Allmänbildning: Språk
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Språk
 

Språkljud
är de minsta betydelseskiljande enheter som talet kan uppdelas i. I varje språk fungerar ett begränsat antal olika språkljud, s k fonem, i kontrast mot varandra. Med avseende på hur ljuden bildas, indelas de i vokaler (där luftvägen genom talapparaten är fri) och konsonanter (där en spärr eller förträngning i mun eller svalg alstrar ljud). I tonande ljud frambringas en ton av stämbandens vibration; hit hör vokalerna och vissa konsonanter. Övriga ljud är tonlösa. Språkljuden får i övrigt sin karaktär av den resonans som uppstår vid talorganens olika ställningar. Vokalerna kan indelas efter tungställning och käköppning. Förenklat brukar man räkna med främre (mjuka) vokaler (e, i, y, ä, ö) och bakre (hårda) vokaler (a, o, u, å). Dessutom kan de vara orala (med näshålan avspärrad) eller nasala (naso-orala; med luftpassage genom näsan) samt uttalas med eller utan läpprundning (labialisering). Konsonanterna klassificeras efter lufthindrets art och placering (se tabell). Språkljuden kan även indelas med hänsyn till sin funktion i stavelsen eller efter sin plats i ordet; ett språkljud i början av ett ord kallas uddljud, inuti ett ord inljud och i slutet utljud.
språkvetenskap (språkforskning) den vetenskapliga behandlingen av människans språk indelas enligt olika grunder i en mängd grenar. Allmän språkkunskap (lingvistik) sysslar med allmänna egenskaper hos mänskliga språk, medan filologin är inriktad på språkets litterära användning och främst syftar till att tolka och värdera språkliga alster. Synkronisk eller deskriptiv eller beskrivande lingvistik strävar att ge en beskrivning av ett språk i ett bestämt tidsskede, medan diakronisk eller historisk lingvistik eller språkhistoria behandlar språkets förändringar under tidernas lopp. Komparativ eller jämförande språkvetenskap söker kunskap om språkens historia och släktskapsförhållanden genom jämförelse mellan besläktade språk.

Morfem 
är i den minsta språkliga enheten med självständig betydelse. Ordet 'stenarna' innehåller t ex tre morfem: sten, -ar och -na.(fr morphème, till grek morfe 'form') 

Fonem 
är den minsta språkliga enhet som ensam kan medföra betydelseskillnad mellan två ord. I svenskan utgör ljuden b och p skilda fonem, därför att växlingen mellan dem, t ex i 'bor' och 'por', medför en betydelseförändring. Fonetiskt närstående ljud som sinsemellan inte är betydelseskiljande utgör varianter av samma fonem, allofoner, i svenskan t ex skorrande r och tungspets-r. Varje språk har sitt system av fonem, vilka mer eller mindre exakt återges av skriftens bokstäver. Den del av fonetiken som sysslar med fonemen kallas fonematik eller fonologi. Den grundlades av en grupp lingvister verksamma under mellankrigstiden, den s k Pragskolan.(fr phonème) 

Fonetik 
är en vetenskap som har till föremål det artikulerade talet till skillnad från t ex det skrivna språket. Man skiljer mellan artikulatorisk fonetik, som behandlar talorganen och ljudens bildningssätt, och akustisk fonetik, som sysslar med egenskaperna hos talljudsvågen. Den gren av fonetiken som för dessa studier huvudsakligen utnyttjar moderna instrumentella hjälpmedel kallas experimentell fonetik (experimentalfonetik). Man skiljer vidare mellan beskrivande eller deskriptiv fonetik, som behandlar språkljuden i ett visst språk i ett givet skede, och historisk eller evolutiv fonetik, som studerar de oftast regelmässiga förändringar som språkljuden undergått under tidernas lopp. Uttalslära eller normativ fonetik beskriver det allmänt accepterade, "rätta" uttalet av ett språk.
Fonetisk forskning bedrivs i Sverige vid de lingvistiska institutionerna vid universiteten i Uppsala, Lund, Stockholm, Umeå och Göteborg samt vid Tekniska högskolan i Stockholm.
Fonetisk skrift eller ljudskrift är en skrift avsedd att så exakt som möjligt återge språkljudens uttal. Den vanligaste fonetiska skriften är internationella fonetiska alfabetet, utarbetat av Association phonétique internationale. För svenska dialekter används nästan alltid landsmålsalfabetet, utarbetat på 1870-talet av Johan August Lundell (1851-1940).
 
 

Språkvetenskap
bedrevs redan under forntiden och syftade då huvudsakligen till en grammatisk beskrivning och normering av det egna modersmålet. Särskilt högt nådde Indiens och Greklands språkforskare. Den historiska språkvetenskapen grundlades i början av 1800-talet, då de indoeuropeiska språkens släktskap först klarlades. Lingvistik i modern mening, dvs studiet av allmänna egenskaper hos mänskliga språks ljudsystem, morfologi, syntax och semantik, har utvecklats till en självständig vetenskap under 1900-talet.
 En språkforskare med lingvistisk inriktning kallas lingvist, en med filologisk inriktning filolog.
 

