Romantiken1800-1830
 

1
Romantiken skapade en bild av individen som skiljer sig både från medeltidens, renässansens och upplysningens men rymmer element från dem alla. Individen framställs som något unikt, som ett ojämförligt och oändligt betydelsefullt uttryck för tillvaron.

Inte likformighetenutan olikheten är målet med Guds vägar enligt romantikerna.Att bejaka sig själv i sin unika beskaffenhet och finna sig i de kravsom ställs av jagets individuella natur, hur egendomliga de änkan te sig, är det rätta livsmodet för romantikern. Dettabehöver inte betyda godtycke och irrationalitet eftersom den unika karaktären hos det egna jaget består i dess skapande möjligheter. 

2
Men faranligger i öppen dag: romantikerna upphöjde det egna jaget till en så avskild dimension att människan blev tom. Individen varinte längre en social varelse som behövde delta i någotvanligt samliv längre. Hos en romantiker som Schlegel ledde dennalivsstil till en fullständig likgiltighet för den sociala delaktigheten.Men detta ledde i sin tur till en stor längtan efter att  fååtervända till ett kollektiv av något slag. Schlegel ochflera andra utpräglade individualister konverterade till katolskakyrkan, en religiös institution med en tradition och kultur som betonarmänniskan som en del av en helig helhet.

3
Under romantikenblev tanken på "organismen" ett led i längtan tillbaka tillen delaktighet. Organismen blev som så ofta i forna tider en symbol för jämvikt mellan individualism och delaktighet i det socialalivet. 

Vid 1800-taletsbörjan handlade det emellertid inte om att ge uttryck åt behovetav en balans utan åt en längtan efter den kollektiva polen.Den användes av alla reaktionära grupper från romantikens tid, som vare sig av politiska eller relgiiösa skäl eller avbådadera försökte återuppbygga  "en ny medeltid". 

Påså sätt frammanade romantikerna både en radikalform avatt leva för sitt eget jags skull och en aldrig uppfylld längtan efter en radikal form av att leva i en kollektiv samhörighet. 

4
Romantiken som en attityd har överlevt den romantiska epoken. Det så kallade bohemidealet är en fortsättning på det romantiska sättet att sätta sitt jag i centrum. Bohemerna idag företrädarefullföljer romantikens angrepp på den stadgade borgarens livoch dess enformighet och likformighet. Både den romantiska rörelsenoch dess fortsättning i bohemattityden har på ett avgörandesätt påverkatt ex 1900-talets existentialism och 60-taletshippierörelse.

5
1700-talets andliga utveckling kulminerade i den tyske filosofen Immanuel Kants kritiska filosofi. Ordetkritik kommer från grekiskan, där "krinein" betyder åtskilja,urskilja och bedöma. Kant skilde på vår föreställning om tingen och deras egentliga väsen, das Ding an sich, och pånaturlagarna, som är oföränderliga, och människansvilja, som är fri.

Romantikerna villeskåda hela tillvaron i en väldig vision, sammanbunden av enallmängiltig princip. Kant själv hade i skönhetens värld anat ett inre sammanhang mellan naturens och frihetens världar. Ochredan Herder
fann medhjälp av Spinozas panteism att en och samma gudomliga kraft går genom naturen, historien och vetenskapen.

6
Det vardenna grundåskådning, en nyplatonsk idealism, som snart skulle bli system i den tyska romantiken, både hos filosoferna, som Schelling och Steffens, och hos diktarna, som Tieck och Novalis. I tidskriften Athenäum kallade Friedrich Schlegel 1798 den romantiska poesin för en progressiv universalpoesi, som skall förena alla poesins skilda genrer och tonarter och sammansvetsa poesi, filosofi och retorik. Liv och poesi skulle genomtränga varandra.

7
De förstaårtiondena efter sekelskiftet framträdde överallt besläktadetendenser i det andliga livet. Nya släktled stod smärtsamt främmandeför det föregående århundradets redliga försökatt inringa och överblicka medborgarens tillvaro, koncentrera sigpå praktiska uppgifter och träget arbeta på mänsklighetens förkovran. På alla områden försökte diktarnaoch de intellektuella att bryta ner kategorier och spränga ramar.

8
Romantiken är gränsöverskridande. Tanken, känslan, fantasin sträcker sig mot det gränslösa, både in i själens hemliga djup och ut i allnaturen. Upplysningsmännen hade fruktat passionerna, som kunde hota det sunda förnuftet. Redan hos Klopstock frigjordes dockden religiösa passionen, och hos Rousseau den erotiska passionen och
natursvärmeriet. I romantikens tidsålder blir diktarna till drömmare. Själen vidgas i sin längtan mot oändligheten, genom inlevelse förenar sig poeten med naturen, hans fantasi för honom långt bort på sagans vingar eller långt tillbaka i historien; hans hopp får form av religiösa visioner.

9
Leda vidnutiden framträder hos många av de unga; den får efter hand språkliga uttryck: i Frankrike får ordet
ennui (ledsnad)en vidare innebörd av "århundradets sjukdom", le maldu siècle.I England får "spleen", i Tyskland "Weltschmerz" liknande mening.

10
Kravet på en ny värld leder några, såsom en del av de tyska romantikerna, till dyrkan av den heliga romerska kyrkan och Napoleons kejsardöme, medan andra, som i England Byron och Shelley, satsar sin existens i kampen för nationell och andlig frigörelse. Romantiken var en brandsom spred sig över Europa och flög över till Amerika. Mendenna eldsvåda matades av bränslet på varje plats. Därför blev det inte en romantik utan flera. Och inom de nationella gränserna
uppstod, som vi snart skall se, skilda romantiska skolor och riktningar.

11
En av romantikenslandvinningar var det historiska sinnet: genom rehabiliteringen av denhistoriska medeltiden liksom genom djupdykningen i det mänskliga själslivetbar de romantiska rörelserna inom sig fröna till den realismsom skulle avlösa dem.
 
 

Den tyskaromantiska litteraturen

12 
Under romantikenstidevarv hade Tysklands gravitationscentrum förskjutit sig. De universitet- Leipzig, Halle, Göttingen - som under 1700-talet hade varit detintellektuella livets härdar förlorade plötsligtsin betydelse.Tack vare en upplyst furstes begåvning fick Weimar iett slag rykteom sig att vara kulturens huvudstad. Där fanns ocksådet endahov som kunde göra anspråk på att spela en rolli nationensintellektuella liv. Det var grannskapet till Weimar som förlänadeuniversitetet i Jena det anseende som det åtnjöt någraår. 

Ingentingåskådliggör bättre den för det dåtida Tyskland karakteristiska brytningen mellan de intellektuellas världoch det politiska livet än den 
utomordentliga roll som i början av 1800-talet alltjämt tillkom universiteten- först och främst Jena, därefter Heidelberg och något senare Bonn. 

Dessa städeroch dessa hov upphörde nu att spela en roll i det intellektuella livet.Det var först efter 1806 års kris, efter katastrofen vid Jenaoch delvis under inflytande av drottning Luise som Preussen återvann ett visst anseende inom författarkretsarna. 

13
Den litteraturiniresseradetyska publiken är emellertid ett svårdefinierbart begrepp; aristokraternaläste knappast något annat än franska, och endast en obetydligdel av medelklassen befattade sig med skönlitteraturen. 

Talrikaförfattare - och sinsemellan mycket olika sådana, såsom Hölderlin, Kleist och Friedrich Schlegel - drogs till Frankrike, där de hoppades kunna förvärva det anseende och det inflytande
som Tysklandnekade dem. Denna politiska och sociala situation förklararmåhändatill en del den tyska romantikens uppkomst och utveckling. 

14
Ty dennarörelse utgör i själva verket en omfattande reträtt, där Tyskland vänder tillbaka till sig självt, till sin egenart, till sitt förflutna, till sina latenta traditioner.
1797 utkomslag i slag Der blonde Eckbert av Tieck, hans vän WackenrodersHerzensergiessungen,Friedrich Schlegels första Fragmente och Schellingsförsta avhandling,Ideen zu einer Philosophie der Natur. 

Romantikengjorde sin plötsliga entré i den tyska litteraturen. Svårareär det att tidfästa dess slut. Den upplöste sig självgenom att undan för undan släppa efter på sinasträngakrav. Långa efterdyningar rullar genom hela 1800-talet.Men vid vilkentidpunkt upphörde den romantiska epoken i egentlig mening?Svaretblir gärna - och inte utan skäl - 1826 med Eichendorffs DasLebeneines 
Taugenichts. Men redan Eichendorff var en eftersläntrare; romantikens makt varför länge sedan bruten; den ironiserade över sig självi Hoffmanns berättelser och i Heinrich Heines tidigaste poesi. Mangör sig knappast skyldig till en stor överdrift genom att påståatt romantiken redan vid Schillers död 1805 hade gett sitt väsentliga. 

15
Allt rymdesinom några få år, som blev förunderligt nyskapande och rika.
I den rikhaltigaromantiska produktionen kan blott få mästerverkurskiljas. Tilloch med Novalis' Heinrich von Ofterdingen förblev oavslutad.Romantikensdoktrin är i sig själv motståndare till det fulländade,till det minutiöst utarbetade konstverket. Det romantiska diktverketantyder mer än det uttrycker. Det öppnar vägar som förlorarsig i oändligheten. 

16
Trots dettaeller på grund härav har den tyska romantiken inte slutat atti sällsynt hög grad fascinera nutidens läsare. Enligt en allmän uppfattning var det då som Tyskland ur egna källor gav sina djupaste och ursprungligaste bidrag till världslitteraturen.
 

