Shakespeare


 



 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Förmodligen är Hamlet (1600-01) världslitteraturens mest kända och oftast spelade drama; i varje fall är det det mest diskuterade. I ett par hundra år eller så länge det över huvud funnits någon Shakespearekritik har det varit föremål för utläggningar och tolkningsförsök av skiftande art.

Romantikerna såg i Hamlet en drömmare, som inte uthärdar mötet med verkligheten, en ädel men vek natur so får en alltför tung börda att bära och bryts ner. I våra dagar har man sökt lösa hans gåta med hjälp av djuppsykologin: Hamlet, har man sagt, är modersbunden, han har Oidipuskomplex.

Så finns där den politisk-historiska läsarten. Den ser dramat som ett uttryck för de upprorstendenser eller den sociala oro som rörde sig under ytan i tudoernas ( den engelska kungarnas) till synes så lugna och väldisciplinerade samhälle.

Man har också hänvisat till det faktum att en ny dramatik med starkare intresse för karaktärsteckningen hade introducerats genom Ben Jonson. Till det sista kan sägas att Ben Jonsons strävan går ut på att skapa renodlade karaktärer, typer, medan Shakespeare
vid denna tid (kring 1600) tvärtom tycks bli alltmer intresserad av de som kan finnas i en människas psyke. Brutus är ett exempel, Hamlet ett ännu bättre. Om de andra tolkningarna gäller att ingen av dem kan betraktas som uttömmande, slutgiltig. Kanske ligger en sådan tolkning utom gräns.
 

Ett invecklat problem är också frågan om Shakespeares till sina källor. Sagan om Hamlet (Amleth) nordiskt ursprung och berättades första gången i på latin - av den danske historikern Saxo Grammaticus. Shakespeare har kanske läst honom i original. Ivarje fall  har han lärt känna hans framställning i en fransk bearbetning från 1500-talet. Vad som komplicerar är att åtskilliga inslag i Shakespeares tragedi, vålnaden och Ofelias sinnessjukdom, inte förekommer vare sig där eller hos Saxo. Man har antagit att
en tredje källa, ett drama, som man tillskrivit Kyd, specialisten på hämnd och vålnader, men tyvärr finns endast titeln kvar av det dramat.

I sin ursprungliga form handlar sagan om en dansk prins som spelar vansinnig för att föra sin farbror troninkräktaren bakom ljuset och för att själv undgå det öde som drabbat hans far samt för att vid lägligt tillfälle kunna utkräva hämnd och återta den krona som rätteligen tillhör honom, den laglige tronföljaren. Den franske bearbetaren av sagan, Belleforest, tillfogade ett par viktiga drag: Hamlets tungsinne och hans mors och farbrors brottsliga kärlek till varandra. Men han kombinerade inte dessa två motiv. Det har skett först i dramat, och där har situationen förlänats en helt ny innebörd. Hamlet återvänder hem från universitetet i Wittenberg för att bevista sin fars begravning och blir bjuden på sin mors bröllop. Det är den första chocken. Den har drabbat honom redan innan handlingen börjar, och hugget har tagit djupt. Det framgår av varje ord han säger i den första scen där han uppträder, den då hans farbror Glau- dius, den nye kungen, inför hovet tillkännager att han har gjort sin brors änka till sin drottning, och framför allt av den monolog som han håller sedan kungaparet och hovet lämnat honom ensam:

0, kunde detta alltför fasta kött
upplösas uti dagg och tina bort!
0, att den evige ej hade stadgat
sin lag mot självmord! 0, min Gud, min Gud!
Ack, huru uselt, ack, hur platt eländigt
är hela denna världens väsende!
Tvi dig, o, värld! Orensad trädgård lik,
som går i frö, du frodig är av ogräs,
som växt dig över. - Att det gått därhän!
Två månader - ej två han än är död,
en sådan härlig konung, en Apolio
mot denne Pan; så älskande min moder,
att han ej tillät himlens vindar gästa
på hennes kind för djärvt. 0, jord och himmel!
Minns jag väl rätt? Hon hängde ju vid honom,
som om begärets tillväxt hade ökats
utav den kost det njöt. - En månad blott.
Olideliga tanke! Skröplighet,
ditt namn är kvinna! Knappt en månad flytt;
hon än ej hunnit slita ut de skor,
med dem hon följt min arnie faders lik,
en Niobe i tårar; hon, ja hon -
o himmel, ett oskäligt kreatur
nog hade längre sörjt - min farbrors maka!
Min faders broders, mer ej lik min far,
än jag är Herkules. En månad blott.
Och förrn av hycklad sorg de salta tårar
från hennes svullna ögon dunstat bort,
hon gift e sig. 0 synd, att huvudstupa
med sådan fart i blodskanis läger störta!
Det går ej väl, nej, aldrig går det väl.
Mitt hjärta brist! Min tunga måste tiga.
(K. A. Hagberg)

