Realismen Den romantiska drömmen om en totalsyn på tillvaron gick i uppfyllelse med Hegels filosofi: i denna satte det allomfattande, suveräna förnuftet varje fenomen i världsförloppet på dess rätta plats. Men med denna universalfilosofi hade också "verkligheten" fått sitt. Hegels filosofi är på samma gång idealism och realism. I världsförloppet, som är både andligt och materiellt, utvecklar sig själva världsanden. Så här tänkte Hegel: natur plus idé blir kultur. När vi formar naturen efter våra idéer uppstår kulturutvecklingen. Alltså utvecklar sig historiens ande genom både naturkatastrofer och krig, uppfinningar och vetenskapliga framsteg, konflikter och motsättningar i samhället, religiösa rörelser och internationella sammanslutningar, konst och litteratur. Genom att skapa sin "realistiska idealism" fördrev Hegel samtidigt romantikens fantasiutflykter, aningar och visioner genom att tala om natur och materia som bärare av andens idéer. I stället levererade han den filosofiska grundvalen för en statsteori och för en rationell kritik av den uppenbarade religionen, emellertid samtidigt som han såg Kristus som ett äkta uttryck för den andliga utvecklingen i historien. I Frankrike gick Auguste Comte ett steg vidare i avmytologiseringen av det andliga livet. Hans positivistiska filosofi förnekade varje metafysik och religiös lära för att i stället hålla sig till vad som kan vetenskapligt mätas. Comte kallade sin filosofi, som han framlägger i boken Cours de philosophie positive (1-6, 1830-42), för positivism därför att han ville begränsa sig till det positiva, dvs till givna fakta, och undvika metafysiska spekulationer kring en högre verklighet. Mänsklighetens vetande genomlöper enligt Comte tre huvudstadier: det teologiska, då naturföreteelserna förklaras som verkningar av övernaturliga makter, det metafysiska, då dessa företeelser anses bero på abstrakta krafter och principer samt det positiva. Den positiva kunskapen om naturlagarna har praktiskt syfte. Den gör det möjligt att förutse och därmed behärska och utnyttja naturförloppen. Comte ville särskilt höja samhällsvetenskapen, sociologin, till rangen av en positiv vetenskap som skulle föra samhället från det krigiska till det industriella stadiet genom att ersätta blind drift med intelligens och utbilda den sociala känslan för allas samhörighet. Många författare under realismen fick denna comtska inställning till samhällsvetenskap.  Balzac ansåg sig bedriva en litterär form av social undersökning i sina många romaner om olika folklager i samhället.  Comtes samhällsanalys pekade liksom Hegels på nödvändigheten av en stark statsmakt. Politiskt omspände tiden mellan julirevolutionen 1830 och februarirevolutionen 1848, båda i Frankrike, despoti i Ryssland, reaktionär monarkism i Tyskland, borgerlig liberalism i Frankrike och en försiktig reformism i England. Politiskt och socialt blev hela perioden efter Napoleons fall en triumf för det strävsamma och näriga borgerskapet. Det var en gyllene tid för industrins och handelns representanter, men även ämbetsmannaståndet hade alltjämt högt anseende. Europas ledande klasser hade i viss utsträckning sinne för humanitet och för konstnärlig form. Deras "filosofi" sträckte sig (oftast på kristen grund) från en måttfull idealism, över sentimental moralism till trög kälkborgerlighet. Livsstilen har gemensamma drag i tyskarnas Biedermeier (efter namnet på en kälkborgerlig figur i den tyska skämttidningen Fliegende Blätter - tysk benämning på den stilepok omkr 1820- 50. Den kännetecknas av mjukt rundade former i möbler och inredningsdetaljer, framför allt i den borgerliga miljön. Den svenska motsvarigheten är den sena karljohansstilen. I klädedräkten eftersträvades en timglassilhuett.), fransmännens juste-milieu och engelsmännens viktorianska kultur. Men samtidigt är det avgörande för denna epoks litteraturhistoria att dessa drag inte alls eller bara tillfälligtvis framträder hos de skapande begåvningarna. I Tyskland är Biedermeiertidens litteratur först och främst präglad av oro och tvivel. Dess bästa författare ger uttryck åt vrede och ångest, de pressas av ensamhet och depression, några går under i sinnessjukdom eller självmord: Grabbe, Heine, Büchner, Grillparzer, Lenau, Stifter. I Frankrike ökade välståndet. Detta medförde för första gången i landets historia  en förbittrad brytning mellan de skapande konstnärerna och det samhälle de genom ett grymt ödes nyck måste leva i. Alfred de  Musset och Théophile Gautier utmanade borgerskapets moral, och George Sand var en upprorskvinna som väckte stor uppmärksamhet genom sina fria kärleksförbindelser med Alfred de Musset och Fredéric Chopin. I sitt omfångsrika författarskap, som står på gränsen mellan romantik och realism, tar hon bl a upp kraven på kvinnans frigörelse och social utjämning. Till hennes bästa verk hör folklivsskildringar som Djävulskärret (1846, sv 1888). En av romangenrens giganter, Balzac, avslöjade dolda skikt såväl i samhället som i själslivet. Balzacs verk har spelat en viktig roll i den moderna realismdebatten. Han är en av världslitteraturens främsta verklighetsskildrare men visar även drag av mystik, t