17
Givetvis var inte all produktion mellan 1797 och 1826 romantisk. Varken Hölderlin, Jean Paul eller ens Kleist var "romantiker" i ordets egentliga bemärkelse, och naturligtvis än mindre Goethe och Schiller. Men å andrasidan finns det ingenting under denna tid som inte är färgatav romantik på det ena eller andra sättet. Till och med Schiller,som var den från vilken romantikerna mest tog avstånd, stodinte långt ifrån dem, då han för att karakteriseraden nya tiden hittar på benämningen "sentimental" poesi i motsatstill den gamla "naiva", konkreta och plastiska konsten, då han iÜber die ästhetische Erziehung des Menschen återförden konstnärliga funktionen till lekinstinkten, då han i DieJungfrau von Orléans låter sig tjusas av det medeltida riddarväsendeteller i Maria Stuart av katolicismens mäktiga inflytande. 

18
Goethe, mot vilken romantikernas blickar var riktade och som de vördade ochsträvade att efterlikna även då de angrep honom, var bättrerustadatt motstå romantikens frestelse. Hans sinne för detkonkreta,det plastiska, det objektiva var för honom ett pålitligareskyddän Schillers subjektivism. Detta hindrar inte att han gradvissläpperefter på den klassicistiska strängheten, att hanöppnar sigför medeltiden och Orienten, att han i Wilhelm MeistersWanderjahre görett utkast till en kosmogoni, ett världssystemsom inte står fjärranfrån romantikernas, och att hani tredje akten av Fausts andra del (ifästningen Mistra näraSparta) åstadkommer en försoningmellan den grekiska Helenaoch riddaren Faust, 
mellan antik och nutid, mellan klassicism och romantik.

19
Den tyskaromantiken skiljer sig såväl beträffande sina årtal som sin innebörd helt och hållet från de europeiska rörelser som man skänkt samma beteckning. Det var Tyskland - annars vanligtvis på efterkälken i de litterära strömningarnas kalender - som denna gång banade väg, men en väg där efterföljden till en början blev ringa. 

20
Ty deneuropeiska romantiken av 1830 har en helt annan karaktär. I stället för exotism och starka färger präglas den tyska romantiken av inåtvändhet och blek färgskala; dess litteräragestalter äger blott ett ringa mått av fysisk realitet; änär de fantastiska och skiftande, än uppvisar de allegorins opersonligadrag. Romantiken eggar inte sinnena, och kvar blir endast en själfullhetsom ter sig en aning blodlös. Likaledes står den tyska romantikenfrämmande för de 
sönderslitna själarna, den följande generationens stora "fördömda" - Tiecks Lovell och Jean Pauls Roquairol är i själva verket desista företrädarna för die Empfindsamkeit (känslofullheten), de sista efterföljarna till de sentimentala hjältarna i den engelska romantiken.
 
 
 

Den nordiskaromantiska litteraturen

21
Det nyaårhundradet var bara ett år och tre månader gammaltdåDanmark-Norge som aldrig förr blev indraget i europeisk storpolitik.Det skedde i och med slaget på Köpenhamns redd den 2 april 1801.Det engelska angreppet slog många med förskräckelse, mendetutlöste också en motståndsvilja och en sammanhållningsom stärkte den danska nationalkänslan. "En Guddom svaever overKjobenhavn ... den gamle Aand er vaagnet af sin Dvale", skrev den ungeAdamOchlenschläger. "Den gamle Aand" var dock inte till mycken hjälp,då engelsmännen sex år senare bombarderade huvudstaden,ochbortförde flottan. Inte heller kunde den hindra att dubbelmonarkingenom 
freden i Kiel 1814 skars mitt itu. Norge måste klara sig själv, ochinnan året var till ända var den svensk-norska unionen ett faktum.

22
Hade nationalmedvetandetblivit stärkt 1801, så väckte nederlagen behovet av fördjupningoch inre samling. Sålunda bidrog de politiska händelserna tillatt ge det andliga livet i Danmark, inte minst diktningen, en inriktningmot de nationella värden och traditioner som historiker och textutgivarehade räddat ur glömskan under 1700- talet och som Johannes Ewaldhade hyllat i flera skådespel. 

23
Den danskaromantiken blev i utpräglad grad en nationalromantik - Danmarks andestod i centrum - men den mottog också viktiga impulser från den tyska universalromantiken, bl. a. via Henrik Steffens (1773-1845) och hans legendariska föreläsningar på Elers' Kollegium i Köpenhamn 1802-03.

24
Adam Oehlenschläger(1779-1850), son till en organist och senare slottsförvaltare påFrederiksbergs slott, började tidigt att dikta, och då universiteteti en prisuppgift ställde frågan om det skulle vara till gagnför Nordens skönlitteratur "om den gamla nordiska mytologin blevinförd och 
allmänt accepterad istället för den grekiska", svarade Oehlenschläger tveklöst: Ja!

Slaget påKöpenhamns redd gjorde ett djupt intryck på honom, men det varmötet med Steffens som väckte honom till fullt medvetande omhans egen kallelse och hans egna krafter, och det första resultatet var dikten Guldhornene. I en metrisk form som påminner lom Eddadiktningen, i ett enkelt, plastiskt och färgstarkt språk - 

"Af sortenMuld
Med snechvideHaand,
Det rodeGuld" 

- och ien naiv berättelse om fyndet och förlusten av guldhornen återgerhan den romantiska uppfattningen i genial åskådlighet, läranom den svunna guldåldern, om det gudomligas närvaroi naturenoch konsten, om de lärdas blindhet och den synska blicken hos naturensson ...

Långtrikare är ändå de två volymerna Poetiske Skrifter(1805). Det danska landskap och dansk historia är fint skildrade idiktcykeln Langelands-Reise, och Jesu Christi gjentagne Liv i den aarlige Natur är en poetiskt utformad kristen-panteistisk naturmytologi. 

I VaulundursSaga tolkar diktaren motiv från Eddan i romantisk anda, och som motstycketill denna dystra berättelse bjuds som avslutning den färgstrålandedramatiseringen av en saga ur Tusen och en natt:Aladdin eller den forunderligeLampe. 

Häri Alladin slår romantiken ut i full blom. Glädjen över det exotiska, fantasins flykt, mystiken kring bergets dolda skatter, delånga sprången i tid och rum, men först och sist självahandlingselementen: 

kampen ompoesins "förunderliga lampa", motsättningen mellan Noureddin, "Naturens grubblare", och Aladdin, "Naturens muntre son", som mognar till man genom kampen - allt detta är äkta "universalromantik"

Oehlenschlägergrundlade den danska guldåldern och inledde dennordiska historiskadramatik som skulle föras 
vidare av Bjornson, Ibsen och Strindberg, liksom hans diktcykel Helge skulle bli förebild för Tegnér, Runeberg och Bjornson. 
 

25
Grundtvig

De nationellaoch kristliga grunddrag som är så typiska för dansk romantikär ännu tydligare hos Grundtvig än hos Oehlenschläger. För den harmoniska Oehlenschläger var förhållandetmellan kristendom och nordisk hedendom inte något egentligt problem,men för krismänniskan Grundtvig ledde det till våldsammakonflikter; det blev en livsfråga för honom att försonakristendomen och den gamla mytologin. 

Hans diktningblev aldrig ett självändamål - den återspeglar deskiftande faserna i denna kamp och är ett medel för hans förkunnelse.

NikolaiFrederik Severin Grundtvig (1783-1872), prästson och själv teolog,var kusin till Steffens och hörde hans föreläsningar 1802;men först tre år senare, under en upprivande kärlekskonflikt fick romantikens tankevärld betydelse för honom - den hjälpte honom att ge upp och lämna saker bakom sig. Härom berättar den första av hans många självbiografiska bekännelsedikter, Strandbakken ved Egelokke. 

Ocksåhos Grundtvig fick romantiken snart en nationell inriktning. Gripen ochstyrkt av Oehlenschlägers nordiska diktning rycktes han med i ett "Asa-rus". Han jämställer den nordiska mytologin och kristendomen: "Høje Odin" och "Hvide Krist" är "Begge Sonner af Alfader"(Maskerade- ballet i Danmark, 1808). I förvissning om riktighetenav denna uppfattning skriver han Nordens Mythologi (1808), dramatiseraren rad Optrin af Kjampelivets Undergang i Nord (1809), medan Optrin afNorners og Asers Kamp) (1811) präglas av en ny kris, som ledde diktarentill en personlig kristendom och tvang honom att vända asaläranryggen.
 

26 
Tegnér

Sverigehade liksom Danmark sin förromantik: en underström av känslighet och mystik genom hela upplysningstiden, ett växande intresse för den nordiska forntiden, Thorilds opposition mot den klassicistiska konstuppfattningen. 

Den klassicistiska,"gustavianska" traditionen var emellertid mycket kraftig. Då romantikenomkring 1810 på allvar gjorde sig gällande, uppstod en bitterstrid mellan "den gamla och den nya skolan", men det klassicistiska arvetkom också att utöva en modifierande inverkan på själva romantiken.

27
Medan universalromantikeni Danmark snabbt blev uppslukad av en nationell, kristen och delvis folkligromantik, behöll den i Sverige sin filosofiska, platonistiska ochnyplatonistiska karaktär; den förblev då också en utpräglat akademisk rörelse. 

Dess centrumvar Uppsala. Här utgav Auroraförbundet under ledning av den ungeP. D. A. Atterbom månadsskriften Phosphoros (dvs. Ljusbäraren; 1810-13) och andra publikationer där man presenterade de tyska "jenaromantikerna", agiterade för deras idéer och offentliggjorde kretsens egnadikter.