Germanska språk 
är en via urgermanskan utvecklad gren av den indoeuropeiska språkfamiljen. Den indelas i tre grupper: västgermanska språk (tyska, nederländska, engelska och frisiska), nordgermanska eller nordiska språk (danska, svenska, norska, isländska och färöiska) och östgermanska språk (alla nu utdöda, t ex gotiska, vandaliska). Urgermanskan antas ha utbildat sina särdrag under årtusendet f Kr. Klyvningen i olika språk började troligen vid tiden för Kr f. Kännetecknande för de germanska språken är framför allt att de undergått den s k germanska ljudskridningen som innebär en förskjutning av vissa konsonantljud (jfr lat cornu, sv horn, lat piscis, sv fisk)

Nordiska språk 
är en sammanfattande benämning på de inbördes nära besläktade germanska språk - danska, svenska, norska, isländska och färöiska - som talas inom Norden. De nordiska språk som nu talas och dessas dialekter härstammar från ett gemensamt grundspråk, urnordiskan eller samnordiskan. Först efter 800 e Kr delades detta språk i olika särspråk. På grundval av vissa gemensamma ljudutvecklingar i äldre tid brukar danska och svenska sammanföras till östnordiska språk; de övriga utgör västnordiska språk. Mellan de nuvarande folkmålen i Norden finns inga skarpa gränser; på ömse sidor av den svensk-norska gränsen är övergången mellan dialekterna nästan omärklig. De nordiska skriftspråken och rikstalspråken däremot baserar sig på centrala dialekter i respektive land. Inom ljudsystem, formsystem, satsbyggnad och ordförråd har gemensamma förutsättningar för språkutvecklingen medfört att språken fortfarande har stora likheter. Några för alla de nuvarande nordiska språken gemensamma grammatiska särdrag är den bestämda slutartikeln, stark och svag böjning av adjektivet och passivböjning med ändelse. Samtliga utom isländskan har förlorat substantivets kasusböjning med undantag av genitivändelsen.
 
 

Indoeuropeiska språk 
är världens mest spridda språkfamilj, omfattande de flesta språk i Europa (dock inte t ex finsk-ugriska och baskiska) och flera språk i södra och västra Asien. De uppdelas i: indoiranska (eller ariska) språk (omfattande indiska och iranska språk); tokhariska (två numera utdöda språk i Östturkestan); hettitiska m fl anatoliska språk (alla utdöda); thrakisk-frygiska språk (utdöda); illyriska (utdött); italiska språk (omfattande de utdöda språken latin, oskiska och umbriska); romanska språk (utvecklade ur latinet); baltiska och slaviska språk; albanska; armeniska; germanska språk; grekiska; keltiska språk.
Språken antas härstamma från ett gemensamt urspråk, urindoeuropeiskan, som man har kännedom om genom jämförelser mellan olika indoeuropeiska språk, i synnerhet deras fornstadier. Man har härvid infört beteckningen satemspråk för språken i de grenar av språkfamiljen där urspråkets främre k-ljud utvecklats till s. Som typexempel har man valt ordet hundra, vilket i urspråket antas ha hetat kmtom; det har antagit formen satem i den iranska avestiskan och liknande former i andra iranska och indiska språk och i armeniska, albanska, baltiska och slaviska. De övriga indoeuropeiska språken, där detta k-ljud bibehållits eller utvecklats på annat sätt, kallas centumspråk (kentumspråk) i anslutning till latinets ord för hundra, centum.
Hypoteser (antaganden) om släktskap mellan indoeuropeiska språk och andra språkfamiljer har framförts men har inte kunnat få övertygande bevisning. Ett sammanfattande namn på de folk som talar eller har talat indoeuropeiska språk är indoeuropéer. Tidigare kallades dessa folk ibland arier eller ariska folk.

Uraliska språk 
är en språkfamilj som består av finsk-ugriska och samojediska språk.

Finsk-ugriska språk 
är en språkfamilj som omfattar flera grenar: den finska med bl a finska, estniska och samiska, den ugriska med bl a ungerska, den volgafinska med bl a mordvinska och tjeremissiska, samt den permiska.

Baskiska (euskara) 
är ett språk utan påvisad släktskap med andra språk. Talas av ca 0,5 milj (0,4 milj i Spanien, 0,1 milj i Frankrike). Sedan 1978 officiellt språk vid sidan av spanska i spanska Baskien. Som skriftspråk har baskiska använts sedan 1500-talet, men i liten omfattning. Skriften är latinsk.