Så kommer den andra chocken: vålnaden, Hamlets döde far, berättar hur han blev svekfullt mördad under sömnen av sin bror. Hamlets världsleda och harm stegras till grän- sen för det uthärdliga och tar sig uttryck i en brutal cynism som går ut även över den oskyldiga Ofelia, men inför upp giften att själv utmäta det straff som hans rättskänsla fordrar för de skyldiga tvekar han. Den ena av dem är ju hans egen mor! Och hur kan han vara helt säker på att det verkligen var sin döde fars vålnad han mötte på slottsvallen? Vålnader kommer ju från underjorden och kan vara skickade av djävulen, människorna till förförelse.
Hamlets tvekan och inre osäkerhet går så djupt att han synes nära att frätas upp inifrån; hans dödslängtan växer sig allt starkare. Men samtidigt tvingar hans yttre situation honom till ett dubbelspel, en lek med masker, som gör honom till en gåta för omgivningen och stundom också för honom själv. Han är, säger han till Rosencrantz och Guildenstern, som en flöjt, vars klaffar de inte känner och vars hemlighet de aldrig kommer att nå in till; förstämma honom är lätt, men spela på honom kan de inte. Endast i sina monologer träder han oss till mötes utan maskering, med naket ansikte och naken själ, motsägelsefull och splittrad mellan sin längtan att få dö och sin fruktan för det som kommer efter döden men samtidigt besatt av lidelsefullt begär till handling och törst efter rättfärdighet.

En av de gestalter i dramat som Shakespeare såvitt vi vet inte har kunnat överta från någon föregångare utan skapat själv är den norske prinsen och tronkrävaren Fortinbras, han som i slutscenen står som segrare och övertar makten i Danmark, sedan både Claudius och Hamlet dött. Han är en handlingsmänniska som icke vet av någon tvekan och som, enligt Hamlets ord, vågar sitt liv för ett äggskal: den krigiska äran. Hans bild består av några få streck och är knappast mer än en kontur, men i det starka motljus som utgår från Hamlet avtecknar den sig med sådan skärpa, att det förefaller nästan ofrånkomligt att slutorden om den fallne danaprinsen läggs i hans mun:

Låt fyra hövdingar prins Hamlet bära, som det en krigsman ägnar, till paradsäng. Ty, om han blivit konung, som en konung han säkert fört sig upp. Låt fältmusik
och krigiskt sorgedån ledsaga tåget och tala högt för honom!
(K. A. Hagberg)

Som en krigsman - like a soldier - lämnar Hamlet scenen. Som en ung student träder han in på den, då vi först lär känna honom. Hans enda önskan är att få återvända till studierna i Wittenberg, att få dra sig undan livet som fyller honom med äckel och avsky till böckernas skyddade värld. Han är en bokmänniska, vad renässansen älskade att kalla en "filosof", till sin egen olidliga plåga alltför benägen för den eftertänksamhet som förbyter "beslutsarnhetens friska hy" i en sjuklig blekhet. Men han är, trots allt, också en soldat. Utan fruktan går han sin väg rakt fram, då dimman till sist klarnar och han ser målet. De onda förebuden skrämmer honom inte. Då Horatio ber honom uppskjuta tvekampen med Laertes till ett bättre tillfälle, svarar han med en hänvisning till bibelordet om sparven, som icke faller till marken utan den himmelska Faderns vilja, och tillägger:

"the readiness is all".

Att vara redo är det enda viktiga.

Den tanken och det ordet återkommer som ett slags lösen också i andra av Shakespeares dramer. Men prins Hamlet har svårare än någon annan av hans tragiska hjältar att finna vägen till mognad: de svåraste hindren finns inom honom. Kanske är det därför berättelsen om hans öde i alla tider har gripit människorna särskilt djupt.
 
 
 


 
 
 

Epost: humlebo@iname.com