28
Även i Sverige väckte Napoleonkrigen ett behov av nationell självrannsakan. Då landet 1809 måste avstå Finland till Ryssland, präglades av Tegnér i dikten Svea slagordet att "inom Sveriges gränserövra Finland åter". Det gav ord åt en inriktning somfick sitt centrum i Götiska förbundet (1811). Det var mera patriotisktän litterärt, men det utgav tidskriften Iduna, som fick en vissnationalromantisk prägel och publicerade dikter med fornnordiska motiv,bl. a. Vikingen och Odalbonden av Erik Gustaf Geijer (1783-1847), historiker,tänkare, diktare och en av de ledande i förbundet. 
 

29
Till kretsenhörde också A. A. Afzelius, som gav ut Svenska folkvisor frånforntiden (1814-16) tillsammans med Geijer, samt Esaias Tegnér, som suveränt förenar element från klassicism, romantikoch göticism i ett rikt och egenartat poetiskt livsverk.

Esaias Tegnér(1782-1846) var prästson, född i Värmland men av småländskbondesläkt, lysande begåvad, brådmogen och redan vid ungaår mycket beläst. Trettio år gammal blev han professori grekiska vid universitetet i Lund och tolv år senare biskop i Växjö.En rad enskilda dikter och några fåstörre diktverk resersig som milstenar längs hans 
levnadsbana. På dem vilar hans anseende som en av de stora i svensk litteratur.

Han mottogstarka intryck av Immanuel Kants filosofi, av dess skepsis menocksåav dess idealistiska etik, som här fann levandegjord i Schillersdiktning,och det är denna höga idealism som är den bärandekrafteni hans främsta 
ungdomsdikt, Det eviga (1810). Mitt under Napoleonkrigen talar han här enkla ochmyndiga ord om våldsmaktens 
förgänglighet och om sanningen, rätten och skönheten som de viktiga sakernailivet.

30 
Den svenskaromantikens huvudkvarter
låg i Uppsala, där de unga studenterna med Atterbom i spetsen samladesiAurora- förbundet, som åren 1810-13 utgav tidskriften Phosphorosmed brandrött omslag. Titelvinjetten föreställer den grekiskesångaren Orfeus. Vid hans fötter ligger lejonet, symbolen förkraft och mannamod, och över honom svävar ugglorna, visdomensfåglar.Över det nattliga landskapet sprider morgonstjämansitt bleka ljus. 

Hela bildensymboliserar romantikens evangelium: att återuppliva den gamla poesini förbindelse med en moralisk nyväckelse.
 

31
Erik JohanStagnelius dikter är präglade av splittringen mellan dröm och verklighet, den bedrövliga vardagen och de svindlande sexuellaoch erotiska drömmarna, som fyller hans själ och som han i fleradikter knyter till namnet Amanda. 

Dikter somden sköna canzonen "Uppoffringen" markerar en vändpunkt, ochi hans senare diktning, från omkring 1820, framträder en annan dualism - mellan det jordiska och det himmelska, mellan begär ochförsakelse. 

Tankar frånPlaton och nyplatonikerna förenas med gnostiska föreställningar och Kristusmystik i en poesi som söker sig bort från "verklighetens hårda band" mot stjärnorna och "det oändligas famn". 

Erotikenlever vidare i Stagnelius' språk, den färgar hans längtan och extatiska visioner, ja, han hyllar "Förruttnelsen" som den "älskade brud" han vill hänge sig åt. 

Men ocksåblommor och andra natursymboler, motiv från Bibeln såväl som från grekisk och nordisk mytologi och ockulta traditioner gerhans bildspråk liv och färg. Virtuost, men samtidigt känsligtoch musikaliskt utnyttjar han romantikens hela uppbåd av versmått och strofformer. Både bilder och rytmer är genomglödgadeav begär och lidelse men tyglade av de klarhetskrav som han hade ärvt från klassicismen.
 
 

Den amerikanskalitteraturen

36.
Nya stjärnor,nya problen,

Dålandsfadern George Washington, USA:s förste statschef, 1796höllsitt avskedstal som president, skisserade han i nyktra ord sittframtidsidealför den unga republiken: en enkel demokrati med sund socialjämvikt,säkert förankrad mellan Alleghenybergen och Atlanten,fjärranfrån den gamla onda världen men med en samlande gemenskapisitt brittiska kulturarv. 

"Bortsettfrån mindre nyanser bekänner vi oss till samma religion, harsamma seder och bruk och hyllar samma politiska princip."

Under detnya seklets första mansålder såg det ut som omUSA:s utvecklingskulle komma att följa dessa fredliga banor. Under Napoleonkrigen och ännu mer efter det andra kriget med England (1812-14) vände Amerika det reaktionära Europa ryggen. Och innanför sina egnamurar upplevde Amerika en borgfred, som har föranlett historikernaatt kalla tiden kring 1820 för "år av allmän goodwill".

Men dennastiltje skulle inte vara länge. Starka inre motsättningar vartvärtom typiska för den nya nationen. De gav George Washingtons avskedstal en underton av ångest. De skulle snart genombryta ytan,spränga isoleringen och göra den lilla amerikanska bondestatentill ett internationellt experimentfält för nya kulturformer.

1826 blevden 4 juli officiell nationaldag i USA. Då samlades man överallt i landet kring festligheter utomhus med flaggning, musik och patriotiskatal.

Invandrarnamed sina traditioner från Europa mötte i Amerika ett land medhelt avvikande levnadsvillkor. Ännu omkring år 1800 hade republikensin tyngdpunkt i den smala kustremsan längs Atlanten. 

Men innanförgränserna hade redan de stora geografiska regionerna skarpt skiltut sig från varandra: i norr de steniga New England-staterna medsin rotvuxna demokrati och sitt hårda puritanska 
klimat, i söder de sorglösa, halvfeodala slavstaterna under sitt evigasolsken och i mitten de brokiga kosmopolitiska och toleranta bygderna kringde två handelseentra Philadelphia och New York. 

Tvärsgenom alla staterna gick djupa sociala motsättningar mellan dem somhade mycket makt och pengar och dem som hade mindre. Och kustlandet varbara randen av en kontinent som nådde till Stilla havet - det verkliga Amerika, med ändlösa vidder, primitiva folkstammar, omätliga naturrikedomar, storslagen skönhet och skrämmande ensamhet. 

Redan vidsekelskiftet bodde det nästan en halv miljon vita där, i ett"gränsland" mot vildmarken, som ständigt flyttade sig västerut och som skulle bli ett av de stora jäsninksfermenten i amerikanskhistoria.

Dessa nyalivsvillkor gav den amerikanska nationen nya drag, framförallt känslanav ny start, med den självtillit som detta bådekräveroch ger. Denna känsla hade redan präglat puritanernamed derasdröm om ett nyskapat Guds rike. Men i ännu högregrad vardenna känsla en kraftkälla för upplysningsmännenochderas ideal av frihet och jäm- likhet. De filosofiska salongstankarnafrån England och Frankrike fick ny realitet i ett nybyggarland medtrotsigsjälvmedvetenhet hos individen och flytande klassgränser-"Yxa ochsåg gör alla jämnstora." 

Denna framtidsvisionhade fått sitt första manifest i Thomas Jeffersons "Declarationof Independence" (oavhängighetsförklaring) och sitt förstapraktiska uttryck i de amerikanska grundlagarna, som med allasina konservativagarantier drog upp linjerna för en verklig folkstyrelse.

Bakom sådanapolitiska ideal låg en rationalistisk och optimistisk syn påmänniskorna själva: en tro på att de i stortsett ärvettiga, tillgängliga för moralisk påverkan ochi ståndatt utforma livet drägligt för varandra. Denna "upplysta"övertygelsekunde också finna stöd i arvet från puritanerna,som ägdefå illusioner om sina medmänniskor men i praktikenhade sinnebåde för goda gärningar och god profit, uppskattadeettnyktert resonemang och föga tvivlade på att Herren hjälperde sina.

Men de rättadimensionerna fick denna livskänsla av det okända landet somväntade bakom bergen. Den ouppodlade "lustgården i väster" lockade inte bara med storslagen natur och otroliga upplevelser, den gavAmerika en historisk uppgift. Den nya riket i vildmarken skulle bli etthem för oanad lycka, öppet för den vanliga människanfrån hela världen. 

I det västligaparadiset av fria bönder skulle den amerikanske Adam träda frammed den ursprungliga oskuld som var förspilld i det fördärvade Europa. Reseskildringar från århundradets slut berättade för världen att denna framväxt redan var i gång. 

Och detvar historien som här förverkligade sig själv. Genom tidernahade kulturerna avlöst varandra på marsch från Öst till väst; nu hade turen kommit till Amerika, bäraren av en nyoch ädlare livsform. "Det är omöjligt att inte inse", skrevJefferson 1802, att vårt folk "handlar å hela människosläktets 
vägnar."

Men underdenna ljusa flod av tro och tillit rann det en mörkare ström. Och den rann upp från samma källor.

37.
Det vartidigt uppenbart för alla som ville se, att Amerika inte bara erbjöd idealiska utvecklingsmöjligheter för det goda i människan, utan i lika hög grad för det onda. Den nya friheten gav grogrund för vilda politiska lidelser; omkring 1830 skulle de bryta fram ipresident Andrew 
Jacksons folkvälde, till skräck för alla goda borgare. 

Nybyggarnaröjde marken för sitt paradis genom masslakt på indianerna;den våldsmentaliteten skulle bli bestående. De omätliga naturrikedomarna öppnade slussarna för en glupsk och brutal vinningslystnad: "nybyggaren är av instinkt materialist". 

