Thomas av Aquinas: Om världens evighet

 
 

 

        1. Om man enligt den kristna tron antar, att världen inte existerat av evighet utan har en början, så uppkommer frågan, om det överhuvud taget är tänkbart att världen skulle alltid ha existerat. För att besvara denna fråga riktigt måste vi först skilja de punkter där vi är överens med våra motståndare från dem där vi är oeniga.
        Om man menar att det utom Gud finns något som kunnat alltid existera och avser därmed, att det kunde existera något som Gud inte skapat, så gör man sig skyldig till ett gruvligt misstag inte bara teologiskt sett utan också enligt filosoferna, som medger och bevisar att ingenting av det som existerar på något sätt skulle kunna existera, om det inte orsakats av honom som äger vara i högsta och egentligaste mening.
        Om man däremot menar att något alltid existerat och ändå i sin helhet orsakats av Gud, så bör man undersöka, om så kan vara fallet. Om man säger att detta är omöjligt, så är skälet antingen att Gud inte har kunnat skapa något som alltid existerat, eller att det inte kunnat skapas fastän Gud haft en sådan förmåga. Vad det första alternativet beträffar är alla överens, nämligen att Gud i betraktande av sin obegränsade makt kunnat skapa något som alltid existerat.

        2. Det återstår att pröva, om det är möjligt att något skapas som alltid existerat. Om man säger att detta inte är möjligt, så kan man uppfatta detta på två sätt och det kan blott finnas två skäl för utsagan: antingen därför att passiv möjlighet skulle upphävas eller därför att man skulle komma i strid med förnuftet.
        Beträffande det förs,,a skulle följande kunna sägas: Innan en ängel skapats kunde inte en ängel skapas, därför att det före dess existens inte fanns en passiv möjlighet för den, då den ju inte skapats av någon redan existerande materia, men att Gud ändå har kunnat skapa en ängel. Han kunde göra så att en ängel blev till, för han gjorde det och så blev det. Om man fattar saken på detta sätt, måste man helt enkelt i överensstämmelse med tron medge att det som orsakats av Gud omöjligt kunnat alltid ha existerat, ty att anta något sådant vore att anta att passiv möj- lighet alltid existerat, vilket är en villolära. Ändå följer härav inte att Gud skulle vara oförmögen att skapa något som alltid existerat.
        Enligt det andra alternativet säger man att något inte kan ske därför att det strider mot förnuftet på samma sätt som en jakande utsaga och dess negation inte på en gång kan vara sanna. Några hävdar dock att Gud kan åstadkomma detta, andra däremot säger, att inte ens Gud kan åstadkomma detta, eftersom det är ett intet. Det är nu uppenbart, att han inte kan åstadkomma det, ty den makt som man i så fall antar upp- häver sig själv. Om man ändå antar att Gud kan åstadkomma något sådant, så är detta antagande inte en villolära, men det är dock - tror jag - falskt. Att det förflutna inte existerat är t.ex. en självmotsägande utsaga. Därför säger Augustinus i boken mot Faustus-. "den som säger. 'Om Gud är allsmäktig, låt honom då göra så att det som gjorts inte är gjort', han inser inte att han säger: 'Om Gud är allsmäktig, låt honom då göra så att det som är sant är falskt just i det avseende i vilket det är sant'." Ändå har många auktoriteter fromt påstått, att Gud kan göra så att det förflutna inte skulle vara förflutet, och detta har inte blivit för- kastat som en villolära.

        3. Vi bör alltså undersöka om det strider mot förnuftet att hävda att något skapats av Gud och ändå alltid har funnits till. Hur det än för- håller sig med sanningen i detta, är det inte en villolära att säga, att Gud kan göra så att något som han skapat alltid funnits till. Ändå tror jag att det är ett falskt påstående, om det strider mot förnuftet. Om det däremot inte strider mot f örnuftet, så är det inte bara så att det inte är falskt, utan också att det är möjligt. Att säga något annat vore ett miss- tag. Ty eftersom det hör till Guds allmakt att den övergår allt vårt för- nuft och all vår makt, så inskränker man uttryckligen Guds allmakt, om man påstår att man kan tänka sig något hos de skapade tingen som Gud inte kan göra. Exemplet med synden hör inte hit, eftersom synden ur denna synvinkel är ingenting.
        Hela frågan går således ut på detta: är egenskapen att till hela sitt väsen vara skapad av Gud och egenskapen att inte ha någon början på sin tillvaro oförenliga eller inte? Att de inte är oförenliga framgår av följande: Om de vore oförenliga, måste de vara det av ett av följande två skäl eller av båda - antingen därför att en verkande orsak måste i tiden föregå sin verkan, eller därför att icke-varat måste föregå varat i tiden; det är därför som det som skapats av Gud säges ha skapats av intet.

