Urreligion och förfäderskult

De arkaiska urreligionerna i Kina, Japan och Korea uppvisar en radlikheter. I alla dessa trossystem intar förfäderskult schamanism och åker- bruksmagi en framträdande roll. Uppfattningen om enlägre stående själ som är bunden vid kroppen elleruppehåller sig i dess närhet även efter döden ochhemsöker de levandes värld i skepnad av en demon eller spökeär likaså ett gemensamt element liksom den rituella konsekvensenav denna uppfattning: demonerna eller spökena måste blidkasmed offergåvor och hedrande tankar för att inte skada människorna.

Dessa föreställningar är intimt förknippade meddet livsviktiga åkerbruket De nyttoväxter som odlades var beroende av naturkrafter och vegetati- onscykler som det gällde att påverka eller behärska med hjälp av magi eller ritualer. Väder-förutsägelser och spådomar spelade en, central roll ochårstidernas kretslopp uppmärksammades och beledsagades av likacykliskt återkommande kulthandlingar, i Japan framför allt iform av det berömda no-spelets kultdrama.

Människorna strävade efter att bli delaktiga i den magiskakraft som uppfattades som den egentliga källan till alla ovanliga och energiska hand- lingar. Makten över naturkrafterna uppnåddes i ställföreträdande form genom schamanerna respektive senare genom kejsarens översteprästlik- nande ställning. Äni dag utför den japanske kejsaren (tenno) speciella böner i allafyra vädersträcken varje nyårsnatt för att återinrätta den kosmiska ordningen och sörja för att det kommande året skall stå under gynnsamt kosmiskt inflytande. Kejsarens traditionella makt i Kina, Japan och Korea var följaktligen snarare av etisk ochrituell natur an av politisk hans ,
uppgift bestod i att upprätthålla den kosmiska ordningen.
Föreställningen att både människan och världen i övrigt framgått som ett resultat av gudarnas sexuella förening resulterar i -en världsbild enligt vilken gudar, människor, naturkrafter och världen i stort i princip består av samma väsen, skillnaden mellan dem reduceras till en gradskillnad mellan deras respektive makt.Den japanska nyårsnatten och dess åkerbruksmagiska ritual re-presenterar ett upphävande av tiden och ett äter- inrättandeav kosmos, vilka båda framställs som entiteter må nniskanär i stånd att påverka.

Även förfäderskultens ritualer inriktas trots storaregionala olikheter likaså alltid på omedelbara framgångar. det gäller att avvärja faror, garantera lycka och välgång och att bota sjukdomar. Offergåvor i form av mat är avseddaatt blidka den döde anfaderns skugglika existens ocK hans namn uttalasgäng på gäng i återkommande ritualer. Bandet medden avlidne släktingen upprätthålls och förnyas ständigtpå nytt i form av dessa rituella mäftider. Ett japanskt ordspråksäger att förfäderna bor i bergen på vintern, kommertill risfälten på våren för att sedan återvändatill bergen när de fått sina offergävor.
 

Myter och religionsbegrepp

Shinto kan betecknas som en animalistisk naturreligion. Namnet betyderbokstavligen 'gudarnas väg', men dess historia som beteckning förreligiöst bruk är betydligt yngre än religionen själv. Termen infördes först på 500-talet e Kr för att avgränsa den hävdvunna inhemskt japanska religiösa traditionen gentemotbuddhismen som vid denna tid vann allt större spridning i Japan. Shintobildar själva grunden till den japanska livskänslan och ärdjupt rotad i Japans nationella identitet.

Shinto är i hög grad en kult av renhet och undvikande avtabubrott vilket äver inbegriper blodspillan och allt som har meddöden att göra.
Prästen genomgår en rad omfattande renhetsrkualer och tvagningar (misogi, harai) före varje ceremoni för att återställa den 'hjärtats renhet' människan av naturen förfogar över. Efter reningen frambringas offergåvorna under ceremonin, i vilkengudarna och hedersgästerna hälsas välkomna och be- handlasrespektfullt eller är närvarande i form av vissa kultföremål(shintai). Kvistar av sakakhrädet som symbol för de förstaåkerfrukterna respektive för gudomen själv, ris och risbrännvin(sake). Ceremoniema åtföljs ofta av kultiska danser (kagura)och rituella böner (nodto). De flesta shintofester utgörs avskördefester.