Landet självtuppammade en affärs- och spekulationsanda som förebådades redan i den första finanspaniken 1819; och det gav spelrum fören teknisk organisationsförmåga som snart skulle gå illafram över det fromma 
bondesamhälle Jefferson hade drömt om. 

Härfanns det plats för en annan och mörkare människosyn, formadav puritanerna och stärkt av senare väckelserörelser: enångest för 
avgrunderna i människosinnet, en psykologisk djupkänsla och ett perspektivsom gav det dagsklara amerikanska livet dubbla bottnar och gjorde det "verkliga" till en symbol för andra makter.

Dessa motsättningarskulle inte stå klara förrän efter 1830. Men de gav sigtidigt till känna. Och det skärpte en inresplittring som måstefunnits redan från början, mellan dennya värld därinvandraren skulle slå sig fram och den gamladär han hade sinaandliga rötter. 

Utan attalltid själva vara medvetna om det blev de flesta amerikaner längekvar i en kulturell pubertet, som "andliga kolonister", med ett Europakomplexav uppror och hemlängtan, självhävdelse och efterapning som skulle bli ett grunddrag i amerikansk utveckling.

38.
Orkestern stämmer

Detta mångskiftandekonfliktstoff inneslöt också fruktbara ämnen till en storamerikansk diktning. Men den lät vänta på sig.

Nationalkänslanväxte tidigt fram i det nya landet, jämte en omättlig andlignyfikenhet; och revolutionen väckte helt naturligt kravet påatt göra Amerika "lika oavhängigt i litteratur som politik".Patriotismen under kriget 1812-14 gav denna vilja näring. Och sammaverkan hade brittiska spefåglar efter kriget, som ironiskt frågade om någon människa verkligen läste en amerikansk bok.

Det stärktesjälvkänslan att landet just upplevde en ny kolossal geografiskexpansion i väster, framför allt när Louisianaområdet och Florida blev amerikanska 1803 respektive 1819, landarealer såstora att de nu ger utrymme för fjorton stater. 

38.
Vandringen åt detta håll ökade 
oavbrutet, 1828 levde nästan en tredjedel av amerikanerna väster om Alleghenybergen. Äventyrliga upptäcktsfärder, spännande reseböcker och mästerliga skildringar av växt- och djurliv gjorde det nyalandet levande för fantasin: skulle inte detta vara ett värdigtämne för nationella diktare? 

Yttre förutsättningartillrättalades samtidigt. Efter 1800växte det fram teatrar,litterära klubbar, folkakademier och tidskriftersom var påsitt sätt försökte främja en nationelldiktning.
Men negativafaktorer verkade ännu starkare, framför allt den brittiska skönlitteraturensbestående maktställning. Ända från kolonisationenhade amerikanerna helst hållit sig till diktarna i det gamla landet,äldre och yngre: det fanns föga inhemsk gröda. 

Fram emotsekelskiftet ökade 
efterfrågan på folklig läsning. Men just då hade missförhållandet blivit skärpt genom en olycklig copyright-lag, som väl värnade om amerikanska författare men som gjorde brittiska böcker rättslösa i USA. De kunde härigenom säljas i piratutgåvor till löjeväckande priser, då förlagen slapp att betala honorar. Detta gällde också brittiska tidskrifter: man kunde i Amerika förvärva tjuvtryck av de fyra största för åtta dollar om året.

Resultatetblev att ännu omkring 1820 var det bara en tredjedel av de i USA trycktaböckerna som hade amerikanskt ursprung, och endast brittiska böckernådde upp till massupplagor. 

Framförallt dominerades marknaden av Walter Scott. Han var mest populär isydstaterna; där finns det ännu mer än trettio städer och byar med namnet Waverley, efter Scotts roman från 1814. 

Men diktarenvar högt älskad även på andra håll i landet.Tätt efter honom följde Byron; mellan 1811 och 1830 kom det fyrtioåttaamerikanska tjuvtryck i bokform av honom, förutom alla 
gratisomtryck i tidningar och tidskrifter. Hack i häl kom några populära lyriker och hela högen av brittiska familje- och missromaner, somhade en strykande åtgång. Här kunde inte amerikanska diktarekonkurrera. 

Före1830 fanns det praktiskt taget ingen skribent i USA som lyckades leva påsin penna.

Det störstahindret var ändå att det ännu inte fannsnågon inhemskamerikansk litterär tradition. Vi ser nu flera särdragi denpuritanska livsinställningen som pekar fram mot senare amerikansk litteratur: den folkliga stilen, dragningen till det konkreta och livsnära, den tragiska livskänslan och inriktningen mot det symboliska. 

39.
Den förebildsom gjorde sig allt starkare gällande efter sekelskiftet var åter Walter Scott.  Han dominerande, och inteendast kvantitativt: ingen annan främmande författare visadeså övertygande hur ett nationellt och lokalt stoff kunde bärafram stor dikt.

Vid sidanav Walter Scott var också andra romantiker välkända, bådebrittiska, franska och tyska; och från 1820 och framåt bliramerikanska diktare gång på gång uppmanade att följa deras föredöme och odla det egna, i stoff och tänkesätt, natur- och livsskildring. Vissa radikaler såg långt in i framtiden och bad diktarna lyssna på hur amerikanska människor "verkligen talar, på vårt mål, till vardags, på gatan", ja,uppmuntrade dem att bryta igenom gamla och lånade vers- och rimschemantill en "hemgjord" prosa "med en rytmisk underton" - ett tidigt varselom Wait Whitman.

Det skrevs massor under denna tidsperiod. Diktformer lades till rätta, och en viss publik upparbetades. 1829 kom dessutom den första amerikanska litteraturhistorien.
Men det mesta som den förde till torgs ärnu grundligt bortglömt. Författarnavar för bundna till gammalmodiga mönster.


I det avstängdaAmerika med sin atmosfär av förnuft och kristlig moral hade denklassiska konstteorin slagit ännu djupare rötterän i detgamla hemlandet. Viktiga drag i europeisk romantik hade ingenappell (lockelse) västerom oceanen - ännu. Den extrema subjektivismen, den sinnliga frigörelsen,demonin och nihilismen, den djupare filosofiska skepsisen och de djärvareartistiska experimenten, allt  sådant saknade ännu jordmån i Amerika.

De romantiskadiktare som fångade läsarna i USA före 1830var just Scottoch Byron, som stod den klassiska traditionen närmast.Gentemot detamerikanska stoffet var diktarna försiktiga och uppfattadefögaav den mera komplicerade amerikanska problematiken. Utan att märkadet själva såg de fortfarande sitt eget genom engelska brilloroch skar till det enligt engelsk smak.

Det varen amatörorkester som sålunda började leta sig fram översträngarna; och de flesta musikantema var späda förmågor. 

Men om tvåav dem - Washington Irving och James Fenimore Cooper - får man lov att användaandra ord. De skrev alla sina bästa saker efter 1820; de är allatidstypiska för sin miljö och på samma gång sinsemellandjupt olika. De brottas med liknande konstnärliga problem och löserdem var på sitt sätt. Men i denna kamp når de ständigtlängre och djupare. Och de är alla verkliga diktare.
 

WashingtonIrving - den älskvärda
romantikern

WashingtonIrving blev den förste yrkesförfattaren i USA och den förstebestsellerförfattaren. Han gav en ny publik just den vara den villeha. Och han var som skapt för det.

Han varlyckosam redan i valet av födelsestad. Omkring år 1800hadePhiladelphia och New York respektive 
70 000och 60 000 invånare, Boston mindre än hälften. Men det var New York som seglade upp som centrum för 
tryckerier, bokhandel och bokskvaller, Amerikas litterära huvud- stad på1820-talet.

Därföddes Washington Irving 1783, i en rik köpmansfamilj - ett solskensbarn,yngst bland elva syskon. Han blev grundligt bortskämd, för allamåste tycka om honom, vacker och munter och charmig som han var.Och det fortsatte han med att vara hela livet. Han kunde ha ryckav misshumöroch modlöshet, men starkast var en godmodig jämvikt som alltidförde honom tillbaka till medelvägen. 

Han levdemed i sin samtid, men utan lidelse. Han var älskvärt konservativ, men inte fanatisk i det avseendet heller. I behagliga former var han enlivsnjutare, en indolent observatör - mycket av en drömmare,lite av en snobb och med ett väl utvecklat affärssinne påköpet.

Föratt slå sig fram i en brutal livskamp var han likväl dåligt rustad. Men han behövde det inte heller. Han nosade lite påjuridik och var en tid kompanjon i faderns järnhandel. Men hans alltuppslukande intresse var litteratur, ända sen han som pojkvasker smögsig till teatern över hustaken och bara stack hem till aftonböni mellanakten. 

Och hansbröder, som själva var skrivande av sig, sörjde för att han fick följa sin böjelse. Han var uppfödd med engelska tidningar och böcker, särskilt den engelske författarenGoldsmith, och barnsligt mottaglig för vad han läste. Han varockså öppen för livet omkring sig, allt som var stämningsfullaeller skrattretande. Och han delade sina intryck med bokvänner, kultiveradeoch leklystnasom han själv.

Fråndenna krets utgick debutboken "Salmagundi" (1807-08), därIrving ochett par vänner till honom drev med allt som de tyckte varkomiskteller vulgärt i stadslivet, inte minst det som hade folkligt-demokratiskanstrykning. 

Men nästagång kom Irving igen ensam och i en ny tonart, med en humoristisk-satirisk"History of New York" (1809), skriven under det holländska täcknamnetDiedrich Knickerbocker. 