ex i Séraphita (1835). Sina samtidsromaner samlade han till en väldig svit med titeln La comédie humaine (sv Den mänskliga komedin, 1898-1902), till skillnad från Dantes Divina Commedia (Den gudomliga komedin). Den omfattar ett åttiotal arbeten som myllrar av liv, rymmer mästerligt tecknade gestalter och en rikedom på realistiskt iakttagna detaljer. Balzac ville i detta verk på grundval av dokumentariskt material kartlägga hela samhället och ge en sann bild av hela den mänskliga tillvaron: det som styr människan är pengar, och det viktiga är inte vad en människa är utan vad hon äger. Bland hans mest kända verk märks Chagrängskinnet (1831), Frispråkiga historier eller Lustiga historier (1832-37), Louis Lambert (1832), Eugénie Grandet (1833),  Sainte-Beuves litterära naturhistoria, ser vi en författare upptäcka verkligheten. Också litteraturen i England är övervägande kritisk. Kanske det är ett allmänt missförstånd att föreställa sig det viktorianska kulturlivet som sorglöst materialistiskt. Brownings optimism var ett undantag: Ingen annan viktoriansk diktare av någon betydelse hade en ljus livssyn. Tidens typiska diktare var fyllda av tvivel och oro. Dickens samhällskritiska romaner - Oliver Twist, Nicholas Nickleby och andra - ropade till himlen om människors hårdhet och orättfärdighet, och Thackeray höll i Vanity Fair dom över det engelska samhället. Thackeray började sin författarbana vid 1830-talets mitt som reporter i Londonpressen, där han också publicerade en rad kvicka och satiriska kåserier från bl a London och Paris. En serie satiriska skisser, ursprungligen publicerade i Punch, samlade han i Snobbarnas bok (1848, sv 1918), och med den slog han igenom. Hans mästerverk är Vanity fair (1848, sv Fåfängans marknad 1941). Boken kallades av honom själv betecknande nog för "en roman utan hjälte" och är en bred, realistisk sede- och samhällsskildring i en borgerlig miljö som belyses med cynism och indignation, humor och moraliskt patos. Hans andra huvudarbete är Historien om Henry Esmond (1852, sv 1926), en historisk roman förlagd till 1700-talet. P g a sin stil och den skickligt förmedlade 1700-talsatmosfären har den kallats för den mest perfekta historiska romanen på engelska Bland Europas stater hade England nått längst i kapitalism och industrialisering, och den sociala nöden var stor. Det var i England som Karl Marx utarbetade sitt huvudverk, Das Kapital. Marx utgår från Hegel men skiljer sig från honom genom att lägga hela vikten vid den ekonomisk- sociala strukturen. I den nordiska filosofin tar Kierkegaard avstånd från Hegel genom att betona den enskilda individens oändliga värde och betydelse. Marx och Kierkegaard konfronterar var för sig, kompromisslöst, samtiden med verkligheten, Marx med klasskampens nödvändighet, Kierkegaard med den enskildes ofrånkomliga ansvar för sig själv och för sin nästa. Med Camilla Collett kom realismen på 1850-talet in i den norska litteraturen. Epokens största diktare, Ibsen och Bjørnson, är till en början starkt beroende av tidens nationella stoff, men på 1860-talet slår realismen igenom även hos dessa författare. Ibsens samhällsdramatik från 1870-talet liksom hans senare dramatik hör till världslitteraturen. Realistiska och naturalistiska samhällsdebattörer i Georg Brandes och det moderna genombrottets anda är även Alexander Kielland, Jonas Lie, Arne Garborg, Amalie Skram, Hans Jæger (1854-1910) och Kristian Elster (1841-81). En ny generation, som var delvis kritisk till den romantiska traditionen, framträdde i Danmark efter 1820 med prosaförfattare som Poul Martin Møller (1794-1838) och Steen Steensen Blicher, dramatiker som Johan Ludvig Heiberg och Henrik Hertz (1797-1870) och lyriker som Christian Winther och Emil Aarestrup (1800-56). Gemensamt för dem alla var inriktningen på en borgerlig vardagsidyll. Tidens största namn var H C Andersen, vars sagor skrivna i en poetiskt realistisk stil blivit världsberömda, och Søren Kierkegaard, vars filosofiska och teologiska idéer ofta presenterades i virtuosa romaner, aforismer och betraktelser. Liksom hos Kierkegaard kritiserades romantik och esteticism av skilda författare som Carl Ploug, Meïr Aron Goldschmidt, Frederik Paludan-Müller och Hans Egede Schack.   I Sverige har ett tidigt exempel på en satirisk, realistisk romankonst i Fredric Cederborghs prosaskildringar. Brytningen mellan romantik och realism präglade tiden efter 1830, främst hos Carl Jonas Love Almqvist, tidens kanske mest originella begåvning, som skrev både romantiskt färgade fantasterier och realistiska debattromaner i liberal anda.  En förening av romantik och realism finns hos Johan Ludvig Runeberg i en poesi som var starkt idylliserande och fosterländsk och därmed även anknöt till tidens skandinavistiska strömningar. Inom den svenska prosan dominerade under perioden 1830-60 den realistiska, borgerliga romanen genom författare som August Blanche, Emilie Flygare-Carlén och Fredrika Bremer, den senare även med betydande insatser för kvinnorörelsen. Viktor Rydberg kom både med sin poesi och sin verksamhet i den liberala pressen att förmedla övergången från idealism till naturalism.

Texter&författare