Den fornjapanska myten om Japans skapelse är av central betydelseför förståelsen av både denna nationella identitet och kejsarens framträdande roll i shinto. Enligt myten ger en högsta gudom upphov till gudaparet lzanagi och lzanami, som får i uppdragatt skapa världen och ordna den med Japan som medelpunkt samt attskapa himmelspelaren, världsaxeln som förbinder jor- den ochhimlen med varandra. Japan framgår som frukten av de två gudarnassexuella respektive äktenskapliga förening som förkroppsligarvärldsprincipens dualistiska natur på ett sätt liknandeden kinesiska kulturens yin och yang. l samband med en rituell tvagningi floden skapas solgudinnan Amaterasu ur Izanagis öga, och Amaterasuuppfattas som den japanska kejsardynastins anmoder - hennes direkta avkomling(sonsonens sonson) är den mytiske förste kejsaren Jimmu, somde japanska kejsarna än i dag betecknar som sin anfader i rakt nedstiganderegentlängd och led.
Shinto uppfattar kosmos som ett spel mellan eviga energier, vilka framträder i naturfenomenens ständiga förvandling. Alladessa fenomen betraktas därför som gudomliga väsen och kräver tillbedjan för att människorna skall bli delaktiga i deras gynnsamma kraft Deras antal är oändligt och utökas ständigt itakt med att förfäder och kulturellt eller historiskt framstående personer upphöjs till gudar. Tuberkulosbacillens upptäckare Robert Koch hör exempelvis till de framstående personer som upptagits i shintoreligionens panteon. Kulthandlingarna centreras kring frambärandet av offergåvor, huvudsakligen i form av mat och frukt, och åtföljs av böner (norito) om goda skördar, skydd mot sjukdomar och faror samt husfrid. Shinto saknar föreställningar om belöningeller bestraffning i ett annat liv efter döden och har inga centraladogmer eller doktrinen, utan utövas uteslutande som praxis och ritual.

Förbindelsen med naturen utgör ett centralt element i shintooch betecknas med uttrycket 'harmoni', en känsla av innerlig föreningmed naturen som inte minst förstås och är avsedd att uppnåsi form av naturens estetiska skönhet. Denna känsla är avseddatt förhindra att människan trots alla sina göromål någonsin råkar i motsättning till naturen: 'Känslan för naturens och livets helgd är själva grunden förshinto' (Thomas lmmoos).
De tillbedda mäktiga och osynliga väsendena betecknassom 'kami', det fomjapanska ordet för gudom (utan distinktion mellanen eller flera gu- dar) eller gudomlighet som ursprungligen för- modligensnarare uppfattades som princip eller kraft än som personligt väsenoch kan översättas med 'det högsta'. Varje gudom, ande ellernatur- fenomen förfogar över en själ, i vilken tvåmotsat- ta krafter är verksamma, en god och mild samt en ond och vild.Den onda makten måste blidkas med hjälp av kulthandlingama.Shinto innefattar ursprungligen inte någon tro på en uppenbarel-se eller rent transcendent maK utan sätter män- niskans egenkraft i centrum. Rkualema och sed- vänjorna syftar huvudsakligen tillatt bemästra det egna livet och förbättra de egna personligaprestationerna. Inte minst i denna bemärkelse är shinto av centralbetydelse för all förståelse av det japanska prestationstänkandet
I sin ursprungliga form hade shinto egendomligt nog inte någon egen utarbetad etik, utan övertog sedermera i allt väsentligtden konfucianska eti- ken. Framhävandet av den kultiska renheten ochdess spegelbild i den mänskliga själen hör där- emottill den gamla japanska folkreligionens äld- sta element som betecknasmed det högsta vär- det 'makoto', den inre renheten. Renhetenupp- höjs till livets egentliga mening, vilket emellanåt hargett shinto tillnamnet renhetens religion.
Frånvaron av en utarbetad etik vilket för övrigt på intet vis är att betrakta som ett tecken på bdstan-de moral, går hand i hand med en relativt låg värderingav varje form av metafysisk spekulation. Båda dessa förhållandevis abstrakta aspekter trä- der i shinto tillbaka till förmån för en utpräglad estetik och en pragmatiskt färgad funktionalism. Den inre renheten som livets mål och mening är för shinto liktydig med strävan efter ett enkelt liv i samklang med naturen.Bortsett frän övertygel- sen att de döda måste blidkasmed offergävor i form av mat och frukt saknas en klar uppfattningom ett liv efter döden.
l det moderna Japan existerar urgamla sedvän- jor sida vidsida med moderna fenomen på ett sätt som ofta är svårtatt förstå ur ett europeiskt perspektiv. Även byggnadsarbetena med det
mest moderna projekt åtföljs av traditionella religiösa ceremonier. Denna så kallade nation- ella optimismreligion ser inte någon motsätt- ning mellan människornas böner om frukibar- het och lycka ä ena sidan och om goda affärsre- sultat och yrkesmässiga framgångar ä den andra. Genom att arbeta hårt blir människan delaktig i de gudomliga krafternas kosmiska verk. Både den japanska arbeismoralen och den - tidvis ex- pansiva - japanska nationalismen är följaktligen djupt förankrade i shinto, liksom den villkorslösa, om än i dagens Japan alltmer försvagade lojali- teten med kejsaren.