Staden NewYork hade grundlagts av holländarna, och Irving skildrar denna ursprungstid.Till formen är boken åter en parodi och den vimlar av litteräravitsar. Men först och främst frammanar diktaren en lustig historiskmiljö, med starka färger och dramatisk överdrift, stundomsaftigare än samtiden riktigt tyckte om. 

För en läsare i dag blir boken ganska seg; man lär sig humorn liteför snart. Men den hälsades med jubel när den kom ut,ocksåutanför Amerika. Och de diktade figurerna gick utan svårighetin i nationalgalleriet av förfäder.


James Fenimore Cooper - människan
mot naturen

Både Irving och Bryant är diktare med egen fysionomi. Men de kan förefalla bleka vid sidan av den förbluffande Cooper.

Utan litterär bakgrund eller träning ramlade han trettio år gammal liksom tillfälligtvis in i ett författarskap på trettiotvå romaner och ett dussin andra böcker, som delvis nådde långt utanför hans eget land. Och han var en annan diktare än han nu gäller för att vara: ingen barnboks- författare, utan en engagerad och kämpande människa, med intellektuell spännvidd och fruktbara motsättningar.

Han kom från en miljö utan papperssmak. Han föddes 1789 och hans barndom förflöt på ett väldigt släktgods i staten New York. Han ärvde själv tjugotre gårdar. Han växte upp i skog och mark, utan generande skolgång; från Yaleuniversitetet blev han relegerad för att han tjudrat en åsna vid professorns stol.

Han sändes till sjöss på fem år och gillade både sjölivet och den stränga disciplinen ombord - han försvarade livet ut bestraffningar som pry- gel och kåkstrykning.

Så slog han sig ner på sina egendomar, gifte in sig i en högaristokratisk släkt, fick många
barn och började skriva berättelser. I ett

slag sände han de fem följande åren ut fem romaner, och fyra av dem blev världssuccéer.

Denna litterära explosion utlöstes inte av en litterär teori. Cooper bekymrade sig föga om sådant; tekniskt sett följde han frejdigt samtida engelska romanförfattare som han tyckte om, från Jane Austen till Scott.

Att dikta var på det hela taget inte någon utspekulerad "konst" för honom: böckerna var handlingar, spontana uttryck för det som för tillfället upptog honom.

Vad han på detta sätt älskade att med oförbrännelig pojkfantasi berätta var i första hand en enkel och spännande handling, i vildmarken eller på havet. Men allting fick härigenom av sig självt en djupare botten.

Den orörda naturen var för Cooper inte ett romantiskt staffage utan symboliserade hans djupaste moraliska och religiösa värden. Och de blev alltmer centrala i det samtida Amerika, där mötet mellan vildmark och mänskligt samhälle höll på att bli ett dominerande faktum i vardagslivet.

Han planlade ingen romancykel om dessa ting. Men allteftersom han oförfärat skrev på, än om det ena, än om det andra innanför sin vida synkrets, kom han ändå gradvis att ge uttryck för en stor moralisk vision av sitt eget folk och dess villkor.

Hans vildvuxna författarskap har många negativa drag. Coopers böcker kan verka sorgligt planlösa. Han älskar några få motiv och romantricks - framför allt överfall, flykt och förföljelse - och manipulerar hänsynslöst handlingen för att få fram sådana situationer.

Själva intrigen är ofta naiv och psykologin konventionell; somliga av hans personer är ungefär lika levande som Kalle Anka. Stilen kan bli uppstyltad eller platt och outhärdligt ordrik. Men gång på gång glömmer läsaren sina invändningar för Coopers verkliga diktargåva: en outtröttlig uppfinningsrikedom, en skarp observationsförmåga och en oemotståndlig drive - han är den födde berättaren. Typiskt är ett rivande händelseförlopp uppbyggt till en nästan outhärdlig spänning, och så vilopausen med idylliska scener eller landskapsbilder, speglande klara. Sådana perioder är gärna sprängfyllda med realistiska detaljer, stilen kan bli rask och direkt som hos Jack London eller Hemingway, med stark naturlig stämning.

Och under ligger det nästan alltid en djupare spänning, mellan det som är och det som synes vara.

Den dag första delen av "Den siste mohikanen" kom ut i New York såldes 3 500 exemplar före middagen - och likadant var det över hela världen.

I det lilla Norge heter det 1835 att "de största diktämas, W. Seotts, Coopers, Schillers och Goethes verk läses, ja delvis också ägs i varje bildat hem". I Sverige översattes fem av Coopers verk före 1830, i Danmark började hans samlade verk utkomma 1831.

Framgången gjorde det möjligt för Cooper att resa till Europa med hela sin familj. Vistelsen kom att vara mycket längre än han hade tänkt sig, hela sju år. Och den förändrade hans liv.
Han reste vida omkring i Europa, och det var inte mycket som undgick hans skarpblick. Han levde på stor fot, träffade framstående personer och kom i beröring med väldiga politiska händelser, framför allt julirevolutionen och upproret i Polen.

Coopers böcker möttes med misstänksamhet av hans landsmän. Och då han 1833 flyttade tillbaka till Amerika, upptäckte han med en chock att den utveckling som hade skrämt honom där ute nu redan var i full gång i hans eget land.

Under fem år gav han inte ut något annat än kampskrifter för sina sociala idéer och reseböcker om Europa, fyllda av besk po!emik åt alla håll. Och då han möte den ovilja som han kunde vänta sig hos sina lättstötta landsmän, svarade han med tre ilskna satiriska romaner som hudflängde det nya Amerika.

Hans böcker bör läsas i denna ordning: The Deerslayer (1841; Hjortdödaren), The Last of the Mohicans (1826; Den siste mohikanen), 'The Pathfinder (1840; Stigfinnaren), The , Pioneers (1823; Pionjärerna) och The Prairie (1827; Prärien).

Alla dessa böcker hade samma direkta publiktycke som de båda första delarna. Men läser man dem i sammanhang, ordnar de in sig i den tankebyggnad som tagit form för Cooper i Europa och som hade föga med utvärtes spänning att göra.



Den engelska romantiska litteraturen
 

Uppror ochfrigörelse

Den romantiskatidsåldern i Englands litteratur brukar räknas från 1798,då William Wordsworth (1770-1850) och Coleridge (1772-1834) gav utsina Lyrical Ballads, fram till omkring 1830 och den stora reformperioden. 

Denna tidslitteratur tillkom i ljuset och skuggan av den franska revolutionen ochkrigen mot Napoleon och under trycket av de reaktionära krafter som blev  förhärskandei England som en följd av dessa händelser.          

Engelsmanneni gemen stod oförstående inför händelserna i Frankrikevid revolutionens utbrott. I England fanns ingen motsvarighettill detintensiva klasshatet från böndernas sida mot den franskalantadelnoch från borgarnas mot det franska hovet. Vissa kretsar iEnglandhälsade dock Bastiljens fall med sympati. Men redan 1790 hördeshistorikern Edmund Burkes varnande stämma. I "Reflections on the FrenchRevolution" (1790) fördömde han revolutionen, hävdade attdenägde rum utan anledning och förutspådde pöbelväldeoch diktatur. 

Svaret komfrån den radikale Thomas Paine (1737-1809), som själv hade variti Frankrike vid revolutionens utbrott. I sin lysande skrivna "The Rightsof Man" (1791-92) påvisade han det elände och förtryck som hade rått i Frankrike och som hade framkallat upproret. 

Slutligengav den filosofiska anarkisten William Godwin i sin "Enquiry concerning Political justice" (1793) en rationell motivering för revolutionensteser. Med bruk av förnuftet kan människan, enligt Godwin, bidratill sin egen fullkomning och göra föråldrade samhällsinstitutioner överflödiga. 

Godwinsbok blev under en period en bibel för Wordsworth, Coleridge och Southeyoch senare för Shelley.

Englandenades i avsky över Ludvig XVI:s avrättning och skräckväldet; härtill kom den franska ockupationen av Nederländerna. I två decennier blev England nu den ledande makten i kampen mot revolutionshärarna. Allt detta inträffade på en kritisk punkt i en eljest lugn samhällsutveckling i England och satte under trettio år stopp för behövligareformer. 

Blockadoch motblockad vållade allvarliga störningar i landetsekonomiskaliv. Men herraväldet på havet och industrins utvecklinggavEngland monopol på marknader i Amerika, Afrika och Bortre Orienten.Hemma led bönder och arbetare nöd. Många utvandrade tillNordamerika,Australien och Nya Zeeland. Många andra sökte sigtill industristädema, där stora slumkvarter växte upp. 

Däremothade lantadeln och den högre medelklassen på landet aldrig haftbättre dagar. Skyddade av Englands flotta 
kunde de- som det skildras i Jane Austens romaner - leva utan att ägna Napoleon och hans krig en enda tanke.

Med slagetvid Waterloo 1815 var segern över Napoleon definitiv, ochhärmedhade England eliminerat risken för storkrig under de närmastehundra åren. Men för de breda lagren var tiden efter krigethårdare än någonsin. 

Det varockså under dessa år som de sociala orättvisornablevså kraftigt angripna av Byron, Shelley och Hazlitt.  OcksåWordsworth och Coleridge hade varit frihetsdiktare, men för dem måsteinspirationskällorna sökas tillbaka till tiden före revolutionen. 

Den fransketänkaren och författaren Jean-Jaques Rousseau (1712-78)hade angettde motiv som blev inspirerande också för den engelska romantikens födelse, liksom hans frihetstankar var sprängstoff till den franska revolutionen. Hans "Contrat social" ville bygga ett samhälle på grundval av alla människors lika och omistliga rättigheter. 

