Klassicismen   Strömningarnabryter sig: barock- klassicism - realism Litteraturenmellan 1600 och 1700 betraktas ofta från en viss synpunkt som denklassiska litteraturen par excellence. Inte för inte fördes iårhundradets europeiska huvudland, Frankrike, en bitter strid mellan dem som framhävde de "gamla" (dvs. de klassiska grekiska och latinska diktarna) och dem som föredrog de "moderna" (dvs. samtidens storaförfattare): av en rad anledningar befanns det lämpligt att tidsåldersegna diktare skulle kunna kanoniseras och representera en ny guldålderefter antikens ärevördiga litteratur.  Pådetta sätt kom författare som La Fontaine, Molière, Racineoch Boileau att representera perioden, så att man under de följande århundradena under allmän anslutning prisade dem och gärna såg nya litterära alster mätta med deras mått. Frankrikehar här valts som exempel av den enkla anledningen att århundradets stora franska diktare för eftervärlden står som det yppersta inom den europeiska litteraturen sedan antikens dagar. Men det ären känd sak att "1600-talet" inte heller i Frankrike kan definierasendast med hänsyn till de författare som här nämnts. Fördet första gör dessa författare sina viktigaste insatser under århundradets sista tredjedel, och för det andra ärde inte ensamma om att prägla perioden: det visar striden mellan de"gamla" och de "moderna". Men samtidigt är denna sena frukt av tidsålderns strävanden inte hela "århundradet".  Omman försöker skissera en överblick över hela 1600-talets litteratur kan man säga att första hälften av seklet (fram till omkr. 1660) karaktäriseras av en fortsättning och utbyggnad av renässansens rika bidrag till de europeiska nationernas kultur,men på det sättet att en egendomlig övermognad tycks äga rum: de nedärvda formerna i konsten och kulturen får växtvärk.  Entendens mot det gigantiska, det vitt utgrenade, jadet självmotsägande, gör sig gällande särskiltunder århundradels första hälft och försvinner intehelt ur perspektivet ens under sista decenniet. Det är denna tendenssom kallas barock, och en av historikernas uppgifter är att sökabestämma detta begrepp. Sedanutkristalliseras under seklets sista fyrtio år den tendens till klassicismsom redan har omtalats: det är förnuftets tidsålder, dåman i umgänget människor emellan syftar till lätta, världsmannamässigaformer. Inte bara sederna förfinas, även stilen poleras såatt språkbruket blir klart, elegant och entydigt. Det är enkosmopolitisk rörelse. Motsättningenmellan århundradets första och sista hälft kommer i ensådan framställning att avteckna sig skarpare än vad dengör om man ser till detaljerna. Men det anförda kan tills vidarestå som århundradets signalement. Det finns likväl ännuett drag som måste tas med om man vill att beskrivningen skall blirättvis. Man kan kalla detta drag den realistiska tendensen, som påolika sätt framträder hos många författare, ävenbland dem som har "barocktendens" och bland de "klassiska" skribenterna. Diktarnaexperimenterar med språket. 1600-talets litteratur är högtberömd och illa vanryktad. Det är barocktendenserna och särskiltvissa överdrifter på detta område som står förvanryktet, och det är de s. k. klassiska diktarna som har befäst tidsålderns ryktbarhet. Föratt låta läsaren skapa sig ett intryck av det avstånd som kan konstateras mellan barock och klassicism må här först citeras en dikt av den italienske barockskalden Giambattista Marino: "Denglättiga blåklinten smäktadeäven den ljuvt av kärlek,  suckadeunder gråt,  grätunder suckan, och dagg blevde ljuva tårarna, de ljuva suckarna blev dofter." MenMarino ägnar sig också åt ett våldsamt experimenterande med språket:  "Medpäronträdet går jag under -eller -  Medmullbärsträdet dör jag! " Uttryckethar här - trots allvaret - blivit ett självändamål, och fast dessa exempel inte rymmer allt som barockdiktningén kanåstadkomma, kan man av citaten se att ljudexperimenten ligger mycketnära försök som vi känner igen från våregen tid i uttryck som t. ex. dansken Klaus Rifbjergs "caries uden caritas" eller den svenske poeten Erik Lindegrens"mönstergillt monsterklädd". Enläsare av ett visst slags modern poesi är således väl beväpnad för ett fälttåg inom barocklyriken; i varje fall kommer han att möta strävanden (och svårigheter) avsamma slag! Mindreförberedd är den moderne läsaren måhända påmötet med klassicismen, som inte låter sig nöja med (omän aldrig så meningsfulla) experiment med språket utan på eget bevåg ställer krav på tankens och uttryckets klarhet. Som hos Boileau: "Blottdet man fattar kan man tydligt formulera,  ordkommer lätt när man vill tanken precisera." Härsyftas inte till spetsfundiga sammanträffanden av ord, utan till denväl genomtänkta idé som omedelbart finner sitt uttryck, som föds med tanken och täcker den: det är en protest motförvrängningarna och en bekännelse till naturligheten. Ännunågra rader av Boileau: "Låtej för skämtet brist på sunt förnuft bli priset,  ochglöm ej någonsin Naturens stora vishet!" Naturenär den store läromästaren, men med ordet natur förstår man snarare människosinnet än berg, skogar, floder, djur, växter, städer och gårdar: därför är den klassiska diktningen inte någon naturalism i 1800-talets bemärkelse, utan en "psykologisk realism", som beskriver människorna sådana de är, men med starkare sinne för det allmänna hos folk, för sjäkva typen, än fördet individuella, karaktären. Denna mycket vidgade uppfattning avmänniskan formuleras i ett diktspråk som är vältaligtutan att förfalla till pratsamhet, som föredrar precisa formuleringarframför stilistiska arabesker. Mensom redan har antytts går det en realistisk underström genom hela århundradet - och nu tas realismen i en bemärkelse somnärmar sig den som vi känner från 1800- talet. Frankrikekan här åter tjäna som exempel, och det är AntoineFuretiéres reflexioner beträffande avsikten med boken Le Romanbourgeois (Den borgerliga romane) som klart visar tendensen: "Jag vill uppriktigt och troget berättaen rad små historier eller kärleksäventyr, som utspelarsig bland människor vilka varken är hjältar eller hjältinnor,som inte värvar härar för att dra i krig, som inte omvälverkungariken, utan är sådant gott folk av enkelt stånd somfredligt vandrar fram på landsvägen och bland vilka någraär vackra och andra fula, några är kloka och andra dumma." Häranges tonen för en ny litteratur, där de ödmjuka och namnlösai samhället kan få lov att uppträda utan förklädnad och utan att vara aktörer på historiens stora scen. Det är ett förebud till den "verkliga" realismen under 1800-talet, som börjar med Stendhal, Manzoni, Balzac och når full blomstring hos Flaubert, Verga, Zola.

Texter&författare