l centrum av shintoreligionen återfinns tron på de gudomligaväsen (kami) i hir-n len och på jorden som traditionen berättarom. Gudom är beteckningen för allt som fångar uppmärksamheten,är upphöjt och vackert eller påannat sätt förfogaröver extraordinära egenskaper, kort sagt allt som förmårväcka en känsla av vördnad. På så sättkan även naturskönhet berg och hav, människor, djur ochväxter bli till gudar. Gudarna uppfattas
som andeväsen som bor i templen eller beger sig till de troende för att tillbes där Ett shintotempel kännetecknas av dekarakteristiska portarna (tori-i), vilka i sin enklaste form bestårav två pelare med en liggande tvärbalk emellan. Ofta befinnersig flera sådana portar på den stenlyktekantade vägentill helgedomen, men nästan alltid åtminstone en omedelbartframför tempelhelgedomen.
 

Kultplatser och belgedomar

De äldsta japanska kultplatserna utgjordes en- dast av en fyrkantsom markerades av ett staket bestående av fyra bambustavar och rep.Inom detta markerade rum tog gudarna så sin boning i ett träd eller sten. Kultplatsen inreddes, på nytt inför varje fest och befann sig i regel på ett berg, eftersom gudama ansågs stiganer från himlen. Med tidens lopp övergick man till permanentakultplatser, till en början bestående av en kring- murad offerplats(iwakura) med en öppen plats för den rituella dansen framför.

Senare uppfördes fasta byggnader respektive helgedomar för att härbärgera kultföremälen, vilka i första hand bestod av objekt som symboliserade gudomens närvaro, exempelvis spegeln, svärdet eller ovanligt formade stenar. Ur dessa tidigaste tempel utvecklades så det 'allra heligaste' (honden), helgedomens innersta byggnad som med tiden kom att betraktas som ett tabernakel, till en reell symbol för guden. Utanför denna del av templet nedläggs offergävorna. En större byggnad omedelbart framför det 'allra heligaste' är avsedd för prästernas kulthandlingar. De största tempelanläggningarna är dessutom försedda med en speciell byggnad avsedd förden rituella dansen.

I regel omges tempelområdet av en häck för att avgränsadet heliga området från det profana. En träportal medtvå tvärbalkar leder in till det heliga området Namnet för denna portal, tori-i, betyder bokstavligen fågelbostad och härrör från före- ställningen om att de döda antar fåglars gestalt och har en viloplats här. Den främsta kultplatsen i shinto utgörs av templet i Ise, som i Japans hi- storia ofta fungerat som shintoreligionens cent- rum. Det är tillägnat solgudinnan Amaterasu i hennes egenskap av kejsarfamiljens anmoder.

        Jidaifestival iKyoto

Tävlingsspel

Även de rituella tävlingarna mellan två skrån (za), vilka i regel utkämpas mellan de två partiernas festligt utsmyckade kultvagnar, tillhör i sin egenskap av 'stridsfest' shintoreligionens traditionella kärna (Kenka-Matsuri) och utformas enligt samma traderade regler. Båda twingspartierna hänför sig till samma gudomoch tävlingen uppfattas som en tävling för att utforskaden gudomliga viljan. Det rituella upphävandet av den vardagliga ordningeni fest och tävlingskonkurrens spelar en central roll i samband meddessa tävlingar.
Redan i de tidigaste shintotexterna från 700-talet berättas om tävlingar,till och med mellan gudarna. Den vilda stormguden Susanoo jagar in den fridsamma solgudinnan Amaterasu i en grotta ur vilken honframträder först med hjälp av de '800 myriadaderna av gudar'för att låta solen skina på jorden på nytt.