"Människanföds fri, och överallt är hon i bojor", förkunnade Rousseau. 

I "Emile"talade han om barnets medfödda godhet. Under trygga,
gynnsamma förhållanden skulle barnet helt naturligt uppfostra och fullkomna sig självt. I "La Nouvelle Héloise", som 
utspelas i bergen och de frodiga lundarna kring Genevesjön, skildrade han den djupa harmonin mellan naturens 
skönhet och människans kärlek.

Alla dessagrundteman tas upp av den engelska romantiken. Barnasinnets renhet ochursprunglighet förhärligades av Blake, Wordsworth och Coleridge. Naturens gudomliga skönhet besjöngs av alla de stora lyrikerna, och Byrons och Shelleys poesi bärs upp av Rousseaus och revolutionens väldiga frihetsbegär. 

Överhuvud taget förlorar sig de engelska romantiska författarna sällani det spekulativa funderandet; i så fall sker det, såsom beträffandeColeridge, under tysk påverkan. 

Williamoch Dorothy Wordsworth och Walter Scott hade en intim kännedom omnatur och landskap, och det har i vår tid visats att Percy Byssey Shelleys och Mary Shelley (hon skrev Frankenstein) naturskildringar, somalltid till genomsyrade av den nya tidens vetenskapliga föreställningar.

Men närvi alltså framhäver de engelska romantikernas närhet tillverkligheten, så betyder det inte att romantiken i England varmindregenomgripande än på andra håll. 

Romantikär uppror, ett omätligt behov avupplevelse och personlig expansion. Den spränger den vackra mänskliga harmoni som förnuftets tidsålder hade byggt upp. Vi skandinaver behöver bara tänka på den danske författaren LudvigHolberg. I hans klara, balanserade och rättsinniga tankar finns likaliten plats för demoner eller människosjälens avgrundersom för kärlekens gripenhet eller hänryckning övernaturen. 

Dålekmannapredikanten John Wesley på 1700-talet reste omkring och predikadei hela England, överraskades han själv av våldsamheten i de religiösa passioner han framkallade. Metodismen blev den starkaste strömningen i det engelska folkets andliga liv under 1800-talet, men man lyckades väl med att hålla rörelsen inom kyrkans ramar. 

I diktensvärld hittar vi upproret mest hos William Blake, som hade mystikerns djupa och troskyldiga blick. För honom har varje väsen sin egen lag. 

"En ochsamma lag för lejonet och oxen är tyranni. - Äppelträdet frågar aldrig boken hur det skall växa, inte heller frågar lejonet hästen hur det skall gripa sitt rov." William Blake

I kyrkansåg han en makt som genom sitt "Du skall icke" band människans heliga instinkter och naturliga kärlek. Blake diktade i ensamheten. 

Men Byrons'skildringav den demoniska människan vann genklang i helaEuropa. Byron drivstill att "dikta sig igenom" syndens lidelse, just en sådan synd,som driver människan längst bort från samhället -blodskammen, brodermordet, oförmågan att böja sig underden gudomliga lagen.

Romantikenär självförglömmande försjunkenhet. Wordsworths glädje över naturen kan bli så djup att den liknar en mystikers upplevelse. Han smälter samman med naturen och skådar in i själva tingens väsen. Percy Shelley är profeten bland dessa diktare.Hans kamp gäller tyranniet, och han tror på människansgränslösa möjligheter. Naturen upplever han såsomgenomträngd av gudomliga liv, i en ny och förunderlig skönhet. 

Närmarejorden återger John Keats 
naturens frodighet i verser av tung och doftfylld sötma. Alla är de fyllda av tanken på poesins höga mission. John Keats levde helt ochhållet för diktningen. 

Wordsworthsäger på ett ställe:

"diktenär själva andningen och själen i all kunskap". 

FörPercy Shelley var en dikt "en bild av livet i dess eviga sanning".

Nationalkänslan,som väcktes eller fick näring av Napoleonkrigen, kom diktarnaAtt vända sig inåt och finna nya värden i det inhemskaoch i landets gamla historia. Wordsworth skrev sina berömdasonetterom England. Romantikens essäister återupptäckte Shakespeare(en generation senare än Tyskland) och hans samtida, och nationalkänslan runtom i Europa var en gynnsam jordmån för den historiska roman Walter Scott skapade.

Men romantikenvar långt mera expansiv än så. Den fängslades avfolkets gamla sånger och skrock. Walter Scott samlade med hänförelse in sitt lands folkvisor, och i folktron fann diktarna djup och symbolisksanning. Coleridge är  den författare som framför andrafängslas av denna 
motivkrets och utnyttjar den med utomordentlig kraft.

Greklandsentusiasmenfick näring genom förvärvet av Parthenonskulpturerna. Studietav Platon och den grekiska poesin blev en av livskällorna för Shelleys diktning. John Keats berättar gripen om sitt förstamöte med Homeros och lever sedan i de grekiska myternas skönhetsvärld. Lord Byron, som besjöng de grekiska öarna, dog själv somledare i den grekiska frihetskampen.

Överalltöppnade sig nya världar. Den irländske författaren Thomas Moore (1779-1852) vände sig från iriska sångertill persiska motiv. Sir William Jones var en av banbrytarna vid upptäckten av sanskritlitteraturens rikedomar.

Störredelen av den engelska romantikens betydande dikt hade sina karakteristiska tillkomstplatser: Somersets och Sjödistriktets berg och höjder, Skottlands gränstrakter mot England, the Border, och söder omAlperna exilplatserna Venedig, Ravenna, Pisa och Rom. 

Sjödistriktetutgör platsen för Wordsworths och Coleridgesdikter: den idylliskascenen för djup och enslig meditation utan tankepå landetshistoria. The Border är bakgrunden för Walter Scottspoesi, litteratursom inte grubblar över människa och natur utanlivfullt berättarom landets skönhet och dess historiska förflutna. 

John Keats(1795-1821), som var mindre politiskt intresserad, blev på grundav sin vänskap med Leigh Hunt och Hazlitt räknad till denliberalagruppen och därför våldsamt angripen i de konservativalitterära tidskrifterna.

Drama ochteater är den svaga punkten i Englands 1800-talslitteratur. Man harsagt att det dels bestod av scenstycken som var för dåliga attläsas, dels av läsdramer som inte kunde spelas. 

Försti seklets sista årtionde får dramat en ny blomstring med OscarWilde, George Bernard Shaw och "den iriska renässansen".

I Europasmedvetande var det Walter Scott (1771-1832) som gav Skottland dess profili landskap, historia och folklynne. Scott var Skottland. I världslitteraturen har han sin plats som den engelska 1800-talsromanens grundläggareoch den historiska romanens skapare. 

I Englandär det Walter Scott som gör romanen respektabel: han bygger uppden enorma läsekrets som kort efter hans död övertas av Charles Dickens.
 
 

Romantikenslitteratur i Napoleons 
Frankrike

Blomstrandeteaterliv

Revolutionstidenvar en svår period för kulturlivet i Frankrike. På någrafå år hade de samhällslager försvunnit som buritupp de betydelsefulla litterära aktiviteterna. Denna kategori människorhade utplånats fysiskt eller tvingats förneka sin tidigare livsform. 

Efter Robespierresfall 1794, då det värsta ovädret var över och manåter kunde leva i relativ trygghet, var det en ny typ av människor som blev 
tongivande i samhället. Det var robust och ambitiöst folk, som hade mersinne för självhävdelse, makt och nöjen än föratt uttrycka subtil iakttagelse i en utsökt form. 

Napoleontidensinre lugn ändrade något på detta, men inte mycket. I allmänhethävdas det att bara fyra litterära genrer frodades i revolutionstidensFrankrike, nämligen retoriken, journalistiken, visdiktningen och dramatiken. 

Journalistikensglansperiod var lika kortvarig och orsakerna var desamma:man hade införtett slags folkstyre och pressen hade fått sin frihet. Det blev påen gång möjligt och önskvärt att påverka enallmän mening, och därför vällde det fram mer eller mindre livskraftiga små tidningar, de flesta polemiska eller propagandistiska och av mycket låg kvalitet. 

Såstor var skrivklådan att pappersproduktionen en tid inte hann med.Denna hektiska aktivitet försvann för gott under franska revolutuonens skräckvälde. Också visdiktningen (skillingtryck etc.) hör de första åren till. Den uppstod ur den allmänna entusiasmen för frihet, jämlikhet, broderskap, nationell medvetenhet, offervilja och kampanda (Marseljäsen 1792). 

Närden folkliga anstormningen dämpades och livet i Paris kom att präglasav rädsla, profithunger och strid om posterna i det nyasamhället,förlorade visdiktningen sin inspiration och sitt berättigandeoch upphörde nästan helt.

Kvar vardramatiken, Frankrikes nationella konstart, vilken i stället upplevdeen högkonjunktur som knappast någonsin förr eller senare.1791 blev teaterverksamheten helt fri, och under de följandeåren,alltså under skräckväldet, uppfördes årligenungefär tvåhundrafemtio pjäser av omkring halva antaletolikaförfattare på cirka trettiofem teatrar enbart i Paris.Trots allayttre händelser varade denna febrila livaktighet i stortsett fram till1807, då ett skarpt kejserliga dekret brutalt ändradeteaterlivetsvillkor.

Av de tusentalsteaterpjäser som skrevs och uppfördes under detta årtiondehar knappast en enda stått sig. Likväl är perioden av litteraturhistoriskbetydelse. De folkliga teatrarnas förvirrade jagande efter publikensgunst resulterade nämligen i en ny teatertradition, ny vad gällerdramaturgin och scentekniken, de grundläggande mönstren förpjäsernas uppbyggnad och, inte minst, genom den plats teatern komatt inta i publikens medvetande och livsstil. 