        4. För det första skall vi nu visa att en verkande orsak - i detta fall Gud - inte behöver i tiden föregå sin verkan, om han inte skulle vilja det.
        Ingen orsak, som frambringar sin verkan ögonblickligen, behöver i tiden föregå sin verkan. Nu är Gud en orsak, som inte frambringar sin verkan successivt utan ögonblickligen. Alltså är det inte nödvändigt att han i tiden föregår sin verkan. - Den första satsen i beviset framgår induktivt av alla ögonblickliga förändringar sådana som upplysning och liknande. Man kan också bevisa den deduktivt: I det ögonblick då ett ting börjar existera börjar också dess verksamhet, såsom framgår av alla naturliga processer, ty i det ögonblick, i vilket elden uppstår, börjar den värma. Detsammo, gäller om en ögonblicklig verksamhet, men där är dessutom början identisk med slutet, vilket gäller om allt odelbart. Därav följer att när vi har att göra med en orsak, som ögonblickligt åstadkom- mer sin verkan, orsaken föreligger samtidigt med slutet på denna verk- samhet. Men slutet på verksamheten är samtidigt med verkan själv. Alltså är det ingen självmotsägelse att säga, att en orsak som ögonblick- ligt frambringar sin verkan inte i tiden föregår sin verkan. Det skulle emellertid vara en självmotsägelse, om det vore fråga om orsaker som verkar successivt; ty början måste då föregå slutet. Eftersom människor är vana att tänka på sådana tillblivelseprocesser som sker successivt, har de svårt att förstå, att en verkande orsak inte behöver i tiden föregå sin verkan. Detta är anledningen till att de i brist på vidare erfarenhet tar hänsyn till de få fallen och uttalar sig lättsinnigt i denna fråga.
        Man kan inte mot detta resonemang invända, att Gud som verkande orsak handlar genom sin vilja; ty det är inte nödvändigt att anta att viljan eller den som verkar genom viljan i tiden föregår sin verkan, såvida inte viljeakten innehåller ett moment av övervägande, vilket det ligger oss fjärran att anta i fråga om Gud.

        5. Vidare: en orsak som frambringar ett tings hela substans har inte mindre kraft i frambringandes av hela substansen än en orsak som fram- bringar tingets form i frambringandes av formen. Den har tvärtom större kraft, eftersom den inte endast frambringar ur materiens möjlig- het, såsom fallet är då en orsak producerar formen. Den orsak som endast frambringar en form kan nu frambringa den så att den är sam- tidig med orsaken själv, såsom solen ju gör när den upplyser. Alltså kan man med ännu större rätt säga om Gud som frambringar hela tingens
        substans att han kan orsaka en verkan som är samtidig med honom själv. Vidare: Om en orsak inte kan få en ögonblicklig verkan, beror detta på ingenting annat än att det fattas något som kompletterar den. En fullständig orsak och dess verkan är samtidiga. Gud är nu aldrig i behov av något som kompletterar honom. Därför kan hans verkan antas alltid existera då han existerar, och det är inte nödvändigt att han i tiden föregår sin verkan.
        Och slutligen: Viljan minskar på intet sätt kraften hos den viljande, och framför allt inte hos Gud. Men alla som söker undgå Aristoteles' argument, med vilket han bevisar att tingen alltid har varit skapade av Gud, då ju lika alltid frambringar lika, gör gällande att detta skulle följa, om Gud inte handlade med vilja. Men även om det antas att Gud handlade genom en viljeakt, följer icke desto mindre (enligt vad vi ovan sagt) att han kan göra så att det han orsakar aldrig saknat existens.
        Det är sålunda uppenbart att det inte strider mot förnuftet att påstå, att den verkande inte i tiden föregår sin verkan, ty beträffande det som strider mot förnuftet kan inte ens Gud åstadkonnna att det existerar.