Shintoreligionens riter och fester

Shinto är huvudsakligen fest vilket på japanska med ettord för väntan betecknas som matsuri och närmast kan översättas med väntan på gu- darna. Matsurifestens väsen består i att ständigt på nytt förnya livskraften mellan gudaroch människor. Under festens lopp framträder gudarna och tarno-spelets skådespelare i besittning. No ingår i de såkallade imitationer av det kommande som är avsedda att försäkramänniskorna om att det,förestående årets naturskeendeblir av gynnsam art Dess prototyp är den rituella dansen. Matsurifestenskultdrama förloper i fem akter: rituell tvagning, åkallandeav gudarna, offer, förening (människans förening med gudarna)och slutligen avsked (från gudarna). Dess syfte är att förnyalivskraften för gudar, människor och naturkrafter genom att iritualens form återanknyta till alltings ursprung. Även nyårsritualerna,vilka tillmäts central betydelse i hela Ostasien, hör hemma idetta sammanhang med kejsarens imitationer av det kommande i form av bönerom återinrättande av den kosmiska ordningen och livets återfödelsened i jorden så att de bildar en fyrkant. Dessa stavar förbindsdärefter med varandra med hjälp av rep prydda med vita, ceremoniellasnittade pappersremsor. Det vita papperet symboliserar den gudomliga närvaron,vilket är förklaringen till att ordet för gudarna, kami,även betecknar papperet Denna avgränsning frän det profanabefinner sig i regel i en glänta, eftersom glänta, skog och vägingår bland shintoreligionens nyckelbegrepp. Det avgränsade,heliga området betecknas med ordet för trädgård,niva.

De fyra vädersträcken motsvaras av de fyra barnbustavarna, men därtill kommer liksom i det kinesiska tänkandet ävenett femte, mitten som symboliserar världsaxeln och därförkallas yama, berg. Denna plats symboliseras ofta av livsträdet' (matsu)och förknippas i shinto med bergs- källan, eftersom 'livets källa' öppnar sig högst upp på berget som därigenom blirtill världsberg. Inom ramen för festen fungerar berget ellerträdet som gudarnas boning, vilket vittnar om dess släktskapmed den himmelspelare det allra första gudaparet skapade. Liksom idet kinesiska tänkandet uppfattas denna vertikala axel som en förbindelsemellan himmel och jord. Dansen och no-spelet utförs i princip kretsandekring denna centrala mittpunkt. Förbindelsen mellan livets källaoch väddsberget respektive väddsaxeln vittnar om den äldstashintoreligionens släktskap med bergskult och vattenritualer. Vattnetuppfattas som livselixir och symboliserar allt flytande, potentialitetrenande kraft återskapande och nyskapande.
Matsurifesten inbegripen naturens två polära grundprinciper som uppvisar stora likheter med den kinesiska traditionens yin och yang.Följaktligen har även agon, tävlingsspelet sin givna platsi shinto, exempelvis i form av no-tävlingar. idrottstävlingareller löptävlingar mellan de olika skrän som arrangerarfesten.

I vissa regioner ingår det långt ifrån ofarliga gatuloppet mellan två smyckade kultvagnar dragna i högt tempoav ungdomar i de rituella tävling- arna. Kultdramerna och no-spelenuppförs ofta med de berömda japanska maskerna, vilka äravsedda att representera realsymboler för den framställda gudomen.Gudarna personifieras i vissa typiserade masker. Skådespelarna utgörsalltid av män, även för de kvinnliga rollerna. Japans äldstabevarade no-masker härstammar frän 600-talet och maskerna värderasså högt att de ofta förvaras i templen som gudabilder underresten av året De ytterst uttrycksfulla maskerna är avseddaatt synliggöra de osynliga gu- darna. Paradoxalt nog har masken härföljaktli- gen inte en döljande funktion, utan tjänar tvärtomrituellt sett till att uppenbara gudarna eller de dödas andar. I kultdramatrepresenterar no-mas- ken gudomens boning.