I Napoleontidensboulevardteater kan man iaktta förvånansvärt mycket av1800-talets teaterhistoria i dess första skede.

Ty det varpå boulevardscenerna allt detta hände. Boulevardscener kallade 
man allaprivatteatrar till skillnad från de fyra statsscenerna (två teatrar och två operor), därför att de flesta låglängs de numera inre boulevarderna, från Place de I'Opératill Place de la Bastille.

Komedirepertoarenvar inte mycket 
intressantare, i varje fall inte under revolutionstiden. Den stora teaterns skådespelare (och delägare) hånades med jämna mellanrum i tidningarnaför sin slöhet när det gällde att lära sig nyaroller, för sin närighet, som gjorde dem ovilliga att anta pjäserav nya författare, och för sitt sympatiserande med den gamlatiden, som yttrade sig i att de fortsatte att spela Molière. 

Närdet var fråga om att roa sig gick den nya, föga eleganta publiksom dominerade nöjeslivet efter revolutionen till boulevardteatrarna.
Där erbjöd man en repertoar som växlade från pajaskonster och cirkusnummer, över revyartade harlekinader och aktuella sketcher till verkligt moderna komedier och stora kostympjäser, ofta å samma teater. Med tiden utkristalliserades dock ur detta virrvarr nya, någorlunda avgränsade dramatiska genrer: den moderna samhällskomedin, vaudevillen och melodramen.

Den förstnämndalämnade snart boulevardteatrama och vann insteg på statsseenerna.Dess skapare och främste representant, LouisPicard (1769-1828), blevdessutom direktör för Operan och senareför Odéon-teatern.Hans första stora succé, "Médiocre et rampant ou leMoyen de parvenir" (1797; Medelmåttig och krypandeeller Konstenatt göra lycka), visar den mellanställning hans komediform intarmellan den mekaniserade klassiska komedin i Molièretraditionen ochden kommande realismen. 

Fören modern läsare ter den sig som en korsning mellan Tartuffe och enroman av Balzac.
Storyn: Dorival är en högt uppsatt ämbetsman vid ett departement,talanglös men ambitiös och slug. Han försöker tillvinnasig en ambassadörspost och ett äktenskap med minister Aristesdotter Laure. Sin brist på begåvning döljer han genomatt utnyttja Firmin, en duktig men självutplånande medarbetare.Firmins unge son, som är officer, älskar och älskas av Laure.Genom att låta påskina att en viss rapport varit nära att bringa ministern på fall lockar man Dorival i en fälla.Han försöker frita sig från ansvar genom att avslöjaattdet är Firmin som skrivit rapporten. Hans dubbelspel uppdagas,han bliravsatt och Firmin får ambassadörsposten och hans sonden sköna. 

Ett farligtämne, otänkbart tio år tidigare. Historien är dockklippt efter ett mönster som skulle användas i över hundra år. Pjäsen är tråkig och rörig, men Schillerhöll sig inte för god för att överföra den tillden tyska scenen (Der Parasit).

De bådaandra genrerna, vaudevillen och melodramen, var äldre än revolutionen,men i och med Napoleons 
monopoldekret från 1807 fick de officiell prägel. 

Vaudevillenär en lätt och opretentiös skådespelsform som kananvändas till vad som helst: små intrigkomedier, komiska harlekinadereller revyartade sketcher som kommenterar aktuella händelser. Denhar sitt namn efter de inlagda visor som oftast skrivits till kända melodier och som mer eller mindre noga flätats in i handlingen. Detär en utpräglad massprodukt. 

Genom tredecennier var melodramen - såpan - den litteraturform somtillsammansmed lånebibliotekens romaner bar upp romantiken och tillfredsställde den moderna publikens längtan efter våldsamma upplevelser. 
 

Filosofi under Napoleontiden

Den förstaNapoleontiden övertog från den franska revolutionen en officiell akademiskfilosofi, "ideologin", som stammade direkt från kretsen kring Encyklopedin.Dess viktigaste representanter var läkaren Cabanis (1757-1808) ochden begåvade matematikern Condorcet (1743-94), vilken som revolutionspolitikerhann planera en storslagen reform av det franska utbildningssystemet innanhan fängslades som moderat och tog sig av daga i fängelset.

Gemensamtför de romantiska ideologerna är detta:

de hävdar att människan ären fysiologisk organism. Källan till själslivet är intebara de yttre sinnesförnimmelsernautan i hög grad ocksåverkan av inre organiska processer, som förklarar drifts- och känslolivet.Den människouppfattning de därvidkommer fram till är förutbestämd. Det kan vara Gud som direktbestämmer organens och kropparnas liv eller en natur, skapad av Gudeller som självskapad, båda varianterna tänktes. Organismensupplevelser är speglingar av en elementär livsprocess, skapadgenomett samspel mellan yttre påverkan, situationen, och inre processer,jaget.

Påliknande sätt som hos den svenske norrländske teologenLars Levi Laestadius är dessa tänkares uppfattning av omvärlden skeptisk mot de dunkla och vaga föreställningarnaom stora och komplicerade historiska, kosmologiska och metafysiskahelheter. De vill koncentrera uppmärksamheten på det reella,det ögonblickliga psykologiska och fysiologiskaspelet i den enskilda,upplevande organismen. Därför tog de i religiöst hänseendeavstånd från alla abstrakta och metafysiska dogmer men inte alltid ifrån det kristna evangeliet.

I politiskt avseende var de liberalademokrater, i utbildningsfrågor förespråkare fören traditionslös, konkret vetenskaplighet. Inte att undra överatt Napoleon röjde dem ur vägen sedan han infört kejsardömetoch allierat sig med påven. Under högromantiken utsattes deför mycken spott och spe, men linjen från deras filosofi spårastydligt via den tankeriktning som kallas "positivismen" framtill 1900-talets människouppfattning.

Som deextremaste i motsatta lägret finner man de visionära mystikerna,teosoferna, framför allt representerade av Claude de Saint-Martin(1743-1803), "den okände filosofen", och den grupp han inspirerade,martinisterna.

Dessa martinister hade sitt namn efter den portugisiska mystikern Martinez Pasqualis (1715-79), som hade invigt Saint-Martin. Den tyske ockultistenJakob Böhme introducerades i Frankrike av Saint-Martin.
Andra gavut redogörelser för den svenske mystikern Emanuel Swedenborgs visioner.Man får ett intryck av bredden hos denna rörelse när manser att den svärmiske tysken von Eckhartshausens lilla skrift "Gud är kärleken" trycktes i inte mindre än femton upplagor iParis mellan 1791 och 1830, varav nio på 1820-talet. Swedenborg skulle senare bli en mycket stort namn i Amerika och hans Nya Kyrka har fortfarande stor utbredning i engelsktalande länder, medan den för en tynande tillvaro i Sverige, ursprungslandet.


Det gemensammaför dessa "illuminister", som de också kalladesär visshetenom att det väsentliga i människan inte ärkroppen och alltdet som ideologerna sysslar med, utan anden, eller själen.

Så här tänker Swedenborg och flera av de andra illuministerna:

Kroppen,instinkterna och sinnena är något sekundärt, hämmande och begränsande. Själen kan föra människan i förbindelse med änglarnas och det gudomligas värld. Dess gudomliga härkomst finner uttryck i dess strävan och längtan mot det absoluta,denfullkomliga kärleken, andens förening med det gudomliga,som ärvärldens själ, källsprång och mening.

Titelnpå Saint-Martins främsta verk, "L'Homme de désir" (1790),kan översättas med "Människan som strävan ochlängtan".Den materiella världen är ofullkomligheten, men spåravdet gudomliga är märkbara, i offervilja, i
kärlek ochi barmhärtighet men också i religionernas och myternas bildspråkoch i själva språket, som är en gudomlig gåva.

Pådet praktiska planet omsattes denna mysticism i socialt välgörenhetsarbete men också i forskning: språkvetenskaplig, religionshistoriskoch mythistorisk forskning.

Endastett fåtal av de romantiska diktarna var immuna mot dessa tankar, och långt ifrån att förlora i betydelse under årtiondenas lopp kom grundidén i denna människosyn direkt eller indirektatt prägla alla tänkare under århundradets senare hälft, långt in i positivisternas och rationalisternas led.

Författarna de Bonald i Heidelberg och Joseph de Maistrei Sankt Petersburg formulerade grundläggande romantiska idéer ien ny katolsk-monarkistisk ideologi. de Bonald menade att vi alla behöver en hövding, en ledare, en struktur med Gud allra överst, därunder en kyrka med en ledare och därunder ett prästerskap. På så sätt bevaras de viktiga mänskliga värdena tro, hopp och kärlek. Brytervi upp strukturen, som under den franska revolutionen, får vi terrorvälde som följd.
Däremot var inte de Bonald intresserad av att just Roms biskop, påven, skulle vara hövding över alla kristna. Han ville mer att den galliska och keltiska formen av kristen kultur skulle prägla det europeiska livet. Hans tankar har numera fått liv i de keltiska kyrkor som skapas eller återskapas i Frankrike och England.


Fram tillrevolutionen hade varken kyrkan eller monarkin haft någon egentlig filosofi. Genom romantikerna de Maistre och de Bonald får den det.

Den katolska kyrkan hade en teori om samhället och människan liv som dominerade Europa under hela medeltiden. Den kom från filosofen Augustinuspå 400-talet och från maktstriderna med medeltidens kejsare. Den hade sedan byggtsut under motreformationen på 1500-talet.

