Sekelskiftet: Sverige
 

Det nya seklets första årtionde blev ur många synpunkter ett brytningsskede i svensk historia. Utrikespolitiskt, ekonomiskt och kulturellt uppkom nu ett läge, som blev bestämmande för flera årtiondens utveckling. Flera av de intresse- eller idémotsättningar, som dominerade Sverige ända fram till andra
världskrigets tid, blev först nu fullt medvetna, fick nu sin utformning i härar och fronter, som kom att bestå.

Samtidigt pågick i snabb takt den allmänna välståndshöjning, som ända sedan mitten av 1800-talet satt sin prägel på Europas länder; omkring sekelskiftet bör framstegen ha varit skönjbara nästan från år till år.

Gunnar Westin Silverstolpe har med några konkreta exempel sökt fånga standardhöjningens innebörd. Konsumtionens värde i Sverige var år 1890, per person räknat, 324 kronor. År 1900 var motsvarande belopp 417 kronor och 1910 529 kronor. Konsumtionen per invånare steg alltså under seklets första årtionde med betydligt över 100 kronor; på två decennier har siffran från 1890 nästan fördubblats. 

Vad betydde detta i det enskilda fallet? »Bättre föda, mer lyse och värme, en helgdagskostym vid sidan av arbetsdräkten, fabriksgjorda läderskodon i stället för trä- tofflor, kanske en halvveckotidning att läsa, säkerligen ytterligare litet av varje av tidigare uteslutna lyxvaror, knappast något ökat bostadsutrymme, men bättre hus att bo i - i städerna åtminstone.»

För den svenska välståndshöjningen - som inte uteslöt skiftande konjunkturer, vågtoppar och vågdalar inom enstaka näringar - hade särskilt två faktorer den största betydelse: ökningen av träexporten - den hade oavbrutet pågått sedan mitten av 1800-talet - och möjligheten att utnyttja malmtillgångarna i Norrland. 

Nya malmförädlingsmetoder gjorde fälten i Norrbotten och Västerbotten till nationens mest uppmärksam- made tillgångar. Det var 1897, som geologen Hjalmar Lundbohm på uppdrag av Sveriges geologiska undersökning klarlade möjligheterna att exploatera mahnfyndigheterna i Kirunavaara, och det var år 1903 som Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund - "Grängesbergsbolagety" - kontrollen över Kiruna, Gällivare, Grängesberg och Stråssa. Medan trävaruproduktionen redan omkring 1900 hade nått sin sedermera vidmakthållna nivå - urskogsbeståndet hade tagit slut - kan cellulosafabrikerna och de nya metoderna att utnyttja sågverkens avfall dateras
från ungefär samma tidpunkt. 

Dessa välkända, men grundläggan omständigheter i Sveriges nyare ekonomiska historia fick följdverkningar av många slag, som även sträckte sig in i litteraturen. En av dessa var att intresset för Norrland och dess naturtillgångar, som sedan 50 år befunnit sig i oavbruten stegring, flammade upp med het och kraftig låga, inte minst hos norrlänningarna själva. 

En annan var att industrien pionjärer, skickliga finansmän och även bankirer och fondmäklare oemot- ståndligt fördes fram i rampljuset. Skogsuppköparnas metoder i de norrländska skogarna framkallade först den så kallade Norrlandsutredningen och sedan en återhållande lagstiftning. 

Med den industriella expansion följde livliga affärer i guldkantade papper; händelserna på Stockholms fondbörs följdes av spekulanter i många samhällsgrupper, och Grängesberg var i sådana kretsar det magiska ordet. 

En fjärde konsekvens - en mycket viktig sådan - var de nya, starka, radikala och jämförelsevis väl sammanhållna arbetargrupper, som samlades kring de nya bruket fabrikerna och gruvorna. Den norrländska arbetaren hade ända seda den berömda Sundsvallsstrejken 1879 varit både fruktad och respekterad, han kom med tiden att förkroppsliga något mäktigt, frihetsälskande, säreget och nästan legendariskt i det svenska samhället, och sådan steg han också in i litteraturen.

Industriens frammarsch betydde en ökad urbanisering.
Landsbygdsbefolkningen minskades, det var städerna, som drog vinsten. Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping fick sin sammanlagda folkmängd mer än
än fördubblad mellan 1879 och 1900. Många svenska städer hade genomgått en liknande utveckling; till dem hörde inte bara trävaruhuvudstaden Sundsvall utan även Härnösand, som ingick i den svenska litteraturen
under namn av   Öbacka, och Örebro, som i Hjalmar Bergmans fantasi omskapades till Wadköping. 