Samurajer 1870 historiskt foto.
Alltsedan 1 200-talet utgjorde Japans nedärvda krigarkast något av vasaller i de mäktiga landsfurstamas tjänst Förhållandet mellan krigarna och landsfurstama präglades av livegna villkor ochabsolut trohet. Krigarkastens stränga hederskodex (bushido, kampensvag) präglades av religiösa och nationella traditioner och bidrogstarkt till att den japanska ståndsstaten kunde upprätthållasända in på 1800-talet.

Shintoreligionens historia

Shinto har sina rötter i Japans tidigaste fornhistoria och representerar en syntes av inhemskt japanska sedvänjor och deåskådningar invandrarna från den asiatiska kontinenteneller Söderhavsöarna tagit med sig.  De tidigaste shintobruk somfinns belagda dateras till yayoiperioden (ca 250 f Kr-300 e Kr).

Underkofunperioden (300-710 e Kr) införde ett ryttarfolk från Centralasienden äldsta shintoreligionens centrala symboler: svärdet, solspegelnoch krumjuvelen.

Kejsardynastin fick nu sin framskjutna ställning ochde första shintotemplen uppfördes i lzumo och Ise. Folket indeladesi klaner och det shintoistiska tänkandet upptog element frånbåde konfucianismen och dao. Från denna tid härstammaräven de politiska riterna kring kejsarfamiljen. Sedan 645 har denkejserliga shintomyndigheten till uppgift att övervaka ritualerna.

Det japanska Yamatoriket baserades på adelsfamiljerna. Det kinesiska tänkandetframför allt polariteten mellan yin och yang som i Japan traditionelltsett oftast uttrycks i form av kontrastparet ljus och skugga, kom attsätta en avgörande prägel på shinto.

Under 900-talet hade shintoreligionen vuxit till ett omfattande religiöstsystem med myter, riter, prästfamiljer och 3132 tempel. Templen stoddirekt under kejserlig förvaltning och kejsaren kom i allt högreutsträckning i första hand att fungera som överstepräst medan de politiska regeringsplikterna mer kom att övertas av kejsarfamiljens prinsar och senare av de militära ledarna eller generalerna shoguns.

Shintosamlingen 'Engishiki' i femtio band tillkom under denna tid.Från och med 500-talet kom shintoreligionen allt mer att påverkas av den framväxande buddhismen. Buddhistiska munkar övertog flera shintohelgedomar i Japan och tolkade det religiösa skeendet på nytt dock utan att förkasta eller förstöra det gamla tankegodset. Inom buddhismen som sådan identifierades shintogudarna med buddhoroch bodhisattvas och den så kallade ryobushinto (tvåaspektsshinto) utvecklades, enligt vilken den kosmiska buddhan Vairocana är identisk med solgudinnan Amaterasu.

Redan under 1200-talet växte motståndet mot denna utvecklinginom det gamla shintoprästerskapet som nu började eftersträvaen rening av den urjapanska shintoreligionen från alla främmande element.

Motståndsrörelsen hade sitt centrum i shintohelgedomen i Ise. Yoshidashinton vände under 1400-talet på steken ochförklarade i sin tur shintoreligionen till alla religioners moderoch det egentliga ursprunget till konfucianismen, dao och buddhism. Tillbedjanav en central gudom kom redan nu att inta en alltmer central ställningi kulthandlingarna, nämligen kulten av taigen Sonjin, den störsteupphöjde med egna reningsritualer.

Under denna politiskt såväl som religiöst förvirrade tid författade Kitabatake Chikafusa (1293-1354) sin berömdabok om det gudomliga kejsardömet (jinno-shoto-ki), som lade grundentill ett enhetligt nationalmedvetande och en politisk ideologi baseradpå shintoistiskt tankegods.

De nationalistiska tendenserna ledde under edo-perioden (1600-1867) till en stark syntes mellan shintoismen och konfucianismen och dess
stats-och kejsarkult vilket i sin tur ledde till ett ökat avstånd mellan shinto och dao respektive buddhism. 'Japans själ' definierades i termer av avgränsning från allt främmande, i synnerhetallt av kinesiskt ursprung, vilket ledde till en medveten isoleringspolitik.

