Upplysningstiden
 

Det var engelsmän och fransmän som satte i gång upplysningsrörelsen, men det var tyskarna som gav denna kulturströmning namn. 

Efter die Aufklärung har engelskan skapat the Enlightenment och franskan le Siècle des lumères.

Det ljus som skulle spridas härrörde från människans andliga natur. Det var ett naturligt ljus, lumen naturale, som filosofer av alla riktningar hade tilltro till. Hos Descartes lärjungar frodades den utspekulerade hypotesen: den matematiska metoden, deduktionen, är själen i wolffianismen. Newton förklarade däremot: hypotheses non fingo, jag hittar inte på hypoteser. Och 

The Royal Society, som hade grundats 1663, favoriserade hela tiden naturvetenskapliga experiment och annan registrering av konstaterbara fenomen. Tilltro till sinnesförnimmelserna och till omedelbar, partikulär erfarenhet finner vi hos så olika filosofer som Locke och Vico.

Förtroendet till människoanden får flerfaldiga politiska konsekvenser. Där folket inser att de styrande låter sig upp- lysas av förnuftet, visar det den enväldiga kungamakten en nästan obegränsad tillit. Samtidigt förbehåller sig filosofer som Bayle, Montesquicu och Voltaire rätten att bruka förnuftet kritiskt och som följd härav att angripa styrelsen för maktmissbruk. Övergrepp skedde framför allt i religionens namn, och det blev därför de kritiska filosofemas angelägenhet att undersöka den vetenskapliga grundvalen för religiösa lärosatser. 

Sapere aude, våga att bruka förståndet, att veta besked, blev oppositionens fältrop. Upplysningens frihetskamp gällde friheten att tänka själv.
Medlet var läsning på egen hand. Det blev en stor tid för vetenskapernas popularisering, ett nytt vetande tillrättalagt för det kvinnokön som länge hade deltagit i de franska salongernas samtal, och för det borgerskap som efter att ha nått materiellt välstånd nu också ville ha del i andens produkter. Det är förbluffande många böcker som översätts mellan engelska och franska, från båda dessa språk till tyska, och från alla tre till nordiska språk. 

Så snabbt flyger litteraturen över Kanalen att man nästan kan tala om en gemensam engelsk-fransk litteratur. Förmedlingen till franska av kontroversiella skrifter skedde huvudsakligen över Holland, som också tryckte huvudparten av den litteratur franska författare inte kunde ge ut i sitt hemland.

Resonemang hör ihop med ratio och rationalism. Det var i en resonerande period naturligt att fantasi och känsla fick en undanskjuten plats och att den stora poesin odlades och bemästrades av ett litet fåtal. Fantasin tillfredsställdes genom autentiska och framför allt uppdiktade reseskildring- ar: Robinson, Persiska brev, Gulliver, Niels Klim. Som be- undrare av den fria poetiska fantasileken var Vico en före- gångare. Känslan hade en säkrad position hos upplysningstidens män, men det var förvisso fråga om känslor av mycket olika art. Det var i det kritiska och frihetsdyrkande England som Shaftesbury skulle påvisa människans medfödda anlag för entusiasm och moralisk storsinthet. Det var Steele som öppnade raden av känslofulla komedier, medan Lillo skapade den borgerligt känslosamma tragedin. 

I Frankrike var känslan knuten till kärleksleken. Hos Marivaux och Prévost hade den karaktären av på en gång slump och öde. Bakom rokokons lättskrivande och lättlevande författares verk ligger ett regelrätt filosofiskt tankearbete. Det lätta växer ur det tunga. - Man kan av denna fram- ställning finna att Klopstock och Lessing var närmare be- fryndade än man kanske kunde tro. Klopstock var, som ti- digare påpekats, inte en pietistisk botpredikant, han trodde på försoningens harmoni. För Lessing existerade inte det radikalt onda; hans borgerliga komedi och tragedi stod i
uppfostrans tjänst. Den pedagogiska strävan, som var en del av upplysningsrörelsen, fick hos Lessing sitt ädlaste ut- tryck. Hos honom blev den moraliserande fabeln stor konst. Och i sin tro på mänsklighetens möjligheter till etiska framsteg drömde han om en evig återkomst på jorden.
Upplysningens män tänkte framåt. Det gamla ordet: jag planterar träd som andra skall få nytta av, sero arbores quae aliis prosint, använde Holberg om sig själv. 

I novellen Digteren i Syv fantastiska Fortellinger säger Karen Blixen om lindalléerna, som växte på slottsvallen i Hörsholm, att de "planterats i sjuttonhundratalets osjälviska anda". Som förberedelse till en bättre och skönare värld.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 


 
 
 



 
 


Texter&författare