        6. Nu återstår att undersöka om antagandet att det skapade aldrig saknat existens strider mot förnuftet av det skälet att det skulle vara nödvän- digt att ett tings icke-vara föregår dess vara, eftersom allt är skapat av intet. Men att detta inte i något avseende strider mot förnuftet fram- går av vad Anselm säger i Monologium kap. VIII, där han förklarar vad som menas med att allt skapat skapats av intet. "Den tredje tolkningen av satsen 'något är skapat av intet' är - säger han - att man antar att något skapats, men att det inte finns något som det skapats av. I en liknande betydelse tycks man om en människa som utan orsak blir ned- stämd påstå att hon blivit det av ingenting. Om alltså antagandet ovan att allt utom det högsta väsendet skapats av intet (dvs. inte av något) förstås i denna mening, så följer ingen orimlighet." Det är alltså klart att man enligt denna tolkning inte antar en ordningsföljd mellan det som skapats och intet, som om det var nödvändigt att det som skapats först varit ingenting och sedan är någonting.

        7. Låt oss vidare anta att tanken på relationen till intet - en gång antagen - fasthålles, så att satsen "skapelsen är tillkommen av intet" betyder detsamma som "skapelsen är tillkommen efter intet". Ordet "efter" implicerar obetingat en ordningsföljd; men "ordningsföljd" kan ha flera betydelser: tidsföljd och följd enligt naturens ordning. Om nu det mera bestämda och enskilda inte följer av det allmänna (och tids följd är något mera bestämt än följd enligt naturens ordning), så är satsen, att det först (i tidlig bemärkelse) fanns intet och sedan något, inte någon nödvändig konsekvens av satsen att det skapade följer efter intet. Det är tillräckligt, att intet (icke-varat) enligt naturens ordning är före det som är; det som tingen är i sig själva är enligt naturens ordning före det som de fått av något annat. Existens ar nu nagot som de ska- pade tingen inte har annat än om de får det av någon annan. Om de betraktas ensamma för sig själva, finns ingenting hos dem som talar för att intet (icke-varat) enligt naturens ordning går före dem snarare än varar.
        Det är heller inte nödvändigt att intet (icke-varat) skulle vara sam- tidigt med varat därför att det inte föregår det i tiden. Ty det antas inte om det skapade, att om det alltid existerat det vid någon tidpunkt skulle vara ett intet, utan vad vi gör gällande är, att de skapade tingens natur är sådan att de skulle vara intet, om de överlämnades åt sig själva. När vi t.ex. säger att luften alltid upplysts av solen, borde vi hellre säga att solen gjort luften upplyst. Och emedan allt som blir till blir det ur något som inte är likt det, bör vi säga att luften blir ljus från att ha varit icke-ljus eller mörk; inte så att den någonsin varit icke-ljus eller mörk, utan så att den skulle ha varit det om den överlämnades åt sig själv. Detta blir tydligare om man tänker på stjärnorna och planeterna som alltid upplyses av solen.

        8. Det är nu tydligt, att det inte strider mot förnuftet att påstå att något skapats av Gud och att det aldrig saknat existens. Om det vore förnufts- vidrigt, skulle det vara förvånansvärt att Augustinus inte sett detta, efter- som det hade varit det bästa sättet att motbevisa världens evighet, som han söker motbevisa med många skäl i bok Xl och Xll av De Civitate Dei. Detta argument undviker han emellertid helt. Han tycks i stället mena att det inte innehåller något som strider mot förnuftet.

        12. Det har också framförts argument som redan blivit berörda och vederlagda av filosoferna. Det starkaste bland dem är det om själarnas oändlighet: om världen alltid existerat, måste det finnas ett oändligt antal själar. Men detta argument är utan betydelse här, emedan Gud kunde ha skapat världen utan människor och själar, eller han kunde ha skapat människorna när han faktiskt gjorde det, även om han skapat världen för övrigt av evighet. På så sätt skulle det inte finnas ett oändligt antal själar efter kropparna. För övrigt är det inte bevisat att inte Gud kunde göra så att det faktiskt skulle finnas ett oändligt antal själar.
        Det finns också andra argument, som jag förbigår dels därför att de behandlats på annat håll, dels därför att några av dem är så svaga att de genom sin svaghet gör den motsatta ståndpunkten mera sannolik.