Under meijiepoken (1867- 1912) återtog kejsaren regeringsmakten igen.Vid denna tid fick shinto en ny roll som andlig drivkraft i en modernisering inom landet och en både militär och ekonomisk expansionism utåt Redan 1869 uppfördes Kashikodokoro, den helgedom i kejsarpalatseti vilken kejsaren fullgjorde sina plikter som den statliga shintoreligionensende överstepräst Den japanska staten framträdde frånoch med denna tid som 'kejsarfamilj', ett intimt förbund mellan nationen,folket kejsaren och gudarna. Dessa föreställningar satte efter1 890 även sin prägel på den japanska imperialismen ochdess programrnatiska grundsats att gudarna utkorat japanerna till världens- eller åtminstone Asiens - härskare. Den shintoistiska statskuftenkrävde villkorslös lojalitet och offervilja från undersåtarnassida gentemot kejsaren, vilket i hög grad bidrog till Japans tvångsstyrei stora delar av Asien och till det katastrofala japanska nederlaget iandra världskriget
Det var denna statsbärande aspekt som ledde till att de allierade ockupationsmakterna utfärdade ett förbud mot shinto i sambandmed ockupationen 1945.

Shintoreligionens former

Shinto kan huvudsakligen indelas i fyra grundtyper.

1) Den folkliga shintoreligionen (minkan-shinto), det vill säga folkreligionen på by- och familjenivå. Här spelar naturfenomen och vegetationscykier en framträdande roll liksom 'platserna' åker, vatten, berg och skog. Kufthandlingarnas art uppvi- sar stora regionalaskillnader, men i princip kan den folkliga shintoreligionen till störstadel betecknas som fruktbarbetsmagi och skydd mot demoner.

2) Helgedoms- eller tempelshinto (jinja-shinto) är en strängt organiserad religion som utvecklades huvudsakligen under meijipehoden när den kej- serliga shintomyndigheten återupplevades. Fram till 1945var 218 statliga och 110 000 lokala helgedomar i bruk, av vilka uppskattningsvis 80 000 existerar än i dag. Helgedomarna uppfördes med statligtstöd och var starkt nationalorienterade. Tempelshinto utveckladesi sin egenskap av 'officiell shinto' i synnerhet efter 1 945 äventill en 'akademisk shinto' (fukko- shinto), en religiös förgreningsom kännetecknas av en utarbetad teologi och ofta kommer till uttrycki litterära studier.

3) De utpräglat nationella formerna av tempelshinto ledde till uppkomsten av statsshinto (kokka-shinto), som var oupplösligtförbunden med kejsarfamiljens shinto (koshitsu-shinto). Kejsaren ellertenno hyllades som solgudinnans Amaterasus och de stora kejserliga förfädernas ättling i rakt nedstigande led. Lojaliteten mot kejsare och nationuppfatta des som lojalitet och lydnad i förhållande till gudarna.Statsshinton var starkt monoteistisk till sin natur och betonade kejsarfamiljenssläktskap i rakt nedstigande led och regent- följd med solgudinnanAmaterasu och därmed även kejsarfamiljens gudomliga natur.

Shintofesten matsuri knöts samman med ordet matsurigoto, vilketbetyder att regera. Shinto definierades uttryckligen inte som religion, utan som 'nationell kult' och inriktades huvudsakligen på 'det sanna hjärtats' etiska renhet och uppriktighet Efter kejsar Meijis död 1912 uppfördes Mei- jitemplet i Tokyo som snart kom att inta en lik- nande politiskt betydelsefull roll som yasukuni templet där de stupade japanska soldaterna i andra världskriget fått en minnesplats.Stats- och kejsarshinton var i högsta grad intimt förknippa-de med den japanska imperialismen och expansionismen i Asien under 1930-och 1940-talet vilket ledde till ockupationsmakternas förbud 1 945.Sedan dess råder sträng åtskillnad mellan stat och religion,och denna shinto kom under 1 950-talet att utvecklas med utpräglatreligiöst innehåll som i huvudsak inriktas på ett 'harmoniskt'liv kännetecknat av vördnad inför naturen och gudarna.

4) Sekternas shinto (kyoha-shinto) omfattar i dag 13 (officiella) grupperingar och otaliga underordnade sekter, av vilka de flesta sedanI 800-talet vuxit fram ur den folkliga shinton. De är delvis av utpräglatesoterisk karaktär och har av hävd främst,uppstätti kristider kring karismatiska ledargestalter, ofta av lantlig bondeledarkaraktär.Även de så kallade nya religionerna som vuxit fram i Japan efterandra världskriget kan föras tillbaka till denna grogrund.