Men den franska revolutionenförsökte rasera de gamla teoriernaoch kallade dem föråldrade och oanvändbara.En av de
viktigaste uppgifterna för de franska romantiska författarnablev därför att återinföra ett katolskt kungadöme iFrank- rike som byggde på gudstro och lojalitet till Kristi kyrka.

Josephde Maistre (1753-1821) var inte fransk medborgare. Han föddesiSavojen, som lydde under kungen av Sardinien. Detta gjorde att han personligeninte drabbades av revolutionen. Hans uppehåll i Sankt Petersburg1803-17var alltså ingen exil. Han vistades vid tsarhovet som sinkungs ambassadör. Hans främsta verk är "Considérationssur la France" (1796; Betraktelser över Frankrike), "Essai sur le principegénérateur des constitutions politiques (1809; Essäom,den skapande principen bakom politiska författ- ningar), Du Pape(1819; Om påven) och, det mest kända, utgivet efter hans död,Les Soirées de Saint-Pétersbourg (1821; Aftonsamtal i SanktPetersburg).

Hans sätt att tänka
kan härledas till en grundläggande övertygelse:

att världen bara kan uppfattas som styrd av en gudomligförsyn,och till en lika grundläggande mis'stro till människansförmåga att skapa något av egen vilja och eget förnuft.Ingen människa har velat revolutionen, ingen har format den; den ärett mirakel, skapat och lett av försynen för att straffa ochluttra den franska staten, som tiden dessförinnan grovt missköttsin historiska mission. Revolutionen var en förbrytelse, ett blodsofferav oskyldiga som gjorde,slut på detta förhållande. Påruinerna skall en ny och bättre nation växa fram.

Det katastrofala mänskliga högmodet, som alltidleder till anarki och grymhet, är särskilt framträdandei protestantismen, menar de Maistre. En monarki stöddav påvemakten är den styrelseform som överensstämmermed Guds vilja.


En likartaddefinition av ärkefienden gav Louis de Bonald(1754-1840). Denne åtnjöt Napoleons sympati och kunde alltsåfrån exilen återvända hem
till Frankrikeutan att ändå behöva sälla sig till kejsarens krets:som rojalist ville han inte acceptera den. Napoleon kunde använda honom till att bekämpa ideologerna och resterna av den republikanska andan i landet.

Det är de Bonald som, exempelvis i "La Législationprimitiva"(1802; Den ursprungliga lagstiftningen), tydligast fastslagitden fundamentalasläktskapen mellan materialism, folkstyre och protestantism. Enligtde Bonald hör dessa tre ihop.

De tre har alla sin grundi trångsynthet, egoism, negativ inställning och personligvinningslystnad, som tillsammans bildar det block man långt inpå detta århundrade vanemässigt bekämpat som borgerlig och kapitalistiskliberalism.

 
Protestantismen hade visat sina yttersta konsekvenserförst under den franska revolutionen menade de Bonald.

Det var däremot Guds viljaoch naturens lag att nationens suveränitet skulle innehas av statschefenoch att lagen, som stiftats av försynen, utgick från honom.En uppdelning av den politiska (och kyrkliga) centralmakten skulle ledatill split och missbruk, emedan enskilda personers och smågruppers egoistiska intressen då inte skulle kunna tyglas av samhällets överordnade maktcentrum.

Detta ärkärnan i ett stort kosmologiska system, där Bonald överalltser en styrande vilja. Teorier om språket (som naturligtvis inteheller är människans verk) spelar en stor roll i systemet,liksomhos mystikerns. Från Napoleons fall till julirevolutionen äradesde Bonald som den politiska högerflygelns märkesman och andligefader.


Madame de Staèl och Réne de Chateaubriand

År1800 konfronterades för första gången de två stora franska romantiska författarna. Det var Germaine Necker, friherrinnan de Staèl ,som gav ut sitt första stora verk, "De la littérature, considérée dans ses rapports avec les institutions sociales" (Om litteraturen, medhänsyn till dess förhållande till samhällets institutioner),ochRené de Chateaubriand, författare till denn mycket berömdaboken "Génie du christianisme"(Kristendomens ande).

D å "Kristendomens ande"  publicerats, år 1802, hade de båda politisk- filosofiska huvudgrupperna i Frankrike, den republikansk- liberala och den katolsk-monarkistiska, var och en fått en formulerad helhetssyn på kulturen, konsten och litteraturen.

I sitt verksveper Mme de Staél över den grekiska och romerska litteraturen,hoppar över medeltiden och uppehåller sig länge vid denklassiska italienska och franska litteraturen, innan hon utvecklar sinatankar om tendenserna i samtiden. 

Därmedvar hon den första som gjort ett storstilat försök att skrivaen allmän litteraturhistoria. Som hon utlovar  i titeln sätterhon hela tiden litteraturen i relation till den samhällsstruktur sombildar dess historiska bakgrund.

Den andragrundidén är också en fortsättning av Voltaires tänkande, och den stod ännu tydligare i opposition till de aktuella politiska tendenserna. Det är påståendet att medborgerlig frihet och religiös tolerans är nödvändiga förutsättningar för en värdefull litteratur och - kanske mindre viktigt - påståendet att litteraturen har stor bety- delse för sammanhållningen ien republik av fria medborgare.

Hennes skarpa varning för faranav en alltför stark infiltration av "den militära andan" gillade inte Napoleons ämbetsmän vid en tidpunkt då man höll på att återinföra enmonarkisk styrelseform.

Allt dettaskulle peka bakåt snarare än framåt om inte den tredjetesen hade modifierat de båda andra och givit dem en helt nyklang.Det är det klara särskiljandes mellan Söderns litteraturoch Nordens, mellan Medelhavsvärldens kultur och den germanska ochkeltiska,mellan Homeros och Ossian. Den idén vann alla romantikers hjärtanoch den består hois många författare än idag.

När Mme de Staél förfäktadesin idé om ett ständigt framåtskridande, trots atthon ansåg att allt mellan romarriket och renässansen var ettmörkt hål i kulturhistorien, berodde det på att honuppfattade medeltiden som en period vilken förenade Norden och Södernoch därigenom lade grunden till en ny, gemensam kultur för ettstörre antal människor.

Söderns litteratur kännetecknasav klarhet, formskönhet, behärskning, men också av ofrihet.Nordens litteratur kännetecknas av känsla, poesi, melankoli ochden är skapad av och för fria människor.

Så här skriver hon:

"Melankolin gördet möjligt att tränga djupare in i människans karaktäroch öde än något annat själstillstånd. - Nordensdiktning passar långt bättre än Söderns för ett fritt folks ande."

René de Chateaubriands"Le Génie du christianisme" skiljer sig i grunden från Mme deStaéls "De la littérature" genom att den inte tar hänsyntill tid och utveckling. Det är yttligabegrepp menar han. Den riktiga verkligheten finns hela tiden här, ganskaoberoende av utvecklingen.

Chateaubriandmenar att kristendomens historia egentligen är berättelsen om en evig kampför det sköna och goda i tillvaron, en kamp motsina egna svagheter och synder, mot missbruk av alla slag, mot folk som odlardessa missbruk eller gör affärer av dem.

Han ser det som sin uppgiftatt övertyga de som tror att kristendomen är en barbarisk kult , absurdi sina dogmer, löjlig i sina ceremonier, fientlig mot konst och litteratur,förnuft och skönhet; en kultsom fått blod att flyta, fjättratmänniskor och fördröjt mänsklighetens lycka och upplysning. Dessa fördomar vill han ha bort genom en både saklig och känslomässig skildring av vad kristendom egentligen är.  Därför föresätter han sig att bevisa motsatsen, punktför punkt.

Kristendomensmysterier och sakrament och dess morallära är merfullkomligaän andra religionens (första delen). Dess skapelseberättelseär sannare än andra. De flesta andra religioner har en mörksyn på skapelsen. Skapelsen är enligt kristendomen till föratt vi ska njuta av den. Naturen är skapad av Gudtill nytta och nöjeför människan: fåglarnas sångär till föratt glädja människans öron, flyttfåglarnavarnar sjöfararna,bergens skönhet gör oss goda, djurens oskyldiga och lojala väsenfår oss att känna kärlek till dem. Andra religioner slaktardem som offer eller har dem som totem. Kristendomen vill att vi ska levamed dem i kärlek men även använda dem som mat i den naturliganäringskedjan.

Kristendomens syn på människan själ, som överlever kroppen, kan i någon mån förstås utifrån människans känslolivoch moralbegrepp.

I litteraturen tycks den kristna inspirationen alltid rikareän den hedniska, den handlar ofta om kampen mellan ont och gott, om kärleken, om svek och synd; icke-kristen litteratur är kallblodigare, tråkigareoch utan samma drama.

Detsamma gäller enligt de Chateaubriand bildkonsten, arkitekturen, filosofin och historieskrivningen.(tredje , delen).

I sistadelen slutligen skildras den katolska kyrkans institutioner och deras storabetydelse för det moderna kulturella 
samhällslivet. I de sista kapitlen ställs denna väldiga, ja förfärande mängd välgärningar mot den skrämmande bilden av hursamhället skulle sett ut utan kristendomen: inga universitet, ingen barmhärtighet med barn och gamla, ingen lärdom där ande och tänkande förenas, ingen levande dramatik eller litteratur.

Människor behöver räddning undan det onda i livet. Kristus är den som räddat människorna, kristendomen som social kraft har räddat samhället och kulturen. Detta är i mångtoch mycket den franska romantiska filosofin.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 


 
 
 
 



 
 
 
 


Texter&författare