Medelklassen i städerna växte, det uppstod en bred grupp av burgna affärsmän, vilka med ekonomisk talang förenade en solid social ambition, och för vilkas söner studentmössan hägrade som framgångens vita insegel. Gustaf Hellström och Hjalmar Bergman har var för sig tecknat situationen. Den traditionella svenska ståndscirkulationen fick - stimulerad av befolkningstillväxten - en livlighet och en självklarhet som aldrig tidigare. Bondpojken blev industriarbetare, fabrikör eller handlande i staden, stadsfullmäktig, vasariddare och kanske riksdagsman, arbetaren kunde följa en liknande kurva eller genom politiska och fackliga insatser skapa sig ett namn och en ställning. 

Ingen visste var en påbörjad, socialt uppåtstigande bana kunde sluta, men ett var säkert: de gamla solida patriciersläkterna i småstadsformat hotades
till sin position av många slags intränglingar; de befann sig i en stämning liknande den vari den gamla »högerstyrda» första kammaren i Sveriges
riksdag efterhand kände sin ställning vackla och sitt inflytande fördunsta.
 

Radikalismen och storstrejken

De politiska, fackliga och allmänt organisatoriska följderna av allt detta är intressanta nog. Känningen med nya sociala problem och inflytandet från nya samhällsklasser kom politiskt sett liberalismen till godo. Den nådde under 1900-talets första årtionde och de närmast följande kulmen på sin bana i Sverige - jordskredet 1910. 

Åttiotalets kritik hade växt till en oemotståndlig våg, rullande fram över landet, men den hade många heterogena tillflöden; från den universitetsbildade sidan kom Verdandiradikalismen med sitt starka inslag av fransk skärpa med antiklerikal krydda, och från folkdjupen vällde rösträttsrörelsen upp, i vilken religiösa och utilistiska motiv gled samman. 

Yxhuggen föll mot det gamla ståndssamhällets sista fästen. Den socialdemokratiska arbetarrörelsen vann  steg för steg en politisk position. År 1896 hade Hjalmar Branting tagit inträde i riksdagens andra kammare som
första representant. I sex år var han ensam, men sedan fick han kamrater för varje val. 

År 1898 bildades av ett stort antal fackförbund Landsorganisationen i Sverige, en händelse, som givetvis får anses vara av genomgripande betydelse för den senare sociala utvecklingen. Den framtvang under de följande åren en organisation även av arbetsgivarsi- dan - sålunda bildades Svenska Arbetsgivareföreningen 1902 - och därmed var en front uppdragen, som kom att bestå genom decennierna. Skärmytslingar ägde rum, men även fältslag. Inom sågverksindustrien utspelades en uppmärksammad strid om föreningsrätten 1899, då arbetsgivarna med lockouthot lyckades att tillfälligt slå sönder sina arbetares organisationer. 

Samma år, 1899, tillkom den så kallade Åkarpslagen, enligt vilken blotta försöket att hindra någon utföra arbete skulle straffas lika med fullbordad förseelse. Från detta år till 1914, då lagen mildrades, var
pressen full av strider kring strejkbrytarna och deras behandling. 1902 proklamerades en tre veckors storstrejk, omfattande över 80 000 arbetare och avsedd som påtryckning på riksdagen i rösträttsfrågan. Det stora slaget återstod emellertid. Man var på väg mot storstrejken 1909, en vattendelare i de sociala och politiska tänkesättens terräng,

För arbetarsidan blev storstrejken en kraftig tankeställare; man kom på experimentell väg underfund med strejkvapnets begränsning, fackföreningsrörelsen blev hårt decimerad och man fick börja bygga upp or- ganisationerna på nytt. Både den politiska och fackliga arbetarrörelsen är från och med nu definitivt inne på den fredliga förhandlingsvägen. Den borgerliga sidan bevittnade med häpnad arbetarnas kraftuppbåd men  också att kraften icke var outtömlig. I varje fall kom striderna om timpenning och föreningsrätt varje medborgare in på livet. 

För de yngre kulturella kretsarna utgjorde den påträngande kampen i arbetarfrågan en kurs i verklighetssinne. Esteticismen fick det trångt. Men själva storstrejken verkade snarast i riktning av att skilja socialistiskt och Iiberalt på ett sätt som tidigare inte varit vanligt. 

Verdandister av olika färg - i Lund: De Yngre Gubbarna (DYG) - hade utan friktion arbetat sida vid sida, framförallt i rösträttsfrågan. Men 1907 löstes denna temporärt av ministären Lindman, och vid storstrejken skildes sympatierna åt. 

Thorsten Jonsson har särskilt iakttagit denna förskjutning från allmän arbetarvänlig radikalism till borgerlig radikalism hos Ludvig Nordström. Nästan hela den författargeneration, som trädde fram i fullt rampljus 1910, hörde hemma bland socialradikalerna, men behöll den borgerliga accent som deras ursprung skänkt dem. Ursprunget kom att i hög grad betinga deras ämnesval.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 


 
 
 



 
 


Texter&författare