inte.Men vilken sida ska vi välja?

Förnuftet kan inte avgöra något här. En ändlös avgrund, omöjlig att överbrygga, skiljer förnuft och känsla åt, och ett spel utspelar sig mellan detta
oändliga avstånds extremer.

Utfallet blir antingen krona eller klave. Vad ska du satsa på? Förnuftet kan inte leda dig någonstans, förnuftet kan inte försvara vare sig det ena eller andra påståendet.

Klandra därför inte dem som gjort ett val för att ha valt fel, för det kan du inte avgöra.

"Nej, men jag anklagar dem, inte för hur de valt, utan därför att de alls har gjort ett val, eftersom den som valt krona och den som valt klave misstar sig mycket, de är båda på villospår. Det enda rätta är att inte välja överhuvudtaget."

Jo men du är tvungen. Detta val kan inte väljas bort - du är ombord på ett redan avseglat skepp. Vad ska du då satsa på?

Låt oss se. Eftersom du nu måste välja, efter vilka av dina intressen som väger lättast för dig. Två ting riskerar du att förlora - det sanna och det goda, och två ting har du att satsa, ditt förnuft och din vilja, din insikt och din lycka; och din natur har två ting att vara rädd för: villfarelse och förtvivlan.

Ditt förnuft berörs inte mer av att du väljer det ena framför det andra, eftersom du av nödvändighet måste välja. Den saken är klar.

Men din lycka?

Låt oss väga vinst mot förlust och beräkna värdet av dessa två utfall. Om du vinner så vinner du allt. Om du förlorar så förlorar du ingenting.

Satsa då, utan tvekan, på att Han finns.

"Det låter bra. Ja, jag måste våga spela, men jag kommer kanske att satsa för mycket?"

Låt se - chansen att vinna är lika stor som risken att förlora. Om två liv stod att vinna istället för endast ett
skulle du kanske fortfarande anta vadet. Men om det däremot fanns tre liv att vinna hade du varit tvungen att spela (eftersom du av ren nödvändighet måste spela) det vore oklokt av dig, att inte riskera ditt liv för att vinna tre liv i ett spel där risken för vinst och förlust är lika stor.

Men hör rör det sig alltså om en evighet av liv och lycka. Om det fanns ett obegränsat antal chanser, av vilka endast en var vinst för dig, skulle du fortfarande göra rätt i att satsa ett liv för att vinna två, och det vore mycket dumt av dig, eftersom du ändå är tvungen att spela, att inte riskera ett liv för chansen att vinna tre i ett spel med oändligt antal chanser, varav en chans för vinst för dig, där ett evigt, lyckligt liv stod att vinna.

Och här står alltså en oändlighet av lyckligt liv att vinna, din vinstchans står mot en begränsad risk att förlora, och din insats är begränsad.

Det är en chans på hälften, huruvida evigheten finns eller inte, risken att förlora ställd mot chansen att vinna är begränsad. Det finns inte tid att tveka, du måste satsa allt.

Och sålunda, eftersom man är tvungen att spela, måste man tysta det förnuft som vill bevara livet, snarare än att satsa det för att vinna evigheten, en vinst för vilken chansen är lika stor som förlusten av ingenting.
 

Ty det tjänar ingenting till att påstå att det är osäkert om vi kommer att vinna och att det är säkert att vi utsätter oss för en risk, och att det oändliga avståndet mellan vissheten om vad som satsats, och ovissheten om vad som står att vinna, motsvaras av det ändligt goda som är den satsade säkerheten ställd mot det ovissa obegränsade.

Så är inte fallet.

Varje spelare riskerar något visst för att vinna något ovisst, men det innebär inte att de för den skull överskrider förnuftet. Det föreligger inte ett oändligt avstånd mellan den visshet som satsas och ovissheten om vinsten.

Sanningen är att det finns en oändlighet mellan vissheten om vinst respektive förlust. Men ovissheten om vinsten är proportionell mot vissheten om insatsen, samma förhållande som råder mellan chans för vinst och risk för förlust.

Härav följer, att om det finns lika stora chanstaganden på bägge sidor, då är spelet jämnt. Då är vissheten om insatsen lika stor som ovissheten om vinsten - vilket visar att avståndet dem emellan inte är oändligt.

Detta har absolut giltighet, när något ändligt satsas i ett spel där chansen för vinst och för förlust är lika stor, och det obegränsade står att vinna. Bevisligen är det så - om människan är kapabel att omfatta någon sanning, så är det denna.

"Jag erkänner att jag måste gå med på detta. Men ändå, finns det inget sätt att lägga korten på bordet?"

Jo, Skriften och allt det andra etc.

"Ja, men jag är stum och mina händer är bakbundna. Jag är tvingad till denna vadslagning. Jag är inte fri, jag är i ett tillstånd i vilket jag inte förmår att tro. Vad råder du mig att göra?"

Så sant. Men inse då åtminstone din oförmåga att tro, eftersom förnuftet leder dig hit, och du likväl inte förmår att tro. Försök att övertyga dig själv, inte genom att söka efter gudsbevis utan genom att betvinga dina begär.

Du vill tro, och vet inte hur; du vill bota dig själv från vantro och frågar efter botemedlet för det. Lär dig av dem som varit bundna som du, och som nu satsar allt de har. Det är människor som känner till den väg som du måste följa, och som botats från den sjukdom som du också kan bli botad ifrån.

Börja där de började; genom att handla som om de var troende; de tog emot vigvatten, läste mässor, etc. Redan detta leder dig på ett naturligt sätt in i tron, och det kommer att dämpa din frustration.

"Men det är ju det som jag är rädd för."

Varför? Vad har du att förlora? I och med din färd in i tron, kommer också ditt begär, som är ditt största hinder, att avta.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kommentar till:  humlebo@iname.com